Panelen lördag fm, fr v: modrator Nadja Al-Malki Gunnarsson, Ola Tunander, Lars Drake och Frida Stranne
Den 5–7 september samlades vi ett 80-tal personer till samtal om alla de svåra frågorna som hänger över oss och som främst skapas av den stora omvälvningen av makten över världens naturrikedomar och de stora handelsvägarna. Medelåldern på deltagarna var hög, många som skulle varit med är redan för svaga eller helt enkelt borta. Men lokalerna sjöd ändå av iver och vitalitet. Att träffas på riktigt bär en särskild kvalité.
Vi fick lyssna till Frida Stranne, Ola Tunander, Lars Drake, Patrik Paulov, Gunnar Olofsson, Barbara Hagel och Eva Myrdal. Det var givande. Men den svåraste frågan av alla för oss är och förblir hur man ska komma ut med våra budskap utanför vår begränsade krets av grånade aktivister. När man kommer till den frågan blir det alltid lika svårt att ta steg framåt.
Vi som vill ha fred i Ukraina är ju uteslutna ur alla officiella sammanhang. Denna konferens hade t ex inte kunnat hållas i Stockholm, där är alla offentliga samlingslokaler stängda för alla som knystar minsta lilla förståelse för att Ryssland har legitima säkerhetsintressen och att Natos expansion österut efter 1990 är den egentliga orsaken till kriget i Ukraina.
Även Palestinafrågan behandlades, men den är inte lika laddad i offentligheten som frågan om hur kriget i Ukraina ska kunna få ett slut. För, kriget kan inte avslutas utan att det framstår som en total seger för Ryssland och en förnedrande förlust för USA, EU och Nato. Därför måste fler människor – soldater och civila – dö.
Hade det funnits en väg till västerländsk seger – vilket skulle betyda ett nederlag för Ryssland – så hade kriget redan varit slut. Men den vägen finns inte. Därför måste kriget fortsättas och Europas länder (och i viss mån USA) istället gå mot politisk och ekonomisk katastrof. Men denna insikt som endast omfattas av ett mycket litet antal människor i vårt land får inte framföras öppet.
En av de inbjudna talarna tvingades av personliga skäl lämnade återbud i sista stund p g a oron för att förlora jobbet eller för att dennes familj skulle riskera att komma i kläm. Ängslan för att sprida anförandena via YouTube visade sig också vara en realitet. Öppenheten och rätten att tala fritt hotas nu i det verkliga livet.
Enigheten var förkrossande om mediernas ensidiga behandling fr a av Ukrainakirget. Det är i Ukraina som den stora globala konflikten mellan de växande ekonomiska jättarna Kina, Indien, Ryssland… står emot den samlade, men allt mer utarmade, Västvärlden. Denna Västvärld leds dessutom för närvarande av en USA-president som inte vet varken ut eller in hur USA ska agera. Den förre presidenten var kognitivt otillräknelig. Man kanske kan säga att vi har den ledning vi förtjänar. Demokratin fungerar i alla fall inte heller i de nordiska länderna. Här föses människorna i flock sakta mot avgrunden utan större besvär. Ännu värre är det i Europas tre stora länder: Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Där sitter ledarna mycket löst. Regeringskris i Frankrike meddelades idag. Där finns i alla fall en opposition.
Skicka stolligheter till mig!
Men hur ska vi angripa denna överväldigande mediemakt? Var finner vi sprickorna i muren? Jag har ett konkret förslag hur vi i alla fall kanske kan komma med många irriterande små nålstick.
Jag själv ägnar rätt mycket intresse åt att kommentera stolligheter jag finner i Dagens Nyheter – landets viktigaste opinionsbildare – som jag ögnar igenom i stort sett varje dag. Men jag missar säkert mycket. Ni andra som läser DN och andra tidningar, lyssnar på Sveriges radio, Sveriges television och TV4 och hör stolligheter som sprids okommenterat ut i befolkningen, samla på dem, notera dem och skicka dem till mig.
