Bild: ”His foresight” (Hans framsynthet) av J.S. Pughe från tidskrifter PUCK år 1901
I två texter på Facebook ger Frida Stranne sin syn på dels händelserna i Venezuela och dels på frågan vart USA är på väg. Här följer artikeln om USA, med tillstånd av författaren.
Många efterfrågar en bredare diskussion om USA och vart landet är på väg. Och det spelar ju inte någon roll om man är en varm företrädare av USA eller motsatsen – oavsett behövs fler aspekter i analysen av vad som påverkar framtiden och vad som har skapat den situation vi lever mitt i. Tyvärr hjälper inte våra medier till särskilt bra i detta och att sammanfatta saknade perspektiv i en kort artikel låter sig ju inte göras (för mycket måste lämnas utanför och blir otydligt).
Det finns givetvis inte heller ETT svar på allt som sker. Det viktiga för mig är – och har hela tiden varit – att bredda perspektiven och vidga synfältet. Tips på lyssning/läsning längst ned.
Men några tillägg till tidigare: I forskning behöver man skilja på de långa rörelserna – d v s de mönster som framträder när man ser till helheten och tittar över lång tid – och specifika händelser/enskilda handlingar. I den längre bilden kan vi tydligt se hur alla amerikanska administrationer från 1945 tills idag ständigt agerat för att utöka USA:s makt (=logiskt), hur det militärindustriella komplexet har varit oerhört inflytelserikt och att inga presidenter har kunnat utmana rörelseriktningen på något påtagligt sätt. Det ser man främst på hur militära medel blivit ett instinktivt svar för Washington på de flesta utmaningar/hot – särskilt sedan 1990 och det ”unipolära ögonblicket”. Obama är kanske det mest tydliga exemplet på någon som hade avsikten att förändra men istället fördjupade den inslagna vägen.
Vi kan också se hur incitamenten att dominera uppfattades större när man blev ensam supermakt. Betydligt mer så än att agera återhållsamt som jag skrev i ett tidigare inlägg. Samtidigt har just drivkraften att dominera genom att genomföra regimskiften såväl under KK som efter (via CIA ledda operationer) av en rad skäl bidragit till att man nu successivt tappar inflytande och riskerar att falla samman inifrån. Både av ekonomiska skäl, men kanske främst för att omvärlden börjat göra motstånd och inte accepterar att bli dominerade i takt med att de blir starkare. Också logiskt.
Notera att antalet (olagliga) ”insatser” för att få bort regimer man ogillat uppgår till ca 70 st bara mellan 1947–1998 (Googla Jakartametoden och Operation Candor för att förstå innebörden, eller läs William Blums ”CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, Chalmers Johnssons Imperiedrömmar eller Lindsey O’Rourkes Covert Regime Change: America’s Secret Cold War). Här utkristalliseras ett mönster.
Det vi nu ser Trump göra kan i ljuset av detta förstås som ett försök att rita om spelplanen så att USA kan förbli starkast även under de nya omständigheter som råder, där USA uppenbart har försvagats relativt andra länder (det handlar om petrodollar, att mota bort andra stormakter från viktiga områden i USA:s närområde, vinna AI-racet m m).
En annan administration hade givetvis inte agerat på exakt samma sätt – flera saker som görs nu är extraordinära – men högst sannolikt hade man agerat med samma riktning och mål. Den mesta empirin tyder på det. Sett över tid har USA kontinuerligt expanderat sina inflytandesfärer genom att anpassa strategierna till externa förändringar. Den långsiktiga och mer övergripande effekten (risker för krig/interventioner av olika slag) hade alltså högst troligt inte varit mindre med en annan administration, men sett annorlunda ut.
Att Biden exempelvis beslutade sig för att inte göra Ukrainas neutralitet förhandlingsbar som hans tidigare rådgivare nyligen redogjort för, bistod Israels krig mot Gaza utan några restriktioner (istället för att sätta en gräns som sina föregångare), ändrade policy mot Taiwan från ’strategisk ambivalens’ till konkreta säkerhetsgarantier, samt att han behöll betydande tullar och klädde in MAGA i andra ord; Build Back Better – är exempel på samma logik i en annan kostym. Vissa tyckte att det var bra/nödvändigt – andra såg det som kontraproduktivt, precis som med Trumps dramatiska vägval. Oavsett vad vi anser behöver det förstås i ett större sammanhang än de enskilda besluten.
