Så har ännu ett år nått sitt slut och ett nytt tar vid. När vi uttalar orden ”Gott Nytt År”, är detta ofta av vana utan att fullt ut förstå den förväntan som orden en gång betydde. Kanske är det som om tiden vi lever i gör det svårare att tala om framtiden med tillförsikt.
Världen omkring oss präglas av ett tilltagande oro. Kriget i Ukraina pågår och har blivit en del av Europas vardag. Även Israel/Palestina-konflikten är ett tragiskt öde för alla oskyldigt drabbade.
Samtidigt befinner vi oss under en klimat- och miljökris vars konsekvenser sträcker sig långt bortom enskilda länders gränser och dess politiska mandatperioder. Dessa skeenden kommer sannolikt avsätta djupa spår i människans livsvillkor för kommande generationer. Det är något som händer nu och kan inte längre betraktas som några avlägsna hot.
Det politiska samtalet i vår riksdag, kring dessa frågor präglas av en ganska bred enighet, särskilt i frågor som rör krig och säkerhet. Enigheten verkar ge intryck av stabilitet, men den väcker också frågor om vår demokrati. När besluten uppfattas som självklara och alternativ sällan formuleras, riskerar det demokratiska samtalet – och därmed vårt medborgerliga engagemang – att tappa kraft.
Sveriges regering talar om ett slags krigstillstånd. Dessa ord bär stor tyngd vars innebörd sällan klargörs. Samtidigt formas den allmänpolitiska verkligheten av kontroversiella kompromisser som påverkar både klimatpolitiken och synen på mänskliga värden. Det gäller inte bara regeringen, utan också oppositionen, vars återhållsamhet och anpassning riskerar att sudda ut våra folkrörelseideal som en gång bar den svenska demokratin.
Men ansvaret kan inte enbart läggas på politiska institutioner och partier. I varje kris prövas också vårt personliga ansvar. Hur förhåller vi oss själva till det som sker? Vilken roll spelar vår egen tystnad, vår anpassning eller vår bekvämlighet? Demokrati och hållbarhet är inte enbart politiska projekt – de är också beroende av människors vardagliga ställningstaganden, samtal och handlingar.
Funderingar om framtiden blir därmed också en fråga om hur den unga generationen ser på världen och sin plats i den. Vad förmedlar vi till dem med våra val och vår passivitet? Vilket ansvar är vi beredda att ta, inte bara för vår egen tid utan även för deras?
Ingen kan med säkerhet veta hur framtiden kommer att gestalta sig. Men kanske är det just i denna osäkerhet som vårt gemensamma ansvar blir som tydligast. Ett nytt år innebär inte automatiskt en ny väg mot framtiden – den formas av de beslut vi tillsammans fattar, både som samhälle och som tänkande individer.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jubileumsfonden för Finlands självständighet (Sitra) har publicerat s k trendlistor sedan 2011. Den första s k megatrendrapporten är från 2016 och vid årsskiftet helt nyligen publicerades Megatrender 2026 för att uppmärksamma megatrendrapporternas 10 år.
Megatrender är här stora utvecklingsförlopp som granskar den övergripande bilden av förändringarna, möjligheterna och randvillkoren tio år bakåt i tiden och tio år framåt i tiden till 2036. Sitra vill se megatrenderna som en drivkraft för ett nytt samhällskontrakt som tvingar Finland att förnya sig.
Den nya megatrendrapporten tecknar en samlad bild av de frågor som Finland kommer att ställas inför de närmaste tio åren. Rapporten hävdar, att Finland bör reagera och vara förberedd på åtminstone följande fyra utvecklingsförlopp:
– Ett långlivat samhälle. Det behövs generationsövergripande rättvisa, satsningar på aktiv ålderdom och samexistens mellan generationer samt en syn på mångfald som resurs.
– Omvälvningar av världsordningen. Demokratin kräver för närvarande att vi åtar oss att försvara och reformera den. Möjligheter till detta erbjuds bland annat genom demokratiska innovationer och etablering av hållbara informationsmiljöer.
– Miljökrisen. Vi måste öka – inte försvaga – naturens livskraft. Vi måste också anpassa oss till det som redan är ett faktum.
– AI. Vi kan bland annat höja produktiviteten och generera konkurrensfördelar, men artificiell intelligens måste implementeras på ett ansvarsfullt och förutseende sätt.
Enligt rapporten har Finland ett ypperligt tillfälle att enas om ett nytt samhällskontrakt som beskriver på vilka villkor vi lever tillsammans och fördelar makt, ansvar och rättigheter.
Finland behöver också beakta förändringarna i befolkningsstrukturen. Nativiteten är låg och den befolkningsökning som skett har till stor del byggt på inflyttning. Befolkningen blir äldre och mer mångkulturell.
Sitra räknar med att skillnaderna mellan olika regioner, generationer och kulturer kommer att växa. Samtidigt förefaller det allt mer osannolikt att klimatuppvärmningen kan begränsas till 1,5 grader.
Efter att ha bekantat mig med Sitras megatrendrapport, framstår president Alexander Stubbs nyårstal till nationen – för mig – som ett något klichéartat snack på tomgång.
Presidenten talade om tre mål för Finland: fred, tillväxt och omtanke.
”Vi höll fast vid våra värderingar och intressen. Vi var med och påverkade den pågående omvälvningen i världen. Vi arbetade för internationellt samarbete och fred”, sade presidenten.
Det är presidenten i Finland som enligt Finlands grundlag leder landets utrikespolitik i samverkan med statsrådet. Om krig och fred beslutar presidenten med riksdagens samtycke. Statsrådet svarar för den nationella beredningen av beslut som fattas i Europeiska Unionen. Ifall beslutet i fråga inte kräver godkännande av riksdagen.
Om landets medlemskap i Nato eller engagemang inom ”Koalitionen av de villiga” har Finlands grundlag inget särskilt att säga.
Det är landets president som i sista hand beslutar om att utrusta krigshärdarna i Europa med våra vapen, bomber och granater. Ministrarna kan sedan stänga vår östgräns och besluta om vår medverkan i EU:s sanktioner mot Ryssland.
Jag bara frågar om det verkligen är på det här sättet Finland bäst kan medverka till fred i Europa. Jag frågar vems värderingar och intressen vi håller fast vid.
Inte mina!
Det är möjligt att Bismarcks ”Eisen und Blut” fungerade 1862, men jag betvivlar att det fortfarande gör det. Barnen i Gaza, som förlorat sina föräldrar, sina syskon och sina lekkamrater, kommer aldrig att förlåta Israel.
I kampen mot Hitler förlorade Sovjetunionen över 26 miljoner människor. Det förvånar inte alls, att det i Ryssland finns de som i Nato och EU upptäcker Hitlers mantelbärare.