Montage: Redax
Tobias Baudin, socialdemokraternas partisekreterare, håller valtal idag på DN-debatt. Där spelar han politisk teater genom att skälla ut Ulf Kristersson för dåligt ledarskap eftersom han inte sparkar ut SD ur regeringsredet och istället för att satsa på att bli ett stödparti till en socialdemokratisk regering efter nästa val. De kan ju bygga kärnkraft (och vindkraft) och bekämpa krimgängen tillsammans.
Men vad är det Baudins teater är till för att dölja? Jo socialdemokraternas monumentala svek mot det arbetande svenska folket sedan lång tid tillbaka. Man kan säga att det började med IB-affären och fortsatte med hela vågen av public management i den offentliga sektorn (privatiseringar av skolan, vården och omsorgen), sedan EU-inträdet och till sist Nato-inträdet. Under denna tid mördades också Olof Palme under mystiska omständigheter och Anna Lindh fick en kniv i buken och avled.
Det är det här som Baudin inte vill tala om. Det är också det här som fjärmat partiet från sin bas i arbetarklassen och förvandlat dem från folkrörelse till ett elitistiskt politiskt parti av amerikanskt snitt. Det enda som idag finns kvar är en äldre generation med minnen av storhetstiden under Per-Albin, Erlander och Palme, som nu sakta med säkert dör bort.
Socialdemokraterna idag är ett rent maktparti som utgör kärnan i den nya svenska politikerklassen. I den ingår även vänsterpartiet, miljöpartiet och sverigedemokraterna. Alla tävlar de om att få klättra upp i regeringsredet.
Det här är en utveckling som känns igen i övriga Europa. Hela denna europeiska politikerklass har för närvarande några få fixpunkter: rysshat, rysshat, rysshat, Nato, EU, ekonomiskt Ukrainastöd, militär upprustning och vapenproduktion till Ukraina – och för det kommande kriget mot Ryssland.
Allt annat är för dem bisaker. Exempelvis att Europas industrier blir allt mindre lönsamma p g a handelskrig, brist på råvaror och strategiska produkter från Ryssland och Kina samt ökande energipriser. Detta skyller man på Ryssland och satsar allt på ett kort, nämligen på att vinna det pågående i Ukraina och det kommande mot Ryssland (i grunden samma krig) och därmed ta kontroll över allt det där man inte har själv i Europa.
Det är p g a detta som de politiska förhållandena i Europas stora demokratier närmar sig katastrofer; i Tyskland (AfD är största parti), i Frankrike (Macron gör allt för att stoppa Le Pen), Storbritannien (Reform UK är största parti).
I Sverige är läget något annorlunda, på sätt och vis kanske ännu värre. Här gick vi med i Nato utan folkomröstning t ex. I vår riksdag finns ingen opposition emot rysshatet och rustningshysterin. Här famlar Tobias Baudin efter ett handslag med den forne huvudfienden för att svinga sig själv upp i regeringsredet. Det är en sorglig och mycket farlig utveckling.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Bra poänger, ja sedan högern tog över har Socialdemokraterna nästan försvunnit helt ur debatten, Magdalena Andersson syns knappt till och ej heller övriga S-politiker. Var är kämparglöden? Var är den hårdföra oppositionen? Det är oftast ”öppet mål” när det gäller att kritisera Moderaternas absurda politik. Men nej Anderssons syns inte till, tystnaden ska lägga grund för en S+M regering efter nästa val.
Det parti – Moderaterna – som Socialdemokraterna i flera årtionden har byggt sin politik emot, är nu plötsligt tysta med kritik mot Moderaterna. Istället vill man uppenbart bedriva politik med samma parti. Det är ett sånt monumentalt svek att jag inte vet vad.
Vad bedriver Socialdemokraterna ens för politik idag? Vad är ens deras hjärtefrågor? Socialdemokraterna verkar snarare drivs av makt, till varje pris, om så att sälja ut sitt grundfundament, och tyvärr ser man samma tendens i Västerpartiet. Allt för makten.
Borta är tiden då S eller t o m V hade ett eget perspektiv, ett eget narrativ i politiken.
Idag har ju V samma åsikter som Moderaterna i Ukraina/Försvars/Fredsfrågor. Varför ska man rösta på V om man får en Moderat-utrikes/försvarspolitik?
Moderaterna och deras åsikter vet man åtminstone var man har dom, men Socialdemokraterna och tyvärr även Vänsterpartiet är så förbaskat hala.
Slutligen, att också endast 29 procent av svenskarna tror att en Socialdemokratisk ledd regering hade kunnat agera bättre än Ulf Kristersson gällande Gaza-politiken visar vilken missad chans – av Socialdemokraterna – att bygga upp ett alternativt narrativ om Gaza än den katastrofala Gazapolitik Moderaterna stått för i 2 år nu.
