Walther Funk, ekonomiminister och riksbankschef, under krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg. Foto: Skänt av Robert Jackson.
Nazitysklands planer på ett ekonomiskt integrerat Europa liknar EU:s planer av idag. Det skriver Pål Steigan i denna artikel och pekar särskilt ut de bådas planer på att göra Norge till en ”energikoloni”.
Originalet publicerat på steigan.no 21 oktober, översättning till svenska av Redax.
Det finns tydliga likheter mellan dagens EU och Nazitysklands planer på en storgermansk omorganisation av Europa. Detta kan verka som ett drastiskt påstående, men om vi läser nazisternas egna planer och jämför dem med hur EU fungerar, och inte minst hur EU utvecklas, är det inte svårt att se likheterna.
Det mest intressanta dokumentet i detta sammanhang är ett tal som hölls av Hitlers ekonomiminister Walther Funk den 25 april 1940: ”Die wirtschaftliche Neuordnung Europas”. Detta var ett nyckeltal där Funk, som tysk ekonomiminister, redogjorde för Nazitysklands planer på en ekonomisk omorganisation av Europa under tysk dominans, inklusive exploatering av resurser från ockuperade länder som Norge.
Dokumentet lyfter fram idén om en ”Europeisk ekonomisk gemenskap” dominerad av Tyskland, med fokus på självförsörjning, rationell resursallokering och eliminering av ”onödig” konkurrens. Detta är dokumentets huvudpunkter:
– Inledning och historiskt sammanhang:
Funk beskriver den gamla europeiska ekonomin som fragmenterad och ineffektiv, präglad av nationalistisk protektionism och kriser (som depressionen på 1930-talet). Han menar att kriget har skapat en möjlighet till radikal omorganisation, med Tyskland som ”ledare” för att koordinera enhetlig produktion och handel.
Nyckelcitat: ”Europa måste bli en ekonomisk helhet, inte en gemenskap av rivaler”.
– Mål för självförsörjning och rationalisering:
Det övergripande målet är att göra Europa självförsörjande på livsmedel, råvaror och industriprodukter för att undvika beroende av utländsk import. Detta innebär centraliserad planering för att undvika överproduktion och ”destruktiv konkurrens”. Funk föreslår en ”europeisk ekonomisk generalstab” ledd av Tyskland för att fördela produktionen baserat på ländernas naturliga fördelar (t ex jordbruk i Östeuropa, industri i Västeuropa).
– Det nya systemets struktur:
Produktionsuppdelning: Specialisering efter region – t ex Tyskland och Tjeckoslovakien för maskiner, Frankrike och Belgien för textilier och Balkan för jordbruksvaror. Dessa ska reduceras till ”några få stora produktionscentra” för effektivitetens skull.
– Valuta och finans:
Införande av en gemensam europeisk clearingenhet (baserad på tyska modeller) för att ersätta guldmyntfoten och nationella valutor. Detta skulle eliminera valutaspekulation och säkerställa stabil handel inom det ”nya Europa”.
– Handelspolitik:
Avskaffande av tullhinder inom Europa, men strikta hinder mot ”utomstående” (t ex USA och Storbritannien). Export ska prioriteras endast för att erhålla viktiga råvaror.
– Sociala och ideologiska aspekter:
Ekonomin ska tjäna ”europeiskt samarbete” och folkets välfärd, med betoning på full sysselsättning och rättvis fördelning. Funk kontrasterar detta mot ”anglosaxisk kapitalism” och judisk finans, som han skyller på för tidigare kriser. Han presenterar systemet som en ”socialistisk” modell i nationalistisk skepnad, inspirerad av tysk ”planekonomi”.
– Genomförande och överklagande:
Omedelbar start med bilaterala avtal (t ex med ockuperade länder som Frankrike och Nederländerna), följt av en europeisk ekonomisk konferens. Funk vädjar till europeiska ledare att delta för fred och välstånd, men betonar tyskt ledarskap som oundvikligt efter militära segrar.
