Den nye tyske kanslern Friedrich Merz har nu avtalat med Zelenskyj om att bistå Ukraina med egen produktion av långdistansmissiler. Det är som alla förstår ett sätt att kamouflera tysk vapenproduktion som ukrainsk för att upprätthålla skenet av att Ukraina försvarar sig själv. Med detta trampar de ännu ett steg över Rysslands ”röda linje”.
Missilen bygger på Taurus-systemet, har stor sprängkraft ”bunker busting capacity”, vilket betyder att den först forcerar betong och sedan utlöser sin stora sprängladdning, alltså kan slå ut stridsledningscentraler mm. Det här är en slagkraft Ukraina hittills saknat och som alla vet inte kan hanteras utan Nato-resurser i bakgrunden (målsökning och programmering mm). Den har en räckvidd på 50 mil och eftersom den är luftburen når de förstås ännu längre, ja ända till Moskva, Kaliningrad och Murmansk.
Tyska försvarsdepartementet uttalade att Tyskland ska betala kalaset, att missilerna ska sättas ihop i Ukraina och att de första exemplaren ska kunna levereras inom några veckor. Det här kan mycket väl betyda en utvidgning av kriget. utanfför Ukraina och Ryssland.
Saken blir förstås oerhört känslig för Ryssland, som åter finner sig stå inför ett stort militärt angrepp från Tyskland. Minnena från 1941 (Barbarossa) som resulterade i 27 miljoner döda ryssar är explosiva. Att kansler Merz inte tvekar att hetsa till krig mot Ryssland gör att han tonar fram som en ny Hitler och hotar oss alla.
Ryssland har klargjort att ett angrepp av dessa missiler ser de det som ett direkt tyskt angrepp på Ryssland, vilket innebär att de går till FN:s säkerhetsråd och meddelar världen att de kommer att försvara sig med direktangrepp på Tyskland. Förmodligen blir det inte mot Berlin, utan snarare mot produktionsanläggningarna för dessa missiler i Ukraina och Tyskland. Ryssland har sina Oresnjik-missiler som kan slå till var som helst i Europa.
Kansler Mertz räknar säkerligen – i så fall – med att Natos artikel 5 utlöses, varpå USA och andra ska gå in med full kraft, vilket är högst tveksamt. USA, Frankrike och andra Nato-medlemmar kommer att tveka att utlösa artikel 5. Konsensus krävs. Därför är projektet lönlöst och livsfarligt och Tyskland har själva mycket lite att sätta emot större ryska missilanfall.
Det hela är även hotfullt för Sverige genom att Taurus (grunden för det tysk-ukrainska projektet) är ett tysk-svenskt missilprojekt, mellan MBDA Deutschland i Schrobenhausen nära München och Saab Bofors Dynamics i Karlskoga och Linköping. Dessa platser riskerar därför också att bli mål för ryska Oresnjik-robotar om det här skulle bli verklighet.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Knut L!
Det är bara att hoppas att den ryska ledningen agerar med samma lugn som hittills. Man har så vitt jag vet bara markerat en gång genom att skicka upp jaktflyg mot Estlands försök att på piratmanèr tvinga in ett fartyg på sitt territorialvatten.
Värst blir det nog för Ukraina, det utnötningskrig som nu pågått i 3,5 år riskerar nu bli ett fullt krig där hela Ukraina dras in. Det blir med andra ord slut på västledarnas promenader på gatorna i Kiev och Lviv.
Misstänker att bägge sidor nu förbereder den avgörande striden. Påståendet att produktionen skall sättas igång i Ukraina och redan om två veckor få fram färdiga produkter är naturligtvis lögn, missilerna från Tyskland är redan sedan länge på plats.
Trump har tydliggjort att han absolut inte vill vara med om ett storkrig i Europa – inte som Natoland – och Tyskland kommer att gå ett öde till mötes om Taurusmissiler når Ryssland. Vad gör Frankrike och England? Inte mycket. Att förbundskansler Mertz har så dålig framförhållning är rena självmordslinjen.
Om kriget kommer måste man också fråga om när tåget kommer. Till Finlandsstationen.
Ingen vill tala om eller arbeta för fred i EU och vår utrikesminister Stenergard säger att Ryssland förblir vår fiende oavsett regering i Ryssland. Ingen öppning för att åstadkomma för diplomati där inte. Fd brittiske diplomaten Ian Proud skriver på Responsible Statecraft att Zelenskyj vill ha mer pengar från Europa för 2026 så han kan fortsätta kriget, för om inte kommer han att försvinna som president. Vi kan vänta oss fortsatt krig.
