Bombade byggnader i Gaza 6 december 2023 (Tasnim News Agency, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)

---

Sedan år 1948 har Israel åberopat förintelsen för att motivera tvångsfördrivningen av araberna från Palestina för att skapa en judisk stat. Men den systematiska planen för etnisk rensning utarbetades tidigare av en sionistisk eldsjäl vid namn Yosef Weitz. Det skriver Stefan Moore, en amerikansk-australiensisk dokumentärfilmare vars filmer har fått fyra Emmys och många andra priser, på webbsidan Consortium News. Här i översättning av Henrik Linde.

November 1940 – åtta år före grundandet av staten Israel – skrev Weitz:

”Det måste tydliggöras att det inte finns plats i landet för båda folken … Om palestinierna lämnar landet kommer det att vara stort och rymligt för oss … Den enda lösningen är ett land … utan araber. Det finns inget utrymme här för kompromisser … Det finns inget annat sätt än att förflytta araberna härifrån till de närliggande länderna … Ingen enda by får lämnas kvar, ingen enda stam … Det finns ingen annan lösning”.

Weitz var ”en avgörande sionistisk kolonialist” skriver den israeliske historikern Ilan Pappe. Född i Ryssland år 1890 och invandrad till Palestina som barn. Weitz skulle bli den inflytelserika ledaren för Land Settlement Department i Judiska nationalfonden (JNF) som skapades för att kolonisera Palestina genom att köpa upp arabiskt land för Yishuv (de judiska immigranterna före år 1948).

Som chef för Land Settlement Department övervakade Weitz programmet för inköp av egendomar från utomlands boende jordägare och drev sedan bort de palestinska arrendatorerna från deras land. Men det stod snart klart att uppköpen av mindre landområden aldrig skulle leda fram till ett uppfyllande av den sionistiska drömmen om att skapa en judisk majoritetsstat i Palestina.

1932, när Weitz anslöt sig till Judiska nationalfonden, bodde bara 91.000 judar i Palestina (grovt räknat 10 procent av befolkningen) och de ägde mindre än 2 procent av landet.

För att ändra detta demografiska förhållande krävdes en radikal tvådelad lösning. För det första att övertyga det brittiska mandatet i Palestina om att tillåta en större judisk invandring och samtidigt att utveckla ett effektivt program för att utvisa de inhemska palestinierna.

För att gripa sig an problemet bildade Jewish Agency en ”Transfer Committee” år 1948 (den tillkom på Weitz initiativ) för att skapa en mer robust plan för att avhysa palestinierna och framtvinga deras förflyttning till de arabiska grannländerna.

Med sin erfarenhet av uppgörelser om bosättning i andra länder var Weitz ett naturligt val som spjutspets i den prominenta tremannagrupp där också Israels framtida första president Chaim Weizmann och kommande premiärminister Moshe Shertok ingick.

Tack vare Weitz besatthet av en massfördrivning av palestinierna blev han känd som ”arkitekten för förflyttningen” – en eufemism för etnisk rensning (en erkänd form av folkmord) som skulle nå sin kulmen i Nakban år 1948.

Åberopande Gamla testamentet berättar Weitz om en resa till palestinska byar i juni 1941 med messianska mål:

”Det finns ingen plats för oss bland våra grannar […] utveckling är en mycket långsam process […] De (de palestinska araberna) är för många och för djupt rotade (i landet) […] enda utvägen är att skära loss och upprycka dem (de palestinska araberna) med rötterna. Jag känner att detta är sanningen […] Jag börjar förstå MIRAKLETS väsen som skall inträffa när Messias kommer. MIRAKLET inträffar inte genom utveckling men helt plötsligt, i ett enda ögonblick. […] ” (Weitz betoning)

Fastän Weitz ”övergångskommitté” tänkte ut den första systematiska planen för fördrivandet av palestinierna, sträcker sig dess rötter ända tillbaka till födseln av den sionistiska rörelsen.

