Craig Murray: Jag hade fel om Ukraina

Craig Murray. (Foto: FreeCraigMurray, CC BY-SA 4.0)

---

Gaza visar att Väst var beredda att stödja folkmord i Donbass och ukrainarna har rätt till en egen stat, men inte längs de gamla sovjetiska gränserna. Det skriver den brittiska ex-diplomaten Craig Murray (författare, radioman och människorättsaktivist, brittisk ambassadör i Uzbekistan 2002–2004 och rektor vid universitetet i Dundee 2007–2010.) Texten har tidigare varit införd på hans blogg och hos Consortium News. Översättning av Henrik Linde.

Folkmordet i Gaza – eller mera precist de ledande Nato-krafternas aktiva och praktiska stöd till folkmordet i Gaza – har tvingat mig omvärdera min syn på Ukraina på ett sätt som gjort mig mer förstående för den ryska ståndpunkten.

Alldeles särskilt var jag arrogant i mitt avvisande av argumentet att västmakterna kunde understödja etnisk rensning och massakrer i Donbass, genom trupper där vissa motiverades av en nazistisk ideologi.

Samma krafter som finansierar och beväpnar Ukraina finansierar och beväpnar också ett folkmord utfört av det rasöverlägsna Israels trupper i Palestina. Det är odiskutabelt så att min tro på något slags inneboende anständighet inom det västerländska etablissemanget var naiv.

Jag ber därför om ursäkt.

Detta betyder inte att jag hade fel som kallade den ryska invasionen av staten Ukraina illegal. Jag är rädd att den var det. Ni förstår att lag är lag. Den har bara en svag anknytning till moral eller rättvisa. Något kan vara motiverat och moraliskt rätt men ändå olagligt.

Ett bevis för det är att vi har en helt legal struktur som styr transaktioner och som utformats för att frambringa en massiv koncentration av välstånd. Som resultat förutspås världen ha sina första biljonärer inom de närmaste fem åren, samtidigt som miljoner barn går hungriga.

Detta är helt klart omoraliskt. Det är helt klart orättvist. Men det är inte bara lagligt, det är själva syftet med rättssystemet.

Jag är dock nöjd med att doktrinen ”Right to Protect” inte har accepterats som internationell lag. Eftersom den i sin allmänna tillämpning är nyimperialistisk.

Den skapades av regeringen Blair, initialt för att rättfärdiga Natos bombningar av Serbien och den brittiska återockupationen av Sierra Leone. Och användes av Hillary Clinton för att rättfärdiga förstörelsen av Libyen baserat på lögner om en nära förestående massaker i Benghazi. Vi bör vara vaksamma mot doktrinen.

(Detta är huvudtemat i min bok The Catholic Orangemen of Togo).

Orsakerna till den ryska invasionen i Ukraina är enkla. Oron för Nato-expansion och framskjutna placeringar av aggressiva militära enheter som omringar Ryssland. Kuppen i Ukraina 2014. Irritation över Ukrainas oärlighet och ignorerande av Minsk-överenskommelsen. De fortsatta dödsoffren för granatbeskjutningen av rysktalande i Donbass.

Undertryckandet av det ryska språket, av rysk ortodox religion och av den huvudsakligen rysktalande politiska oppositionen i Ukraina är enkla fakta som jag alltid har känt till.

Men innan jag hade sett västmakternas ledares tydliga entusiasm inför massakern i Gaza var jag övertygad om att dessa kunde ha hanterats genom diplomati och förhandlingar.

Jag måste nu omvärdera den åsikten i ljuset av ny information och nu menar jag att det var berättigat av Putin att genomföra invasionen.

Det beror inte på att några av argumenten är nya. Det är helt enkelt så att tidigare kunde jag inte tro att västmakterna skulle sponsra etnisk massrensning och folkmordsattacker mot Donbass, utförda av extrema ukrainska nationalistledda styrkor beväpnade av västmakterna.

