Bild: Klipp ur filmtrailer.
Den australiska filmen Nitram från 2025, visas på SVT Play, skildrar historien bakom den värsta masskjutningen i landet någonsin. Den 28 april 1996, i Port Arthur i Tasmanien, sköt Martin Bryan ihjäl 35 personer och skadade 23. Storyn kretsar kring unge Martin, som i skolan häcklas med namnet ”Nitram”, och hans familj.
Det är en ruskig film, plågsam att se. Kände man inte redan till skjutningen blir det som att nagelbitande följa en individ som är som en tidsinställd bomb. Man känner på sig att bomben kommer att brisera, frågan är bara när det sker.
Den långhårige Martin är sjukpensionär och medicinerad, bor hemma hos föräldrarna, som maktlösa förhåller sig till honom och hans återkommande, impulsiva utbrott. Han flyttar när han träffar en förmögen kvinna, en udda existens liksom Martin, som tar sig an honom. Men han släpper inte den usla, ”relationslösa”, kontakten med mamman och pappan.
Två saker i filmen sätter igång kvardröjande funderingar. Dels tillgången till skjutvapen, att det är så lätt att skaffa dem. Vilket Martin förmår, utan att inneha vapenlicens. Klart att man i blickfånget får USA och alla skolbeskjutningar. Eller Trollhättan och Örebro i Sverige.
Vapenlobbyn, framförallt i USA där filmstjärnan Charlin Heston en gång var en av de tongivande, är inflytelserik och bromsar en restriktiv lagstiftning. Tydligen är det likadant i Australien, om man får tro eftertexterna till filmen. Staten förmår inte att sätta stopp för det ymniga vapenflödet.
Jag tänker vidare: vad kunde, eventuellt, ha förhindrat den tragiska händelseutvecklingen? Martin är diagnostiserad, jag vet inte med vilken diagnos, och förskriven dagligt medicinintag – men inte hjälper psykofarmaka. Hans närmaste, modern reserverat kylig och fadern, drömmande om ett annat liv, förmår heller ingenting.
Jag associerar till antipsykiatrikern Ronald Laing och hans omstridda idéer att bakom det mest förvridna och till synes underliga beteende finns en människa, ett subjekt, som inför sig själv behöver bete sig som hon gör. I en, för alla andra, undflyende mening är hon rationell. Trots att hon för omgivningen kan förefalla sjuk.
Man måste, som terapeut, gräva fram det djupt liggande, undermedvetna, motivet för beteendet. Och det kräver en lång, kanske mycket lång till och med, terapitid. Laing var ihärdig och framgångsrik med patienter som diagnostiserats schizofrena, betraktade och avfärdade som kroniker, nerdrogade med neuroleptika. Han rönte framgång utan att använda mediciner. Klart att han inte var älskad av det psykiatriska etablissemang som kände sin hegemoniska ställning hotad.
Kunde det, för att återgå till huvudfrågan, som skedde i Australien den ödesdigra dagen ha förhindrats? Om Martin, istället för att pliktskyldigt ha medicinerats och lämnats till sig själv och sin mentala instängdhet, fått träffa en psykoterapeut som Laing? Det förblir en öppen och obesvarad undran. De mörka hämndkänslor som Martin bär på, tvångsmässigt styrs av, yppar han aldrig för någon annan. Tills det brister.
Kanske var han, det sårade barnet, bortom hjälp, om man säger så. Det är samhällets och familjens konstruktion, de sociala skyddsnäten, som sviker i ett sådant här fall. Laings kollega David Cooper skrev boken The Death of the Family.
Martin Bryans familj kunde tjänat som modell för hans kritik av kärnfamiljen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Efter masskjutningen infördes restriktiva vapenlagar i hela Australien så om eftertexterna i filmen säger något annat så kan det inte stämma. Dessa skjutningar passar politikerna som hand i handske då de kan utnyttja tillfället för att avväpna sin befolkning. Om invånarna inte kan försvara sig mot den självutnämnda våldsmonopolsinnehavaren (läs staten) blir de i princip inte ett reellt hot mot den senare.
Detta insåg författarna av USA:s konstitution efter att de vunnit kriget för självständighet mot plågoandarna från de brittiska öarna varpå rätten till vapenägande infördes i det s k ”second amendment”.
