Bundeskanzler Friedrich Merz (CDU)
Den som vill få slut på krig eller förhindra framtida krig behöver en tydlig bild av situationen och exakt kunskap om alla aktörers positioner och kapacitet. De som är fångna i sin egen propaganda kommer inte att uppnå någonting. Det skriver den tidigare tyske diplomaten Hellmut Hoffman i Berliner Zeitung den 20 juli (Bakom betalvägg).
I ett regeringsuttalande i den tyska förbundsdagen säger förbundskansler Merz att Putin vid Sankt Petersburgs ekonomiska forum i juni i år skall ha sagt att ”Ukraina tillhör oss”! Budskapet är att den som talar så är inte förhandlingsbar. Hoffman skriver att Merz felaktigt citerar Putin och rycker det ur ett komplext sammanhang. Putin betonar faktiskt att ”Ryssland aldrig har ifrågasatt det ukrainska folkets rätt till självständighet och suveränitet”, men tillägger att Ukraina förbundit sig till ”neutralitet och icke åtagande” i sin självständighetsförklaring 1991. Rysslands mål, säger Putin, är inte Ukrainas kapitulation utan dess erkännande av sina ”territorier”, skriver Hoffman.
Hoffman fortsätter med att den västerländska diskursen om vad man vill uppnå i Ukraina kännetecknas av vaga tvetydigheter. Är målet med Ukrainas defensiva kamp att säkra sitt Nato-medlemskap, återta alla ockuperade territorier, att Ryssland ska betala skadestånd och ställa Putin inför en krigsförbrytartribunal? Bör Ukraina fortsätter att sträva efter dessa mål med risk för ännu större bördor och skador, till och med riskera långtgående konsekvenser vid ett totalt militärt nederlag? Bör den västerländska koalitionen fortsätta att uppmuntra Ukraina på denna kurs? Eller överväger Ukraina och dessa anhängare en kompromiss där de uttalade målen helt eller delvis överges?
Så länge riktningen i dessa frågor förblir oklar är ett slut på kriget genom förhandlingar osannolikt. Vägran att säga något om detta är uppenbar, skriver Hoffman. Ingen vill bli anklagad för att ha huggit Ukraina i ryggen genom att stava fram möjliga eftergifter. De föredrar att hålla sig till sitt påstådda orubbliga stöd i väntan på att Ukraina inte längre kan undvika att deklarera sin villighet att acceptera en kompromissfred.
Hoffman avslutar med att mycket skulle vinnas för återställande av fred i Europa om politiker och media, när de hanterar kriget i Ukraina och en ny säkerhetsutredning, på en noggrann analys av aktörernas motiv, intressen, mål och medel, i stället för en allmänt dominerande vän-fiende-mentalitet.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
”De som är fångna i sin egen propaganda kommer inte att uppnå någonting. Det skriver den tidigare tyske diplomaten Hellmut Hoffman”
Ja var inte någon som sade något i stil med:
”Du kan välja bort att inte se reella verkligheten som den är, men du kan inte välja bort konsekvenserna som blir av att inte se verkligheten som den är”
Är det inte det vi ser nu?
Jan F!
Problemet med Putin är att han är medvetet otydlig. Å ena sidan respekt för Ukrainas suveränitet, å andra sidan tal om att Ryssland och Ukraina tillhör samma nation. Nation i vilken betydelse, menar han stat så är det ju uppenbart fel, menar han nation i betydelsen etnicitet så är det ju fel igen.
Ukraina består ju av flera etniska minoriteter t ex rumäner, ungrare, ryssar, greker, ukrainare och polacker och dessa kan väl inte tillhöra samma nation som Ryssland i etnisk mening.
Så långt den teoretiska nivån. När det gäller praktisk politik så är frågan hur man skulle ha agerat när delar av Ukraina ville avskilja sig efter 2014 och de nya diskriminerande lagarna. En FN-resolution om folkomröstning i FN:s regi hade inte varit möjlig. Mördandet i östra Ukraina var heller inte hållbart. Det autonoma Krim hade flera gånger försökt hålla en folkomröstning om självständighet men nekats.
Så jag tror att den folkomröstning som hölls på Krim visade ett kanske något överdrivet resultat, men återspeglade antagligen korrekt Krims vilja att avskilja sig från Ukraina. När det gäller åtminstone delar av Donbass är jag även där övertygad om att den lyckligaste lösningen hade varit folkomröstningar i FN:s regi.
Nu var det ju omöjligt, speciellt sedan västmakternas brott mot FN-resolutionen gällande Libyen. Så vad gör man? Det gällde huvudsakligen en intern ukrainsk konflikt även om de s k separatisterna fick stöd från Ryssland. Samtliga kommendanter utom en var födda i Ukraina. Men den interna konflikten behandlades inte som en sådan. Separatisterna kallades istället terrorister, något som bara kan betyda en sak sedan Bush d y förvanskade betydelsen av ordet. Och med terrorister förhandlar man inte.
Samma logik som i Colombia med andra ord. Vänstergerillan blev klassade som terrorister och först när president Santos accepterade kriget som en intern politisk konflikt kunde man börja förhandla och nå ett fredsavtal 2016.