Jag trodde att ”Väst” var mer civiliserat än så. Jag måste nu konfronteras med faktumet att jag hade fel vad gäller Nato-makternas karaktär.

Alternativet till Putins aktion var troligtvis verkligen massaker och etnisk rensning.

Det akuta behovet nu är förhandlingar som leder till ett slut på kriget. I fråga om detta har mitt ställningstagande inte förändrats. Kriget är en katastrof för folken i Europa. Den amerikanska förstörelsen av Nord Stream har ödelagt den tyska ekonomin och resulterat i enorma energiprisstegringar för konsumenter över hela Europa. Inklusive Storbritannien. Matpriserna tog ett språng uppåt och har inte minskat igen.

Fortsatt krig kommer givetvis i första hand att resultera i tillväxt av det militärindustriella komplexet. Massiva försvarssatsningar är det mest effektiva sättet att säkerställa provisionen för den politiska klass som kontrollerar flödet från statliga fonder. Genom både legala och illegala former av korrupta belöningar till politiker.

Som Julian Assange sa, målsättningen är inte att vinna krig: det är eviga krig, för att hålla igång penningflödena.

Sanningen är att ju längre kriget pågår desto mindre berett att återlämna ockuperade områden till Ukraina kommer Ryssland att vara. Överenskommelsen som omintetgjordes av väst för nästan två år sedan (och egentligen spelade USA en viktigare roll i detta än Boris Johnson – jag var faktiskt där i Turkiet) överlämnade bara Krim till Ryssland, med ett Minsk-plus-avtal där Donbass skulle ha förblivit ukrainskt.

Detta är otänkbart nu. Huvudfrågan är hur stor kustkorridor Putin kommer att yrka på att behålla västerut från Krim. Och om Putin kan övertygas om att acceptera mindre än den historiska delningslinjen längst Dnepr.

Jag delar inte den ryska triumfatoriska attityden över Ukrainas krympande mänskliga resurser. Med de obscena miljarder som västvärlden pumpar in i fjärrkrigföringen i Ukraina betyder denna faktor inte så mycket som man kan förvänta sig.

Men Västs politiska vilja att fortsätta pumpa in dessa miljarder minskar påtagligt ju mer uppenbart det blir att en framgångsrik ukrainsk offensiv aldrig kommer att komma till stånd. Enkelt uttryckt, Ryssland kommer att överleva sina motståndare.

Det har alltid varit så att ju tidigare Ukraina och västmakterna gör upp, desto bättre avtal kommer ukrainarna att få. Och det blir sannare för varje dag. Men att förlänga kriget är ett mål i sig självt för dem som tjänar pengar på det.

Putins historiska samtal med Tucker Carlson öppnade en del västerländska ögon för ett annat lands perspektiv, och gav upphov till västerländska mediepåståenden om faktafel från Putins sida. I själva verket var nästan alla hans fakta korrekta. Deras tolkning, och förhållande till andra fakta som inte togs upp eller gavs mindre vikt, är förstås vad historiekonsten handlar om.

Det finns ingen historisk fråga som jag finner mer fascinerande än bildandet och upplösandet av nationella identiteter.

Mitt eget perspektiv på detta – och det finns inget område där det är viktigare att förstå utsiktspunkten för en persons skrivande – är att det bestäms av framförallt två faktorer.

För det första, jag är skotte och kommer från en av Europas äldsta nationer, som förlorade sitt oberoende och kämpade för att återfå det efter att ha underkastats den nya ”brittiska” nationella identiteten.

För det andra, som tidigare diplomat levde och verkade jag i det politiska fältet i ett antal länder med olika historier av nationell identitet.

Bland dessa Polen. En nationalstat om vilken historikern Norman Davies skämtsamt sa att den ”hade dykt upp då och då ur historiens dimma – men aldrig två gånger på samma plats”.

Där ingår även Ghana, en stat med en extremt stark känsla av nationell identitet, men som är en totalt artificiell kolonial skapelse.