– Slutsats:
Dokumentet avslutas optimistiskt med tanken att denna omorganisation kommer att skapa ”ett starkt, fritt och lyckligt Europa” som en motvikt till globalismen. Det är tydligt propagandistiskt, med syftet att legitimera tysk dominans som en ekonomisk ”räddning”.
Dokumentet är kort (cirka 20 sidor) och präglat av nazistisk retorik, men det återspeglar tidens planer för ett tysklett Europa.
Funks statssekreterare, Gustav Schlotterer, höll en förberedande presskonferens dagen före talet. Här nämns Norge uttryckligen i ett sammanhang av ekonomisk integration och tyskt inflytande:
”Dessutom måste våra handelspartners ekonomier också sammanflätas med tyska intressen på ett privat sektorsmässigt sätt, så att dessa stater, även om de ville, inte längre ska kunna undkomma dessa band och beroenden. (…) Mer specifikt måste vi engagera oss i följande initiativ: i sydöst med spannmål, i Norge och Jugoslavien med metaller, i Rumänien med olja (…)”. de.wikipedia.org
Detta citat betonar den tyska strategin att knyta norska metallresurser (som nickel och järnmalm) närmare det tyska ekonomiska systemet.
Göring ville använda norsk vattenkraft till förmån för Tyskland
Hermann Göring, som chef för Luftwaffe (det tyska flygvapnet) och en central figur i Nazitysklands ekonomiska och militära ledarskap, talade och agerade tydligt om utnyttjandet av norsk vattenkraft. Detta skedde i samband med den tyska ockupationen av Norge från april 1940.
Göring såg norsk vattenkraft som en strategisk resurs för Tyskland. Under ockupationen ville tyskarna utnyttja detta för att producera lättmetaller som aluminium, vilket var avgörande för flygindustrin. Göring, som ”riksmarskalk” och ansvarig för Luftwaffe, gav detta hög prioritet för att stödja krigsinsatsen.
Detta var främst för att driva på produktionen av aluminium till stridsflygplan, men planerna inkluderade även utbyggnad av infrastruktur såsom högspänningsledningar (kraftkablar) för att effektivt överföra elektricitet.
Efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 gav Adolf Hitler en direkt order efter bara en månad (maj 1940) att dramatiskt utöka den norska aluminiumproduktionen – tillräckligt för att möta Tysklands behov i vapenindustrin. Aluminium var avgörande för flygplansproduktion, och Norge var idealiskt beläget tack vare billig vattenkraft. Som ”chefsekonom” i Tredje riket skickade Göring omedelbart ingenjörer och planerare till Norge för att samordna detta. Målet var att öka produktionen från cirka 25.000 ton årligen till upp till 150.000 ton, genom nya fabriker som ”Nordag” (ett företag etablerat av tyskarna).
Men aluminiumproduktion kräver mycket energi. Tyskarna planerade därför en omfattande utbyggnad av vattenkraftverk och ett nationellt högspänningsnät för distribution av kraften. Detta inkluderade nya dammar, turbiner och högspänningskablar för att ansluta norska kraftkällor till aluminiumverken. Vissa planer gick ännu längre: det fanns skisser på att bygga kablar genom Sverige för att exportera överskottsel direkt till Tyskland, vilket skulle ha förvandlat Norge till en ”elkoloni”.
Der Deutsche Volkswirt (en ekonomisk veckotidskrift som bevakade rustningsekonomin) och Signal (en glansig krigspropagandatidning 1940–1945) publicerade ofta artiklar om ockupationerna, inklusive Norge, med fokus på industriell exploatering och Görings roll. Till exempel publicerade de 1941–1942 artiklar om ”Norsk vattenkraft för tysk seger”, illustrerade med bilder av dammar och ledningar. En artikel från 1941 i ”Der Deutsche Volkswirt” diskuterar Görings planer för ”elektrifieringen av Norden” enligt fyraårsplanen.
Likheten beror på Tysklands grundläggande problem
Eftersom det finns så stora likheter mellan Nazitysklands visioner för ett storgermanskt Europa och dagens EU, har det inte minst att göra med Tysklands grundläggande problem.
