Goda vänner

Lyckligt är det barn som får lyssna till de goda sagorna, de som öppnar en dörr till en annan värld. I den påhittade världen, bredvid den riktiga, bor barn, eller djur, som ofta har det tufft men övervinner svårigheter och farligheter. En sådan sagofigur blir barnets kamrat, någon att se upp till och längta efter. Ibland blir dessa små hjältar veritabla ikoner. I Sverige finns därför en Pippi Långstrump, och Bröderna Lejonhjärta. De norska barnen kan söka tröst hos den lilla musen Klas som bor i Hackebackeskogen. I det forna Sovjetunionen tog den roliga krokodilen Krokodil Krokodilovitj barnen i hand och drog ut på äventyr. I Frankrike finns Pappa Bäver. Om honom finns en del att berätta.

Pappa Bäver och bokförlaget Flammarion

Det stora kriget (1914–1918) var över och runtom i Europa spirade en förhoppning om Aldrig mera krig. Det var dags att se framåt och då blev det logiskt att tänka på barnen, för barnen är ju faktiskt den enda praktiska anknytningen vi har till framtiden. Låt oss därför börja med barnen, tänkte man, och utvecklade en våg av aktiviteter som hade med barnen och ”barnets århundrande” att göra.

I Italien hittar vi vid denna tid en Maria Montessori; i USA en John Dewey; i Schweiz en professor i pedagogik som heter Adolphe Ferrière, i Berlin hittar vi en Rudolf Steiner som grundat mycket speciella skolor för barnen till tobaksarbetare som arbetade på fabriken Waldorf-Astoria; i Sovjet rasade den omvälvande pedologidebatten där bland andra Lenins änka Nadja Krupskaja deltog; I Frankrike bildades redan 1921, i anslutning till bokförlaget Flammarion, en särskild avdelning kring barnlitteratur. Mottot var att utveckla den Nya Undervisningen (La Nouvelle Éducation) där den konstnärliga bilderboken för barn var en
bärande idé.

Dessa riktningar var olika på många sätt, men en sak var de eniga om: ”Barnet är ett hopp som ska respekteras och skyddas och hjälpas.” (Bakule)

På bokförlaget Flammarion arbetade en ung författare som hette Paul Faucher, med författarnamnet Paul François (1898–1967). Han blev den som tog sig an drömmen om den goda och vackra barnboken. Faucher bröt med den traditionella uppfattningen om inbundna och lyxiga konstalbum. Hans pappersalbum har mjuka pärmar och häftade sidor. Faucher vände sig till illustratörer med stor talang, av vilka några tillhörde den ryska avantgardismens allra främsta: Hélène Guertik, Fjodor Rojankovski, Alexandra Exter, Nathalie Parain, Georges Tcherkessof, Natan Altman och Ivan Bilibine.

För att få ännu mer inspiration reste Faucher till Prag där han träffade den egensinnige pedagogen Frantisek Bakule som hade skapat en skola för barn med funktionshinder. På hans skola var det mycket sång, hantverk och dockteater, samt möten mellan friska barn och barn med funktionshinder. Bakule for världen runt med sina sångkörer, de så kallade Bakulekörerna.

Paul Faucher var imponerad och tog med sig inte bara Bakules idéer utan även dennes viktigaste medarbetare Lida Durdikova till Paris. De skulle med tiden bli ett par och även stommen i Flammarions barnboksproduktion. En av förlagets mest uppmärksammade utgivning var berättelserna om Pappa Bäver (Albumes de Père Castor).

I dessa tar Pappa Bäver på sig en lärarroll och leder lärandet för sina tre bäverbarn. Dessa album blev omåttligt populära och tillhör idag UNESCO:s Världens minne, tillsammans med andra storheter som Astrid Lindgren.

Förutom Paul och Lida knöts tidigt den nederländska konstnären Gerda Muller till förlaget. Hennes fantastiska teckningar och målningar förgyller många av förlagets böcker. Jag har tidigare, här på lindelof.nu, recenserat Gerda Mullers böcker.

Det gick som bekant inte så bra med förhoppningarna om en barnvänlig värld utan krig. Men Flammarion och de andra lade ändå grunden för de stora skolreformerna som skulle komma efter nästa stora krig (1939–1945).

I Sverige är detta förlag kanske inte så känt (utanför kretsen av barnboksförfattare och illustratörer). Därför är det en kulturgärning att Karneval förlag nu ger ut en klassisk kinesisk saga nedtecknad av Paul Faucher, alias Pappa Bäver, alias Paul François.

Goda vänner

I sagan råder sträng vinter. Maten har tagit slut hos den lilla kaninen som ger sig ut i snöovädret på jakt efter något att äta. Mot alla odds hittar han två morötter. Då han blir mätt efter att ätit den ena moroten börjar han tänka på sina grannar.