Så tidigt som 1895 deklarerade sionismens grundare Theodor Herzl:

”Vi skall försöka uppmuntra den utfattiga befolkningen att ta sig över gränsen … förnekande (palestinierna) varje anställning i vårt eget land”.

Andra tidiga sionister som Israel Zangwill var mindre återhållsamma:

”Vi måste vara beredda att antingen driva ut de arabiska stammarna med svärd … eller att brottas med problemet från en större främmande befolkning”.

Tidigt på 1900-talet började varningsklockorna ringa över hela det historiska Palestina. Sammanstötningar mellan judiska bosättare och palestinier ökade.

Men gnistan som skulle antända hela regionen var 1917 års Balfourdeklaration som kungjorde Storbritanniens stöd för ett judiskt hemland i det brittiska mandatet Palestina.

Det var ett ödesdigert löfte som med den palestinsk-amerikanske akademikern Edward Saids ord ”uttalades av en europeisk makt […] om ett icke europeiskt territorium […] fullständigt ignorerande den infödda majoriteten av invånare i detta territorium”.

Det skulle komma att uppsluka Palestina i en ändlös konflikt och bana väg för Nakban år 1948.

Under de följande två årtiondena växte den judiska invandringen från en rännil till en flod – 60.000 under bara år 1936. När fler palestinska jordbrukare drevs från sina marker och ut i fattigdom växte motståndet och exploderade i den stora arabiska revolten 1936-1939 – tre år av demonstrationer, kravaller, strejker, bombningar, sabotage och blodiga sammanstötningar mellan palestinier och judar. Slutligen nedslagna av den brittiska armén och Haganah (den sionistiska milisen).

När det hela var över hade mer än 5.000 palestinier och 300 judar dödats.

I kölvattnet av upproret skapade Storbritannien den palestinska kungliga kommissionen, eller Peel Commission, som rekommenderade en delning av Palestina i två suveräna stater, med arabstaten gränsande till Transjordanien. Om araberna vägrade att flytta från den judiska staten skulle deras förflyttning till Transjordanien ”bli obligatorisk”. Samma sak skulle gälla för de judar som vägrade att lämna den arabiska staten.

Det var föga förvånande att palestinierna ihärdigt avvisade delningen medan sionisterna formellt accepterade planen men i hemlighet väntade på att ta över hela det historiska Palestina. Planen var dock omöjligt att genomföra och den brittiska regeringen avvisade slutningen rapporten år 1938.

Under ett tal år 1938 tillkännagav David Ben-Gurion (som senare skulle bli Israels första premiärminister):

”Efter att vi har blivit en mäktig kraft … skall vi avskaffa uppdelningen och expandera till hela Palestina … staten kommer att bevara ordningen – inte genom att predika men med maskingevär”.

När Weitz anslöt till ”Transfer Committee” var scenen redan förberedd för en systematisk etnisk rensning av Palestinas araber från sitt land.

Det projekt som var mest upphetsande för Weitz var en förteckning kallad byregistret, ett detaljerat register över samtliga arabiska byar i Palestina – deras topografiska platser, tillfartsvägar, jordbruksmarkens kvalitet, vattenkällor, huvudsakliga inkomstkällor, religiösa medlemskap, männens ålder och deras grad av deltagande i den arabiska revolten.

För militära planerare var byregistret en riktig guldgruva – en omfattande färdplan för den etniska rensningen av Palestina som skulle genomföras under det kommande årtiondet.

Den tändande gnistan kom år 1947 när britterna övergav sitt mandat och lämnade över problemet Palestina till Förenta Nationerna. Därefter är resten historia. Den 29 november 1947 antog Generalförsamlingen resolution nummer 181 som föreslog en delning av Palestina i två uppenbart ojämlika stater – en judisk stat med 56 procent av landytan och en arabisk stat med 42 procent – trots att araberna var dubbelt så många (1,2 miljoner) som judarna (600.000) av de som levde i Palestina.