Det huvudsakliga syftet med detta är alltså befolkningens rätt att upprätthålla en fri stat och inte i första hand att försvara sig mot andra medborgare. Ett högintensivt krig, (till skillnad mot ett lågintensivt som jag skulle påstå att de flesta västerländska stater upprätthåller mot sina befolkningar) mellan stat och befolkning skulle i USA aldrig kunna vinnas då dess befolkning är upp över öronen beväpnade. I Europa dock, skulle detta vara en betydligt lättare match för våldsmonopolsinnehavaren.
Så innan man reflexmässigt uttrycker sin förtvivlan över hur folk kan tillåtas inneha vapen så bör man tänka ett varv till.
Herr redaktör!
Lasse Ekstrand har skrivit en artikel om en masskjutning i Australien 1996.
Ifrågavarande masskjutning fick stora konsekvenser. Betydligt striktare vapenlagar infördes i Australien och det blev närapå totalförbud för automatvapen.
Förövaren var en intellektuellt funktionshindrad person, som lyckats komma över vapen han, enligt de lagar som gällde då, inte hade rätt att inneha.
Encyklopedia Britannica om Martin Bryant:
”He was intellectually disabled, with a history of erratic behaviour. He left school early and later received a disability pension following a psychiatric evaluation.”
Mass-skjutningen var då, och är fortfarande, den värsta i Australiens historia och fick därför stor uppmärksamhet och gav ytterligare bränsle till en pågående debatt om vapenreglering.
För det första: En intellektuellt funktionshindrad har, mot lagen, lyckats skaffa vapen och med dessa skjutit ihjäl folk.
För det andra: Att se till att lagarna verkligen efterlevdes, skulle ha varit samhällets rationella reaktion på denna händelse. Men ett resonemang, som brister i logik, tar över.
Men istället för att se till att bättre kontrollera vapenförsäljarna, så att de lagar och regler som gällde intellektuellt funktionshindrades tillgång till vapen verkligen efterlevdes, (alltså att de var förbjudna att köpa och inneha vapen) ansåg man att man skulle förbjuda halvautomatiska vapen. Eftersom det var ett sådant han använt.
Med samma typ av resonemang skulle man kunna förbjuda bilar om någon utan körkort kommit över en bil och använt bilen för att köra ihjäl människor, eller förbjuda saxar om ett barn, som inte skall ha tillgång till saxar kommer över en sax och skadar sig själv, eller någon annan.
Vi har de facto en liknande lag i Sverige, som säger att vanligt folk inte får ha en kniv utomhus eftersom kriminella har mördat varandra med kniv.
Kniven ses alltså som förövaren, och vuxna laglydiga människor anses alltså riskera att börja sticka knivar i varandra, om de betros rätten att ha en kniv i fickan när de går hemifrån!
(Ett samhälle är dömt att fortsätta på sin utförslöpa när vuxna män och kvinnor tycker att sådana typer av resonemang – som det resonemang som leder till knivlagen – är acceptabla och finner sig i att lagstiftning grundas i ett så oförblommerat förmynderi.)
Lasse Ekstrand föreslår psykoterapi av den typ som Laing står för, men…
Jag har svårt att tro att psykiatrisk behandling av den eller den psykiatrikern, eller vilka psykiatriska behandlingsmetoder som helst, skulle kunnat ha haft annat än marginell betydelse för denne Martin Bryant.
Detta eftersom intellektuella funktionshinder (som ju citatet ur Encyclopedia Britannica ovan nämner) inte har med psykisk sjukdom att göra. Det går liksom inte att psykoanalysera bort de brister i kognitiv eller intellektuell förmåga, som ett antal människor, däribland Martin Bryant, har.
Att Lasse Ekstrand föreslår psykoterapi är nog ändå inte så konstigt, då filmen förmodligen framställer händelsen som ett resultat av en bristande familjesituation, vilket LE:s referat också indikerar.
Med föreställningen om att psykoterapisk behandling, bara den är rätt, skulle ha kunnat förhindra massmord, så står vi inför en förklaringsmodell som grundar sig i den politiskt korrekta uppfattningen om orsakerna till ”Förintelsen”.