Ja, så börjar sagan om hur den lilla kaninen ger en morot till hästen, som ger den vidare till fåret, som ger den till rådjuret som sedan ger den tillbaka till den lilla kaninen.

Och hela denna cirkulära och ömsesidiga solidaritet äger rum i ymnigt snöfall och i stora skogar. Och bilderna! Gerda Muller är en konstnär som kan gestalta både emotioner och konkreta små detaljer i respektive djurs hemvist. Bara det att den lilla kaninen har en blå tvådelad pyjamas! Och att det är fullt av garnnystan och stickor i fårets hus! Och att hästen har ett rött täcke som fladdrar likt en fana bland snöflingorna! Och rådjurets chicka gula halsduk. Varje boksida är ett konstverk i sig, att stanna till vid och begrunda.

Joar Tiberg som står för översättning till svenska har adderat en stor poetisk kraft till boksidorna: Galopp! Lilla häst galopp! Iväg! Iväg! Iväg!

Allt är så vackert. Den poetiska texten, de undersköna bilderna och sagans solidariska budskap.

Solidaritet

Den solidaritet som präglar de goda vännerna i sagoboken har specifika kvaliteter. Att vara den andra till hjälp i solidariska anda är något unikt, och en svår konst. Solidaritet uttrycker nämligen ett förhållande mellan människor som bygger på ömsesidighet: Idag du, i morgon jag. Ge och få. Tjänster och gentjänster.

I dagens värdegrundsskadade Sverige har ”att hjälpa andra” fått helt andra konnotationer. Nu handlar det inte om solidaritet mellan jämlikar. I den politiskt korrekta värdgrundsvärlden är hjälp något som en förment starkare skall ge en förment svagare då denne är förtryckt.

Dikotomin stark-svag har nämligen uppstått eftersom den nu förment starkare en gång har varit dum mot den som nu är förment svagare. Den förstnämnde står därför i ständig skuld till den andre, som på intet sätt behöver återgälda eller vara tacksam. Det är den förment starkares förbannade skyldighet att ge! Och det är en mänsklig rättighet att få.

Allt kan skildras i den intersektionalistiska hierarkin mellan privilegium och förtryck, (Williams). I detta system utsägs vilka som ska lyftas och vilka som ska göra bot.

Den nutida berättelsen om att hjälpa är faktisk en postmodern variant av överhetens gamla allmosor, det finns en tydlig slagsida som bygger på skuld. Jag hjälper för att jag står i skuld. Men hos den lilla kaninen, den lilla hästen, fåret och rådjuret är det inte så, här råder den gammeldags meningen. Idag du, i morgon jag. Vi hjälps åt. Vi är goda vänner i solidaritetens tecken.

Detta solidariska förhållningssätt skildrades poetiskt av Gunnar Ekelöf (1961):

Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är social i huvudet!
– Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur.

Det är något annat det.

Lärande och solidaritet

Under många år utforskade jag lärandets olika sociala dimensioner, eftersom lärande är något vi gör tillsammans (det är därför det finns lärare). Vi lär tillsammans och den som är liten lär, lånar kunskaper och förmågor av en som är stor. Jag undersökte om detta tillsammans-perspektiv baserades på en klassisk solidaritetsprincip om ömsesidighet, eller om skuld och förtryck var inblandat, som det är i det intersektionalistiska narrativet: jag undervisar dig för att det är synd om dig och för att jag står i skuld till dig.

Den som tidigt och på djupet kom fram till att tillsammans-lärandet byggde på klassisk solidaritetsprincip var den sovjetiska psykologen Vygotskij (1896–1934). Du kan läsa mer i min bok Vygotskij, barnet och jag, 2014. Det kanske är symptomatiskt att denne Vygotskij också var en viktig person i den tidigare nämnda pedologi-debatten i Sovjet på 1920/1930-talet. (Där han tillfälligt förlorade – men han steg upp igen nästan 25 år efter sin död).

Samtida forskning, bland annat på Max Planck-institutet för evolutionär antropologi (Tomasello) visar på samma sak. Människobarnet har en inbyggd beredskap att hjälpa den som behöver hjälp och! hjälper oftare den som också är hjälpsam mot andra. Läs mer i Tomasellos bok Därför samarbetar vi, 2011.

Goda vänner

Den lilla vackra boken om de goda vännerna som hjälper varandra är inte bara en god sagobok för barn. Den är även ett ställningstagande för att goda relationer mellan människor bygger på ömsesidighet och jämlikhet. Det var sådant som Pappa Bäver visste, redan på 1930-talet, men som vi i Sverige glömde bort.