Pokrovsk förestående fall är ett tecken på att kriget i Ukraina går mot sitt slut. Det säger professor John Mearsheimer i inlägget på Youtube här nedan. Han slår där fast att det är realismen och inte ideologin som bestämmer den internationella ordningen.
När Putin inbjuder journalister till Pokrovsk för att bevittna den ryska inringningen av ukrainska soldater är det inte bara en tragedi för Ukraina och dess soldater som offrat sina liv i ett fruktlöst krig, utan också ett monumentalt nederlag för Väst som under lång tid vägrat inse realiteterna. De förstod inte Rysslands taktik, att istället för att inrikta sig på att erövra territorium istället sakta men säkert valt att nöta ner fiendens möjlighet att slåss och undergräva deras moral.
I Potrovsk fall möts politiska illusioner i oändliga berättelser om att Ukraina kan segra i den hårda verkligheten på slagfältet. För Väst var kriget i Ukraina ett moraliskt korståg för demokrati mot diktatur (autokrati). De misslyckades i tron att dygd och moral vinner krig.
Men, det som bestämmer ett krigs utgång är kapaciteten, geografin och uthålligheten, säger Mearsheimer. Den liberala västvärlden har glömt detta, men också att internationell politik styrs av staters säkerhetsfrågor.
Västvärldens era där de dikterat villkoren i världen går mot sitt slut i Pokrovsks. Den unipolära världen är över. Realismen och inte ideologin kommer på nytt att bestämma den internationella ordningen. Tragedin för John Mearsheimer avslutar med att tragedin för Väst är inte att de förlorade kriget, utan att de förlorat insikten om hur världen fungerar.
John Mearsheimer med att tragedin är inte att Väst förlorade kriget, utan att de förlorat insikten om hur världen fungerar.
Tillägg 11 november 11.30
Flera har ifrågasatt äktheten i detta YouTube-klipp, att det verkar vara AI-genererat. Det liknar inte de vanliga livesamtalen med Johan Mearsheimer som vi sett många gånger. Klippet kommer från YouTube-kanalen ”Fans Mearsheimer Realism”. Där finns endast 9 videor, alla 21–23 minuter långa. Alla verkar gjorda på liknande sätt. De är är ljudklipp från olika håll som sammanställts i en bild av Mearsheimer, kanske med AI-teknik, så att det ser ut som samlade anföranden. Det enda riktigt levande i bilden är munnen och huvudet som rör sig synkat med talet. Säkerligen är dessa klipp AI-produkter, som säkerligen inte godkänts av John Mearsheimer.
Vaksamheten och den sunda misstänksamheten hos er läsare tackar vi för.
/Redax.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jan Fredriksson (JF) skriver: ”För Väst var kriget i Ukraina ett moraliskt korståg för demokrati mot diktatur (autokrati). De misslyckades i tron att dygd och moral vinner krig.”
Jag kanske missförstår honom men jag anser att JF har fel.
Ty för USA-imperialisterna och deras allierade i väst (och öst) var Ukrainakriget aldrig ett moraliskt korståg till försvar för demokratin, det är ett krig för imperialistiska intressen. De ser bland annat Ukraina som ett land som är nyckeln till att knäcka och splittra upp Ryssland för att kunna dominera den eurasiska landmassan. Men de motiverar sitt imperialistiska stöd till Ukrainas krigföring i ideologiska termer som demokrati och hotet mot den fria världen. Men denna propaganda är till för att få ett ideologisk grepp över tankarna bland befolkningen i sina länder. Själva är de inte fångna sin egna propaganda, det är en del av kriget. Misstaget de gjorde var att de överskattade sin egna ekonomiska, politiska och militära styrka.
Jan F!
Du håller tydligen med John Mearsheimer om att ”det är realismen och inte ideologin som bestämmer den internationella ordningen”. Betyder det att internationella socialistiska rörelser var illusioner?
Jag fattar ditt budskap som att EGENTLIGEN är ”den drivande kraften i historien” inte ”folket” (som Mao Zedong påstod, Valda verk III, sidan 197), utan att där finns resursrika basområden för stormakter (såsom Kinas flodslätt, Rysslands rikedomar, Nordamerika, Indiska halvön), och när sådana områden får starka stater och kompetenta ledare som Vladimir Putin, så upprättar stormakterna intressesfärer (”internationell politik styrs av staters säkerhetsfrågor”, som du skriver.)
Socialism och andra politiska idéer vore oviktigt skum på ytan. Egentligen finns bara konkurrerande stormaktsblock.