Men också Nigeria. En annan helt artificiell kolonial skapelse som har kämpat enormt för att bygga en nationell identitet mot djupa och ofta våldsamma etniska och kulturella skillnader.

Där finns också Uzbekistan. Ett land som har helt artificiella koloniala gränser men som västvärldens ”vänster” misslyckas med att erkänna som en exkoloni, eftersom de vägrar att erkänna att Sovjetunionen var en fortsättning på det ryska imperiet.

Så jag har sett allt detta, som en person med utbildning och intresse för historia, och har läst en hel del om östeuropeisk historia. Jag har också levt i Ryssland och kunde en gång i tiden tala både ryska och polska flytande. Jag skriver inte detta för att hävda att jag har rätt, men för att ni skall veta vad som har format min syn.

Putin hävdade länge att landet ”Ukraina” inte finns. BBC har gjort en ”faktakoll” och menar att detta är ”nonsens”.

Det finns flera punkter att ta upp om detta. Det första är att BBC inte, som de hävdade, gick till ”oberoende historiker”. De gick till polska, ukrainska och armeniska historiker som var och en har sin egen distinkta agenda.

Det andra är att dessa historiker faktiskt inte problematiserade Putins fakta. Som faktakoll undersökte de egentligen inte alls några av Putins historiska fakta. Vad historikerna gjorde var att lägga fram andra fakta som de menade förtjänade mer vikt. Eller andra tolkningar av de fakta som Putin lagt fram.

Men ingen argumenterade övertygande för den tidiga existensen av en ukrainsk nationell identitet. I själva verket överensstämde deras argument i stort sett med Putins. BBC citerade professor Ronald Suny:

”Mr Suny påpekar att invånarna i dessa områden var varken ryssar eller ukrainare när de erövrades av Ryssland, utan ottomaner, tatarer eller kosacker – slaviska bönder som flytt till gränsområdena.”

Vilket absolut är sant. 1700-talets Ryssland erövrade inte ett område kallat ”Ukraina”. Mycket av det ukrainska landet var under muslimskt styre när det erövrades av Katarina den stora och inga kallade sig själva ”ukrainare”.

BBC publicerar sedan detta citat:

”Men Anita Prazmowska, en professor emerita vid London School of Economics, säger att även om ett nationellt medvetande uppstod senare bland ukrainarna än hos andra centraleuropeiska nationer, fanns det ukrainare under denna period”. […] ”(Vladimir Putin) använder ett 1900-tals begrepp om staten baserat på skydd av en definierad nation, som går tillbaka i tiden. Det gör den inte”.

Vilket knappast heller är en anklagelse om att Putin pratar strunt.

Prazmowska medger att Ukrainas nationella medvetande utvecklades ”senare än hos andra centraleuropeiska stater” vilket definitivt är sant. Prazmowska själv har en mycket centraleuropeisk förståelse. I exempelvis England, Skottland och Frankrike utvecklades nationalstatsidén långt före den period hon talar om.

Jag borde ta upp svagheten i Putins narrativ kring andra världskrigets ursprung. Ryska nationalister har stor svårighet att passa in Stalin/Hitler-pakten i historien om Stora fosterländska kriget. Och när Putin kort refererade till den var hans försök att skylla andra världskriget i huvudsak på Polen ett lågvattenmärke.

Men även här finns det en historisk sanning som det vanliga västerländska narrativet ignorerar.

Den av Rydz-Smigly ledda diktaturen i Polen efter Pilsudskis död var inte en trevlig regim. Putin hade faktiskt rätt om München. Både Storbritannien och Frankrike hade bett Polen att tillåta den sovjetiska armén att marschera igenom för att stärka Tjeckoslovakien mot Tyskland. Polen vägrade. (Ridz-Smigly litade inte på Stalin och ärligt talat klandrar jag honom inte för det.)

