Demonstration för allmän rösträtt på Ladugårdsgärdet i Stockholm 1 maj 1901 (Pressens bild/TT)
Vi har nu fått en lista med 100 företeelser som kan ses som särskilt framträdande och karakteristiska för Sverige och som kallas en Kulturkanon. Om denna lista kan det finns hur många uppfattningar som helst, om vad som borde varit med och vad som inte platsar.
För min del vill jag börja med att definiera vad kultur är. Kultur är för mig ytterst en fråga om vårt medvetande, hur vi tolkar och upplever och ser på det samhälle vi lever i och världen i stort. Men också hur vi ser på oss själva, vår plats i samhället, våra drömmar och förhoppningar om en annan värld än den vi ser idag.
Med andra ord är kultur en väldigt allvarlig fråga.
Hur vårt medvetande formas är naturligtvis en komplicerad process. I vårt samhälle pågår en kontinuerlig kamp om vårt tänkande, vårt medvetande och vad som anses vara intressant och viktigt att skildra eller att dölja. Det ständiga medieflödet påverkar i högsta grad vår syn på samhället och oss själva.
Men denna vår upplevelse är inte entydigt. Vi har alla olika erfarenheter av samhället, vi har levt olika liv som på olika sätt format oss och inte minst vårt djupa medvetande. Men samtidigt delar vi också erfarenheter med andra grupper i samhället som både kan vara klassmässigt bestämda eller utifrån annan grupptillhörighet.
Den kulturella företeelse (en kulturrevolution faktiskt) som enligt min mening haft den största betydelsen för Sverige och den breda allmänheten är den allmänna rösträttens införande 1918, den finns inte med i 100-listan. Rösträttsreformen resulterade i ett kulturellt systemskifte då stora delar av svenska folket gick från att vara undersåtar till att bli fullvärdiga medborgare. In på den politiska scenen trädde nu hemsamariter, sjukvårdsbiträden, hantverkare, folkskollärare, spårvagnsförare med flera och bestämde den politiska färdriktningen. De hade en helt annan uppfattning om vad som var viktigt i samhället till skillnad från de som styrde tidigare. Vi kan tala om en ny kulturell hegemoni1 som förändrade de rådande sociala mönstren och människors syn på både sig själva och sin roll i samhällsutvecklingen.
För många politiker med låg formell utbildning kom det politiska engagemanget att fungera som en fortsättningsskola och för en del av dem också stigande social. Genom politiken fick de möjlighet att delta i sammanhang där de kanske inte skulle ha funnits med annars. Kommunpolitikern Börje Andersson berättar att ”Både de fackliga och politiska uppdragen har varit ett lyft för mig som människa.” Liknande erfarenheter har Eina Karlsson från sitt engagemang som kommunpolitiker. ”En ödets nyck var att jag, med sexårig folkskola bakom mig, kom att verka inom skolväsendet under trettio år.”2
Möjligheten att delta i politiska sammanhang och vara med att forma samhället var med andra ord en mycket stor händelse för Sverige i stort, men också för enskilda individer. Men det har på senare tid skett förändringar i vårt samhälle som gjort det allt svårare för grupper inom arbetarklassen att delta som förtroendevalda.
Den stora majoriteten av de som engagerar sig politiskt gör det på lokal nivå som kommunpolitiker, det är där de flesta uppdragen finns. Det är på lokal nivå man får möjlighet att skaffa sig erfarenhet av att agera som politiker. Det är här man får visa att man är ett ämne för större uppdrag. Kommunalpolitik och regionalpolitik blir en språngbräda till riksdagen.
Under flera decennier av statligt utredande har det konstaterats att arbetarklassen är underrepresenterad inom politiken. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle gör det samma i sin senaste rapport ”Klasstaket i svensk politik: Arbetarklassens möjligheter till politiskkarriär”. De konstaterar att trots att arbetarklassen utgör 50 procent av väljarkåren utgör de endast 13 procent av politikerkåren. Det betyder att de värderingar och synsätt på vårt samhälle som kommer till uttryck inom arbetarklassen inte har tillräckligt många som talar för sig i riksdagen.
