Det kan bli för mycket av det goda, som bagare Isaksson sade i Sandviken. Han, som tillhandahöll de läckraste verk. Än idag kan jag känna smaken på tungan av hans frasiga wienerbröd.
För att inte tala om tekakorna. De senare avnjutna tillsammans med riktigt, som mamma underströk, smör, och tjocka skivor med herrgårdsost. Gärna en sträng dillkaviar att toppa med.
Kan de inte visa något annat än ”deckare” i TV? Poliser och mord. Vilken plattform man än väljer. Ett tag hoppades jag på ”Beck” med Peter Haber i hvuudrollen. Jag har ju läst Sjöwall och Wahlöö som ”Beck” bygger på. Lite lurigt, kanske man måste säga. Utnyttjar förtroendekapitalet hos de förra.
Men, nä. Den serien känns också tjatig.
Inga Agatha Christie-gåtor direkt. Men det vill jag heller inte ha. Inga pusseldeckare för min del. Däremot skulle jag föredra att graden av förutsägbarhet sänktes. Känslan av att det spelas in nya avsnitt av strikt kommersiella skäl infinner sig.
Och numera verkar Haber vara med bara för att dra tittare. Hans roll marginaliserad. Så där som man slängde in kioskvältaren Modéen för att locka biografbesökare en gång i tiden. Saknaden efter Ingvar Hirdwall i en biroll, spelande kommissariens granne, är stor.
”Ska du ha en stänkare?” En replik som bevingats.
Men så börjar jag titta på ”Blue Lights” i TV4 Play. Och blir fast. Senast till kaffet och skinksmörgåsarna i morse, medan regnet skvalade i ett grått och snöfritt Gefle, avslutades tittandet av tredje säsongens sjätte och sista avsnitt.
Ingen cliffhanger. Men jag hoppas och ber ändå om en till säsong. Vem skriver jag på BBC?
”Blue Lights” utspelar sig i nordirländska Belfast. Den, som det förefaller, olösliga konflikten mellan IRA och lojalister kastar långa skuggor. Kokainet flödar. Langarna använder smartphones och appar. Försvårar för de uniformerade som nästan alltid är steget efter.
Och för säkerhetstjänsten som trålar efter de stora hajarna. De bland samhällets toppar. Revisorer, advokater och annat ”fint” folk.
De ”väletablerade” i samhället, medlemskap i hemliga klubbar. Utnyttjande minderåriga flickor från ungdomshem. Klart att man tänker Bordellmamman i Stockholm. När politiker, inklusive statsråd, kända bland allmänheten, direktörer och andra maktens företrädare sexuellt förgrep sig på trasiga flickor.
”Blue Lights” utspelar sig i en uttalad samhällelig kontext. Avviker därigenom från andra polisserier. Påminner om svenska ”Tunna blå linjen”. Men är mycket skarpare. Måtte det komma en fjärde säsong!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Vi har en realitysåpa pågående i media om Epsteins roll som Mossadagent med verktyget att till sin ö i Karibien eller var han flyger tjejer till – ja en såpa där en mängd politiker och kända artister som Jaco och en f d president Clinton paserar revy. Clinton känd för sitt vidlyftiga sexliv hänger i bassängkanten med armen om en kamouflerad – ung – kvinna kan tänkas. Det hela går ut på att skapa hållhakar på viktiga personer och göra dem beroende av Epsteins goda vilja och hamnar i en utpressningstång.
Det handlar om stora pengar som Epstein kasserar in i utpressningssyfte och som göder israellobbyns behov i den nordamerikanska politiken och där Israels själva livsnerv försörjs av vänliga själar i USA-kongressen och vid val av president. Detta talas inte om i såpan, det är för känsligt och skadligt för de inblandade. Det är också det intressantaste i denna såpa.
Knappast att svenska hovets Sofia besökt farbror Knull några gånger, dock är Handelshögskolan i Stockholm inblandad via en näringslivskvinna som ”säljer” svenska unga tjejer till Epsteins hov. Ja, verklighetens såpor tangerar alltid deckare och filmer på SVT-play.
Istället är det idag mode i begreppet ”har hänt på riktigt”. Begreppet känns fattigt, för filmens själva mening är, vad jag förstår, att stå på egna ben och inte kopiera rätt av. Då framstår deckare ärligt menade inte ruda på ”har hänt i verkligheten” och som ska vara nå’n slags VDN-märkning av film!