Den politiskt korrekta tankefigur som med automatik går in vid denna typ av händelser, grundas i uppfattningen att andra världskriget kunde förhindrats om Adolf Hitler, (tillsammans med de flesta andra tyskar) fått en ”lyckligare barndom” och om redan då ”det terapeutiska samhället” varit för handen.
Adolf Hitler ses som massmördarnas massmördare och genom det magiska tänkande, som är en del av det politiskt korrekta tänkandet, innebär det att – även massmördaren Martin Bryant skulle varit betjänt av ”en lyckligare barndom” och av ”psykoterapi” (eller så kallad antipsykiatrisk behandling).
Den socialpsykologiska förklaringsmodellen säger att hela det tyska folket, vid denna tid (tiden före det andra världskriget), led av olycklig barndom på grund av ”svart pedagogik” (det vill säga straff, aga och fysisk misshandel, kränkning, kärleksbortdragande etc. Andra begrepp som ”den auktoritära människan” hör också till denna tankemodell.)
Det skulle alltså ha pågått en allmän och övergripande individualpsykologisk kris i Tyskland, som grundades i en osund familjestruktur som bestod av våldsamma känslokalla fäder som tyranniserade sin hustru och sina barn.
När det gäller Martin Bryant finns ju inget politiskt, däremot finns massmord. Massmord, skapas – enligt ovanstående återgivna, politiskt korekta förklaringsmodell – av en bristande familjesituation. Alltså beskriver filmen det så att det är hans familjesituation som brister – för att ”förklara” hur detta kunde ske.
Men det behövs ingen ”förklaring”. En ”förklaring” i det här fallet är en mystifiering av det uppenbara. Men denna mystifiering behövs för filmens skull, eftersom det av LE:s beskrivning att döma är en propagandafilm mot vapeninnehav, som därför är betjänt av mystifieringen.
Men det behövs ingen ytterligare ”förklaring” till att småbarn inte kan hantera saxar, eller till att berusade inte kan framföra fordon på ett säkert sätt, eller till att någon med kognitiv/intellektuell oförmåga som visar sig i omdömeslöshet och frekventa oförutsägbara impulsgenombrott, med tillgång till automatvapen, skjuter ihjäl folk.
Avslutningsvis vill jag säga att jag läser alla Lasse Ekstrands texter med det största nöje, vilket inte alls förändras av att jag själv tycker annorlunda i denna sak. Eftersom en kommentar från Andreas Selegran letat sig in före min egen, kan jag ju också passa på att säga att jag ansluter mig till de, av honom, framförda synpunkterna.
En ryslig film med anspänning på högsta nivå som belyser två tillsynes föräldrars maktlösa förhållande i försök att hjälpa sin vuxna älskade son som uppenbart skulle behöva professionell hjälp av något slag inom sjukvård.
Oerhört tät berättelse som berör fyra människor på ett psykologisk plan, med olika utgångspunkter. Djupt så det förslår. Där finns kvinnan som upplåter sitt hem till pojken. Pappan som är undfallande och vill inte se problemet och mamman å sin sida inser att något inte stämmer med hopp om en strimma ljus skall leda till bättring för den älskade sonen.
Ulf Roland Carlsson och andra!
Den på sin tid mycket uppburna Alice Miller skrev om vad hon kallade den svarta pedagogiken och hur ett barn, genom att psykiskt och fysiskt misshandlas, kan formas till att bli en judehatande Adolf Hitler. I denna idé ligger en kompensatorisk tanke, och jag anser att hon hade en poäng. Frågan är förstås hur långt man kan dra det i förklaringshänseende, med risk för att hamna i att, om än ofrivilligt, legitimera ett avskyvärt handlande.
Jag är inte ute efter att psykologisera till varje pris, men denne Martin var det ingen som lyssnade på, på allvar försökte sätta sig in i hur han hade det. Snarare skrämde han och stötte bort människor genom sitt utåtagerande beteende.
