Ni har ordet, förklara er, ni är fri!
Honoré Daumier 1808–1879, Le Caricature nr 236 den 14 maj 1835.
Jag försöker förstå varför jag uppfattar, något jag förvisso inte är ensam om att känna oro inför, Sverige som så intellektuellt trångt. Det är som om det råder en beröringsskräck när det gäller allt som kan uppfattas som kontroversiellt.
Snabbt skall det etiketteras, och snabbt skall det avgöras vad som är rätt och fel.
Är man kritisk mot enkönade äktenskap är man homofob. Försöker man peka på vad man upplever som en hotande islamisering är man fientlig mot muslimer. 2015 var det omöjligt att varna för risker med att öppna för en massmigration, utan att stämplas som främlingsfientlig.
Att inte villkorslöst stödja Ukraina mot Ryssland är putinism. Kritik av Israels ockupation av Västbanken och dödandet i Gaza är judehat och antisemitism.
Snart är man väl anti-amerikan om man dristar sig till att anlägga kritiska synpunkter på Trumps imperialistiska framfart i Venezuela och kanske inom kort på Grönland.
Det förefaller i princip omöjligt att föra ett förutsättningslöst resonemang i termer av risker och konsekvenser. Även i termer av alternativ och nyansering. Den enda vägens åsikter och politik är det som gäller. När tåget går, och det i en enda riktning, se för guds skull till så att du är med ombord.
Sverige är därför ett föga intellektuellt stimulerande land. Den medborgerliga medvetenheten är låg, det skall inte bråkas och protesteras, åberopas några grundlagsfästa rättigheter. Snarare är det undersåten som utgör svenskens persona, sitter fastnaglat i det kollektiva DNA:t.
Ett arv från bondesamhälle och livegenskap? Djupt nedborrat i själen?
Var skulle ”något annat” kunna börja om man får för sig att ändra på sakernas tillstånd? Var skulle mottänkandets platser kunna finnas? Om vi bortser från sociala mediers skrän och hets. Affektion utan argumentation.
Förtjänar nämnas, i nätsammanhanget, gör dock de tappra sajterna 8 dagar och denna sida (lindelof.nu) till försvar för det förnuftiga resonerandet. Erbjudande motståndsfickor för alla oss, en krympande skara, som vägrar att jama med.
Jag har lång erfarenhet av högskolevärlden, om vilken man kan få för sig att där om någonstans råder det högt i tak och det kritiska tänkandet frodas. Jag minns betygshetsande studenter, snabba med att trycka dit ”flum” på allt som tycktes krångligt och onödigt. (Vad AI ställer till med, vågar jag knappt fundera över.)
Och rädda, lydiga kolleger. Blickande hundlikt mot ledningen.
En indikation på det intellektuella klimatets status är att man lätt kan namnge personer som sticker, eller har stuckit ut. Och då syftar jag inte på ”influerare” och kändisar av diverse slag.
Vilhelm Moberg och Jan Myrdal. De namn jag, kanske för att jag är fyrtiotalist, och man skulle kanske en feminist inflika, spontant kommer på. Den senare kännetecknad av att inte frukta att ta i just kontroversiella frågor, vrida och vända på dem som en sann refraktär.
Därmed en främmande fågel på svensk botten, fördömd av andra författare och opinionspåverkare. Till och med av Svenska PEN som enligt statuterna skall värna om det fria ordet.
En annan klimatindikation är vilka frågor som står högst på dagordningen, som anses viktiga av gemene man.
Inte undra på att regeringen kan få igenom en gummilag om ”hot mot rikets säkerhet”. Utan någon större diskussion. Lagen anses väl inte viktig av en bredare krets. Det finns viktigare saker. Matpriserna. Räntorna. Solsemestrar. Vädret. Jag moraliserar inte, endast konstaterar.
Förutom att det känns trångt, känns det osäkert att som reflekterande individ, om jag tillåts uppfatta mig som en sådan, att leva i ett land där inget av större vikt får diskuteras.
Om repressionens vind börjar blåsa allt starkare, vilket det finns tendenser till, har i tysthet tillkännagivits att allt motstånd är inställt tills något annat meddelas.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Mycket tror jag handlar om den likriktning av politiska åsikter och av media som skett i Sverige i snabb takt sen millenieskiftet, när alltfler tycker lika och upprätthåller sitt narrativ blir man sedd som konstig, udda om man lägger fram ett annat perspektiv på en samhällsfråga – man blir ”rysstroll” om man ifrågasätter idén att fortsätta finansiera kriget i Ukraina, man blir ”antisemit” eller ”islamist” om man stödjer palestinierna, man blir ”nyttig idiot” om man ifrågasätter Natomedlemskapet o s v.