Ryssland ligger före i produktionen av konventionella vapen och de kan föra ett långt krig. Väst kan inte för dagen svara upp med en jämförbar vapenproduktion vilket riskerar att de sätter in kärnvapen vid ett storkrig i Europa när de konventionella vanliga vapen är på upphällningen.
Ett annat allvarligt hot är om USA nästa år installerar medeldistansmissiler med kärnvapenspetsar i Tyskland som Ryssland givetvis kommer att besvara på motsvarande sätt.
Som det ser ut nu kan Sverige med Natomedlemskap och DCA-avtal mycket väl dras in i ett storkrig i Europa.
Vi har ingen politiker med Per Albin Hanssons resning som vid förra världskrigets utbrott sa att det viktigaste är att vi står tillsammans för att hålla Sverige utanför kriget.
Knut L!
Du skrev: ”Med detta trampar de ännu ett steg över Rysslands ’röda linje’.” Skulle det inte vara bra, om andra länder än Ryska federationen också finge ha ”röda linjer”?
Du skrev: ”Att kansler Merz inte tvekar att hetsa till krig mot Ryssland gör att han tonar fram som en ny Hitler och hotar oss alla.” Du har avvisat jämförelser mellan Vladimir Putin och Adolf Hitler. Är inte jämförelsen mellan Friedrich Merz och Adolf Hitler också obefogad?
Jan Arvid G!
Nej den är fullt befogad om man försöker se det ur ett ryskt perspektiv. 27 miljoner döda förra gången Tyskland anföll…
Knut L!
Men har Friedrich Merz och hans regering en motsvarighet till Generalplan Ost?
Varför väljer och vrakar du bland frågor ställda till dig? Att samtala ärligt är en viktig del av praktisk yttrandefrihet. Yttrandefrihet är sak som vårdas.
Jan Arvid G!
Tyskland (EU) har en plan (om än orealistisk) för att ta kontroll över Ukraina och Ryssland. Är det inte åtminstone en liten likhet med Hitlers Tyskland?
Frågan om ”röda linjer” förstod jag inte (om det var det du menade).
En fråga till Dig Jan Arvid G:
Hur ser du på de ukrainska sabotageaktionerna mot flygbaser och broar långt inne i Ryssland, eller på planerna att skicka Taurusmissiler långt in i Ryssland? Då menar jag inte ur moralisk utgångspunkt, utan på om de kan föra något bra med sig ö h t.
De ständiga, och inte framåtblickande meningsutbytena, mellan Jan Arvid G och redaktör Lindelöf, kan knappast uppmuntra till fler läsare av lindelof.nu.
Redaktörens artiklar läser jag ofta och med stor behållning, men inte meningsutbytena. De är mest som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig.
Bertil C!
Tack detsamma!
Frågan om att refusera eller avstänga någon är svår. Jan Arvid G och redaktören har olika uppfattningar omkring det mesta gällande Ukrainakriget och Ryssland idag. Detta kan inte vara skäl att refusera eller stänga ute. Åsikter får man ju ha.
Personliga påhopp, förolämpningar eller rena elakheter kan däremot föranleda refusering. Upprepningar av tidigare hävdade uppfattningar (låta som ”en gammal grammofonskiva som hakat upp sig”) kan uppfattas som ointressant och kan i värsta fall refuseras av kvalitetsskäl. Men risken att tappa någon läsare här eller där får man ta.
Förekomsten av plattformar där olika meningar får komma fram är så ovanligt idag att det måste ses som ett litet, men ändå ett demokratiskt friskhetstecken, som ska värnas enligt principen: ”man ska vara beredd att dö för motståndarens rätt att framföra sina åsikter”.
Knut L!
Din fråga om hur jag ser på skedda och möjliga stridshandlingar förstår jag inte. I krig är det tillåtet att bekämpa alla militära mål och militärt viktiga mål, och bekämpa alla kombattanter. Om Ukraina på något konstigt sätt plötsligt kunde döda varje person i Ryska federationens väpnade styrkor i Vladivostok som vore ”kombattanter” i lagens mening, och kunde förstöra varje bit av militär utrustning i Vladivostok, då vore väl det i sin ordning? Avståndet har väl ingen betydelse? Vad det ”kan föra med sig” att Ukraina spränger militär utrustning i Irkutsk är väl bara, att motståndet i kriget mot Ryska federationen fortsätter? Vad annat skulle det ”föra med sig”?