Inte vet jag om Ronald Laing hade kunnat hjälpa honom, men det Laing förfäktade och som jag känner sympati med är att varje människa beter sig som hon gör därför att hon ”måste” det. I terapi med människor som på ytan beter sig märkligt, eller skrämmande, gäller det att finna varför detta ”måste”, även om det inte sker över en natt, utan är svårt och tidsödande. Laing var framgångsrik med patienter som diagnostiserats som ”schizofrena”, betraktats närmast som obotliga, och som den biokemiska, symptomfokuserande modellen med sitt förskrivande av psykofarmaka gick bet på.
I filmen medicineras Martin. Med vad vet jag inte. Men inte förhindrade det att han utförde sitt fruktansvärda dåd. Vi får aldrig veta vad som kunde ha förhindrat det. Men jag tror att det var möjligt.
I Sverige står psykoanalysen lågt i kurs, den biokemiska modellen fortsätter att inneha en hegemonisk position. Som en tämligen ny agent på arenan har neuropsykiatrikerna klivit fram, med diagnoser på barn som sin specialitet. Efter diagnos medicinering, även av små barn. På kort sikt mätbara resultat, men på längre sikt?
Psykoanalys erbjuds du icke, men KBT (kognitiv beteendeterapi) kan du få, som komplement till medicinerandet.
En torftig människosyn tar sig kvasiterapeutiska uttryck.
Med restrktiv regler för tillgång till vapen har Australien fått ner skjutvapenvåldet och räknat per capita är den 1/12 av USA siffror. Och i USA finns det statistik på att i ett hem där det finns skjutvapen är det 5 ggr större risk att någon dör av skjutvapen. Knivar används också ofta för våld, ofta med tragiska konsekvenser, så det är mycket bra att vi har ett generellt förbud mot ”knivar på stan”. Ju färre vapen dess bättre.
Olle Pålsson!
Jag är helt inne på din linje, var inte tillräckligt explicit om detta i mitt tidigare inlägg. Förståelse skall sökas i relationer, inte inuti den enskilde individen. Den biokemiska förklaringsmodellen ägnar sig åt det senare, därmed skyddar den alla som omger den diagnostiserade individen. (Det var det som fick David Cooper att utbrista: ”död åt familjen!”) På osunda relationer biter ingen psykofarmaka.
När jag läser artikeln tänker jag på att det finns en bra sak med regeringen i USA, och det är Kennedy som hälsominister.
Hälsodepartementet utreder om det finns samband mellan läkemedel och hur folk mår psykisk och fysiskt och samband med våld (”HHS will also evaluate the therapeutic harms and benefits of current diagnostic thresholds, overprescription trends, and evidence-based solutions that can be scaled-up to improve mental health, including through school-based interventions”, The-MAHA-Strategy”). Detta läser vi inte om i stora media, även om det är rationellt tänkande och kan vara bra för oss!
Vad ska man säga om detta? … det är kontroversiellt. Men man kan hoppas att debatten fortsätter i USA och även här. För finns det andra orsaker än individens mående och ansvar så är väl alla intresserade av att hitta svar så att våldet minskar eller slutar …
Lasse Ekstrand!
Det behövs egentligen ingen svart pedagogik med olika former av misshandel under barndomsåren för att få en befolkning att tro på, och utföra, vad som helst. Det räcker med att placera en teve i vart hem och via denna ideligen upprepa lögner, spetsat med lagom mycket rädsla, skuld och skam, för att få även en tillsynes ”vuxen” befolkning med sig på vad som helst. Vi har ju ett tydligt exempel i relativ närtid i form av Covid-spektaklet. Jag vill inte förringa människosläktet men kan inte låta bli att nämna att människan i detta avseende är något som skulle kunna liknas vid en biologisk dator.
Jag tror att det är svårt att veta om en person är funktionshindrad eller reagerar på en dysfunktionell omgivning. Men en psykoterapeut, inte psykiatriker, är nog den enda yrkesgruppen som skulle kunna komma fram till något slags svar.
Men det tar tid och kostar pengar.
Det finns många intelligenser. Men här i Västvärlden står intellektet och förnuftet högst i värde. (Kanske självklart, men jag skriver det ändå!). Men det betyder inte att det är den bästa intelligensen, utan att man bestämt att den har högst värde just nu i vårt samhälle.
Lasse Ekstrand!
