Det är mänskligt att ha fel.
Det är hedervärt att erkänna möjligheten att ha fel.
Det som däremot blivit anmärkningsvärt vanligt i vår tid är något annat: att slippa tänka efter helt – och kalla det moral.
I dagens offentliga samtal förväntas man inte längre argumentera, utan positionera sig. Rätt åsikt signaleras snabbt och effektivt. Den som tvekar, nyanserar eller – än värre – säger ”jag kan ha fel” riskerar att uppfattas som osäker, illojal eller moraliskt bristfällig.
Detta är en märklig utveckling i ett samhälle som gärna beskriver sig självt som kunskapsbaserat.
Hannah Arendt beskrev redan på 1900-talet hur ondska inte nödvändigtvis kräver hat eller grymhet, utan kan uppstå ur något betydligt mer vardagligt: oförmågan att tänka själv. I dag har denna oförmåga blivit socialt funktionell. Den belönas.
Att följa flocken kräver ingen ansträngning. Man delar rätt artiklar, upprepar etablerade formuleringar och undviker obekväma frågor. Det är effektivt. Opportunistiskt, men effektivt.
Den som däremot insisterar på ett åsiktsutbyte på lika villkor – där argument vägs, fakta prövas och slutsatser tillåts vara preliminära – bryter mot en oskriven regel: att rätt hållning är viktigare än rätt resonemang.
Albert Einstein lär ha kommenterat sina många kritiker med orden: ”Om jag hade haft fel, hade en enda räckt.” I dag gäller ofta motsatsen: ju fler som tycker samma sak, desto mindre behöver någon tänka.
Ett demokratiskt samtal förutsätter inte att vi är överens. Det förutsätter något mer grundläggande: att vi accepterar möjligheten att vi själva kan ha fel – och att den andre kanske har tänkt efter.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