Jag förslår alltså nu att vi hjälps åt och att alla som noterar någon stollighet i något av de stora medierna skriver några meningar om detta (med angivande av källa-länk), och skickar det till kontakt@lindelof.nu. Så ska jag försöka skapa en egen sektion på öppningssidan där alla kan få del av vårt nationella medieelände. Glöm inte skriva under med ditt namn. Vi måste våga framträda öppet och frimodigt och bryta den tryckande stämningen i offentligheten. Låt oss hjälpas åt att blottlägga det offentliga ljugandet! Vi grånade aktivister har ju inga karriärer att förlora.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Knut L!
Du skrev: ”Men den svåraste frågan av alla för oss är och förblir hur man ska komma ut med våra budskap utanför vår begränsade krets av grånade aktivister. När man kommer till den frågan blir det alltid lika svårt att ta steg framåt.”
Svaret är enkelt. Sluta vara sekterister. Respektera fakta och respektera övertygande argument i detaljfrågor. Avstå från egna stolligheter, och avstå från att sprida andras stolligheter. Medge när ni har fel i någon delfråga.
”Vi som vill ha fred i Ukraina är uteslutna ur alla officiella sammanhang.”
Är det på grund av ställningstagandet för Ryssland, mån tro?
Vi som vill ha fred i Ukraina- och får det direkt- om den ryska diktaturen lägger ner vapnen idag, och som tror på någon sorts humanism i världen; är nog trots allt fler.
Kriget fortgår så länge Ryssland göds av sina diktatorsvänner i Nordkorea, Kina, Iran etc. Tyvärr är även Indien med på ett hörn.
USA leda just nu av en despot, som beundrar andra despoter och speciellt Putin, som lyckats med konststycket att totalt kväsa all opposition i Ryssland. Jag ser med stor oro på utvecklingen i USA.
Står man inte på en tryggare grund om man värdesätter mångfald, demokrati, och inte minst det fria ordet?
Ryssland står inte upp för något av detta, tvärtom slår de ner på allt som inte följer diktatorns linje.
Ukraina har valt att försöka ta vägen mot frihet och det tål inte Ryssland.
Vore det inte underbart att kunna resa till Odessa och se ut över Svarta Havet, en varm sommarkväll – utan rädsla för att en tyrann skall sända missiler mot en?
Jag hoppas på att kunna åka dit och få känna så någon gång. Det skulle vara underbart.
Jan Arvid G!
Det var det mest korkade förslag jag läst – helt befängda anklagelser. Man behöver inte alls tycka som delegationen i Varberg tycker i allt de säger och skriver men frågor som ställs går utanför kakburken och som serveras oss tittare läsare och lyssnare i TV, tidningar och radio.
Efter den ryska invasionen i Ukraina 2022 blev vårt medietryck konstant; alla skulle tycka lika. Det blev som efter 9/11, för eller emot narrativet! Den som hade egna tankar kunde känna sig blåst och inlåst i giftskåpet. Samma med Ukrainakriget idag. Man blir pestförklarad om man inte refererar till dummedia och tycker lika och som dummedias ideologiska aktivism.
Varbergträffen är ett resultat av likformighetens förbannelse. Det finns nämligen folk – tack och lov – som tänker och agerar självständigt, med eget huvud.
I artikeln framgår det tämligen tydligt att svårigheterna – med att få ut de i artikeln nämnda budskapen (gällande konflikterna i Ukraina och Gaza) – inte bara begränsas till just dessa frågor. Det tycks vara ett strukturellt problem att de som förvaltar samlingslokaler tar sig friheten att på förhand bedöma mötets politiska och samhällskritiska innehåll och halt. Detta för att kunna ställa upp bedömningen mot en politiskt korrekt måttstock. Därefter, om det visar sig att samhällskritiken är för slagkraftig, det politiska innehållet är för kontroversiellt, eller att allmänt antagna, men aldrig ifrågasatta ”sanningar” utmanas, man helt enkelt inte tillåter sammankomsten. Cancel.