Att man gör en film utifrån ”a true story” säger ju inget om själva filmens sanningshalt. I det här fallet är frågan om huruvida karaktäriseringen av Martin Bryant är riktig. Därom vet vi ingenting. En manusförfattare och en regissör har tillrättalagt ett material, som det tycks, utefter en agenda som indirekt propagerar för ytterligare vapenbegränsningar i Australien.
Jag håller med dig i din kritik av:
” …den biokemiska, symptomfokuserande modellen med sitt förskrivande av psykofarmaka”
Ja, Laing är intressant och betydelsefull för många av dem (inklusive mig själv) som ifrågasätter det biokemiska betraktelsesättet på psykisk ohälsa. Laing påvisar den inre rationaliteten bakom det som utifrån tycks irrationellt i galenskapen. Men Martin Bryants fall handlar inte om galenskap utan om ett intellektuellt/kognitivt funktionshinder.
Det är nog så att Laing skulle haft väldigt litet att ge Martin Bryant. Martin Bryants problem var att han var intellektuellt/kognitivt nedsatt på ett sådant sätt att han, (vilket tydligen även i filmen – som jag inte sett – framgår) hade en psykopatiliknande brist på inlevelseförmåga och bedömningsförmåga, med en motsvarande riskbenägenhet.
Jag vill förtydliga:
Intellektuella och kognitiva funktionsnedsättningar kan inte ”botas” vare sig med psykofarmaka eller någon form av terapi. (Inte heller kan personlighetsstörningen/psykopati botas.) En intellektuell/kognitiv funktionsnedsättning är inte en sinnessjukdom. Det har ingenting med schizofreni att göra, eller med något annat liknande lidanden såsom depression, mani etc.
Man får inte låta sig luras att blanda ihop mentalsjukdomar med intellektuella/kognitiva funktionsnedsättningar. Psykisk ohälsa och intellektuell funktionsnedsättning bör inte blandas samman, även om filmen ifråga tycks göra det.
Herr redaktör!
Jag vill, med anledning av en kommentar gällande skjutvapenvåld, som Lennart Petersen framför och som företer den skenbart plausibla teorin att ju fler skjutvapen det finns i ett land desto fler skjutvapenmord blir det.
Denna teori understöder LP genom att peka på att Australien har färre vapen än USA och likaså färre antal mord. Men det är ”cherrypicking” eller att plocka de, teorin bekräftande, russinen ur kakan.
Att teorin inte stämmer ser vi enkelt genom att titta på ett tredje land, Island. Då ser vi att landet är på plats 12 i världen när det gäller antalet skjutvapen per 100.000 invånare men räknas bland världens absolut fredligaste länder, inte bara militärt. Mordfrekvens och död genom skjutvapen har alltså inget att göra med antalet vapen i ett land.
Hade det funnits ett mer eller mindre linjärt samband mellan antalet skjutvapen i ett land och död i skjutvapenvåld, så hade det också varit enkelt att rita en graf med antalet skjutvapenmord i världens länder i en kurva som borde åtföljas av en mer eller mindre parallell kurva med antalet vapen i samma länder. Jag har aldrig sett en sådan graf. En snabb bedömning över Wikipedia visar att sådana kurvor inte heller går att rita.
(Om det, för övrigt, hade gått att dra sådana parallella kurvor i en graf så hade vi förmodligen sett den grafen varje gång SVT rapporterat om att det skett en ny masskjutning eller ett spektakulärt mord, i USA – eftersom SVT alltid, av någon anledning, är så bekymrade över hur just USA:s vapenlagar ser ut, att de helt frångår principerna om neutralitet i nyhetsbevakningen.)
För en trovärdig teori om mord med skjutvapen krävs en annan faktor som förklaring, eller åtminstone en ytterligare faktor som – eventuellt tillsammans med det totala antalet skjutvapen – styr antalet skjutvapenmord. Någon sådan teori framför inte av Lennart Petersen.
Dessutom vill jag tillägga – att om man läser min första kommentar i ämnet, så kan man konstatera att den inte diskuterar huruvida det är bra eller dåligt med vapen ute i samhället.