Jan Arvid G!
Du slingrar dig och fastnade åter i det formella. Lyft blicken! Jag frågade dig om du tror ”de (nålsticken inne i Ryssland) kan föra något bra med sig ö h t”.
Knut L!
Jag slingrar mig aldrig. På din precisa fråga svarar jag, ”Ja, det för det goda med sig, att Ukrainas militära motstånd mot Ryska federationen, och hjälpen till Ukraina, tydligen fortsätter.”
Knut L!
Du skrev: ”Tyskland (EU) har en plan (om än orealistisk) för att ta kontroll över Ukraina och Ryssland.”
Nej, det har Tyskland inte, varken medelst direkt militär ockupation, eller medelst imperialistisk ekonomisk och politisk kontroll genom inhemska ryska ombud. Ryska federationen och dess medborgare är säkra bakom 1991 års gränser, av två skäl. Dels på grund av Ryska federationens styrka, och andra östmakters styrka, som europeisk ledare känner till – avskräckning. Dels på grund av europeiska folks och europeiska ledares ointresse av att kämpa mot Ryska federationen, utöver att hjälpa Ukraina att bevara sin suveränitet.
Alltså finns inte ens en ”liten likhet” mellan Friedrich Merz och Adolf Hitler.
Jag beklagar, att min kommentar om ”röda linjer” var obegriplig. Jag undrade, varför inte Ukraina också skulle får dra upp röda linjer, om du tillerkänner Ryska federationen den rätten? Varför skulle inte Ukraina få säga, till exempel, att om Ryska federationen fortsätter att försöka erövra Zaporizjzja oblast så kommer Ukraina att försöka beskjuta mål så långt in i Ryssland som möjligt så mycket som möjligt?
Ja, hur ställer sig dessa maktens vapendragare i en orostid tillsammans med ekonomins och marknadens talespersoner, inför framtidens samhällsbygge på en planet som redan är ganska illa behandlad av människosläktet.
En berättigad fråga som söker svar i en värld där vår demokrati i västvärlden är på väg på att förlora sitt fäste med anslutning till modellen där flertalet medborgare var organiserade (förenade) inom politiken för att uppnå sunda gemensamma mål.
Egentligen inga märkvärdiga eller nya sätt att bygga fungerande samhällen, men trots detta förmår inte människan utifrån alldeles utmärkta hjälpmedel i form av skilda upptäckter, främja den bästa utvecklingen om jämlikhet och rättvisa.
Inte ens ”fredsorganisationen” Europaunionen förmår att visa vägen utan rustar för krig utifrån sitt allt mer aggressiva tonläge. Och till grund för detta finner man ett skäl och det är Rysslands invasion av Ukraina. Är frågan så enkel? Möjligtvis utifrån den ena historiebeskrivningen, men så enkel är sällan en strid mellan parter eftersom där alltid finns skilda bevekelsegrunder att beakta. Och dom borde inte vara svåra att överbrygga med tanke på vad som står på spel.
Så klart tror jag att Sverige kan bli än mer indraget när man tagit ställning för den ena parten genom leverans av inte minst dödsbringande krigsmaterial. Detta betyder att den viktiga rollen som en respekterad fredsmäklare är uttömd, genom ett sådant indirekt våldsamt ställningstagande.
Vilken är då den mest realistiska vägen ut från denna låsta position för att göra en bedömning som leder till något parterna kan acceptera. En svår fråga att lämna något entydigt svar på där Europa är splittrat politiskt och samtidigt finns ett ytterst oberäkneligt USA som ingen vet vilken väg de väljer. Kan vi hoppas att FN åter kan inta en betydande roll för att främja en global fredlig utveckling.
Jan Arvid G!
Det goda – enligt Jan Arvid G – är alltså att kriget inte tar slut. Följdfrågor: Vad är det strategiska målet? Tror du att det här leder till att Ryssland kommer att ge upp? Eller … att Putin kommer att falla och en västvänlig regim installeras?
Knut L!
Att fortsätta striden, och hoppas på det bästa, är en strategi. Det var Förenade kungarikets strategi 1940, utan jämförelser i övrigt. Palestinier, som vill återvända till sina fäders jord, tvingas av omständigheterna att se framtiden an som strategi.
”Det här” kommer inte att leda till, att Ryska federationen drager tillbaka sina invaderande styrkor. Det är inte viktigt, eftersom huvudsaken är, att Ukraina och dess Europeiska hjälpare håller emot.