Detta förhållande är ett direkt hot mot demokratin, såtillvida att det försvårar och därmed begränsar, ”det demokratiska samtalet”, alltså den debatt som anses vara nödvändig för en fullvärdig demokrati – och det bör gälla även en demokrati med den politiskt korrekta termen ”liberal” som förled.
Vad jag frågar mig i anslutning till artikeln är varför denna begränsning av demokratin ens tillåts? Varför driver inget riksdagsparti frågan att av samhället ägda lokaler, såsom till exempel bibliotek med hörsalar, aula-byggnader i somliga skolor etc, till självkostnadspris bör få hyras av vem som helst till vilka politiska möten eller diskussioner som helst, såvitt det inte finns välgrundad misstanke om skadegörelse, eller olägenheter för omgivningen?
Det här är ingen ny fråga: Politisk censur och svårigheter att få tillgång till möteslokaler drabbade arbetarrörelsen i dess begynnelse och tycks ha varit en – kanske inte huvudsak, men bidragande orsak – till bildandet av folkets-hus-föreningar. Men även fram till nyligen hade SD svårt att hyra lokaler, av samma skäl (alltså av politiska skäl).
Den, som det skulle visa sig fåniga SOU:en ”Demokratiutredningen” ledd av med den för uppdraget inkompetente Olle Wästberg, kom fram till att demokratin skulle stärkas genom att ge barn rösträtt (från 16 år)!
Alltså – vår överhet kapade på så sätt frågeställningar om bristerna i demokratins funktionssätt och gjorde om det till en fråga om ”representation” och ”delaktighet”. Det betyder i klartext att istället för att se på hur de demokratiska förutsättningarna ser ut för fri debatt och se på möjligheterna för att en mångfald av åsikter skall kunna komma fram, gjorde man om frågeställningen till en fråga om gruppers representation, med woke-ordet ”mångfald”, som inte betyder åsiktsmångfald utan betyder underrepresenterade grupper, avseende etnisk bakgrund, valdeltagande och, i det här fallet, speciellt ålder. (Låt barnen få politiskt inflytande!)
Att vår menlösa, tandlösa konkurrensmyndighet låtit medieföretagen köpa upp varandra och därmed skapa allt färre, men större enheter, har naturligtvis bidragit till demokratins begränsning och att åsiktsmångfalden minskat. Men detta problem är inte heller något som kommer fram i debatten om demokratin – som ju ändå inte finns.
Det statliga mediestödets kriterier har likaså, genom årens lopp, kommit att gå från att betona och stödja politisk mångfald till att idag utdelas mer för att täcka nyhetsförmedlingen på mindre orter.
Redaktörens nya giv med avslöjanden av lögner och ”stolligheter” ser jag fram emot att så småningom ta del av och måhända bidra till.
Dan Kotka!
Du gör ett fel, som jag ofta försöker förebygga, genom att till leda upprepa mitt omdöme om den informella politiska rörelse, som skildras i texten ovan. Jag är tvungen att upprepa mig:
Punkt nummer ett. Gruppen som samlades till konferens (och frånvarande likasinnade) gör en god och viktig demokratisk insats, genom att hålla den icke västliberala analysen levande: kanske att den stora maktpolitiska frågan är, ”den stora omvälvningen av makten över världens naturrikedomar och de stora handelsvägarna”, och Förenta staternas och västländers motstånd mot denna förändring av världsstrukturen? Dessutom kan de (ni) ha rätt om likriktningsproblemet, fast ni överdriver. Eftersom jag är intresserad av er huvudfråga talar jag med er, som en av få utomstående. (Är vi ens fem stycken utomstående, som bryr oss om er informella rörelses existens?)
Punkt nummer två. I denna informella rörelse finns den inåtvända tendens, som jag kritiserar. Symptom på detta är A) vänskapsband som minskar den nödvändiga interna kritiken, och B) bristande respekt för fakta och välgrundade analyser, som inte passar in i rörelsemedlemmarnas världsbild. Denna bristande respekt omfattar även detaljer som icke är nödvändiga för att er övergripande uppfattning (se punkt ett) skulle kunna vara riktig.