Men detta är ett exempel på den del av Putins narrativ som motsäger gängse västerländska tradition, som inte ens de mest välinformerade människor i Väst har en aning om hände, men som är helt sant.

Den ukrainska nationalismens sammanvävning med nazism och illdåden under andra världskriget mot inte bara judar utan även polacker och andra minoriteter är också sanning.

Det är en enkel och skarp sanning att det inte fanns någon ukrainsk stat före 1991. Det fanns bara ingen. Landområden som numera innefattar Ukraina var under olika tider styrda av muslimska khaner, av ottomanerna, av kosack-hetmaner (kanske är de det närmsta ur-ukrainare man kommer), av den polsk-litauiska konfederationen och av ryska tsarer.

Som jag har sagt på denna blogg (Craig Murrays egen blogg – Redax) tidigare blev gränsen mellan polsk-litauiskt och ryskt inflytande fastställd till Dnepr. Jag har också tidigare publicerat denna karta som visar att historien genljuder i den nuvarande konflikten.

Där finns också frågan om tredjeparts-erkännandet av den ukrainska nationaliteten. Jag har till exempel läst brev och memoarer, både publicerade och icke-publicerade, från mängder av brittiska soldater och tjänstemän inblandade i den imperialistiska rivaliteten med Ryssland i Asien.

Många hade kontakt med ryska officerare eller diplomater. De urskiljde tydligt olika etniska grupper inom det ryska imperiet.

Den ryske diplomaten Jan Witkiewicz beskrevs till exempel flera gånger som ”polsk” av brittiska officerare. ”Kosack” och ”tartar” användes ofta. Jag kan inte påminna mig att någon av dessa brittiska källor använde beskrivningen ”ukrainsk”.

Inte heller brittiska officerare som faktiskt passerade genom Ukraina, som Fred Burnaby och Arthur Connolly, beskriver dem som ukrainare i sina memoarer. Nu menar jag inte att bara för att brittiska imperialister inte såg någonting så existerade det inte. Men om det funnits ett månghundraårigt erkännande av en ukrainsk nationell identitet hos ett rivaliserande imperium så skulle detta definitivt betyda något. Något sådant tycks inte föreligga.

Jag skulle vara intresserad av att få veta var ukrainska nationalister menar att deras kulturella arvegods finns, som bevisar en tidig nationell identitet.

Vad är den ukrainska motsvarigheten till Shakespeares John of Gaunt-tal. Av Skottlands Blind Harry. Eller till och med Polens Pan Tadeusz? (Detta är en uppriktig fråga. Det finns säkert delar av ukrainsk historisk identitet som jag inte känner till.)

Putin hade inte fel om historien (förutom den tvivelaktiga biten kring andra världskrigets upphov). Men den korrekta frågeställningen är om något av detta betyder någonting.

Det handlar inte om huruvida Putins historiska analys i huvudsak är rätt, utan om huruvida detta spelar någon roll. Jag lutar åt att Putin har rätt i att bevis saknas för att folket som levde i Ukraina, för hundratals år sedan, ens betraktade sig själva som en distinkt nationell entitet.

Men de är alla döda, så de kan inte göra sin röst hörd. Det enda som har betydelse är vad de som nu lever anser.

Det tycks mig att det nu obestridligen finns en ukrainsk nationell identitet. Jag känner många ukrainare som med glädje och patriotism betraktar sig själva som ukrainare, precis som jag känner patriotiska ghananer och till och med patriotiska uzbeker. Frågan om hur denna identitet smiddes och hur nyligen är inte det viktiga.

Jag måste tillägga att det otvivelaktigt finns ett stort antal ukrainare vars känsla av nationell identitet inte har något att göra med nazism. Det finns ett historiskt och ett nuvarande stråk av nazism i den ukrainska nationalismen, och detta tolereras i alltför hög grad av den ukrainska staten; så är det absolut. Men att hävda att alla ukrainska nationalister är nazister är nonsens.