Vi som studerat de långa rörelserna har länge hävdat att ju mer pressat USA blir, desto mer konfrontativa riskerar policybesluten bli. Och att lite tyder på att man skulle ändra den övergripande riktningen. Dramatiska förändringar i vilken form de än uppträder följer också det ett mönster för imperiers uppgång och fall. Det vill säga det är till delar både förståeligt och förutsägbart (ej att förväxla med att försvara) eftersom inget land vill frånsäga sig makt och tilltagen blir ofta ’desperata’. Det är här man hade önskat att Europa var mer av en kritisk vän än en som viker ner sig för ”pappa” – eftersom vårt beroende av USA riskerar skjuta oss i foten.
Men oavsett om man tror att det är bäst om USA sitter kvar på tronen eller kliver ner ett par steg, behöver vi fler parametrar i analyserna – och framför allt behöver vi orka tala om det hela utan misstänkliggöranden. Att helt utesluta de inneboende problemen i amerikansk politik skapar begränsade cirkelresonemang.
PS. Det är lockade att se ”problematiska regimer” störtas, och det kan te sig som en seger när de försvinner. Det finns dock inget empiriskt stöd för att regimfall med militära medel har lett till stabilitet och demokrati. Noll evidens. Och vad som kan tyckas vara just en vinst idag brukar ge väldigt sura uppstötningar framåt och bara leda till mer våld. Om det varit ett framgångsrecept hade världen varit ett paradis idag.
TIPS: Förutom de experter som vi oftast hör här i Sverige, kan jag rekommendera: Quincy Institute for Responsible Statecraft, Breaking Points med Krystal Ball och Saagar Enjeti, DropSite News med Jeremy Scahill och Ryan Grim, System Update med Glen Greenwald. Alla dessa med forskning och grävande journalistik som utgångspunkt. Och USA & Co då förstås.
Vill du höra mer uttalade politiska inspel av amerikanska röster så kan poddarna Provoked eller Part of the Problem (libertarianer) eller Moment of Clarity (progressiv) vara intressanta. All-In är en podd som leds av några av USA:s främsta techjättar och ger en bra bild över hur personer med kapital och ekonomisk makt förhåller sig till allt som sker.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
När inte ens Vänsterpartiet vill varken fördöma eller ens nämna att Maduro blev kidnappad så förstår man att den vänster som kunde varit motkraft till Natos och USA:s krig är totalt ointressant som parti. Att högern gillar när USA avsätter socialistiska/vänsterledare, det kan man ”förstå” – men att till och med Vänsterpartiet vägrar säga ett ljud visar vilken högergir Vänsterpartiet tagit senaste åren. Och när det inte finns något parti som tar upp kritik eller ett motnarrativ till oprovocerade krig och kidnappningar av Väst, ja då dör debatten i övrigt, då får högerns krigsnarrativ styra helt.
Ta Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Ola Svenneling som visserligen pekade ut USA:s imperialistiska attack mot Venezuela i en artikel i Aftonbladet nyligen, men svängde i slutet av artikeln och menade att Maduro och hans likar styr en diktaturregim och påstår att de faktiskt deltar i knarkförsäljningen och en ledare som man uppenbarligen inte ska stödja.
Vänsterpartiet verkar göra avkall på alla sina ståndpunkter, bara för att komma in i värmen, men vad är det för politik man har tänkt att driva om man väl ska bilda regering med Socialdemokraterna? Det blir ju inget av det, om man hela tiden backar från sina kärnfrågor!
I övrigt påminner EU:s svansade inför Trump just om diktaturer där de lägre stående politikerna inte vågar kritisera den stora ledaren.
Jag har inte mycket till övers för Vänsterpartiet och på deras hemsida har jag inte sett något uttalande om USA:s angrepp på Venezuela eller kidnappningen av president Mouduro. Men jag kan inte hitta den artikel i Aftonbladet som Andreas Fredriksson (AF) hänvisar till. Däremot ser jag på Omni en rapport: ”Efter USA:s militära intervention i Venezuela och hot mot Danmark och Grönland vill Vänsterpartiet riva upp försvarsavtalet DCA mellan Sverige och USA, rapporterar GP.” och att V:s utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling (inte Ola Svenneling som AF råkade skriva) säger:
”Det har vi sett från dag ett, nu senast genom att kidnappa ett annat lands president. Det gör att om vi upplåter vårt territorium och våra 17 militära baser till USA finns det en risk att Trump använder dem för att bryta mot internationell rätt. Det kan vi inte tolerera…”.