Utomstående makter saknar möjligheter och vilja att ”installera” en regim i Ryska federationen.
Ryssland är världens största land och borde kunna vara nöjda och glada över det. Men icke. Grannländerna skall kväsas och vara buffertzoner mot väst. Sovjetunionen var ännu större, men även den unionen måste ockupera mer land. Putin drömmer om att återupprätta denna landareal – vad det verkar. Stalin beundras igen och statyer monteras upp över denne despot.
Är det då konstigt om grannländerna blir förskräckta och ryggar? Det enda de kan verkar vara att härska och hota. Det är år 2025! Artonhundratalet har passerats!
Jan Arvid G!
”Att fortsätta striden, och hoppas på det bästa, är en strategi. Det var Förenade kungarikets strategi 1940, utan jämförelser i övrigt. Palestinier, som vill återvända till sina fäders jord, tvingas av omständigheterna att se framtiden an som strategi.”
FK hade 1940 ungefär samma befolkning som Ukraina hade innan kriget. FK fick offra 450.000 av sina landsmän men sedan tog kriget slut. Ukraina har antagligen offrat samma antal, minst, utan att en fred är i sikte. Hur många fler döda är ok?
Och blir det fred på Ukrainas villkor så blir det en fred där etnonationalismen sitter kvar i regeringen och får fortsätta med avrussifieringen d v s utplåna det rysk-ukrainska folket som kultur/språk/religion/politik i första hand men även fysiskt om nödvändigt som under 8 år i Donbass. Att hoppas på det bästa räcker inte.
Dessutom lever vi i atomåldern vilket inte gällde 1940. Världen har hållit andan när Indien och Pakistan strider p g a kärnvapnen. Men ett aktivt deltagande från Natos sida i kriget mot Ryssland verkar inte bekymra någon längre, trots försiktigheten för 3 år sedan.
Inte heller palestinierna kan slå sig till ro och se framtiden an. Även de slåss för sin överlevnad i detta nu. Hade jag varit som du hade jag sett till att stanna i Australien som antagligen ligger utanför den direkta riskzonen. Jag kommer att göra något liknande och se till att få ut alla mina barn från Europa om det smäller och helst innan. De judar som väntade för länge på 30-talet med att lämna Tyskland i tron att inget skulle hända fick betala ett högt pris.
Jag håller med Bertil Carlman. Men har lärt mej att helt hoppa över den enes obegripliga inlägg.
Bra Ola P,
ni får stå ut med att diskussioner förs på olika vis och ibland kan uppfattas som ointressanta.
Herrarna förstår inte vad deras ord avslöjar om dem.
Bäste Jan Arvid G!
Såvitt jag vet är det bara ”herrar” som debatterar i denna tråd. Menar du därmed alla har jag lite svårt att förstå vad du, min herre, menar med din senaste kommentar (22.01 i går). Vore bra med något (eller gärna fler) konkreta exempel på vet(t)lösa ord.
Bäste yttrandefrihetsförsvarskollega Dennis Z!
När det gäller fakta och analyser har jag som regel att besvara meddebattörers frågor om mina kommentarer. Så måste vi göra, för att yttrandefrihetsbastionen lindelof.nu skall fullgöra sin mission. Till exempel, frågan ”Var kommer den faktauppgiften ifrån?” kan ej lämnas obesvarad.
Men när det gäller ett fåtal reflektioner, som den du frågar om, ville jag följa en debattregel, som vår redaktör har etablerat genom sin praktik: det är stundom tillåtligt att säga ”Jag har sagt, vad jag har sagt, och låter mig ej avpressas något mer besked.”
Men jag lämnar ändå följande ledtråd. Under tretton dagar tvingade arbete mig att avstå från att medarbeta i lindelof.nu. Så ställde jag en fråga, som Knut L och Sven A tyckte var meningsfull att kommentera.
Andra debattörer tyckte däremot, att det var värt att kommentera det faktum, att några korta ord av mig åter publiceras. Reflektionerna göra sig själva.
Jag läser följande tre kommentarer:
Ola Pettersson 2025-06-04 – 19:53; Jag håller med Bertil Carlman. Men har lärt mej att helt hoppa över den enes obegripliga inlägg.
Knut Lindelöf 2025-06-04 – 20:42; Bra Ola P, ni får stå ut med att diskussioner förs på olika vis och ibland kan uppfattas som ointressanta.
Jan Arvid Götesson 2025-06-04 – 22:01; Herrarna förstår inte vad deras ord avslöjar om dem.
