Följande text tillsammans med ovanstående bild och efterföljande viktiga meningsutbyte publicerade konstnären Torsten Jurell på Facebook häromdagen. Hur trångt sitter satiren idag?
När Ulf Kristersson, Sveriges statsminister talar på fascisters och ytterhögerns partidagar och vi minns vad han lovade Hedi Fried, letade jag upp detta träsnitt. Men när jag betraktar det och ser att ekipaget har fastnat över avgrunden, inser jag att det är missvisande. UK fruktar inte avgrunden. Den existerar inte. Han älskar makt och han gör vad som helst för makt. Han ljög inte när han lovade Hedi Fried. Just då var det sant, för det var det som gällde för honom då. Han älskar makten. Ändå tycker jag bilden väcker olika tankar – olika funderingar. Den fungerar som spegel, att spegla vår statsminister i, och följeslagaren, som eldar på…
Jan Palmblad svarar: Balanserad nyanserad kritik, snyggt jobbat. Klart att vi inte ska behöva ta intryck av att en av landets partiledare avgick nyligen för att hon inte fixade allt hot och hat hon utsatts för och för att det svenska debattklimatet är så aggressivt. Kvinnor är så förbannat blödiga! Och vi har självklart inget ansvar, bara köra på. Bara två frågor:
Magdalena Andersson är väl helt ointresserat av makt?
Har du hittat några fina bilder hos Goya att använda vid nästa inlägg?
Torstn Jurells svar: Jan, jag förstår på din ton att du likställer vad jag skriver och skildrar med min bild, med hat och hot. Där går en gräns, även om det finns ett stort skymningsfält. Jag gjorde bilder – kritiska mot Olof Palme. Han var makthavare. Bilderna jag gjorde, började vid IB-affären och jag gjorde en hel svit 1984 under temat ”1984”, men det var aldrig hat eller hot. Men i backspegeln kan jag se att de sammantaget med allt som skapades också av hat, gjorde att jag aldrig mer visade dem. Han blev ju mördad.
Samtidigt måste makten finna sig i satir, smädelse, häcklande. Bilden jag publicerade (se ovan) är gjord för trettio år sedan. Jag tog fram den för den passade det – förakt – jag känner när jag ser Ulf Kristersson på scen hos Sverigedemokraterna och hyllar Åkesson – samtidigt som han lovat Hedi Fried – ja du vet detta.
SD är inte vilket parti som helst. Det är deras trollfabriker som levererar hat och hot. Nazister och högerextremister står för en lång rad mord och andra terrorhandlingar i Sverige.
Beträffande Magdalena Andersson finns det absolut makthunger. S röstar med Tidöpartierna och utgör absolut ingen opposition. De är bara stora p g a missnöje med Tidöpartierna. Stödet de har bygger inte på en avgörande annorlunda politik. MA har i alla fall den goda smaken att inte stå på scenen med SD i Örebro.
Slutligen, om Goya och satir. Den enda likheten med Goya är att det förekommer åsnor i en svit bilder jag gjort. För övrigt är de mer olika än lika. Åsnan har funnits i satiren lika länge som människan. Det finns ett symbiotiskt förhållande.
Det intressanta är hur ett konstverk kan bli en bild att spegla tiden i. Pinochet förbjöd Antigone. Klassisk dramatik, romaner, dikter förbjuds för de blottar det typiska i vissa förhållanden.
När jag gjorde reliefen om ”Dialysmålet” (som kom att bli ett viktigt verk för sjuksköterskorna/Vårdförbundet i diskussioner om ansvarsfrågor. Reliefen hänger i Vårdförbundets entré), använde jag en blandning av ”Kristi Törnekröning” och när Jesus står inför Pontius Pilatus. Det är kända situationer, existentiella, som blir ett raster att se det verkliga dramat igenom.
I detta fall har jag skrivit en text om Kristerssons svek och makthunger och illustrerar den med en 30 år gammal bild och vi ser UK genom det raster bilden ger, och vi försöker tolka efter vad vi vet och tror oss veta och vad bilden försöker berätta eller antyda.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Tack Knut!
I dagens Europa råder det strikta regler för hur samtal ska föras. En kvävande ortodoxi med överstepräster och inkvisitionstribunaler.