Om du svarar, tänk på, att graden av likformighet, inte är det viktiga i min diskussion. Om du vill, kan jag gå med på att ”likformighetens förbannelse” råder. Det viktiga i min diskussion är det, som du kallar ”befängda anklagelser”: mitt påpekande om sekterism.
Om vi ska diskutera fred och inte vem som ska få mest geopolitisk och ekonomisk makt, så ligger nog sanningen någonstans mittemellan.
Ryssland – och – USA är några av de stormakter som krigar om makten i världen för bl a BRICS är ett hot mot den gamla ekonomiska världsordningen.
Som jag skrivit förut så går det att tjäna pengar på krig också. Det handlar inte bara om Rysslands önskan om mer territorium. Amerikanska bolag ligger i topp med miljarder i kärnvapeninvesteringar 2023 (källa: ICAN).
Det är omöjligt att ha inblick i all information och veta vad som är rätt eller fel, och det tror jag man behöver förstå som vanlig människa. Men vad man än anser så vet vi hittills i alla fall att det inte är Ukrainare eller vanligt folk i Europa, Ryssland eller USA som tjänar på kriget.
Om stora medier. Rapporteringen är ensidig och frågan är om det leder till fred eller inte. Vi får se. Men så länge vi har polariserade åsikter blir det definitivt inte fred.
Förhandling betyder inte att man vinner allt, man förhandlar.
En notis om medier! Stampen media (bl a GP och lokaltidningar) säger upp drygt 50 tjänster, 12 procent av sina medarbetare, och börjar samtidigt samarbeta med en journalistutbildning på universitetet ihop med andra stora mediebolag som SVT och Bonnier News.
Tore Axelsson!
Bra inlägg. Detta eftersom det så tydligt visar hur du blivit förd bakom ljuset. Media har ljugit för dig. Jag ska ge ett par tydliga, lätt kontrollerade exempel.
1. Att Ukraina var på väg mot demokrati efter Maidanrevolten och kuppen i Kiev är helt fel. Det går inte att påstå med någon som helst tänjning på demokratibegreppet. Efter kuppen stängdes misshagliga TV-stationer ned, partier och föreningar förbjöds och arbetsrätten försämrades. Högerextremistiska partier som representerade blott några procent av väljarkåren fick en oproportionerligt stor representation i regeringen och kom att dominera våldsapparaten.
2. Putins Ryssland är en auktoritär stat men ingen diktatur. Du kan inte få någon seriös statsvetare att gå med på den beskrivningen. Det finns flera auktoritära ledare i världen att tycka illa om; Bolsonaro, Erdogan etc, men det gör dem inte till diktatorer. Repressionen i Ryssland var värre under Jeltsin som inte drog sig för att skicka fram stridsvagnar för att massakrera demonstranter.
3. Anfallet på Ukraina är ett folkrättsbrott och avskyvärt. Emellertid var det varken oprovocerat eller överraskande. Det var heller inte ”Putins krig”. Det fanns en uppsjö av experter och erfarna politiker som varnade för att UK:s och USA:s massiva militära uppladdning i Ukraina utgjorde en röd linje, inte bara för Putin, utan för vilken som helst rysk politiker.
4. Att verka för förhandlingar innebär inte att ”stödja Putin”. Det mest remarkabla är faktiskt att det i våra medier framställts som något suspekt att förhandla med Ryssland. Så har varit attityden långt innan oroligheterna i Ukraina började. Närmare besett är det absurt om man betänker att samma media såg diplomati som önskvärd på den då Andropov styrde.
Slutligen: jag och några fler av skribenterna här har varit med så länge att vi minns när vi kallades ”rysshatare”. Aktiva i Afghanistakommitten på 80-talet. Stod och skramlade till stöd för Solidaritet i Polen. Det ryska nederlaget i Afghanistan var glädjande, liksom upplösningen av Warzawapakten. Idag skälls vi för ”putinister” eftersom vi anser att det är en väldigt dålig idé att peta en sårad björn i ögonen.
