Om Hans Ruin

”Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge. Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu i går kunde livet tyckas ligga framför oss. Och i dag förefaller det mesta passerat.”

Hans Ruins inledning till Rummet med de fyra fönstren.

När artikelförfattaren påbörjade sin krönika om Hans Ruin (1891–1980) var det en sådan dag som han beskrev i ett kapitel i sin mest kända bok Rummet med de fyra fönstren från 1940: ”Det var en dag i augusti. En sådan dag, då året liksom håller andan mellan sommar och höst.”

Sonen och statsvetarprofessorn Olof Ruin har berättat om sin far i boken Hans Ruin – en gränsöverskridare på Atlantis förlag. Olof Ruin menar att fadern var en gränsöverskridare i två avseenden. Han var uppvuxen i den finlandssvenska kulturkretsen som då stod Sverige nära. Han besökte också tidigt Sverige och skrev 1919 om ett besök ”Uppsala – Du var härlig”. Hans Ruin flyttade definitivt till Sverige 1946 då han avsade sig sin erbjudna filosofiprofessur i Åbo och började undervisa i estetik och litteratur vid Lunds universitet.

Detta skedde dock efter stor vånda då Hans Ruin, filosofen och skriftställaren, var en portalfigur inom den finlandssvenska kulturkretsen. Det var svåra tider i Finland åren efter kriget då ett kommunistiskt maktövertagande inte kunde uteslutas. Även om så inte blev fallet så hade den mäktiga grannen i öster stort inflytande över det mesta inklusive kulturlivet.

Även om Hans Ruin lämnade Helsingfors för Lund återvände han varje sommar hela livet till Härligö där han tillbringade somrarna i 75 år. Härligö i sanning passande namn för en idyll. Han älskade och besjöng ön i flera böcker. På denna skärgårdsö cirka sex mil väster om Helsingfors fiskade, seglade han och skrev tre månader om året.

Resten av året drömde han om Härligö oavsett om han bodde i Helsingfors eller Lund. Ön hade kommit i familjens ägo av en slump en vårnatt då hans far tagit fel på en tågtid. Den förre ägaren, bryggaren Bäck som var ett original, hade blivit dräpt och hans finskspråkiga hushållerska drunknad.

Även om Härligö var ett sommarparadis var inte ön opåverkad av Finlands politiska situation. Det av ryssarna efter kriget arrenderade (ockuperade) Porkalaområdet låg alldeles i närheten och Hans Ruins svärson Olof Lagerkrantz skrev i ett sammanhang om en vistelse på Härligö: ”På nätterna, som ett minne av kriget, hördes kanonerna i det till Sovjet avträdda Porkalaområdet och brandrök svepte in då vinden var östlig. Det var blott en kilometer till den ryska gränsen.”

Familje- och släktskapsband betydde mycket i Finlands något säregna svenskspråkiga överklass under Hans Ruins uppväxt. Pappan var professor och under en period rektor för Helsingfors universitet. Mamman var dottern till en alkoholiserad länsman i Borgå så det var en något märklig allians. Farfadern hade varit officer och affärsman och verkat under lång tid i Ryssland. Därifrån hade Hans Ruin fått den märkliga berättelsen om när farfadern hade vunnit en ung livegen flicka i ett kortparti. Farfadern hade inte velat ha flickan men värden, motspelaren, godsägaren var omedgörlig. Flickan fick ta plats med sitt knyte i farfaderns släde för att under Rysslands kalla vinterstjärnor föras till ett ovisst öde. Flickan vars namn var Avodtja blev sedan barnsköterska åt Hans Ruins far.

I övrigt umgicks familjen inom en krets där alla kände alla som det var inom den svenskspråkiga överklassen. Här vimlar det av von Bonsdorffar och von Wrightar. Språkligt och kulturellt var det ett stort steg till den finskspråkiga majoritetsbefolkningen. Hans Ruin vände sig starkt mot finsknationella kretsar som under 1930-talet agiterade mot de svenskspråkiga.

Hans Ruin kom att bli något av ett samlande namn inom finlandssvenska litterära kretsar. Han var nära vän med kända författare som Jarl Hemmer, Elmer Diktonius, Runar Schildt och Arvid Mörne. Han mötte också vid ett tillfälle 1917 den kanske största av dem alla Edith Södergran. Under kriget skrev han beredskapslitteratur som Ett land stiger fram där han manade till nationell enighet över språkgränserna, ville knyta Finland till det övriga Norden, ivrade för svenska frivilliga, erkände den revanschlusta som många kände efter vinterkriget.

Trots att han kom till Lund i mogen ålder blev han en populär personlighet i akademiska kretsar. Han fick nya vänner och nya uppdrag. Han blev inspektor vid Malmö studentnation och han blev teaterrecensent i Sydsvenska Dagbladet. Hans liv i Lund blev liksom i Finland att skriva och att hålla tal inför akademier och sällskap. Han medverkade också i Sveriges Radio, där han medverkade i program om poesi och litteratur.

Carl Magnus von Seth, författaren och radiomannen, skrev om Hans Ruin: ”Under studieåren i Uppsala strax efter kriget hörde jag ofta Hans Ruin tala i radio. Han hade en magisk talang att fånga lyssnarna. Denna talekonstnär blev utsedd till en av de populäraste radiorösterna under 1950-talet. Det finlandssvenska idiomet var ett stort plus. Jag har ända sen pojkåren tyckt att finlandssvenskar med sitt klart sjungande tal kan få säga vad strunt som helst, det klingar ändå i mina öron som skön musik. Men strunt var sannerligen inte vad Hans Ruin sade och skrev.”

I en av sina sista böcker, Världen i min fickspegel från 1969 skrev han en dedikation till hustrun Kaisi som i över 60 år var hans starka stöd: ”Till Kaisi! Ständig medarbeterska i allt vad jag skrivit under femtio år.”

De sista åren av sitt liv vårdades Hans Ruin på Stockholms sjukhem. Han närmade sig alltså igen sitt Finland. 1980 avled han och jordfästes i Ingå, Nylands län. Alldeles i närheten av den plats han älskade över allt på jorden nämligen Härligö.