När vi ser tillbaka på perioden som slutade med första världskriget ser vi den imperialistiska konkurrensen mellan Förenade kungariket, Tyskland, Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Japan, Otomanska riket, Förenta staterna och mindre makter. Redan som barn tänkte jag: Där fanns ju ingen att heja på! (I efterhand.) Ingen stormakt som företrädde folkens väl. Vi ser bara stormaktsledningar som djävlades med världens folk på olika sätt.
Du skriver: ”Västvärldens era där de dikterat villkoren i världen går mot sitt slut i Pokrovsks [sic]. Den unipolära världen är över.” Jag tolkar det som att du menar att vi är på väg tillbaka till den klassiska imperialismen. Den ”rättvisa” som väntar i framtiden är att ”de andra polerna” – Folkrepubliken Kina, Ryssland, och Indien? Brasilien? Iran? Saudiarabien? – skall få samma ”rätt” att leva rövare som Förenta staterna tog sig i Irak för tjugo år sedan, och som stormakterna tog sig för hundra och hundrafemti år sedan.
Var det bara dumheter, det där med marxistisk-leninistisk grundkurs på 1970-talet? Liksom det vore dumheter (”dygd och moral”, som du skriver) med ett ideologiskt förespråkande av, och praktiskt försvar för, demokrati mot en övermakt? Det är ju ”kapaciteten, geografin och uthålligheten” som avgör krig och bestämmer den ”internationella ordningen”?
Det där klippet verkar vara falskt. Troligen gjort med AI.
Kenneth L!
Du skriver det, som är grundfelet i analysen hos den informella politiska rörelse, vari lindelof.nu ingår:
”Ty för USA-imperialisterna och deras allierade i väst (och öst) var Ukrainakriget … ett krig för imperialistiska intressen. De ser bland annat Ukraina som ett land som är nyckeln till att knäcka och splittra upp Ryssland för att kunna dominera den eurasiska landmassan.”
Det är verklighetsfrämmande. Visst konkurrerar Förenta staterna med brottsliga medel i stormaktskonkurrensen. Visst har där funnits en period med Förenta staterna som enda supermakt. Visst har västmakter gärna velat pressa tillbaka Ryska federationen och Folkrepubliken Kina. Men detta med att ”knäcka och splittra upp Ryssland” (dela landet i flera suveräna stater med FN-medlemskap) ”för att kunna dominera den eurasiska landmassan” är fantasier.
Den, som har följt med i politiken de senaste årtionden, och känt av stämningarna i världen, vet (om han sansar sig) att något sådant inte har varit aktuellt. Att projicera militär makt öster om kärnvapenmakten Rysslands gräns av 1991 har aldrig varit ett alternativ. Ej heller att med ekonomiska medel taga kontrollen över ”den eurasiska landmassan”. Skulle Europas stater ha medverkat i det?
Denna ohistoriska fantasi är livsluften för de flesta av er, som jag debatterar med i denna publikation. Där finns mycket som vore värt att diskutera. Till exempel, har Förenta staterna provocerat fram Ukraina kriget för att STÖRA och BLOCKERA de östliga makterna, alltså hålla tillbaka dem?
Men du och dina meningsfränder avleder i stället samtalet till fantasin om planen på att stycka Ryssland och ”dominera” den eurasiska landmassan (inklusive Kina!).
Om Anders Åberg fortfarande läser lindelof.nu kanske han svarar det kasserade utkastet ”Wolfowitzdoktrinen” nu.
Många inlägg ser ut att vara AI-genererade på John Mearsheimer som Göran Seth skriver. Man kan se det på bland annat på axlar och kroppen ej rör sig utan endast läpparna i ansiktet.
Kenneth L!
Jag trodde att det framgick att det var John Mearsheimer (JM) som stod för uttalandet. Jag har kortfattat sammanfattat det han skriver. I sak har ni båda rätt.
JM tar ju upp hur väst ser på kriget. De är moraliskt överlägsna Ryssland därför skall de segra. Men det vi nu ser, som JM påpekar, hjälper det inte med deras dygd och moral, de förlorar kriget ändå. Det beror på att de inte har haft en realistisk syn på kriget och deras möjligheter att besegra Ryssland. Hur ofta har vi inte kunnat läsa att Ryssland kommer att förlora p g a sin svaga ekonomi, sämre vapen o s v.