Putin valde länge att inte erkänna de s k nya folkrepublikerna, vilket tyder på en vilja att respektera Ukrainas suveränitet. Men när ingen verkade vilja respektera de bägge Minskavtalen och kriget utmed Rysslands gräns inte fick en lösning, så ändrade Putin inställning. Ett antal ukrainare i Donbass var dessutom ryska medborgare (även om det är olagligt med dubbla medborgarskap).
USA hade aldrig tvekat om amerikanska medborgares liv riskerades. Ungern har på ett liknande sätt reagerat när en ungersk-ukrainsk medborgare möjligtvis slagits ihjäl av ukrainska rekryterare. Att följa FN-stadgan är alltid bäst och Ryssland hade kunnat besparats en rad negativa konsekvenser av invasionen. Troligen räknade det inte med att kriget skulle växa till ett storkrig utan trodde antagligen att problemen skulle lösas på samma sätt som i Georgien 2008. En snabb insats, en ”militär specialoperation”.
Men väst hade sedan länge velat ha det här kriget vilket t ex RAND-corporations strategidokument 2019 visar. Och där står vi nu med en värld på nytt uppdelad i två block på randen till ett världskrig. Putins strategi borde ha varit tvärtom mot USA:s önskningar, inte låta sig provoceras men samtidigt kopierat USA:s proxywar-metoder. Naturligtvis hade Donbass befolkning fått ta stryk även i fortsättningen, men det hade man redan löst tidigare genom att ta emot kanske närmare en miljon flyktingar. Vi hade då istället fått ett fortsatt utnötningskrig/proxywar där både Nato och Ryssland kunde fortsätta att låtsas som de inte varit inblandade. Nu har vi ändå ett utnötningskrig men ett öppet sådant.
Den tyske diplomatens (Hoffmans) analys av vad som rör sig i Merzs och övriga EU-ropeiska ledares huvuden, alltså frågan om de är offer för den egna propagandan, som illustreras av den vantolkning av ett av Putins uttalanden – som citeras i artikeln – är naturligtvis av intresse.
Men – det förvånar mig att just en diplomat, (när diplomater anses; dels vars mycket bättre informerade (i storpolitik) än de flesta andra, dels anses vara betydligt kyligare (cyniska) i sina bedömningar) tycks så begränsad i sin utsikt, att han anser det hela enbart rör Ukraina.
Att, som Hoffman indikerar, föreställa sig att det, i ett läge när EU beslutat lägga ett tusen miljarder på upprustning och när alltså Natoländerna i Europa förbundit sig att satsa fem procent av BNP på militär rustning för att möta ”det ryska hotet”. Och just Merz, i den specifikt tyska kontexten, försöker rädda den tyska industrin, speciellt bilindustrin, genom stora rustningsbeställningar. Att han då skulle, med hänsyn till fakta om vad Putin egentligen säger och menar, ändra ståndpunkt, tycks mig nästan naivt.
Jan Fredriksson skriver: ”Hoffman fortsätter med att den västerländska diskursen om vad man vill uppnå i Ukraina kännetecknas av vaga tvetydigheter.”
Varefter han (Hoffman) ställer ett antal frågor med anknytning till vagheten. Frågor om Ukraina. Frågor vars uteblivna svar ytterligare bekräftar otydligheten.
Men EU rustar inte för att hjälpa Ukraina!
EU:s och Tysklands upprustning är ett svar på EU-etablissemangets egna övergripande berättelse om Putins och den ryska maktelitens önskan och planering för att upprätta ett imperialistiskt stormaktsvälde på EU:s bekostnad.
Historien om Ukraina – och om EU:s och Natos hjälp och stöd till denna stat – måste ses i förhållande till EU-elitens större berättelsen om Rysslands kommande angrepp mot Europa. ”Om inte Ukraina vinner kriget, kommer Ryssland att anfalla andra länder i resten av Europa.” Så har man sagt. Och Ukraina vann inte. Därför rustas det nu över hela Europa på ett sätt som saknar motstycke. Därför är också alla de frågor som Hoffman ställer, som är specifikt relaterade till Ukraina, dessa ”vaga tvetydigheter” i själva verket oväsentliga i förhållande till det övergripande narrativet om Rysslands framtida angreppskrig på Europa.
Inga sanningar om vad Putin säger, eller vad han egentligen menar, kan i nuläget tillåtas slå igenom. Ingen europeisk figur med storpolitisk makt är intresserad av att låta ens uppenbara sanningar, i just denna fråga, påverka deras bedömningar. Hela den enorma omställning av Europas industri och den kanalisering av stora summor kapital, som redan är påbörjad, är inte längre möjlig att reversera.
Tvärtemot mot vad någon skulle kunna tro, är nu sanningen inte längre välkommen. Det som är välkommet är enbart det som bekräftar och berättigar det narrativ som legitimerar de pågående rustningarna. Det som bekräftar riktigheten i den ekonomiska omställningen (som också syftar till att bortförklara EU:s ekonomiska nedgång). Man kan inte (längre) vända på denna process. Lögner och vantolkningar; som den i artikeln exemplifierade, är alltså nödvändiga för att förklara de gigantiska ekonomiska satsningarna och de politiska prioriteringarna. Sanningen har nu inte längre något egenvärde.
Sanningen ges enbart värde om den bekräftar det redan fastslagna synsättet.