Det betyder också att den kulturella hegemoni som fanns decennierna efter erövrandet av rösträtten har eroderat. Andra starkare samhällsintressen har åter tagit makten. De senaste decennierna är det inte svårt att peka ut vilka de är: finanskapitalet, det är dom som styr. Det är inte säkert att arbetarklassens (vanligt folks) frånvaro i politiken är hela svaret på varför andra har kunnat ta makten. Men det är svårt att komma förbi att det är en del av svaret.
1) Läs mer om Gramsci och ”Cultural hegemony”
2) Jan Fredriksson, Politisk kultur och samhällsengagemang. En etnologisk studie av den politiska vardagen, 2003.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Tack, Jan Fredriksson för en artikel full av tänkvärdheter och frågeställningar att fundera över!
Att rösträttsreformen inte tagit plats på listan, trots att den onekligen måste anses ha en avgörande betydelse för Sveriges sociala liv, beror kanske på samma förhållande som gör att teveapparaten och SVT:s utsändningar inte kommit med, trots den likaledes fullständiga sociala och mentala omvälvning det innebar med televisionens genombrott. Nämligen att det inte på något sätt var unikt för Sverige.
Kanske för att 1918 bara var ett år av många på vägen till allmän rösträtt och demokrati. Fortfarande under många år fanns begränsningar för den som t ex fick fattigvård eller var skyldig skatt. Romer som inte var folkbokförda kunde inte rösta och omyndigförklarade fick inte rösta. Kanske började det hela med yttrande- och tryckfrihet på 1700 talet och allt sträckte sig över kanske 200 år.
Men vi kan inte vara helt säkra på att få behålla det vi har, vi har t ex ingen författningsdomstol och två riksdagsbeslut (med val eller folkomröstning emellan) kan välta allt och ändra grundlagen.
Nu när allt fler känner sig exkluderade från politiskt inflytande, och gör sin röst hörd genom att stödja nya partier – partier som lyfter upp de frågor som de etablerade partierna inte är intresserade av att ta i – sprider etablissemangen påståendet att ”demokratin är hotad”, vilket är ett grovt osakligt påstående. I själva verket är demokratin redan åsidosatt när undersökningar visat att 45 procent av svenska folket anser att de inte har någon representation inom politiken. Det som faktiskt fått etablissemanget att prata om att ”demokratin är hotad” är att den globalist/storföretagsagenda som nu råder hotas av att de förbisedda börjar kräva att få bli lyssnade på.
När jag nyligen läste Erich Fromms bok Flykten från friheten, utgiven 1941, blev jag varse att demokratin varit hotad även tidigare, men då uttrycktes det som att demokratin inte fungerade. Detta fick de som då ansåg att demokratin inte fungerade att till sin hjälp rösta fram Hitler. Erich Fromm skriver:
”De besittande klasserna såg sig ställda inför en riksdag, där 40 procent av medlemmarna var socialdemokrater eller kommunister, vilka representerade samhällsgrupper som var missnöjda med det rådande samhälleliga systemet och vari det även fanns ett växande antal nazistiska medlemmar, vilka också representerade grupper som stod i den skarpaste opposition mot de mäktigaste representanterna för den tyska kapitalismen. En riksdag vars majoritet sålunda representerade strävanden riktade mot deras ekonomiska intressen ansåg de farlig. De påstod att demokratin inte fungerade. I själva verket skulle man kunna säga att demokratin fungerade alldeles för bra. Riksdagens sammansättning återspeglade ganska troget intressena hos de olika grupperna av tyska folket, och just därför kunde det parlamentariska systemet inte längre förenas med strävan att bevara storindustrins och de halvfeodala godsägarnas intressen.”
En utveckling där olika grupper av folket har en proportionerlig politisk representation är något som inte heller dagens makthavare kan förlika sig med, därmed påståendet att demokratin är hotad när de tidigare maktlösa kräver demokratiskt inflytande.