Mycket är Vänsterpartiets fel här, en parti som nästan helt abdikterat sin vänsterpolitik av vad jag anser ren feghet, d v s det finns ingen samlande kraft/organisation, kvar blir vi enstaka motvalls individer.
Dock är ju problemet inte nytt, Sverige har alltid haft lite diktaturegenskaper i sig då förtroende för media och stat i Sverige alltid har varit oresonligt högt.
Redan på 70-talet beskrev utländska betraktare just Sverige som lite totalitärt just i detta avseende.
Andreas Fredriksson hänvisar till Roland Huntfords bok The New Totalitarians från 1971. Finns att läsa här. Den är översatt till svenska 1972 med titeln ”Det blinda Sverige”. Finns att läsa här.
Roland Huntford är en nyhögers tänkare och författare. Hans boks tankar skvalpar numera i bakhuvudet på ytterhögers figurer som till exempel Jan Sjunnesson och Patrik Engellau. Men The New Totalitarians kan användas till allt möjligt emedan den inte är faktabaserad och konkret.
Han menar att Sverige är (var) en genomkorporativ stat genom folkrörelsernas inflytande och att deras funktionärer styr landet På sidan 83 i Det blinda Sverige kan man läsa: ”Som naturlig konsekvens arbetar statens och centralorganisationernas funktionärer samman i ett slags frimureri vid styrandet av landet.”. Denna stat har det socialistiska Socialdemokratiska partiet upprättat. Men det socialdemokratiska partiet är inte socialistiskt och är inte byråkratins makt som är korporativismen. Utan korporativismens bärande idé är att ersätta klasskampen med klassamarbete. Men korporativismen är en borgerlig ideologi och politik.
Bakom korporativismens klassförsoning finns den klasskamp som förs av det härskande storkapitalet mot det arbetande folket. Genom att Huntford inte konkret studerar Sveriges historia eller framväxten av dess politiska utveckling saknar den i allt väsentligt det som det arbetande folkets politiska verktyg behöver.
Kenneth Lundgren!
Boken är ingen faktabok som sådan utan en betraktelse, men visst finns säkert faktafel men andemeningen som jag ville få fram är att svensken är ett följsamt folk: svensken tror på journalister i betydligt högre grad än majoriteten i andra länder, svensken tror på staten i betydligt högre grad än i många andra länder. Det var också detta Huntford åsyftade när man menade att det finns en viss totalitarianism i Sverige där statens intressens vävs samman som en enhet med myndigheter, byråkrati, nyhetsförmedling o s v.
Detta tydligt idag där vänster-/höger-partier växer allt närmare varandra och där det viktigaste verkar vara att bygga konsensus över blockgränser. Samma sak i media.
I artikeln ovan slås det på spikhuvudet flera gånger. Lasse Ekstrand påpekar att:
”…det råder en beröringsskräck när det gäller allt som kan uppfattas som kontroversiellt.”
”Det förefaller i princip omöjligt att föra ett förutsättningslöst resonemang i termer av risker och konsekvenser. Även i termer av alternativ och nyansering. Den enda vägens åsikter och politik är det som gäller.”
Lasse Ekstrand gör försök till slutsatser, även i frågeform:
”…undersåten som utgör svenskens persona, sitter fastnaglat i det kollektiva DNA:t.
Ett arv från bondesamhälle och livegenskap? Djupt nedborrat i själen?”
Men jag tror inte problemen ligger i just svenskens mentalitet.
Om vi tar ad notam de exempel på åsiktskonformism och brist på debatt som citeras ovan, alltså: Det enkönade äktenskapet; hotet om islamisering; risker med massmigration; frågan om Ryssland-Ukraina och så vidare (exemplen kan naturligtvis Lasse Ekstrand och vi andra mångfaldiga) så tror jag inte vi kan skylla på bondesamhälle och livegenskap.
