UNT har alltid överfulla manuskorgar

Tove Hovemyr, UNT:s debattredaktör som hon presenteras på nätet

Hej Knut,
Tack för din text. Det är hög konkurrens om utrymmet nu, så jag tackar nej till publicering. Vill ge besked redan nu för att du ska kunna gå vidare till annan publicist.
Vänliga hälsningar,
Tove Hovemyr (Debattredaktör Upsala Nya Tidning)

Som Uppsalabo tänkte jag att för en gångs skull försöka få in en debattartikel i Upsala Nya Tidning. Men det blev nobben direkt – med det gamla beprövade skälet om fulla manuskorgar. Här kommer artikeln, avsedd alltså för UNT:s läsare.

Sverige har nu varit Natomedlem sedan den 7 mars 2024 – ett och ett halvt år. Dags för en utvärdering.

Efter Berlinmurens fall avvecklades värnplikten och vårt territorialförsvar. De senaste 30 åren har vi i tysthet genomgått en synkroniseringsprocess med Nato. Samordningen har finslipats i Afghanistan, Irak, Libyen, Mali och vi har anslutits till partnerskap för fred (PFF) och ingått ett så kallat Värdlandsavtal med Nato. Sverige försvaras bäst i Afghanistan sades det innan USA lämnade i augusti 2021. Nu heter det att Sverige försvaras bäst vid Natos östra gräns.

Det var sagt att Nato-medlemskapet skulle öka vår säkerhet mot det aggressiva Ryssland. Men så sent som den 6 november 2021 slog försvarsminister Peter Hultqvist (s) med emfas fast att ”Jag kommer inte så länge jag är försvarsminister att medverka i en sån (ansöknings-) process.”

Den 24 februari 2022, efter att Ukraina splittrats mellan rysktalande i sydöst och Natovänner i väst nåddes Rysslands yttersta röda linje. Då inledde de sin militära ”specialoperation” (SMO). Tilläggas kan att sedan 2014 hade Kiev-regimen fört ett inbördeskrig mot den rysktalande befolkningen i Donbas.

Det här blev droppen för svenska politiker av alla kulörer. Tre månader senare (18 maj) hade hela den politiska spelplanen förändrats. Fyra tveksamma partier hade svängt i lite olika grad. Alla åtta accepterade nu Sveriges Nato-ansökan, i alla fall protesterade ingen.

Alltså, tack vare Rysslands SMO var marken äntligen plöjd för Sveriges politiska ledarskap att ta det avgörande steget in i den stora Nato-gemenskapen. Och bråttom var det. Man måste skynda sig för att kunna gå hand i hand med Finland, för där gick det undan.

Argumenten emot att ordna en folkomröstning i Nato-frågan var att det inte skulle hinnas med, för att då skulle man inte kunna hänga på Finland. Ett annat vara att det fanns en klar majoritet för en svensk Nato-ansökan i riksdagen, och till sist att opinionsundersökningar visade att andelen som ville gå med i Nato hade ökat (45 procent i april 2022).

Den snabba processen gjorde att någon offentlig debatt inte kunde komma till stånd. Mediernas samstämmighet och följsamhet i blixtprocessen var en ren skam.

Argumentet att Sverige och Finland måste följas åt var försåtligt. Sverige och Finland har knappast varit särskilt eniga i utrikespolitiska frågor genom historien. Varför Sverige måste följa Finland i hasorna denna gång fick aldrig någon förklaring. Dessutom tvekade Finland inte en sekund att lämna Sverige bakefter, när Turkiet kastade grus i Sveriges maskineri. I det läget skulle Sverige ha kunnat dra tillbaka sin ansökan och bidat sin tid, släppt fram en riktig debatt och ordnat en folkomröstning.

Det kanske hade varit klokt att stanna utanför Nato, eftersom vi i det läget var omringade av Nato-länder, vilket skulle kunnat gynna vår säkerhet och våra nationella intressen. Men saken var redan så långt gången, och så mycket prestige var nerplöjd i frågan, att en reträtt blev otänkbar.

Ukrainakriget har nu pågått i 3 år och 7 månader (mer än 1300 dagar). Ryssland har i praktiken vunnit kriget på slagfältet. Västvärldens medie-politiska komplex gör emellertid allt för att dölja detta faktum och framhärdar med att Ukraina på något sätt kommer att kunna vinna kriget och få tillbaka alla de rysktalande områdena inklusive Krim – utan att bidra med ”boots on the ground”. Det ska ukrainarna fortsätta stå för.

Nå, under dessa dryga 1300 dagar har Västvärldens ekonomier kommit under enorm press. Inflationen har bitit sig fast överallt, energipriserna har gått i taket (Nord-Streams sprängning), Tyskland avindustrialiseras i snabb takt, nationalistiska AfD är nu Tysklands största parti, Nationell samling är Frankrikes största parti, Farage´s Reform UK är Storbritanniens största parti, Trump har erövrat Vita huset och försökt bromsa vapenflödet till Ukraina och skjuta över ansvar och kostnader för Ukrainakriget på Europa, EU knakar i fogarna, och sist men inte minst – Nato kommer att allvarligt försvagas av att USA inte längre har råd att vara världens ultimata herrestat. Och som en följd av detta: välfärden inskränks överallt i Väst.

Därtill hör att Sverige – p g a det påstådda ryska hotet – måste öka försvarskostnaderna från 143 miljarder (idag) till 300 miljarder (2030). Och nu ska det plötsligt lånas, vilket varit en hädelse så länge det gällde sjukvård och skola. Men lån ska som alla vet betalas tillbaka, vilket måste ske med ytterligare nedskärningar i välfärden etc.

Men! Tänk om det inte är så att Ryssland utgör ett hot mot resten av Europa, utan att Ukrainakriget faktiskt är ett resultat av Natos utvidgning sedan 1994 och Västländers inblandning i störtandet av Ukrainas folkvalde president 2014 (Maidanomvälvningen). I så fall framstår kriget som ett helt onödigt krig och som borde ha stoppats i sin linda. Ryssland var mycket tydligt med att i Ukraina går vår gräns för Natos utvidgning – en blodröd linje. Men det vägrade Väst att respektera, eller ens diskutera. Var det så klokt?

Kriget höll faktiskt på att ta slut redan efter några veckor. Men det hindrades av Väst (Boris Johnson) genom att lova Volodmir Zelenskyj guld och gröna skogar och allt annat han önskade, bara han fortsatte att kämpa lika tappert mot Västs gemensamma fiende, den onde Putin.

Så min grundfråga är: Var det förenligt med svenska säkerhetsintressen att gå med i Nato?

Knut Lindelöf
redaktör för webbtidningen lindelof.nu