Mats Danielsson!
”4. Att verka för förhandlingar innebär inte att ”stödja Putin”.
Av någon anledning har den tolkningen cementerat sig hos många människor. Och det sätter därmed punkt för diskussion innan man behöver argumentera för sin åsikt och kanske komma fram till ny kunskap.
Hur kunde det offentliga samtalet så totalt vände om till den grad att vårt inneboende humankapital om alla människors lika värde åter igen tillåts stå tillbaka för våldets och repressionens brutala svar på framtidens omfattande globala problem?
En stilla fråga att fundera över trots då i viss mening människan lever i ett öppnare samhälle, exempelvis via sociala och vad avser tillgänglighet att nå varandra över hela vår Jord.
Jag tänker också på min 40-tals generations barn och ungdomar som växt upp i den rika västvärlden. Dessa unga kom tidigt i kontakt med omvärlden genom att tidigt resa och uppleva olika kulturer, vilket borde berika deras humankapital. Alltså, förutsättningarna borde vara ännu bättre att göra världen mera medmänsklig i jämförelse med min 40-talsgeneration. Men dessvärre ser vi mörka moln i horisonten som väcker mycket oro inför framtiden.
När inte ens orden räcker till
i detta ”upplysta” tidevarv –
samtidigt när modernaste stridsarméer
anfaller öppet oskyddade barn –
vistandes hungriga
på en sönderbombad strandremsa,
ja då ”är det synd om människan”
Mats Danielsson!
Vem som har blivit förd bakom ljuset vad det gäller Ryssland och Ukraina, kan nog diskuteras. Jag läser medier av alla skilda slag och lyssnar på människor, som har insikt i ämnet. Tror faktiskt att jag kan bedöma sanningshalterna någorlunda utifrån vad jag läser, hör och ser.
Ryssland leds tveklöst utav en av världens värsta regimer. Förtrycket i Sovjetunionen var väl sannolikt värre, men det följer samma linjer och upplägg, nu som då. Kunskapen i att förtrycka och genom internering av oliktänkande, ser ganska lika ut.
Jag läste nyligen Navalnys bok, och alldeles nyss: En dag i Ivan Denisovitjs liv. Pinandet av människor med ”fel politisk uppfattning” följer samma mönster på 2000-talet, som under fyrtiotalet. Det är ingen från media som har pådyvlat mig den åsikten, utan den är helt min egen.
Jag har också varit med länge, i mitt föräldrahem låg: Nyheter från Sovjetunionen, på bordet. Den mediebilden förföljde mig länge och propagandan därifrån var oändligt svår att slita sig ifrån. Men tack och lov, det gick – till slut.
Mats D!
Afghanistan-arbetet och engagemanget för Solidarnosc i Polen på 80-talet. Så här i backspegeln. Är det nåt av engagemangen vid den här tiden som du ångrar?
Olle P!
Sociala (eller asociala) medier gör nog att folk kan bli upplysta eller avtrubbade.
Unga vuxna under låt säga 35 år, har nya demokratiska och existentiella problem att brottas med jämfört oss som är födda på 70-talet och bakåt!
Osäkerhet för hur framtiden ska bli för att kunna leva ett fritt, självständigt och meningsfullt liv under den nya utvecklingen av de globala och teknologiska samhällena och bolagen som sköter mycket av det vi är beroende av för att existera (jobb, bostäder, samhällsfunktioner, mötesplatser online … ).
Nyare generationer har uppfostrats till att klara sig som individer istället för i grupp.
Man får nog ha både fantasi och empati för att förstå hur det är att vara under cirka 35 år idag!
Om man vi ha lite moteld kan man läsa Svenska Dagbladet. Högst upp på svd.se får Klas Östergren ge sin syn på Nato-processen.
