Den kapitalistiska konstmarknaden

Konstnärspseudonymen Botox. Bild från satirarkivet.

Lasse Ekstrands artikel ”Postuma dokumentationer” den 5 januari 2026 här på lindelof.nu inspirerade Kenneth Lundgren till detta försök att diskutera konst, konstmarknaden och vår dominernade konstsyn.

Fritt efter Gustaf Fröding
Men skit är skit och träck är träck
om än i guldpläterade skal
men dynga i konstgalleristens säck
är ändå konst i marknadens fria val

Den som försöker leva på sin konst är utsatt på en konstmarknad där konsten är en vara. Denna bild Botox (Donald Boström och Robert Nyberg) ger en hint av vilka resultaten blir när konsten blir en vara.

Konstnären måste göra sig ett namn och bli känd för att få sälja. Ett sätt att promota sig själv är att göra reklamtricks för att provocera för provokationens egen skull. Inte för att utmana makten. Jag vet inte om 3 av Marcel Duchamps mest kända verk Cykelhjulet, Flasktorkaren och Fontän (en vanlig urinoar som lagts med ryggen neråt och är numera omtvistat om verket kan tillskrivas honom) som är tre vanliga föremål som inte Duchamp skapat själv – kan kallas provokationer i den meningen. Det som provocerar ”vanligt folk” i de här fallen är väl att konsthistoriker, konstkännare och konstkritiker kallar det konst.

Jag har ett dubbelt förhållande till MD därför att han även allvarligt funderade på konst och konstsyn. Hans sista verk, Étant Donnés (Given), som visades enligt Duchamps instruktioner först efter hans död, är en installation som finns på Philadelphias Konstmuseum i USA. Verket verkar bland annat vara inspirerat av de tittskåp som fanns under 1800-talet och Albrecht Dürers ”Tecknare som ritar av en liggande kvinna”.

Men han hade säkert fler och mer komplexa konstnärliga referenser.

Den Kinafödde kanadensiske konstnären, Terence Koh, guldpläterade sin egen avföring och sägs ha sålt sitt alster ”Förgylld avföringen” för 500.000 dollar.

Under kulturhuvudstadsåret 1998 i Stockholm så gjorde konstnären Jonas Östergrens installation av använda skitiga kalsonger och BH:ar i skyltfönster på Kungsgatan. Det högre syftet med konstverket ”Dirty Laundry” (Smutstvätt) var att han ville kommentera konsumtion och ”renlighet”. Konst som skit eller som han som sålde hötorgskonst sa: ”Konsten är att sälja skiten.”

En annan svensk som gjort tomma provokationer är Dan Wolgers. Han anlitade 1991 en reklambyrå som producerade alla verken till hans utställning. Wolgers kom bara och signerade alstren. Han stal 1992 två bänkar från Liljevalchs konsthall och sålde dem som konst på en konstauktion. Den efterföljande debatten, rättegången och den fällande domen ingick i också i konstverket, hävdade han. Han signerade det oöppnade kuvertet med domen och sålde det för 20.000 kronor.

Även om det är svårt att utmana makten med sin konst så går det undantagsvis att temporärt göra det. Jag tänker på Peter Dahls målning ”Liberalismens genombrott i societeten” där polischefen i Göteborg beordrade att tavlan skulle beslagtas. Polischefen hade känt igen fittan på en prinsessa. Efter en fyra månader lång förundersökning lades utredningen ned och tavlan hängdes åter upp i Göteborgs konsthall. Utställningen slog sedan besöksrekord och Peter Dahl får sitt stora genombrott som konstnär.

1967 ställer konstnären Carl Johan De Geer ut några screentryck på Galleri Karlsson genom vilka han propagerar för vapenvägran och protesterar mot USA:s bombningar i Vietnam. Ett av verken heter ”Skända flaggan” och visar bland annat en brinnande svensk flagga, på vilken det står skrivet ”Skända flaggan vägra vapen”, ”Svik fosterlandet var onationell” och till sist ett kärnfullt ”Kuken”. Polisen ingriper och verket beslagtas. Till slut dömer Svea hovrätt De Geer till 75 dagsböter för uppvigling och skymfande av svensk och utländsk rikssymbol, alla exemplar av ”Skända flaggan” bränns av polisen.

Men inte riktigt alla, för Nationalmuseum hade redan hunnit köpa in en uppsättning av litografierna och förvarade dem i många år under rubriceringen ”okänd mästare” för att rädda dem åt eftervärlden. Numera finns ”Skända flaggan” på Moderna museet. Och en serie på tre litografier, i vilken ”Skända flaggan” ingick, såldes på Bukowskis 150.000.

Så även progressiva konstnärer är alltså påverkade av konstmarknaden, till exempel Albin Amelin, vars tavlor av blommor i vaser var brödmåleri för att överleva. Dessa sålde bra bland medelklassen. Idag går dessa för 60-70 tusen på konstauktioner, medan hans porträtt och bilder av arbetare endast betingar en tredjedel i pris.

Den förhärskande synen på konst

I slutet av ett program på SVT berättade Lennart Hellsing om boken Welams vädermödor (utgiven 2008). Hellsing – som jag verkligen gillar – säger där om boken: ”Vad den handlar om bestämmer läsaren, inte jag…”. Detta är en sedan länge en del av den förhärskande syneb på ”konst”. Det är ändå aningen motsägelsefullt. Men om det är publiken som bestämmer vad konstverket handlar om kan man undra om konstnären behövs för att skapa konstverk? Konstverket skapas i betraktarens öga, har sin föregångare i uttrycket, ”skönheten sitter i betraktarens öga. Det är inte så illa tänkt, då det ligger en sanning i att det vi ser och upplever tolkas av våra aktiva mentala filter. Men är det hela sanningen?

Klart är att vissa saker som vi ser och upplever visavi andra inte går att undersöka. Till exempel kan vi undersöka om en person är tondöv eller färgblind. Men det är omöjligt att ta reda hur en enskild varelse uppfattar en ton eller färg. Färgen gul kanske ses som röd av någon men utpekas av andra färgseende som gul. Detta är omöjligt att undersöka. Men klart är att vi uppfattar saker olika. En del uppfattar siffror eller toner som färger, vilket de kan kommunicera.

Åter till tanken att ”konstverket skapas i betraktarens öga”. Det är en sanning, men en grund sådan. Duchamp ska ha sagt till Pierre Cabanne: ”Det är betraktaren som skapar målningen”. Han sa även att ”konstnären gör bara 50 procent av arbetet i skapandet av ett konstverk, de återstående 50 procenten arbetet sker i betraktarens hjärna”.

Jag anser att det senare citatet ligger närmare sanningen, även om procenttalen förstås kan diskuteras. Men även detta är en haltande sanning, då den inte undersöker vad som styr ”betraktarens hjärna” och dennes medvetande. Ty, våra individuella aktiva filter, våra av livet och samhället programmerade känslomekanismer och tankemönster, präglade av kön, kultur, klass och nationalitet finns alltid i bakgrunden. Men konstsynen – hur personlig den än är – är ändå allmän. Den konstnär som på frågan vad denne menar med sin konst bara svarar: ”Det bestämmer du själv”, uttrycker bara en tankelättjans estetik!