En rapport från en organisation MCC Brussels kartlägger Europeiska unionens omfattande, outforskade system för mediefinansiering, som visar sig vara ett vidsträckt ekosystem där Europeiska kommissionen och Europaparlamentet tillsammans årligen fördelar närmare 80 miljoner euro till medieprojekt i hela Europa och i övriga världen. Denna finansiering framställs ofta som ett stöd för mediefrihet och pluralism, men främjar konsekvent EU:s olika narrativ. Detta väcker förstås farhågor om redaktioners politiska oberoende, om otillbörligt politiskt inflytande och om mediers demokratiska integritet. Det här liknar allt mer vårt svenska mediestödsystem, fast på EU-nivå.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
En upprörd läsare, som inte vill framträda med sitt namn, skriver följande i ett mejl:
”År 2020 fick MCC ett inflöde av ungerska statliga medel och tillgångar till ett värde av 1,7 miljarder USD. På grund av sina nära band till Viktor Orbáns regering beskriver dess kritiker MCC som en ’grogrund för framtida Fidesz-vänliga eliter’.
Ordföranden för MCC:s styrelse, Balázs Orbán, hjälpte till att planera överföringen i sin samtidiga roll som statssekreterare i Viktor Orbáns regerings kansli.
Man kan undra vilket ’mediemaskineri’ som är värst EU:s 80 miljoner euro eller Orbans 1,7 miljarder dollar. För min del misstänker jag på goda grunder vad du och Orbán anser.
Men att en FIB-are hyllar ungarsk ’mediapolitik’ förvånar kanske en och annan som gör sig besvär att ta reda på sånt du döljer.”
Vad denna läsare framför visar brist på förståelse på yttrandefrihetens problem i Västvärlden, inte minst vad vårt svenska medietiska system och mediestödsystem innebär för överhetskontrollen av det fria ordet. ”Fri journalistik” och ”fri press” äter alla snällt ur husses hand. Hörde just på SR:s Rysslandspodden där fyra Rysslands- och Putinkritiker oförtäckt förmedlar västpropaganda.
Att jämföra MCC:s budget med EU:s mediestöd går inte, de är ojämförbara storheter. Mathias Corvinus Collegium är en utbildningsinstitution som, som sådan, hämtar in anslag från den ungerska staten på samma sätt som de svenska universitet gör. Eller, om man så vill så som de halvt om halvt fristående universiteten i till exempel USA gör. Institutioner som, trots sin formella fri- och självständighet, ändå uppbär statsbidrag för sin pedagogiska verksamhet och för sin forskning.
Det kan alltså på intet sätt jämföras med vartannat. Att detta universitet, eller denna lärdomsinstitution i Ungern, undersökt/beforskat vilka vägar EU:s pengar tagit – när det gäller att stötta de media som vidarebefordrar EU:s egna ståndpunkter, går naturligtvis inte att jämföra med den undersökande bildningsenhetens budget! Det är inte ens att jämföra äpplen och päron, utan som äpplen och skiftnycklar.
Det är också självklart ett legitimt forskningsområde att titta på vart pengar som formellt syftar till att stödja yttrandefriheten går, och om de i slutändan används så som avsett och också hur de mål formuleras som styr pengarna. Att avslöja just sådant är vad samhällsvetenskaplig forskning inte bara kan göra, utan också bör göra. Det är alltså ett föredömligt forskningsinitiativ, oavsett hur man betraktar institutionen MCC och oavsett vad man tycker om EU:s mediestöd.