Skapandet av en nationell identitet är en mycket märklig sak. Elfenbenskusten har just vunnit den afrikanska nationalcupen i fotboll, med seger över Nigeria i finalen. Tävlingen väcker enorm patriotisk iver över hela den afrikanska kontinenten.

Men alla afrikanska staters gränser, utom kanske Etiopiens, är helt artificiella koloniala konstruktioner. De skär rakt igenom etniska, kulturella och språkliga gränser.

Mycket av det moderna Ghana var det gamla kungariket Ashanti. Men detta sträckte sig mycket längre in i nuvarande Elfenbenskusten. Kustområdet tillhörde aldrig Ashanti. Österut avskärs Ewe-folkets land av en komplett artificiell gräns mot Togo. Norrut lever den huvudsakligen muslimska befolkningen i en mycket mer lantlig tillvaro.

Trots det är ghananerna våldsamt stolta över sin påtvingade stat Ghana. De är stolta över att vara den första afrikanska stat som blev självständig, de är stolta över sitt arv att ha stöttat afrikanska befrielserörelser som ANC, och de är stolta över sitt utbildningssystem. De har en verklig känsla av nationell identitet som går mycket djupare än passionerat stöd för idrottslag.

Ghananernas identitet är modern, ohistorisk, inom helt kolonialt bestämda gränser. Men den är verklig och giltig.

I Centralasien är gränserna mellan ”stan”-länderna återigen koloniala gränser som skär rakt igenom tidigare existerande khanat. Gränserna för dessa före detta sovjetiska republiker utformades noggrant av Stalin för att inte bli etniskt och kulturellt sammanhängande, som skydd mot framväxten av nationell opposition.

Så de största tadzjikiska städerna, Bochara och Samarkand, ligger inte i Tadzjikistan utan i Uzbekistan.

Uzbekistan har viktiga likheter med Ukraina. Båda är stater med gränser från sovjetrepubliker utan relation till någon tidigare existerande stat eller nation. I båda – och detta måste vara ett arv från sovjetisk auktoritarism – har staten försökt tvinga fram nationell identitet genom obligatorisk homogenitet.

Så ryskspråkiga läromedel förbjöds först i Uzbekistan, och därefter tadzjikiska. Ukraina har på liknande sätt bannlyst det ryska språket. Att stater beter sig så är inget nytt, som höglandsskottar vet mycket väl.

Men även i Uzbekistan har en passionerad kulturell identitet skapats, till och med bland kazaker, tadzjiker och andra som bor där. Alkemin varigenom detta händer är mystifierande; delvis tycks det handla om en naturlig lojalitet till vilken auktoritet som än existerar, vilket är en bekymmersam tanke.

Angående Centralasien bjuder Oliver Roys bok The New Central Asia, the Creation of Nations på en del tankar om sociologin i denna process.

Jag inser att jag bör läsa på mer om skapandet av nationell identitet, eftersom de flesta av mina tankar bygger på enkla observationer. Det är emellertid helt tydligt att nationell identitet kan uppstå, och vara genuin, och göra detta inom en period på bara några årtionden.

Det finns nu en ukrainsk nationell identitet och de som ansluter till den har rätt till sin stat.

Att de har rätt till Sovjetunionens tidigare gränser är ett annat påstående. Givet verkligheten att en betydande del av befolkningen helt tydligt inte ansluter till ukrainsk nationell identitet, att inbördeskrig utbrutit, och att detta hänger ihop med historisk-geografiska skiljelinjer, tycks en territoriedelning vara inte bara oundvikligt utan även önskvärt.

Alla människor med god vilja borde därför se ett slut på striderna och en fredsöverenskommelse som territoriellt hamnar i närheten av styrkornas nuvarande skiljelinjer, och där Ryssland ger tillbaka en del territorium mot ett erkännande av vad de behåller.

Alternativet är mer död, mänskligt lidande och ekonomiskt armod.

Craig Murray