Foto: Jenny Lindelöf
Västkustens bortflyende son, Knut Lindelöf, mannen bakom andningshålet lindelof.nu, fyller aktningsvärda åttio idag.
Tänka sig, som pastorsadjunkten och vår lärare i kristendom på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk brukade inleda sina tålamodsprövande lektioner med.
Som försökte han, den tråkigaste bland utbildare, i sanningens namn nedtyngd med ett ”svårt” ämne, att med sin inledningsreplik fånga oss elever, som längtade ut från klassrummet för att bejaka vår sprittande livslust. Jag tillhörde dem, må det vara preskriberat, som frekvent skolkade från hans pass.
Jag minns, osökt, en sammandragning i ABF-huset i Stockholm. Det har ju gått en hel del år efter LKAB-strejken. Filmen som solidariskt och verklighetsnära speglade strejken, ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad” av Lasse Westman och Lena Ewert, skulle det påminnas om.
Bland de medverkande talarna i ABF-huset fanns Carl Henrik Svenstedt, på god väg mot de nittio. Men still going strong. Klar i knoppen som få. Orden i sin makt.
Jag hade ombetts att säga några ord, eftersom jag var bekant med ledarna för den malmfältens vilda, enligt den heliga arbetsfredens bevarande och klasskampen fruktande LO, strejk som framkallade ett enormt stöd över hela landet bland industriarbetare, städerskor och även fattiga pensionärer, Elof Luspa och de andra.
Gästvänliga Elof och hans hustru Maja i Puoltikasvaara, i deras hus vid världens ände, som det kändes långt bortom allfarvägarna, drack jag vargtass hos efter en storstilad middag med renskav och till dessert hjortron och glass.
Diskussionens vågor gick, som alltid däruppe, höga medan det sjönk i glasen. Långt från Upsala och den disciplinerande seminariekulturen.
Harry Isaksson höll inte inne med sitt ofta upprepade: ”Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.”
Vad som slog mig, när strejken och filmen var på tapeten efter alla år, även under seminariet ”Den vanartige Jan Myrdal”, hållet i samma hus efter Sveavägen, är att vi rödskägg blivit så gamla. Inte bara Svenstedt, som tycks mig oförskämt intellektuellt pigg.
Livet har dragit i väg med oss fyrtiotalister. Hur gick det till? Jag idisslar självklarheter, jag vet. Men insikten gör likafullt ont. Och är mig svårhanterlig.
Vad jag tror att jag försöker komma fram till, omständlig som alltid, är: vad kommer efter oss? Var det ändå inte så att vi utgjorde en på flera sätt ovanlig generation? Kanske berodde det på sextiotalets tidsanda, vi var dess barn.
Kontexten, som akademikerna säger, bestämde vårt öde och radikaliserade oss. Vi valde inte samtiden, den valde oss. Det låter dagermanskt. Jag hör det.
Mina funderingar är inte ett dugg originella. Men undran släpper mig inte: vad kommer efter oss? Jag känner mig inte särskilt hoppfull. I samtiden växer inga rödskägg.
Med reservation för att jag är politiskt skumögd. Nostalgi och vemod färgar 68-blicken.
Nå, låt oss bli åttioplussare! Alltid retar det någon. Låt oss traska i Knut Lindelöfs fotspår!
Grattis, Knut!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
GRATTIS KNUT
Från gamle vännen Leif
Knut L är ett föredöme i sin vitalitet. Hoppas att han kan hålla ut några år till med att hålla sin denna sida öppen för åsikter som inte passar in i vårt konforma medielandskap. Lindelof.nu är som Lasse Ekstrand skriver ett andningshål. Själv fyller jag 76 och hoppas att jag kan hålla igång några år till.
Jag undrar också över vad som kommer efter oss. Vad är det som man lämnar efter sig till sina barn och barnbarn?
Det välfärdssamhälle som vi 40-talister växte upp i ser ut att bli en parentes i historien, åtminstone de kommande decennierna. De reaktionära krafterna i Europa växer sig allt starkare i kölvattnet av kriget i Ukraina och EU:s sätt att hantera kriget. Europas misslyckande går nu över till en allmän militär mobilisering för evigt krig mot Ryssland. Här kommer inte att finnas något ekonomiskt utrymme för ett väldfärdssamhälle.