Det inlägg som JM presenterar är ju grunden för hela hans syn på internationell säkerhetspolitik. Det finns många goda exempel på realistisk säkerhetspolitik, inte minst Sveriges under andra världskriget.
Jan Arvid G!
Du skriver att: ”detta med att ’knäcka och splittra upp Ryssland’ (dela landet i flera suveräna stater med FN-medlemskap) för att ’kunna dominera den eurasiska landmassan’ är fantasier”. Jag tycker tvärtom att det finns flera exempel på uttalanden i den riktningen.
Flera västliga politiker och före detta ledare har offentligt uttryckt stöd för att Ryssland bör delas upp i mindre stater, ofta under begrepp som ”dekolonisering” eller ”fragmentering”. Detta ses av kritiker som ett sätt att försvaga Ryssland permanent efter ett eventuellt nederlag i Ukraina-kriget.
Amerikanska geopolitiker har historiskt sett uttryckt en vilja att splittra eller decentralisera Ryssland, ofta i syfte att förhindra att det återuppstår som en stormakt eller imperialistisk aktör. Dessa idéer har dykt upp i olika sammanhang, från interventioner efter den ryska revolutionen till post-sovjetiska strategier under 1990-talet.
Under den ryska inbördeskriget 1918 skickade president Woodrow Wilson över 7.000 amerikanska soldater till Sibirien som del av en allierad intervention för att motverka bolsjevikernas konsolidering av makten. Detta sågs som ett tidigt försök att förhindra en enad sovjetisk stat och potentiellt bidra till Rysslands fragmentering.
Efter Sovjetunionens kollaps 1991 uttryckte flera höga tjänstemän en ambition att försvaga eller demontera Ryssland för att säkerställa att det aldrig mer skulle bli ett globalt hot: Dick Cheney (försvarsminister under George H W Bush) ville se en fullständig nedbrytning inte bara av Sovjetunionen och det ryska imperiet, utan av Ryssland självt. Enligt Robert Gates memoarer *Duty* beskrevs Cheneys syn så här: ”When the Soviet Union was collapsing in late 1991, Dick wanted to see the dismantlement not only of the Soviet Union and the Russian empire but of Russia itself, so it could never again be a threat to the rest of the world.”
Paul Wolfowitz (biträdande försvarsminister) menade i den så kallade Wolfowitz-doktrinen från 1992 att USA:s primära mål var att förhindra uppkomsten av en ny rival på det före detta Sovjetterritoriet. Doktrinen slog fast: ”Our first objective is to prevent the re-emergence of a new rival, either on the territory of the former Soviet Union or elsewhere, that poses a threat on the order of that posed formerly by the Soviet Union.”
En av de mest inflytelserika rösterna var Zbigniew Brzezinski, nationell säkerhetsrådgivare under Jimmy Carter och en framträdande geopolitisk tänkare. I sin artikel ”A Geostrategy for Eurasia” i *Foreign Affairs* (1997) föreslog han explicit en decentraliserad struktur för Ryssland för att frigöra dess potential och minska risken för imperialistisk mobilisering. Han skrev: ”Given (Russia’s) size and diversity, a decentralized political system and free-market economics would be most likely to unleash the creative potential of the Russian people and Russia’s vast natural resources. A loosely confederated Russia — composed of a European Russia, a Siberian Republic, and a Far Eastern Republic — would also find it easier to cultivate closer economic relations with its neighbors.”
I sin bok *The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives* (1997) utvecklade Brzezinski detta ytterligare och betonade Eurasias roll som ett ”schackbräde” där USA måste förhindra att Ryssland återuppstår som ett eurasisiskt imperium. Ett centralt citat är: ”Without Ukraine, Russia ceases to be a Eurasian empire.”
Han argumenterade för att stödja stater som Ukraina och Azerbajdzjan för att fragmentera rysk inflytande och främja en ”stabil kontinental balans” med USA som arbiter.
Kaja Kallas (Estlands premiärminister, nu EU:s utrikeschef) har flera gånger sagt att Ryssland bör delas upp i ”många mindre länder” för att minska hotet mot omvärlden. I en intervju 2024: ”Russia’s defeat is not so bad. There are many nations that are part of Russia. If there were more small states, it wouldn’t be such a bad thing if the big power became much smaller.” Hon har upprepat detta i EU-sammanhang, där hon beskrivit ”dekolonisering av Ryssland” som ett strategiskt mål.
Martin Herem (Estlands försvarschef):
– 2023: ”Russia should break up into a large number of small states. This is the only option that is favorable for the West as an end to the conflict in Ukraine.”