Att V-partiet inte är lika glasklara i frågan som Frida Stranne gör inte att vi bör slå hårdast ändå i den här frågan mot de som i huvudsak intagit en riktig linje. Vi bör i det här läget ena oss med alla som går emot USA:s imperialism och försvarar folkrätten.
Andreas F!
Angående ”pekade ut USA:s imperialistiska attack mot Venezuela” och ”att Maduro och hans likar styr en diktaturregim” och ”deltar i knarkförsäljningen och en ledare som man uppenbarligen inte ska stödja” så tror jag man får bena upp saker och ting lite. Är USA:s invasion en ”imperialistiska attack mot Venezuela”? Utan tvivel. Styrde ”Maduro och hans likar en diktaturregim”? Här gäller det att definiera diktaturregim, jag skulle snarare vilja kalla det en auktoritär, antidemokratisk regim. Bör man stödja Maduros regim? Nej, inte som regim, däremot kan man ”de facto” erkänna att Maduro är Venezuelas statsöverhuvud och hävda att ett utländskt angrepp på Venezuelas president är ett angrepp på den suveräna staten Venezuela. Dessutom rent praktiskt, forskare menar att vi idag har upp till 90 auktoritära stater i världen. Skall vi invadera alla dessa stater och kidnappa dess ledningar när det visat sig att det nästan aldrig leder till mer demokrati? Så Svenneling får väl ha halft rätt den här gången.
Sven Andersson!
Jag tror tyvärr att, när man lägger ut texten som du (och Svenneling) gör här gör, man oundvikligen hamnar på samma planhalva som Trump och övriga högern i frågan att USA bedriver krig för demokratiska syften, vilket såklart är en typisk propagandalögn, ser du inte en sån risk?
Länder ser olika ut, olika kulturer, värderingar osv, om Maduro var en ”antidemokratisk” (enligt vilka kriterier, västerländska?) ledare som du säger – och det blir det rådande narrativet i samhället, ja då var det väl bra att han avsattes anser nog många. D v s udden av kritik mot kidnappningen/attacken mot Venezuela decimeras stort när man använder sådan retorik.
Den här synen från USA att vänster-/socialistiska stater jämt är odemokratiska är ju det som imperialistiska Monroedoktrinen handlar om.
De enda gångerna Vänsterpartiet ens pratar om Venezuela är just när högerkrafter drar upp Venezeula på dagordningen. Det blir lite 1 steg fram 2 steg tillbaka när Vänsterpartiet uttalar sig i utrikesfrågor.
Som exempel, för några år sedan gick Jonas Sjöstedt ut och sa att Maduro inte är en legitim ledare, det först efter att högern fört fram att USA stödde kuppmakaren Juan Guiado som Venezuela påstått legitima ledare, men Guaido försvann snabbt från scenen, tydligen var han ,om någon, en antidemokratisk person med högst ringa sympati hos det venezuelanska folket. D v s ett överilat uttalande av Sjöstedt. Men så blir det, när Vänsterpartiet inte har ett eget väsnternarrativ på saker och ting, utan följer blint högerns agendasättande.
Ett ännu värre exempel är Vänsterpartiets totala anammande av högerns retorik/politik om Ukraina/Ryssland.
Anders F!
Frågan ”du gör här gör, man oundvikligen hamnar på samma planhalva som Trump och övriga högern i frågan att USA bedriver krig för demokratiska syften, vilket såklart är en typisk propagandalögn, ser du inte en sån risk?”
Det är givetvis alltid riskfyllt att ta ställning i dagens komplicerade konflikter. Min inställning utgår från den principiella inställningen om att försvara länders suveränitet oavsett om dessa regimer påstår sig vara vänster, islamister, höger eller något annat. Jag utgår också från att folken i dessa länder har rätt till suveränitet. Det var det venezolanska folkets suveräna rätt att få sitt val respekterat och Maduroregeringen vägrade konsekvent att visa bevis för att de vann valet. Istället fängslade man de som krävde bevis. En av dem var Venezuelas kommunistiska partis (PCV) presidentkandidat Enrique Márquez som nu har frigivits. Márquez har suttit fängslad i ett år utan rättegång och utan att det presenterats åtalspunkter. Jag bor ju nära Venezuelas gräns mitt bland kanske 50 till 100 tusen fattiga venezolaner, jag har svårt att undvika att känna solidaritet med mina grannar.
Maduros regering är dessutom inte vänster enligt min åsikt. De har under förtryck skapat några dollarmiljardärer och många som lever på minimilönen 3 dollar per månad. Maduros specialpolis har under hela sin regeringsperiod mördat unga män i fattigområdena ungefär så som högerextrema regimer gjort i andra delar av Latinamerika.