Ännu en gång avvisade palestinierna och alla arabstater delningsplanen helt. Sionisterna var extatiska – deras vision om en judisk stat höll på att bli verklighet och ett krig med palestinierna och arabstaterna syntes vid horisonten.

”(Yosef Weitz) såg i delningsresolutionen och de kommande fientligheterna ett lyckosamt tillfälle till att sätta i rörelse länge förberedda planer” skriver den palestinske historikern Nur-eldeen Masalha. ”Hans dagbok är full av förelägganden om att inte missa det tillfälle som skapats av kriget”.

Den 18 april 1948 skrev Weitz, medan han arbetade på sitt byregister, om den lista på byar som han ville ha etniskt rensade först:

”Jag sammanställde en lista på de arabiska byar som enligt min mening behövde rensas ut för att skapa kompletta judiska regioner. Jag gjorde också en sammanställning av de platser vilka hade marktvister som måste avgöras med militära medel”.

Pappe beskriver vad som sedan hände. Kallad plan D, var det den slutliga huvudplanen för den etniska rensningen av Palestina.

”Orderna kom med en detaljerad beskrivning av de metoder som skulle användas för att med våld fördriva människorna. Storskalig skrämsel. Belägra och bombardera byar och befolkningscentra. Tända eld på bostäder, egendomar och varor. Driva ut invånare. Förstöra hem och slutligen minera spillrorna för att hindra de bortdrivna invånarna från att återkomma”.

När det hela var över hade mer än hälften av Palestinas ursprungsbefolkning, fler än 750.000 människor, ryckts upp med rötterna. 531 byar hade förstörts. 70 massakrer på civila hade ägt rum och uppskattningsvis 10.000 till 15.000 palestinier var döda.

Weitz skrev efter att han hade sett förstörelsen av en by:

”Jag var förvånad över att ingenting rördes inom mig vid anblicken … ingen ånger och inget hat, eftersom detta är världens gång”.

Idag, när folkmordskriget i Gaza utspelar sig, lever Yosef Weitz spöke vidare. Vid starten av Israels invasion utarbetade Israels underrättelseminister ett förslag att gälla under krigstid för att fördriva Gazaremsans 2,3 miljoner människor – som nu är under ständigt bombardemang och påtvingad svält – till Egyptens Sinaihalvö där de skall placeras i tältstäder och förvägras rätten att återvända.

Under tiden, förblir det rasistiska språk som används av Israels ledare, för att motivera massutrotningen, oförändrat. ”Vi kämpar mot mänskliga djur och vi vill agera därefter” spottar Israels försvarsminister Gallant ut. ”Detta är en strid, inte bara för Israel mot dessa barbarer” betonar premiärministern Benjamin Netanyahu. ”Det är ett civilisationens krig mot barbariet”. ”Och det finns inga palestinier eftersom det inte finns ett palestinskt folk” deklarerar finansministern Bezalei Smotrich.

”Det är frestande att avfärda återupplivningen av fördrivningen … som högerextremisternas vilda yrande” skriver Nur-eldeen Masalha. ”Men ett sådant avfärdande är farligt. Och det är bra att bli påmind om att begreppet förflyttning ligger mycket nära hjärtat för den vanliga sionismen”.

Planen för etnisk rensning av Palestina är Israels arvssynd – något som de judiska kolonialisterna antingen inte kan erkänna, tanken var berättigad eller man föredrar att glömma den.

Sedan Nakban 1948, har Israel använt minnet av förintelsen för att tysta sina kritiker och för att omintetgöra internationella påtryckningar för en vapenvila i Gaza eller för rätten för palestinierna att återvända till sitt land. Men trots försöken att rättfärdiga, minimera eller förneka sitt förflutna kan sionisterna aldrig utradera arvet av Yosef Weitz ur sin bloddränkta historia. Det är för länge sedan dags för Israel att erkänna omänskligheten och meningslösheten i sitt sionistiska projekt.