Däremot ifrågasättes legitimiteten i en argumentation sådan, som den i Australien, som följde på massmordet och som ledde till att staten reducerade medborgarnas fri och rättigheter (som vi, oavsett vad vi tycker om vapen ute i samhället, kan konstatera skett i Australien) på grundval av att myndigheterna, staten, ytterst, genom sin underlåtenhet, var de som möjliggjorde skjutningen.
Staten möjliggjorde skjutningen då de (stat/myndigheter) genom underlåtenhet, inte ägnade tillräcklig tillsyn över vapenhandlarna, för att kunna stävja olagliga försäljningar till intellektuellt funktionshindrade.
Eller, med andra ord; och ställt som en annorlunda fråga:
Är det rätt att en statsapparat använder sina egna brister i tillsyn och sin egen underlåtenhet att göra de kontroller som krävs för att upprätthålla lagen, som argument för att reducera på medborgarnas fri- och rättigheter?
Det här är ett exempel på en vanlig tankefigur som är ett ständigt hot från makten: Problem anses lösas genom att man tar makt från dem som redan har minst makt, alltså från ”de där nere” (ofta medborgare och kommuner) och ge den makten till ”dem däruppe” (ofta staten, numera också EU) som redan har mest makt. I en process som ständigt fortgår. Räkna ut hur det slutar.
Ulf Roland Carlsson!
Varför ska civila ha skjutvapen?
Hotet mot vanligt folks frihet är nog inte vapen utan ifall insamling av personlig information i gott syfte kan hamna i fel händer eller ändamålsglidning av tekniska utvecklingar och feltolkning av insamlad information. Hur hjälper vapen mot det?
Och makt. Den som har minst makt skulle jag säga är folk som diskuterats här, funktionshindrade eller människor som kategoriserats och hamnat utanför majoriteten och den rådande normen i samhället.
Solidaritet och att lita på varandra är nog det bästa försvaret mot maktmissbruk.
Statistik.
Island har drygt 370.000 invånare medans USA har drygt 330.000.000 invånare. Island är ett litet samhälle jämfört med USA. Man kan också titta på hur Island tar ansvar för funktionshindrade eller andra minoriteter och sociala frågor. Den sociala välfärden i USA är inte utvecklaD (mår folk bättre på Island än i USA?). Statsskicken är olika.
Det verkar som det är en extra stark dragkamp mellan höger och vänsterideologier i välden. Men överordnat är att folkvalda politiker engagerar sig för folkets intressen (serve the people), inte bara för majoritetsbefolkningen. Kanske fungerar detta bättre på Island som har en blandregering … värt att undersöka …
Så blir jag anklagad för körsbärsplockning, en term jag tills nu inte känt till.
Nå siffror är siffror och inte alltid helt jämförbara. Men lösa ”körsbär” säger att våldets USA har 5 ggr mer dödligt våld än Sverige. Det finns f ö länder som är ännu värre som Honduras, Guatemala, Sydafrika eller helt laglösa Haiti. Island har jag inte så stor koll på, men det är ett välmående land med god social omsorg och jämlikhet och med det låg frekvens av dödligt våld. Men det kan ju mycket väl vara så att Island kunde ha ännu bättre statistik om man hade mer restriktiva vapenlagar.
I Sverige är dödligt våld på en historiskt låg nivå, det spektakulära gängvåldet får stor uppmärksamhet men i statistiken har detta kompenserats med att mer traditionella mord (om uttrycket godtas) minskat. Med traditionellt menas då man typ slår ihjäl hustru och anger sig själv. Uppklarningsprocent brukar vara mycket hög.
Maria Danielsson!
frågar mig: Varför ska civila ha skjutvapen? Mitt svar är att det har jag inte påstått.
M D frågar: Hur vapen hjälper mot insamling av personlig information, ändamålsglidning av tekniska utvecklingar och feltolkning av insamlad information? Mitt svar är att något sådant har jag (naturligtvis) inte påstått.
M D gör en ”maktanalys” och gör ett konstaterande: ”Den som har minst makt skulle jag säga är … funktionshindrade eller människor som kategoriserats och hamnat utanför majoriteten och den rådande normen i samhället.”