Men det spelar ingen roll, det är det venezolanska folkets sak att avgöra sin framtid.
Sven Andersson!
I mitt tycke borde Vänsterpartiet ha inställningen: ”Vi fördömer USA:s attack och inblandning i Venezuela, vi fördömer kidnappningen av Maduro och kräver att han släpps. Endast venezolaner kan bestämma Venezuelas framtid.”
Punkt.
Men, så fort man börjar blanda in högerns krigspropaganda, att x eller y ledare är diktatorisk/illegitim etc, då spelar man reaktionära högern i händerna. Det betyder inte att det finns problem i Venezuela vilket du korrekt poängterar.
Redan nu syns en acceptans för USA:s intervention i Venezuela, det dom gjorde var något bra verkar många anse. Nästa gång kanske det sker i Nordkorea? Iran? Ryssland? Vitryssland? Eller något annat land USA ogillar.
Jag tror den hållningen du har öppnar upp för totalt herravälde för USA:s kirgsmakt och intressen världen över. Om inte ens vi till vänster ska protestera, vem ska då göra det?
Andreas F!
Håller till stor del med om din inställning ”så fort man börjar blanda in högerns krigspropaganda, att x eller y ledare är diktatorisk/illegitim etc, då spelar man reaktionära högern i händerna”. Problemet är hur man når allmänheten med sitt budskap. Här i Latinamerika är det nästan omöjligt att vinna ett val om man inte tar avstånd från haveriet i Venezuela. Att då enbart uttala avstånd mot en invasionen och kidnappningen av Maduro kommer att uppfattas som ett stöd för Maduroregimen.
Colombias president Gustavo Petro hanterar det bra tycker jag, han förklarar att han aldrig erkände Maduros omval 2024 som legitimt, men förklarar samtidigt att krig mot Venezuela eller vilket annat land som helst är olagligt. Allt annat skulle leda till att han anklagas för att vara Maduroanhängare d v s politiskt självmord.
När nu Trump även ett antal gånger hotat Petro och Colombias höger i princip bjuder in Trump att även kidnappa Petro, så är den viktiga principen att all inblandning i Colombias inre angelägenheter är oacceptabelt oavsett om man gillar Petros politik eller inte. Det måste då vara tillåtet för motståndare till Petro, som inte vill agera landsförrädare‚ att säg: ”jag är motståndare till Petro men accepterar inte att Colombias suveränitet inte respekteras”.
Även Carl Bildt har ju uttalat sig på ett liknande sätt med liknande motiv d v s ”beskrivit den amerikanska militärinterventionen som ett ”tveklöst” brott mot folkrätten. Han betonar att även om Nicolás Maduro saknade demokratisk legitimitet, är Venezuela fortfarande en suverän stat”. Jag förstår mycket väl att Bildt måste ta avstånd från Maduro, men tycker det är bra att han som en av få uttalar sig för suveräniteten.
För övrigt så finns det en tendens inom vänstern att förgylla alla regimer som angrips av USA. Gadaffi och andra diktaturer blir plötsligt beskrivna som näst intill socialistiska paradis. Det är ju bara ett lite annorlunda sätt att legitimera invasioner eftersom man samtidigt då säger ”jag accepterar inte västs brott mot Libyens suveränitet eftersom Gadaffi var en socialist som gav Libyen det högsta välståndet i Afrika”.
Vart tar USA vägen med Trump?
Är Donald Trumps strategier vilseledande eller inte. Just nu verkar det som världen kanske får uppleva det värsta sedan andra världskriget på grund av Trump. Man kan undra om Trump är ett politisk fenomen? USA först, grundar sig inte på någon genomtänkt strategi från Vita huset.
President Trumps politiska linje formas i grund av hans egen höga person, eftersom han hela tiden ändrar sina strategier, så det mesta av hans beslut blir vilseledande för omvärlden. Om sedan Trump gör det här avsiktligt för att förvirra kan diskuteras i oändlighet. Visst att det skapar uppmärksamhet och även en osäkerhet, som kan verka vara ett medvetet mönster och kan sluta hur som helst vad gäller Grönland, Kanada med kanske flera länder i sikte.
”America first” genomsyrar alla globala amerikanska beslut för närvarande, och för flertalet andra länder som får lida av president Trumps egoism kan tyckas. Så frågan är om Trumps politik är mera utpressning istället för diplomati?