Grattis! Knut Lindelöf
från
”känner vi varann” Arne W Andersson
Grattis Knut och tack för ditt andningshål i vår så kallade ”demokrati” som tydligen måste försvaras med diktatur enligt våra makthavare. Vi lever i en tid då ”påverkansåtgärder” blivit förbjudna eller censurerade. I min värld är ”påverkansåtgärder” det själva demokratin handlar om d v s du påverkar mig och jag dig i ett demokratiskt meningsutbyte i syfte till att fatta informerade beslut. Tack igen för att du erbjuder möjligheten till påverkan!
Knut L!
Att ha uppnått åldern åttio år är för människan en aktningsvärd resa i tiden med minnen som inger respekt inte minst om målet tillsammans med likasinnade försöker göra världen något bättre och rättvisare att vistas på.
En färd på en sådan lång och eftersträvansvärd bildningsresa förstärker möjligheterna att nå målet bortom, ty vi är ju endast bärare av den så oerhört viktiga stafettpinnen som tror och hoppas på skall föra uppgiften vidare med samma goda syfte.
Att det då finns sociala andnings hål som lindelof.nu tillför mycket intressant lärdom av skilda slag som förhoppningsvis skapar en rörelse, likt ringar även på dom lugnaste och mest tysta vatten.
Och då därtill en tro på möjligheter att stoppa den just nu destruktiva makt som raserar inte enbart det som är av vikt materiellt hållbart, utan även angriper och försöker omforma våra mjuka socialt meningsfulla värderingar.
Jag känner Knut väl. Vi promenerar ofta tillsammans på Linnéstigen om inte annat. Mångsidigheten präglar Knut uckulule/stränginstrument tror jag instrumentet kallas spelar Knut melodier på när lusten faller på, och snickerier på yngre dagar inklusive bygga hus på förutvarande egna tomten på landet utanför Uppsala tillhör färdigheterna, och det är blott en del av Knuts förmåga att få saker gjorda. Somliga pratar om att göra det ena och det andra – men det blir mera ord – än verkstad.
Knut pratar kanske inte bara, utan gör det han tänkt ut att göra.
Knut har haft lång tid av sorg efter Barbros bortgång. De var ett par i många herrans år, och det ska påminnas att livets krokiga vägar innehåller ibland outsäglig sorg! Hurra för Knut, en människa av mångsidighetens lov!
Grattis Knut!
Vi träffades när vi satt i Folket i Bilds styrelse i slutet av 70 talet och jag tyckte redan då att du var klok.
Grattis Knut!
Jag fyller 48 år i år och håller med de flesta av dina analyser, men ser också att mycket har gått illa decennierna som ligger mellan våra födelsedagar. Utvecklingen som drog igång efter andra världskriget är inget att glorificera. Exploateringen av natur och människor som gjorde välfärden möjlig. Visst där fanns en fredsrörelse, men där fanns även en generation som inte märkte att deras kritiska teorier användes för att ytterligare effektivisera systemet och låsa människorna fast i det. Systemet blev mer inkluderande (totalitärt), mer likvärdigt (standardiserat), mer sofistikerat (manipulativt och lömskt). Det finns en generation efter din som vill lära sig av era misstag. Vi är lite nyvakna, men vi blir fler och självklart ger vi inte upp kampen om en fredlig värld. Jag hoppas att du får tillräckligt många år till för att hinna se ljusare på framtiden igen.
Susanne D!
Tack för din uppskattning och för din viktiga fråga om vad som gick ”illa decennierna som ligger mellan våra födelsedagar”; 3,2 stycken. 1945–1977 är den aningslösa guldålder då vi alla visste hur ett samhälle skulle byggas. 1976 brast illusionen om den eviga välfärdsstaten när Sverige fick sin första ”borgerliga” regering efter 44 års sossestyre. Vi som vaknade ur denna slummer redan under Vietnamkriget har lite lättare än de allra flesta att förstå att Sverige är en del av världen, men enkelt är det inte. Vi var marinerade i politikens höger-vänster-tänkande som fortfarande dominerar offentligheten, trots att detta mönster i praktiken blivit helt irrelevant. Vad vi nu ska tänka får vi klura ut tillsammans.
Tack också till alla andra för uppmuntrande tillrop. Jag ska försöka hålla mig vid liv ett tag till. Måste också säga att jag trivs mycket bra med detta heltidsjobb, som blivit vad det blivit också mycket tack vare Er.