”Samtidigt är det bara 29 procent av de tillfrågade som tror att oppositionen hade gjort ett bättre jobb.”
Partierna blir alltmer lika varandra i stora frågor som är knutna till ekonomi. Gudrun Schymnan försökte flika in det i debatten om krig i senaste Skavlan (samhällsprogram i underhållningsformnat för att nå TV-publiken) men blev direkt avbruten.
Kan det politiska systemet i Sverige vara på väg att bli ett två-partisystem?
Vem har kommit på den här idén? Det är väl inte väljarna eller medborgarna?
Moderaterna och Socialdemokraterna går ihop för att sedan dela på sig när andra partier hamnat utanför. Liberalernas och Centerns handlingar och beslut gör att de förlorar väljare.
Det är bara att instämma i vad Lindelöf skriver. Den svenska politiken idag är helt bedrövlig. Arbetslösheten är över åtta procent, sjukvårdsköerna är halvårslånga eller mer, skolan fungerar inte bra och tågen går inte i tid.
Istället för att ta itu med problem är de istället mest upptagna med att åka till Bryssel och att vräka miljarder över försvaret och det genomkorrupta Ukraina. De har lett in Sverige i Nato och skaffat oss ett DCA-avtal med en stat som bedriver folkmordspolitik i Gaza och utomrättsliga avrättningar i Karibien.
Inte kan jag rösta på något av dessa partier i nästa års riksdagsval.
Tider förändras – liksom människor utifrån hur omgivningens mönster bildas. Visst pågår det något ovisst mörker i denna tid världen befinner sig i, som sannolikt kommer att sätta märkbara avtryck framöver på vårt sätt att leva tillsammans.
Det innebär, bland annat att den alltid pågående framtidsvisionen har klätt sig i en nygammal skepnad, förmodligen bort från det kollektiva ansvarstagandet vidare till en alltmera krass och hård, individanpassad samhällsmodell. En modell där arbetarrörelsens traditionella mönster inte förmår att vara en viktig del i att utveckla samhällets gemensamma välfärdsmodell med dess förutvarande verkningsfulla kraft.
En rörelse som utvecklades oerhört snabbt efter andra världskriget där en generation upplevt ett fattigsverige under slavliknande förhållande då statarsamhället fanns med sina människoförnedrande vedermödor. Detta system förekom till året 1945 som för mig är en inte helt främmande verklighet, eftersom mina föräldrar föddes på 1910-talet.
Förvisso är det en svindlande tanke att detta funnits så nära i tiden inte minst för dom nya unga, men ändock viktig att bli påmind om i denna oförutsägbara tid då problemformuleringarna numer står för repression, riktat nedåt på klasstegen.
Utifrån bondesamhället tilltog industris gyllene år alltmer där arbetarrörelsen, delvis genom LO:s kollektivanslutning till Socialdemokraterna, bidrog starkt genom att vara en delaktig aktör för jämlikhet och rättvisa, vilket möjliggjorde att vår fantastiskt fina rättvisemodell tog form.
Ett välfärdssamhälle, som byggdes utifrån gemensamma ansträngningar och därmed grundlades den offentliga sektorn och på den vägen var det tänkt utvecklingen skulle fortskrida. Men andra aktörer i en föränderlig värld steg in på den politiska arenan och önskade något annat. Det privata såg ett intresse i detta och en möjlighet till egen ekonomisk vinning på den marknadsanpassade vägen, som blev ett attraktivt koncept.
Och den mycket förut så framgångsrika arbetarrörelsen i organiserade strukturer förmår dessvärre inte mobilisera vardagsmänniskans intresse för en gemensam finansierad uppbyggd samhällsmodell, givet alla människors lika värde. När nu denna modell inte uppfyller tilltänkta önskemål söker vi istället marknadens privata alternativ.
Människor som då lyckas skapa sig en egen ekonomisk trygghet väljer bort det gemensamma, medan andra mindre bemedlade söker tilltro hos en annan politisk rörelse t ex Sverigedemokraterna, med förhoppning om att den skall återställa allt i det godas namn som tidigare var gemensamt präglat.
Så dras samhället isär och människor med samma klassbakgrund på stegens lägsta pinnar ställs mot varandra. En beprövad metod för splittring som förekom i nära tid, vilket leder till otrygghet och rädsla. Som bekant slutade denna med en fruktansvärd katastrof åren mellan 1933 till 1945.
Slutligen är detta ett ämne om ideologisk färdriktning med bärighet mot alla människors lika värde, där dessa röster måste ta större plats i våra politiskt beslutande församlingar. Och i det sammanhanget äger vårt eget Public service ett ytterst stort ansvar att bereda plats för föreningslivet, som är folkrörelsens viktigaste del i vårt samhällsbygge. En rörelse som är under attack från krafter vars näring hämtar inspiration från dom allra ”mörkaste rum” som tänkas kan.
Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!