”Det känns mer, och mer, och mer som att vi befinner oss i ett dårhus. [… Hans senast bok] handlar om en poet som har ändrat sig. Men också om Natoprocessen, fredsrörelsen och den svenska upprustningen. Dunkla figurer stryker omkring i barer, paradvåningar och slitna förorter. Kulisserna känns igen – men tonen har hårdnat. Klas Östergren hymlar inte med att hans privata åsikter skiner igenom. – Jag undrar ofta hur man ska vara funtad för att tycka att allt som sker nu för tiden går åt rätt håll. Inte ens högst konservativa människor kan ju vara helt nöjda med hur världen ser ut. […] Sedan invaderade Ryssland Ukraina och Sverige svängde och började resan mot Nato. Då blev det fart i skrivmaskinen. ’Det är ju alltid så att när kriget tar slut då frågar man sig varför var det ingen som tänkte på fred redan från början’, säger Klas Östergren. – Jag tycker naturligtvis att den här processen gick fruktansvärt fort. Den var lite pinsam. Den var framkallad i panik. Och så vidare. Romanens syfte är ju på något vis att hitta en berättelse som speglar en förundran över hur vi hamnade här. Vad är det för krafter som har verkat? […] På folk och försvar i Sälen säger Carl-Oskar Bohlin (m), minister för civilt försvar, att det kan bli krig i Sverige. ’Ett i och för sig obestridligt antagande’, kommenterar författarjaget i Östergrens roman syrligt. – Att en sådan gubbe säger en sådan sak förstår jag. Men det har varit väldigt mycket skrämsel som man undrar över. Hur ska ett angrepp mot Sverige gå till, och varför? Hotbilderna är fortfarande väldigt otydliga, säger Östergren. [Journalisten frågar:] Tycker du det var ett misstag att gå med i Nato? – Jag tycker det här är väldigt svårt. Jag känner mig inte ett dugg tryggare, snarare är det väl så att vi nu kommer bli mer indragna vid en eventuell konflikt. Vilket vi redan är i princip. Vi är ju engagerade i Ukraina och jag kan inte se hur vi skulle kunna agera på ett annat sätt, ärligt talat. Vare sig som medlemmar i Nato eller som en neutral stat. – Det finns ju inget vettigt svar. Tyvärr. Annat än att försvara sig och stödja Ukraina.”
Detta låter ju som om Knut Lindelöf skulle vara högst upp i nyhetsflödet, bortsett från bisatsen om att stödja Ukraina.
Klas Ö fortsätter:
”Vad är då budskapet? Vad vill Östergren säga när han skriver om den pacifistiska poeten som blev krigsvän? Han säger att det dels handlar om att kasta ett ljus över hyckleriet kring den svenska självbilden som ett fredsälskande folk. Vår sanna nationalkaraktär har egentligen kanske alltid varit att vurma för stormakten, vapensmedjorna och beredskapsdiktaren, säger han. Men framför allt vill Östergren påminna om den i sammanhanget bortglömda, eller snarare undantryckta, fredsrörelsen. Någon behöver påtala att det en gång i tiden, för inte så länge sedan, var en etablerad norm att drömma om fred. – Om ingen påminner om fredsdrömmen så faller den i glömska. Det är nog svårare att vara pacifist i dag än vad det var för hundra år sedan. Vad är det för glidning som ägt rum? I stället rustar Sverige. Försvarsindustrin går på högvarv och Klas Östergren längtar efter ett alternativ. – På något vis borde ju politiken kunna se till att vi inte hamnar här. Men då krävs det ju en enorm vilja och övertygelse. Den saknar nog många politiker. Det sägs att alla vill ha fred men jag är inte alls säker på att det är så. Det finns människor som inte har något emot tanken på krig. – De som har taktpinnen så att säga. Men de ska också veta att det finns människor som tycker annorlunda. Som drömmer om en annorlunda värld. Kan jag störa köpfesten av ammunition lite grann får jag väl vara nöjd. [Journalisten frågar:] Många av ’rustningsvännerna’ som du kallar dem, skulle nog säga att deras mål är samma sak. Att det aldrig någonsin ska bli krig i Sverige, och den realistiska vägen dit går via ett starkt försvar? – Jag kan förstå att man tänker så. Men det där med att vara realistisk och förnuftig. Det är ju ord som ofta dyker upp i det här sammanhanget. Som de har lagt beslag på. Krig är det absolut sämsta sättet att lösa konflikter. Det tror jag även rustningsvännerna håller med om. Men sen har vi som sagt en fullständig jubeldåre i Ryssland som bara ångar på. Vad gör du då? Därav min förtvivlan. – Jag har inga lösningar, jag vill bara gestalta en utbredd förundran och förtvivlan över läget som råder.”