(Speciellt som Sverige i själva verket utmärker sig i Europa som ett av de få länder som inte har haft någon livegenskap. Tvärtom har vi haft den mer eller mindre ”frie” odalbonden, som ofta saknats i övriga Europa. Så teorin om en mental bakgrund av ”bondesamhälle och livegenskap” måste därför slängas i papperskorgen.)
I vilken mån vi istället skulle kunna skylla på ”bruksmentalitet” kan man naturligtvis fråga sig. Men oavsett svaret på den frågan så är ändå frågeställningen felaktigt uppställd, eftersom alla de av Lasse Ekstrand uppräknade problemområdena, (där endast en [kategorisk] uppfattning anses legitim), är något som inte bara gäller i Sverige, utan som gäller i, i stort sett, vartenda land i hela Europa.
Därav följer att de all-europeiska problemställningarnas påbjudna enkelriktade åsikter, med förbud, när det gäller åsikter som avviker från etablissemangets – inte bäst förklaras med lokala nationella särdrag och egenheter, eller, som ovan med det egna landets (alltså Sveriges) historia och sociala struktur – eftersom fenomenet är nationsöverskridande.
Eftersom problemen är nationsöverskridande och mer eller mindre gäller nästa alla europeiska länder och diskussionen om dessa problem är hämmad i nästan alla EU:s länder, så bör vi söka svaren på åsiktskonformismen och diskussionshämningen på en högre, mer övergripande, nivå än på den nationella.
Dock kan ändå både den intellektuella nivån och den samtidiga frånvaron av debatt, anses vara utmärkande för Sverige. Men förmodligen är det delvis en skenbild, som beror på den medias oligopolsituation (Bonnier) som tycks ovanligt stark i Sverige. Dess styrka förminskas inte av statliga bidrag på hundratals miljoner kronor* till dessa oligopol i mediestöd i olika former), även om dessa summor är en mindre del av den totala omsättningen.
Om vi ser på hur samhällets problem av media (och politiker) presenteras oss, så ligger det väldigt mycket i Lasse Ekstrands iakttagelse att: ”Snabbt skall det etiketteras, och snabbt skall det avgöras vad som är rätt och fel.”
Eller med andra ord, redan vid presentationen av en problemställning så ingår en ”lösning” som tydliggör ”det riktiga synsättet” och åtföljs likaså av tillämpliga etiketter; på dem som eventuellt skulle kunna vara motståndare till det framförda synsättet, eller som skulle önska modifiera det.
Det tycks som att devisen ”Den som inte är med mig är emot mig” (och inget däremellan) tillämpas. Svart eller vitt.
Hur är det möjligt att det blivit så här i Europa?
Vi vet att en pågående koncentration av ägandet av media fortgår. I Sverige dominerar Bonnier både bokutgivning och nyhetsmedia och äger tevekanaler.
Men vad de flesta inte vet:
Internationella nyhetsbyråer enas mot desinformation globalt 2025/07/24
”De stora internationella nyhetsbyråerna Agence France-Presse (AFP), Associated Press (AP) och Reuters, tillsammans med flera andra ledande organisationer inom mediebranschen, har inlett ett gemensamt initiativ för att bekämpa spridningen av desinformation och falska nyheter på global nivå.”
”Desinformation har under de senaste åren blivit en växande oro, inte bara för medieorganisationer utan även för regeringar och medborgare världen över. Denna trend har bidragit till att urholka förtroendet för journalistik och skapat en miljö där falska och vilseledande uppgifter kan blomstra, ofta med mycket skadliga konsekvenser. Det nya samarbetet mellan dessa framstående byråer syftar till att möta dessa utmaningar genom ett mer samordnat och omfattande angreppssätt.”
Vad betyder det ovanstående? Jo, att man gemensamt bestämt sig för att likforma nyhetsförmedlingen genom att alla åtar sig att inte släppa fram alternativa röster eller kritiska åsikter.
Att man själva berättar sagor om hur viktigt det är för att möta dessa ”falska och vilseledande uppgifter” med dess ”ofta mycket skadliga konsekvenser”, av dessa monopolföretag, som i samarbete med varandra och aktörer som Google, Facebook o s v enligt den fortsatta texten, enats om att hålla rent från kritik – är skrämmande läsning.
Här ligger problemets kärna och inte vare sig hos svensk underdånighet eller i korporativism. Ett speciellt svenskt ”mindset” innefattande såväl underdånighet, som en – bland de maktägande – dominerande korporativistisk samhällssyn kan naturligtvis också finnas, och jag tror att det gör det.