Men också skämt börjar kontrolleras. Klimatet påminner mig om hur det var under åren pre-diktaturen i Uruguay då regeringen förbjöd ett antal ord. Skillnaden mot Sverige idag är att då fanns det många journalister som såg till att kringgå regeringens censur, men nu råder självcensur eller, värre, journalisterna har blivit hjärntvättade eller är panikslagna för att bli utan jobb om de bryter mot de många rådande restriktionerna. Jag tycker det är dags att tänka på vart det rör sig, kommer det att bli än hårdare tyglar? Mer censur än vad som redan finns? Hur hanterar vi det?
Det är möjligt att jag feltolkar texten, men som jag förstår det så låter texten den tämligen oförargliga gruppen sverigedemokrater sammanfalla med fascister och högerextremister. Och dessutom – skriver Jurell – ”Nazister och högerextremister står för en lång rad mord och andra terrorhandlingar i Sverige.”
Men det nämns inte några namn som visar på ”den långa rad” som Sverigedemokraterna skulle ha mördat. Det är problematiskt, eftersom det är ett påstående som inte är trovärdigt.
Tre gånger återkommer texten till Hedi Fried. Ulf Kristersson lovade alltså Heidi Fried att aldrig regera ihop med Sverigedemokraterna. Rent formellt gör han heller inte det. I praktiken måste man dock konstatera att SD har stor del i regerandet.
Men Ulf Kristersson ska inte lova någon enskild individ något sådant som han lovade Hedi Fried, eftersom han som politiker, är förpliktigad att företräda sina väljares åsikter och försöka genomföra deras vilja. Väljare som i sin tur röstat på honom för att han givit uttryck för vissa politiska åsikter som sammanfaller med vad de själva tycker, inte med vad Hedi Fried tyckte. (Hon avled som bekant 2022.)
Om Ulf Kristersson ändå skulle ha låtit bli att genomföra den politik som han lovat sina tusentals väljare, därför att han hade lovat just Hedi Fried nåt annat, så skulle det inneburit att han svek det löfte han, i sin egenskap av valbar politiker därmed gav sina väljare. Nämligen att inom ramarna för det svenska politiska systemets funktion, använda sig av dess möjligheter för att genomföra den politik han lovat (sina väljare).
Och dit kan då höra sådant som att bilda en regering som kan ta stöd av andra politiska partier, alltså även låta sig stödjas av Sverigedemokraterna, för att få igenom den utlovade moderata politiken. Att, som Jurell (och Dagens Nyheter) anse att han istället skall låta ett förfluget (och klantigt) löfte till Heidi Fried till varje pris få genomslag och därför låta bli att genomföra sin utlovade politik går naturligtvis rakt emot demokratins grundtanke.
Ulf Kristerssons löftesbrott till Hedi Fried är alltså av mycket mindre betydelse än om han hade brutit sitt löfte till väljarna – som var att genomföra moderat politik.
Problemet med att Ulf Kristersson talar på ”fascisters och ytterhögerns partidagar” är detsamma som när moderaten Anders Borg och Jacob Wallenberg anlitas som föreläsare till Vänsterpartiets ”regeringsskola”, nämligen att det uppenbaras att riksdagens politiska partier, från höger till vänster (och företrädare för stora ekonomiska intressen), alla tillhör samma grupp. Politiken framstår därmed som avslöjad att vara på låtsas – eftersom de största politiska fienderna egentligen inte tycks vara fiender utan fraterniserar varandra – de tycks tillhöra samma gäng. Och då har vi ett demokratiskt problem.
Även centerpartiets partiledar-haveri – gällande dess avgångna partiledare Hatt – tas upp i redaktörens referat av jurell-texten. Hatt som gav andra människors känslor (hat) och andra människors brottsliga handlingar (hot), som skäl till sin avgång.