Karin Kneissl (fd österrikisk utrikesminister) Har bekräftat att det finns västliga planer på att dela upp Ryssland, men varnat för att det kan leda till kaos och att Västeuropa själv riskerar att splittras.
Mike Pompeo (fd USA:s utrikesminister):
– Har stött ”dekolonisering av Ryssland” som ett ”moraliskt och strategiskt imperativ”, inklusive stöd till separatistiska rörelser i en hearing i USA:s kongress 2023.
Flera europeiska och amerikanska tankesmedjor (t ex Hudson Institute, Commission on Security and Cooperation in Europe) har arrangerat konferenser om ”Decolonizing Russia” med mål att skapa ”flera små stater”. Även Rand Corporation 2019 var inne på liknande tankar i ”Extending Russia: Competing from Advantageous Ground” med en kortversion ”Overextending and Unbalancing Russia”, publicerad april 2019 på uppdrag av US Army.
Målet är att identifiera icke-våldsamma, kostnadsdrivande åtgärder (ekonomiska sanktioner, energikonkurrens, vapenleveranser till Ukraina, etc) för att tvinga Ryssland att spendera mer resurser på försvar och därmed bli överbelastat och obalanserat – precis som USA gjorde mot Sovjet under kalla kriget.
Rapporten refererar uttryckligen till Afghanistankriget som ett historiskt exempel: USA lurade in Sovjet i en dyr fälla genom att stödja mujaheddin, vilket bidrog till Sovjets ekonomiska utmattning och så småningom kollaps och uppdelning i flera stater.
Tanken är att upprepa samma strategi mot dagens Ryssland: dra in det i dyra konflikter (t ex Ukraina) så att regimen blir impopulär hemma och ekonomin försvagas och i förlängningen leder till splittring av landet.
Det där är inte John Mearsheimer. Nu får ni skärpa er gubbar 🙂
Ryssland är en diamant en stor diamant av naturresurser. Olja, gas, metaller, guld, jordbrukspeodukter, allt finns att roffa åt sig bara man har makt och tålamod. Det är västs agenda genom tiderna.
För att det ska smaka opinionen utmålar man ryssen som särskilt farlig så pass att ryssen förses med utegångsförbud till väst, och när ryssen gör något som hotar västs intressen.
Ryssland hade delats i smakliga bitar och var på god väg när ”Glasnos” inrättades i Sovjet och då ryska politiker kammade håret på västfarbröder, ja de stod på tå och i kö för sin tur att få sin del av kakan – som skars upp av olika ekonomiska bastader från väst som visste bäst hur man gör pengar på folkets naturtillgångar.
Ja resten är en komplicerad om än tragisk väg mot kriget – som idag utspelar sig på bästa sändningstider. Och Ryssland skulle inte vara Ryssland om det inte försvarar sig i vanlig historisk ordning, och vem blir med lång näsa? Inte svårt att räkna ut!
Jag är skyldig Jan Fredriksson om ursäkt för att jag läste slarvigt och missförstod, jag trodde att JF omfattade ståndpunkten ”För Väst var kriget i Ukraina ett moraliskt korståg för demokrati mot diktatur (autokrati). De misslyckades i tron att dygd och moral vinner krig.”
JF säger att ”I sak har ni båda rätt. ”. Alltså John Mearsheimer och jag. Men jag menar att John Mearsheimer – som jag uppskattar – i det här fallet verkar tro att Väst driver kriget p g a a ideologi och idealism. Jag anser så inte varra fallet. Även en annan kritiker av Västs krig genom ombud i Ukraina, professor Glenn Diesen, som jag också har stor respekt för, har ett delvis idealistiskt (i filosofiskt mening) anslag.
Beträffande Jan Arvid Götessons påstående om att min ståndpunkt ”De ser bland annat Ukraina som ett land som är nyckeln till att knäcka och splittra upp Ryssland för att kunna dominera den eurasiska landmassan … är verklighetsfrämmande” och ”fantasier” behöver jag inte svara på. Det har Sven Andersson redan här ovan gjort på ett utmärkt sätt.
En anmärkning:
När jag till ChatGPT ställde frågan ”Vilka västerländska ledare vill dela upp Ryssland?”. Blev svaret att ”Det finns inga öppet bekräftade fall av västerländska ledare som offentligt förklarat att de vill dela upp Ryssland i flera delar.”. Är det en slump att ChatGPT missade Kaja Kallas, Martin Herem, Karin Kneissl och Mike Pompeo?