I femhundra år har Tyskland varit en kärnområde för industriell utveckling, teknologi, vetenskap och produktion. Tyskland hade kol och järn och kunde därför producera stål, och så småningom högkvalitetsstål. Men Tyskland hade alldeles för lite energi för sin egen industri. Tyskland saknade också många råvaror och behövde en marknad för sin industriproduktion. Kriget och den storgermanska planen syftade till att lösa detta. Därför underkuvade de Norge som energi- och mineralkoloni och Ukraina som leverantör av jordbruksvaror och slavarbete. Och genom Operation Barbarossa, attacken mot Sovjetunionen, siktade de på att ta kontroll över de enorma oljetillgångarna i Baku.
Ursula von der Leyens EU-kommission försöker också lösa dessa Tysklands problem och har till stor del lyckats förverkliga Görings visioner genom EES och Acer. Och norska politiker har ställt upp som villiga redskap för att genomföra detta, i direkt i strid med Norges egna nationella intressen. Vad EU saknar för att förverkliga den storgermanska drömmen är en egen armé och centralisering av militärmakten. Det är vad de nu försöker uppnå genom en storskalig skuldfinansierad militarisering.
Vi måste också komma ihåg att inga av de stora tyska industriföretagen som profiterade på nazismen upplöstes efter kriget. De fortsatte som tidigare och existerar än idag. Ett bra exempel är det multinationella företaget Bayer, som 1925 slogs samman med ett antal andra kemi- och läkemedelsföretag för att bilda IG Farben, världens största kemikoncern.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
”Ursula von der Leyens EU-kommission försöker också lösa dessa Tysklands problem och har till stor del lyckats förverkliga Görings visioner genom EES och Acer. Och norska politiker har ställt upp som villiga redskap för att genomföra detta, i direkt strid med Norges egna nationella intressen.”
Hur menar Steigan att samarbetet strider mot Norges intressen? (ACER är tydligen en energiregleringsmyndighet inom EU.)
Kom ihåg detta när Tyskland nu sätter målet att ha Europas starkaste militärmakt och hur ett tyskdominerat EU gör allt för att lägga under sig den ukrainska svarta jorden och Kaukasus. När detta uppnåtts krävs bara att EU även officiellt slår in på expansion in på den ryska stäppen för att förverkliga idèn om lebensraum. Idén om Lebensraum som har sina rötter i flera intellektuella, politiska och geografiska strömningar under 1800-talet långt före Adolf Hitler gjorde den till en central del av nazismens ideologi.
Begreppet Lebensraum myntades av den tyske geografen Friedrich Ratzel (1844–1904) i slutet av 1800-talet.
I sitt verk Politische Geographie (1897) beskrev han stater som levande organismer som behöver ”livsrum” för att växa, utvecklas och överleva. Han menade att staters makt hänger samman med deras geografiska expansion precis som biologiska arter behöver utrymme för sin fortlevnad.
Under samma tid blev socialdarwinismen inflytelserik i Europa. Man tillämpade Charles Darwins idé om ”kampen för tillvaron” på mänskliga samhällen. Nationer och raser sågs som konkurrenter där de ”starkaste” hade rätt att expandera på de svagas bekostnad.
Detta gav en pseudovetenskaplig grund för imperialism, kolonialism och senare rasideologi. Efter Tysklands enande 1871 växte tankar om ett ”Stortyskland” som skulle samla alla germanska folk.
Den slaviska världen sågs som underlägsen, vilket lade grunden för senare rasistisk motivering av expansion vilket påminner om dagens russofobi, där ryssen samtidigt är ett dödshot som en lägre stående varelse kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt och moraliskt. Allas vår utrikeschef Kaja Kallas hittade dock ett positivt drag hos ryssar. De är duktiga på sociologi. Oklart vad hon menar, dock. Kanske menade hon att de var bra på socialism, vilket hon ju ogillar.
”Like I always say, the Chinese have the technologies but are not that good in social sciences. The Russians, vice-versa, are very good in social sciences but not that strong in technology.”
Denna artikel av Pål Steigan väcker känslor. Att ens antyda likheter mellan EU-projektet och Tredje riket-projektet är hädelse. Inte ens nu när Tyskland åter är på väg att rusta upp för ett kommande krig med Ryssland får man knysta om detta uppenbara förhållande.
