Vad är nu realiteterna?
Ryssland vinner Ukrainakriget, vilket beror på att USA inte längre har råd eller industriell kapacitet att understödja Ukraina i kriget mot Ryssland. Nato blir dramatiskt försvagat utan USA och riskerar t o m att falla samman. Europa/EU är ohjälpligt splittrat och riskerar att gå samma väg som Nato. EU med Tyskland i spetsen är ekonomiskt allvarligt försvagat. Ryssland har stärkt sin militära överlägsenhet och har en ekonomi på fötter och har därmed tiden på sin sida. De har mäktiga bundsförvanter, Kina, Indien och resten av BRICS.
Nå, USA tar nu konsekvenserna av dessa realiteter och gör en taktiskt men mycket dramatisk reträtt, som de formulerat i ett dokument som de kallar ”en ny nationell säkerhetsstrategi”. Där ger de upp sitt stora Ukrainaprojekt, det som var tänkt att knäcka Ryssland, det som de startat efter Berlinmurens fall 1990 med Natoexpansioner och färgrevolutioner. Alltså, tillbakadragandet beror inte primärt på Donald Trump, utan på att pengar och resurser inte räcker till.
Efter att ha dragit med sig EU och t o m lyckats kränga in även Sverige och Finland i Nato, har USA nu kommit på andra tankar. I ovan nämnda dokument står i svart på vitt att Europa framgent måste klara sig själva militärt (och ekonomiskt).
USA är ett stort och energirikt land, som har – trots svårigheter att komma överens med sina grannar – stora möjligheter att klara sig på egen hand. Europa däremot – med begränsade tillgångar till energi och råvaror – har mycket små möjligheter att upprätthålla sin standard utan USA bakom ryggen samt med billig energi från Ryssland.
Det som nu sker är en sedan länge förmodad utveckling, som nu övergår till ofrånkomliga realiteter för alla europeiska regeringar. Vad det kommer att få för politiska konsekvenser är omöjligt att sia om, men att konsekvenserna kommer att bli omfattande är klart som korvspad.
Jag avundas ingen av våra partiledare – inklusive Åkesson och Dagostar – just nu. Hur snacket går mellan dessa herrar och damer bakom kulisserna dessa dagar kan man bara föreställa sig. De sitter rejält i klistret.
Joakim Paasikivi menar att USA:s nya strategi är ”mycket oroväckande” och kan tolkas som att Trump vill splittra EU. Han vill därför att svenska ledare nu ska agera tillsammans med EU och övriga Natoländer. ”Om USA lyckas splittra EU, då lever vi en mycket farligare värld”, spår han.
Oscar Jonsson, forskare i krigsvetenskap på Försvarshögskolan menar att dokumentet ”kan ses som en alarmklocka för Europas ledare. Det är riktigt dåligt för Europa.”
Maria Malmer Stenergard skriver till SVT Nyheter att en analys av den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin pågår och tillägger pliktskyldigt att ”vår relation med USA är långsiktig och förblir central för Sveriges och Europas säkerhet och välstånd. Det är uppenbart att Europa behöver ta ett större ansvar för vår säkerhet, konkurrenskraft och framtid. Vi förstår det och agerar därefter. Vi har våra egna intressen att skydda.”
Vem ställer nu de självklara följdfrågorna:
– Är det inte snart dags även för Sverige att inse att Ukrainakriget är förlorat?
– Vad händer med Nato när USA drar sig tillbaka?
– Var det inte oförståndigt att uppge alliansfriheten?
– Vad händer nu med EU?
– Är det inte dags att revidera Sveriges försvars- och säkerhetspolitik?
– Kanske det rent av är dags för Sverige att börja trappa ner konflikten med Ryssland och upprätta normala mellanstatliga förbindelser?
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jag läser i dagens UNT att Trump anser att Sverige ”blivit ett annat land” än tidigare. Han nämner invandringen och insinuerar ”skjutningarna” i Sverige som om det var ett problem över hela landet.
Dock har den allmänna brottsligheten gått ned enligt statistiken. Skjutningarna drabbar gängens medlemmar, men inte folk i allmänhet. Vad som däremot förändrat Sverige är att välfärden försvagats och inneburit fattigpensionärer in masse. Och neddragningar i kommuner etc för att pengar ska gå till militära ändamål m m. Det säger inte Trump för han är kapitalist och behöver sina profitkurvor själv!
Franska militärer varnar unga för att de kommer att ”dö i krig mot Ryssland” det är samma med våra psykopater i officerskåren och bland riksdagspolitikerna. Detta får vi ta kamp emot. Det framgår också i utmärkta artikeln av Knut Lindelöf.
Så intressanta tider vi lever i, så glad att få leva och se ”Väst” rasa samman. För vad är väst nu när Europa och USA går åt olika håll. Kan vi nu över huvud taget prata om ett Väst? Intressant hur Australien, Japan och Syd-Korea kommer att orientera sig. Sen frågar man sig, kommer USA verkligen att acceptera att Tyskland åter militariseras. Många amerikaner måste då fråga sig om det händer: Vad slogs min farfar, morfar för? I det kan nog Ryssland och USA bli överens om att aldrig ett stark militärt Tyskland kommer igen.
För övrigt håller jag för troligt att våra politiker inte har den intellektuella kapaciteten att förstå vad som händer de är ”mixed up, confused”, men kommer att bytas ut till olika varianter av AfD, Le Pen, Reform m m. Hoppas med ej rasistisk invandrarfientlighet.
Knut Lindelöf!
Jag håller med om det du skriver och framförallt ditt kloka avslut som lyder, citat: ”Kanske det rent av är dags för Sverige att börja trappa ner konflikten med Ryssland och upprätta normala mellanstatliga förbindelser?”
Sverige och EU måste kliva fram när USA drar sig tillbaka, samt att partiledarna har rejäla flytvästar och helst lärt sig att sitta still i båten, och invänta räddningen från självaste Donald Trump. Nej någon hjälp från Trump verkar det inte bli i fortsättningen. Partiledarna riskerar att hamna bland båtflyktingarna om inte ett politiskt under uppstår snarast möjligt.
Den enda möjliga räddningen skulle kanske vara den populära texten till barnvisan ”Ro ro till fiskeskär, många fiskar får vi där”, och så vidare.
Sanningen kanske är att Sverige och EU måste kliva fram när USA drar sig tillbaka. USA:s politik hotar decennier av arbete om inget positivt görs av de folkvalde inom sinom tid. Det är lätt just nu att tvivla på att Sverige tillsammans med EU skulle kunna fylla de luckor; som USA:s nedmontering av tidigare bistånd nu lämnar efter sig. USA har trots allt länge varit världens främsta givare av globalt utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, med en årlig budget på cirka 70 miljarder USD.