Berättelsens moral: Man får visst ge en motbild i de stora medierna, om man har lite vett i huvet.
Jan Arvid G!
Din slutsats om ”berättelsens moral” är märklig. Att detta nu kan skrivas i en av våra stora morgontidningar är inget bevis för att yttrandefriheten fungerar. Det kan skrivas för att det är en av våra mest framträdande författare (f d akdemieledamot) som skrivit en roman med ett klassiskt fredsbudskap i botten. Man kan helt enkelt inte gå förbi (cansla) honom.
”…om man har lite vett i huvet” är en direkt förolämpning mot dina meningsmotståndare.
Knut Lindelöfs idé är bra.
I övrigt håller jag med Jan Arvid Götesson i denna fråga. Respektera fakta och respektera övertygande argument i detaljfrågor. … Medge när ni har fel i någon delfråga.
Det må vara att Klas Östergrens syn kommer fram eftersom han är en känd författare. Men det är ett trivialt faktum att det alltid varit svårt att få genomslag i massmedia i frågor där mycket står på spel. I kärnkraftsfrågan var det länge omöjligt att nå ut om inte Hannes Alfvén eller någon liknande person yttrade sig. I frågorna om den nyliberala nya världsordningen avfärdades all kritik med att tidningsredaktionerna visste att frågan var för svår för allmänheten att förstå.
I frågan om freden drev enhetsfrontssekterister tesen att frågan om Ukraina inte fick tas upp för det skulle störa enigheten. Följden blev att Ukrainafrågan blev en individuell angelägenhet. När det visade sig att den var avgörande för freden var det för sent att rätta till saken. Den pacifistiska fredsrörelsen saknade länge likasinnade i Ukraina och hade tidigt fastnat i NGO-branschen där selektiv syn på mänskliga rättigheter skilda från sociala rättigheter och enbart en fråga aktuell i auktoritära länder var av betydelse. Vänstern mest likasinnade i Ukraina som både hade en ekonomisk kritik av EU av sedvanligt snitt, motstånd mot Svoboda och Janukovit höggs i ryggen när Pseudonymen Putilov i Arbetaren började dreva mot Alexej Sachnin och Borotba.
Först efter Odessamassakern där Borotba fick en medlem mördad svängde några i Borotba öppet mot separatism. Vänsterpartiet som fram till 2012 stött Borotba vände kappan efter vinden och högg dem och Sachnin i ryggen tillsammans med större delen av vänstern. Antimperialisterna brydde sig inte om reella rörelser i Ukraina utan bara om sina högtflygande globala analyser och gjorde sig därmed irrelevanta.
Där är många kvar. Men många som Jonathan Feldman, Frida Stranne, Hans Abrahamsson, många lokala fredsaktivister m fl visar att det går att komma ut i medierna även om det är svårt:
Men man bör då och då vara taktisk. Politik är en maktkamp, inte tjat om att jag har rätt. Dels handlar det då om fakta i detaljer. Där kan det vara nyttigt med att systematiskt hitta personer med stor sakkunnighet som är för Ukraina. En av de bästa är överste Markus Reisner, officiell talesperson för Österrikes armé. Han har länge talat om undervärderingen av ryska militären och att det vi ser är ett utnötningskrig. Han nådde ut i Österrike och sociala medier, numera är han mycket anlitad av public service i Tyskland och tyska militärakademin. Hans sakkunskap när han ställs inför andra militärers frågor är imponerande. Han är alltså ett exempel på att en kritisk syn på hur Ukraina för kriget som från början hade svårt att nå ut nu får allt större inflytande. Reisner kan till och med undslippa sig någon gång att vi måste ta hänsyn till globala syd.