”Sån jävla dynga. Hur kan man sätta ihop sånt dravel. Totalt avsaknad av resonemang om EU:s syften osv. Men det är klart, är man antidemokrat så skriver man väl sånt.”
Så skriver en anonym kommentator med fejkad e-postadress.
För denna person gäller det alltså ”demokratin”. Är man för fred med odemokratiska Ryssland är man ”antidemokrat”. Jag tror att det här är en ganska utbredd uppfattning i Sverige idag, efter 25 år av tung propaganda. Frågan blir då hur man ska bedöma tidigare europeiska politiker som Willy Brandt, Bruno Kreisky, Olof Plame, John F Kennedy och andra som faktiskt verkade för avspänning med ”kommunistspöket” Sovjet på sin tid, för att undvika storkrig. Var de också antidemokrater?
På tal om nazistiska rötter i modern tid och att vi inte är vaccinerade mot denna undervegetation som uppenbart inte går att utrota annat än att hålla den nere genom ett ständigt pågående försvar, där aktivt demokratiskt medborgarintresse i organiserad form är svaret.
Vi tillämpar som bekant demokrati efter modellen där folket – enkelt uttryckt – givit sina valda i uppdrag att styra samhällsutvecklingen. Och om detta inte fungerar väljs dom bort, följdriktigt efter mandatperioden. Låter väl bra, eller hur?
Viktigt, notera är att 20 procent av väljarna, under nuvarande mandatperiod i riksdagen, föredrar ett extremt högerparti vars rötter har anknytning till nazismen. Därtill ingår dom i vårt högerdominerande regeringsunderlag som störta parti.
Till detta kommer en opposition som också föredrar mer av vapen och upprustning som fredens bästa metod.
Ja, hur skall man då finna ett annan möjlighet för att nå fred än kriget, är en knivig fråga om det skall ske inom vår representativa demokratimodell. Då måst det klassiska svaret bli att organisera sig i något politiskt parti, vilket inte är en lösning på kort sikt.
Frågan blir då: vilka möjligheter finns till motstånd som aktivist när dessutom våra valda ombud genom lagstiftning försöker beskära den möjligheten.
Följaktligen väljer den politiska oppositionen i enighet med regeringen krigslinjen för att eventuellt besegra Ryssland på Ukrainsk mark.
Slutligen menar jag att våra politiker talar inte klartext, ty detta chicken race kan sluta med en fullständigt katastrof i hela Världen. Betänk att kärnvapenmissiler leder – med största sannolikhet – till ännu flera kärnvapenmissiler.
I jämförelse med det kalla kriget under tid då positionerna var låsta mellan västvärlden och Sovjetunionen och inget krig förekom, råder det numera mellan dessa länder ett öppet krig på Ukrainsk mark.
Jag funderar: hur tänker våra makthavare om framtiden där risk finns att vi fullständigt raserar allt jäms med marken vad generationer vardagsmänniskor byggt tillsammans för ett bättre liv på denna lilla planet.
Den anonyma kommentatorn kritiserar avsaknaden av resonemang om EU:s syften. Frågan är vilka syften hen då menar? De syften som angavs när EU bildades eller de syften som gäller idag?
EU har ju i praktiken gått från ett ekonomiskt fredsprojekt mellan 6 länder till en politisk, monetär och militär union med 27 medlemsstater, där överstatliga institutioner (kommissionen, domstolen, ECB) har betydande makt över medlemsländernas parlament. Syftet har dessutom utvidgats från att förhindra krig till att bedriva säkerhetspolitik genom beslut som går långt längre än vad EU:s grundare och medlemsstater någonsin tänkte sig. Dessutom för man en aktiv utvidgningspolitik med inslag av inblandning i icke-EU-länders inre angelägenheter t ex i Kaukasus och Svarta Havsregionen vilket väldigt mycket liknar imperieambitioner. Så vilka syften menar vår anonyma vän?
Var det detta svenskar röstade för när vi gick med i EU?