Åldern är inte bara en siffra

Bild av torpet, taget för några år sedan. Huvudbyggnaden borta, endast bagarstugan kvar.

Åldern är bara en siffra brukar det klämkäckt sägas. Man är inte äldre än man känner sig, som ett annat klyschigt ordspråket säger. Men det är att banalisera livet. Än hur man med mentala knep försöker lura sig själv måste man känna sina gränser. När vänskapskretsen glesnar och orken tryter hjälper det inte att man har en imaginär påhejare sittande på axeln, som viskar att man är ung.

Jag kan ta ett exempel. Jag levde mina första år med min mamma och pappa i ett ensligt torp cirka två km fågelvägen nordöst om Björna kyrkby (vägledes 2,5 km). När jag var två och ett halvt år sålde mina föräldrar torpet. Djuren och jordbruksredskap auktionerades bort. Mamma berättade senare för mig att farsan grät när hästen gick för klubban.

Vi flyttade till min moster och morbror i Alfredshem strax utanför Örnsköldsvik. Under industrisemestern följande sommar fick vi låna torpet av den nya ägaren. Det var varmt, så vi bodde i bagarstugan, medan min moster och morbror med sina två barn bodde i huvudbyggnaden. Det kom fler släktingar som övernattade och det var högsommar, kvalmigt varmt, så jag, mina kusiner och någon vuxen fick sova på ladugårdsvinden. Jag minns att jag låg skavfötters med min äldre kusin Berit i en säng med en halmmadrass.

Folk från närmaste granngården kom en söndag och hälsade på. Några av de äldre och mina kusiner gick bort på ett hygge och plockade ett par liter smultron som vi sedan fick dela på och äta med grädde.

En lördagskväll gjorde vi med grannarna och en annan familj en fisketur på Gideåälven, som bara ligger 300 meter öster om torpet. Alla var med, och vad jag minns roddes det med två båtar, kanske tre. Man rodde älven uppströms och släppte ut fiskelinor med gäddrag. Det fångades åtta gäddor under rodden upp till Mattarbodumsforsen. Där gjorde kvinnorna upp eld och kokade kaffe och vi fikade med hembakat kaffebröd. Några av de vuxna drack en och annan kaffekask. Det var en härligt ljum sommarkväll och både vuxna och barn trivdes.

Det var sista gången vi bodde på torpet och jag har ibland längtat tillbaka till detta paradis. Torpet avstyckades senare och en pälshandlare i Björna köpte det och använde det som sommarstuga. Strax efter att han reparerat huvudbyggnaden brann den ned. Han kom i konflikt med försäkringsbolaget som vägrade betala fulla värdet för det nedbrunna huset och han förlorade i alla instanser.

Vad jag vet använde han aldrig fastigheten mer. Ladugården rasade några timmerlador ruttnade nerifrån. Det enda som till slut fanns kvar var bagarstugan. Jag ringde upp ägaren för 25 års sedan och frågade om jag fick köpa denna stuga, endera för att rusta upp den på plats eller för att demontera den för att sätta upp den vid min sommarstuga. Det blev ett mycket kort samtal.

På min fråga svarade han ett bestämt nej. Jag hörde på hans tonfall att han aldrig skulle låta sig övertalas. Pälshandlaren dog 2009 och hans fru året därpå. För åtta år sedan gjorde jag en tur till torpet för att göra ett ”avslut”.

Man måste känna sin ålder och jag insåg att jag varken hade tid eller ork att kunna röja upp kring stugan eller att plocka ner den för att bygga upp den vid min sommarstuga.

Så åldern är inte bara en siffra. Siffror finns det många, men vi har bara ett liv och det ska man ta på dödligt allvar.