Men det finns, objektivt sett, all anledning att betvivla dessa Hatts utsagor eftersom hon inte polisanmält några hot. Hon tycks inte ha klarat av partiledar-jobbet men hittade trendriktiga och godkända ”argument” att använda för att ursäkta och skylla ifrån sig. Ingen ifrågasatte varför inga hot kommit till polisens kännedom. Istället var alla kommenterade instanser och personer i hela det politiskt korrekta klägg som tar sig friheten att definiera samtidsdebatten å alla oss andras vägnar, överens om att det är ”fruktansvärt” att politik kan väcka andra känslor än positiva. Hat är emellertid inte brottsligt, utan en attityd och en känsla och känslor är inte förbjudna. Centerpartiets politik kan, såväl som andra partiers politik, beroende på från vilken synvinkel och ståndpunkt man utgår, vara väl värd att hata – och Jurell sticker ju själv inte under stol med sina egna väldigt negativa politiska attityder.
Jurell berömmer sig om att, vid den tiden, ha kritiserat makten, personifierad av Olof Palme, liksom han nu kritiserar dagens mesta makthavare Ulf Kristersson. Men argument, i kritiken mot Ulf Kristersson, saknas. Vad i moderaternas politik det är som brister, upplyses vi inte om. Istället är det det sedvanliga, alltså ”Hänt i veckan” och ”Damernas Värld” – vem som har setts tillsammans med vem. Jurell har ingenting att säga om moderaternas politik, men förargar sig över att Ulf Kristersson stått på Sverigedemokraternas scen under deras landsdagar i Örebro. Jurell ställer alltså symbolik framför reell politik.
Samtidigt tar jag mig friheten att ifrågasätta i vilken mån Jurell verkligen är maktkritiker och undrar om han inte själv tillhör det politiskt/kulturella klägg som uppbär och vidmakthåller ett antal politiskt korrekta åsikter och attityder, som ytterst bekräftar och legitimerar ”det bestående samhället”. Därför ställer jag frågorna:
På vilket sätt skilde sig Jurells åsikter om Palme från Dagens Nyheters åsikter, vid tidpukten ifråga, igår? På vilket sätt skiljer sig Jurells hat av SD – från Dagens Nyheters åsikter, idag? På vilket sätt skiljer sig Jurells upprördhet över ”hotochhat” från andra antidemokraters och censurivrares åsikter (till exempel Dagens Nyheters)? På vilket vis skiljer sig Jurells åsikter om att partiledare skall efterfölja enskilda individers (Hedi Frieds) istället för valmanskollektivet, från Dagens Nyheters åsikt i frågan? (Den tidning som alltså är ett av de ledande organen för politisk korrekthet och en överhetens megafon.) Hur kan Jurell, som har så starka åsikter, underlåta att visa att det finns några tankar eller argument bakom de uppvisade attityderna?
Om nu läsare som följt ända hit tycker att jag ägnar överdrivet mycket textmassa, ambition, (och kanske aggression) mot Jurell, som jag alls inte känner, så är förklaringen att jag upprörs över lögner och bedrägerier typ påståendet om sverigedemokratiska mord. Alltihop andas i själva verket klassförakt, för det är arbetarklassens röster som har avlagts till sverigedemokraternas fördel. Man kan naturligtvis ifrågasätta SD, men då får man ju kritisera dem för den politik de driver, inte framställa det som att deras största fel skulle vara att de mördar folk!
Man kan kritisera Ulf Kristersson för den politik han genomför, men inte för på vilka tiljor han dansar. Och man kan kritisera honom för att han betett sig fel mot Hedi Fried, men inte för att han inte infriat sitt klantiga löfte till henne, utan för att han alls avgav ett löfte som han, för demokratins skull, inte borde ha avgivit.
Ulf Roland Carlsson inleder en lång text med ett konstaterande: ”det är möjligt att jag feltolkar texten…”. Mitt svar är ”ja”.
Ingenstans påstår jag att ”Sverigedemokraterna skulle ha mördat” – men väl ”nazister och fascister”. Det är bara att googla på ”Mördade av nazister i Sverige från 1980”, får man olika uppgifter beroende vilket tidspann som räknas; mellan 20–50. Huruvida dessa mördare också har sympatier eller medlemskap i SD är inget jag berör eller vill diskutera här.
SD Grundades av nazister som slogs för Hitler. Kristersson lovade en förintelseöverlevare att inte ha med SD att göra. Det är detta som är det väsentliga – hans svek. Allt annat omkring detta som U R C skriver är bara ordsallad.