En annan är proukrainska militärbloggaren Willy OAM med liknande syn som Reisner som blivit alltmer kritisk mot Ukrainska militärledningen sätt att föra kriget och de som ständigt säger att snart kollapsar Ryssland ekonomisk, militärt etc. Vad är det som säger att om man använder Reisner och Willy som källor inte kan få in artiklar?
Men allmänt är det också klokt att se till den samlade ekonomiska och militära bilden som t ex Hans Abrahamsson gör. Vilket är väl det Jan Arvid Götesson tycks se som viktigt också.
Knut L!
Där finns två betydelser av att ”göra sig omöjlig”. Den första betydelsen är osympatisk. Folk sägs ha gjort sig omöjliga genom att bryta mot offentlighetens alltför snäva konsensus. Jag är emot det offentliga Sveriges marginalisering av folk med ovanliga idéer.
Men stundom är problemet att folk marginaliserar sig själva. De gör sig omöjliga genom långvariga, ofta livslånga, ställningstaganden. Gränsen är flytande, men där finns en självmarginalisering som inte kan skyllas på den ”offentliga förljugenheten”.
Tag till exempel Barbara Hagel. I en artikel i Moskvakommunistiska Riktpunkt försvarade hon Berlinmuren: ”DDR:s ’antifascistiska skyddsvall’ […] var det rätta namnet på ’muren’”, skrev hon.
Jag tycker att alla skall få vara med i det demokratiska arbetet. Men jag talar om det praktiskt omöjliga för dig och för Varbergsrörelsen att ha frontfigurer som har gjort sig omöjliga i den sistnämnda av de två betydelserna.
Vad skulle hända, om jag komme och ställde journalistiskt relevanta frågor om Varbergsrörelsens medlemmars ställningstaganden? Herr professor Tunander, på vad grundar Ni utsagan, att ett närmast sprängmedelsartat brännämne återfunnes i resterna av World Trade Center, och att Förenta staterna möjligen kan ha sprängt byggnaderna? Fru Hagel, var den antifascistiska skyddsvallen, som Ni kallade den, ett nödvändigt försvar av socialismen?
Sådana tidigare ställningstaganden är inte avgörande för bedömningen av vad samma personer säger 2025 i ett aktuellt ämne. Men jag talar inte om det, utan om ämnet för din artikel: vad är det som gör det svårt för er Varbergsrörelse att nå ut till folk?
Jan Arvid G!
Det där är intressant på flera sätt. Vilken är din lösning? Ställa krav på avbön? Uteslutning? DET om något vore väl sekteristiskt.
Sedan kan man fråga sig vad som utgör en belastning i personers cv. Kanslihushögerns Klas Eklunds trotskistiska förflutna är inget som stör.
Och när hade någon den dåliga smaken att påminna Macej Zaremba om hans värv i Förbundet Kommunist (alias Mats Bittner)?
Sven Eric H!
Jag säger som en viss bankrånare i en intervju om sitt cv.
Jag är inte i ångerbranschen!
I synnerhet inte när det gäller de nämnda aktiviteterna.
Matts D!
Jag föreslog ingen drastisk lösning. Jag svarade på frågan, varför Varbergsgruppen icke når ut till allmänheten. Jag förutsade också, att de icke kommer att nå ut. Alltför många har gjort sig omöjliga.
Men alla medborgare har rätt, att deltaga i demokratin. Jag ger dem två råd. För det första, respektera fakta och välgrundade argument. Man kan behålla sin grundanalys ändå, tills vidare. För det andra skulle många av dem behöva överge vissa tidigare ståndpunkter. Inte genom avböner, utan sansat och målinriktat.
Deras isolering kan bara brytas på ett sätt: att det politiska tillståndet i världen kantrar i den riktning, som de förutspått! Då finge de upprättelse i efterhand. Då, men först då, finge de en publik. Men inte ens det kan man vara säker på. Att icke medgiva, att man haft fel, är allmänmänskligt.