I ett hav av Palestinaflaggor (Foto: K Lindelöf)
Efter (C)-ledarens, Anna-Karin Hatt, plötsliga avgång har frågan om hat och hot inom politiken åter kommit upp på bordet. Möjligen är detta med hoten en ny och chockerande upptäckt för en del, men för oss i ”Palestinarörelsen” – alltså vi som står upp för en fredlig tvåstatslösning enligt FN:s beslut i konflikten Israel-Palestina – är detta vardag. Hoten kommer och går i perioder, och just nu verkar vi vara på väg mot en ny topp.
Tidigare kom hat och hot framför allt från obskyra högersajter, trollfabriker och enstaka knäppgökar. Som aktivister har vi kallats ”terrorkramare”, fascister, nazister, antisemiter och allt möjligt annat. Och de judiska familjerna i rörelsen ”självhatande judar” och att ”varje antisemit behöver en jude att gömma sig bakom”. Det här har vi lärt oss att leva med.
Men det nya är att hat och hot flyttat in i de politiska finrummen. Där redaktioner i stora och ansedda medier, inklusive Public Service, kan utmåla de som deltar i mäktiga manifestationer med tusentals deltagare – inklusive äldre, barn och funktionsbegränsade – som störande och våldsamma huliganer med antisemitisk agenda. Där man kan fotografera en Palestinasamling med en tydligt utstyrd nynazist – som betraktar det hela på avstånd – i förgrunden. Där man i ett hav av hundratals Palestinaflaggor jagar rätt på en enstaka Hamas-flagga i något hörn och visar upp denna som ”bevis” för terrorkoppling.
En ny verklighet där det ända in på ministernivå är möjligt att hävda att de folkmördare vi protesterar mot ”gör hela världen en tjänst”, att judiska demonstranter mot folkmordet är ”odjur”, och där självaste statsministern signalerar en önskan att inskränka demonstrationsrätten genom uppmaningen att ”inte ta
Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg”.
Så vad gör vi nu? Jo, mitt förslag är att hålla i och hålla ut. Att strunta i hatet och hoten, gilla läget, inte ge efter för olika påtryckningar att begränsa oss, och inte be om ursäkt för att vi står upp för demokrati och mänskliga rättigheter för alla. Faller vi undan får vi nämligen ingenting uträttat.
Och på sikt kan vi dessutom kanske hoppas att en stor och synlig svensk opinion också ställer sig upp och säger ifrån om både folkmord och rätten att protestera mot detta.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