Men frågeställningen som Lasse Ekstrand tar upp är hur det med utgångspunkt från viss typ av exemplifierad problematik (invandring, samkönade äktenskap med mera) kan vara så att diskussionen upphört, eller försvårats. Och då tror jag att det är ett större problem med den grupp – bestående av västvärldens tre/fyra största, och idag tillsammans, totalt dominerande, nyhetsbyråer kommit överens om samarbete med regeringar och med hjälp av AI, för att förhindra att alternativa nyhetskällors avslöjanden ”urholka förtroendet för (mainstreammedias) journalistik”; enligt ovan.
Se också vad ”femte julistiftelsen”https://femtejuli.se/ skriver på sin hemsida, där man framför allt bevakar EU:s försök att begränsa yttrandefriheten för medborgarna.
Låt oss undvika att skylla på svenska folket. Problemet ligger hos den maktfullkomliga elit som styr narrativet och kväser kritiken på en övernationell nivå.
…
* Mediestödet var för ett par år sedan ca 1 miljard. /Redax
Som jag läser Roland Huntford kan jag inte komma till annan slutsats än att han är en kulturkonservativ författare och som starkt ogillar socialdemokratin som han anser vara arkitekten bakom det han kallar det totalitära Sverige. Dagens nyhöger har också ett nästan patologisk hat till socialdemokratin som de ser som sina huvudmotståndare, medan vi som kritiserar socialdemokratin från ”vänster” gör detta utifrån dess byråkratisering där ombudsmän och anställda har den reella makten. Detta har lett till klassamarbete, bindning vid staten och allt mer tilltagande korporativism.
Nyhögern fablar om den gängse moderna kulturen som ”kulturmarxistisk” vilket är lika orimligt som Trump och andra till höger kallar Obama för socialist eller kommunist.
Bakom de otvivelaktiga framsteg som arbetarklassen gjorde från 1930-talet och fram till 1980-talet byggde på klasskamp kombinerat med en politik som säkrade storkapitalets vinster och maktinnehav. Denna politik grundade sig också klasskompromissen med storkapitalet. När sedan de sistnämnda sa upp denna överenskommelse i mitten på 1980-talet och växlade politik blev sossarnas ledning hjälplösa, de kunde inte utveckla välfärdsstaten, än mindre försvara den. Därför går de kräftgång i valen.
Den ”…likriktning av politiska åsikter och av media som skett…” beror på att storkapitalets alltmer dominerande ekonomiska makt kräver allt mer exklusiv politisk makt vilket sin tur kräver monopol på propaganda och åsiktsbildning. Ute bland folk kan man höra mer blandade åsikter.
Som jag uppfattar Huntford ser han inte betydelsen av klasser och klasskamp. Han ser inte heller att det är storkapitalet som är den härskande klassen i Sverige.
Huntford påstår på sidan 263 i AA att ”De politiska förändringarna i Sverige under 1800-talet var i allt utom till namnet en bonderevolt, pålade det sin kultur och sina värderingar. De hade med sig en oövervinnelig fördom mot ’hög’ kultur som ett slags försiktig förströelse för de gamla herreklasserna, och så avskildes Sverige från Västeuropa och världen utanför.”.
Riktigt är att böndernas opposition mot adeln var viktig för det kapitalistiska genombrottet i Sverige. Dessa två klasser hade kämpat mot varandra under hela den feodala eran. Och till skillnad mot sina klassbröder i Västeuropa lyckas de undgå att bli livegna. Men det var borgarklassen som ledde omvandlingen med stöd av bönderna.
I den första tvåkammarriksdagens första kammare – som hade 125 män – satt främst adliga godsägare, ämbetsmän och framgångsrika kapitalister. I andra kammaren – med sina 190 ledamöter – var hälften av ledamöterna bönder och icke adliga godsägare, resten var städernas redaktörer, ämbetsmän m m. Bland Stockholms ledamöter (13 st) fanns ingen präst. Hur det var i de andra valkretsarna vet jag inte. Eftersom att de båda kamrarna hade vetorätt kunde första kammaren stoppa radikala beslut som den andra kammaren hade tagit.
Bland annat utifrån detta kan jag inte se att ”bönderna tog över landet” eller att de ”pålade Sverige… sin kultur och sina värderingar.” Omvandlingen var istället borgarklassens genombrott.