Jag uppfattar det som att M D vänder sig mot en ”maktanalys” jag gör i en tidigare kommentar, där jag säger: ”..ett ständigt hot från makten: Problem anses lösas genom att man tar makt från dem som redan har minst makt, alltså från ”de där nere” (ofta medborgare och kommuner) och ge den makten till ”dem däruppe” (ofta staten, numera också EU) som redan har mest makt.”
Var och en kan själv ta ställning och fråga sig vilken maktanalys som säger mest om realiteterna.
I nästa inlägg som Maria Danielsson skriver, under ruriken ”Statistik” tar hon upp mitt exempel med Islands låga antal mord och samtidigt höga antal vapen i samhället.
Exemplet kommer från en kommentar jag gjorde för att påvisa felaktigheten i ett påstående från Lennart Petersen, som indikerade att fler vapen i samhället skulle ge fler mord, när Island är ett exempel på en extrem motsats.
Maria Danielsson skriver: Island är ett litet samhälle jämfört med USA.
Maria Danielsson tycks alltså tro, att Islands låga befolkningsantal är en (del-) förklaring till det låga antalet mord på ön.
Tittar vi på de tio länder i världen som har flest antal mord (per capita) så kan vi se att bland de tio länder som har högst antal, klämmer sig inte mindre än fyra önationer in, som till och med har färre invånare än lilla Islands 370.000 invånare. Dessa är
1. Turks and Caicos islands – 50.828 invånare
2. U. S. Virgin islands – 87.146
7. Saint Vincent och Grenadinerna – 110.872
10. Saint Lucia – 172.948
Invånarantalet har alltså, inte med saken att göra.
Maria Danielsson skriver vidare: ”Man kan också titta på hur Island tar ansvar för funktionshindrade eller andra minoriteter och sociala frågor.”
Därmed ges den standardförklaring, till såväl mördande som till de flesta sociala problem, som är den i Sverige idag gängse.
Jag har inget att tillägga.
Lennart Petersen!
Jag lägger märke till att L P i sitt senaste inlägg modifierat sin tidigare framförda teori att ett stort antal vapen per capita skulle gå att direkt korrelera med hög mordfrekvens. Istället, i senaste kommentaren, kommer en orsaksförklaring i samma riktning som Maria Danielsson ger. L P skriver om ”god social omsorg och jämlikhet”.
Det tillhör det orsakssamband som regelmässigt uttrycks i Sverige som förklaring till låga siffror gällande mord.
Jag har inget mer att tillägga.
Lennart Petersen!
Ditt inlägg om Australien sticker inte ut i körsbärsplockning. Statistik har många parametrar, inte bara antal vapen per invånare.
Ulf R Carlsson!
Artikeln och diskussionerna handlade egentligen om dådet hade kunnat förhindrats med stöd.
Psykiatri och psykoterapi är två olika yrken. Möjligen var det därför Lasse Ekstrand ville utveckla sitt resonemang… och i så fall håller jag med. För hur vet vi att rådande normer inom den västerländska vården (psykiatri och kognitiv terapi) är de som fungerar, det är bara normer.
Jag argumenterade för att ett jämställt utvecklat välfärdssystem kan vara en parameter för färre våldsskjutningar (Island?).
Ja, det var en maktanalys att utsatta och minoriteter generellt behöver stöd innan brott begås från ett gemensamt samhälle så länge korruption och egenintressen finns.
Jag medger gärna att goda sociala förhållanden minskar våldet i samhället. Jag har inte påstått att förekomst av våld skulle vara linjärt mot tillgången av vapen men väl att tillgång till vapen ökar våldet. Jag kan inte se något vettigt skäl till att bära kniv ute på stan. Det finns ju undantag för den som är t ex hantverkare på väg hem eller om man köpt en paketerad kniv i affären och är på väg hem. Samma sak med skjutvapen, det har man inte på stan. Den som ska ut på jakt eller till en skjutbana har vapnet isärkopplat.
Lennart Petersen,
jag är inne på samma linje, att det bör finnas yrkesmässiga skäl ifall man bär kniv eller andra vapen. Eller i scouterna … Och att de sociala förhållandena spelar roll ifall någon utvecklas till gärningsperson. Man kan ju resonera kring skillnaderna i Australien och USA.