Vad innebär den sista av dessa tre kommentarer? Jag antar, att jag ingår bland de okunniga, de som ”inte förstår vad deras ord avslöjar om dem”.
Om vi nu inte förstår, blir första frågan: ”Är vi omöjliga att bringa till förståelse?” I så fall är väl vidare debatt meningslös, och har kanske varit så under ett antal års tid.
Om vi däremot skulle vara möjliga att bringa till förståelse, ja då blir frågan ”Vad är det våra ord avslöjar om oss?” För min del räcker det med ett kort svar.
Slutligen menar jag att det inte stämmer ”att den enes inlägg är obegripliga”. De är högst begripliga; åtminstone med lite ansträngning. Men som jag skriver i en kommentar ”de leder inte framåt”. Behöver jag skriva att det är MIN uppfattning?
Bertil C!
Den diskussion du här tar upp för bort från den här trådens huvudspår, där jag tror att du och jag huvudsakligen är överens. Men jag ska ändå försöka svara, för det du skriver visar att vi inte är överens om vad diskussioner är till för här.
Du menar att jag som redaktör ska stoppa kommentarer som ”inte leder framåt”. Det här är en slarvig och sekteristisk tankegång som jag träffat på många gånger förr, inte minst i FiB/K genom åren.
För det första; vad som leder framåt är omöjligt att svara på beroende på om vi ser det på individnivå eller på samhällsnivå. Jag tror du menar att man blott ska se det på samhällsnivå. Men jag menar att offentliga diskussioner fungerar på båda nivåerna, och att nivåerna förutsätter varandra.
För det andra; du kan inte veta vad som ”inte leder framåt” på samhällsnivå. För en bedömning av detta skiljer sig från person till person. Det är i högsta grad också en politisk fråga, alltså utan facit.
För det tredje; debatter t ex här på lindelof.nu uppfattas olika av olika personer. Läsning är ju alltid personlig. Det kan dessutom vara så att ett inlägg du tycker är obegripligt är fullt begripligt av någon annan, och att om debatten får fortsätta kan du eller din antagonist faktiskt komma till större klarhet – tack vare debatten.
Jag reagerar ibland personligen som du, alltså att inlägg är meningslösa eller obegripliga. Men om jag inte läser in några personpåhopp eller grundlagsstridiga komponenter publicerar jag ändå.
Jan Arvid G kan vara lite tjatig och pedantisk ibland när han kräver bevis för olika påståenden. Han sitter någonstans i min nacke och bevakar så att jag inte torgför massor med påståenden som jag sen inte kan styrka. Han tvingar mig också att ta reda på saker som jag annars hade varit för lat att ta reda på. På det sättet lär jag mig mycket som jag har nytta av i andra sammanhang. Detta sätt att lära mig har varit mitt universitet sedan jag stod och sålde tidningar utanför Domus och blev attackerad av någon nyfrälst trotte från Lund. Mina 10-20 års universitetsstudier har sällan lärt mig något vettigt däremot, frånsett att tappa respekten för universitetstitlar. Demokrati i sin verkliga form sedan Sokrates, Platon och Aristoteles. Och när Jan Arvid G fastnar på en fråga för mycket så går jag vidare bara.
PS. Missförstå mig rätt, jag jämför inte Jan Arvid G med Sokrates, Platon och Aristoteles. Det är metoden jag är ute efter.
Redaktör Lindelöf skriver ”Den diskussion du här tar upp för bort från den här trådens huvudspår, där jag tror att du och jag huvudsakligen är överens.”
Med den kommentaren förstår jag, att lindelof.nu inte är en plattform eller ”spårväg” som jag i fortsättningen kommer att intressera mig för. Ett par gånger under årens lopp har mina artikelförslag blivit refuserade. Två av refuseringarna begrep jag inte. En senare artikel var till och med efterfrågad, men blev utan närmare förklaring opublicerad. När nu redaktörn skriver att just mina inlägg ”för bort från den här trådens huvudspår” inser jag, att inte heller jag har förmågan att föra debatten framåt.
I min första kommentar skrev jag ”Redaktörens artiklar läser jag ofta och med stor behållning, men inte meningsutbytena. De är mest som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig.” Jag antog att en gammal grammofonskiva kunde jämföras med något som ”för bort från den här trådens huvudspår”, ja till och med har spårat ur. Men så verkar inte vara fallet. I stället är det jag som är ”ur spår”. Kanske är det så, och då är det bäst att helt köra på andra spår, spår som har en spårvidd som passar bättre.