Den lätta brittiska kryssaren HMS Aurora inlede här slaget vid Doggers Bank i Nordsjön klockan 07.15 den 24 januari 1915 under första världskriget, genom att öppna eld mot tyska lätta kryssaren SMS Kolberg (Målning av Lionel Wyllie)
Ett helt kulturprogram i radion ägnades åt Sjörapporten. Den har sänts i radion sedan 1939. Det har visat sig att inte bara de närmast berörda såsom båtfolket och kustborna uppskattar detta program, utan även andra kategorier av lyssnare. En del av de uppräknade namnen och farvattnen inspirerar till resor. Artikelförfattare har haft förmånen att i kustnära boenden på sidan av Bottnien följa programmet i Sveriges Radio och finska rundradion. I kustnära trakter anses sjörapporten mera tillförlitlig än landrapporten.
Svenska sjörapporten startar i Västerhavet med namn som Syd, Utsira, Fiskebankarna, Fladen grund. Speciella känslor väcker Evert Taubes Vinga fyr. Observationsposter som rapporteras finns i Nordkoster, Väderöarna och Måseskär. Gällö udde i Vänern ett par mil norr om Vänersborg är ett känt namn för de som färdas på detta innanhav.
Fantasieggande namn som Tyska bukten, Borkumriff, Doggers bank verkar dock numera ha utgått. Doggers bank är ju bl a känt från Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön”.
”När vi passerar Doggers bankar, en hälsning från fiskeflottan vi få”.
Borkum Riff är inte bara en piptobak, utan en tysk ö i de östfrisiska öarna.
Även rapporter från Bell Rock och Spurn Head i de brittiska farvattnen verkar numera tillhöra förgången tid.
Vem gillar inte namn som Anholt, Drogden, Kullen, Arkona och Skagen. Hammerodde på Bornholm har artikelförfattaren besökt och är en observationspost som sätter fantasin i rörelse. Ölands södra och norra udde är andra kända utsiktspunkter.
I S.t Annas skärgård ligger Harstena. Hoburgen på Gotland är känd inte bara för ”gubben” utan är viktig också i väderlekssammanhang. Gotska sandön är en fascinerande ö känd för sin svårtillgänglighet.
Upp mot Stockholm möter man huvudstaden sydligaste utpost i Landsort. Sveriges äldsta fyr. Landsort ger artikelförfattaren associationer till Evert Taubes ”Vals på Mysingen” och det stora djupet ”Danziger gatt”. På Gräsö, Singö och Arholma kan man tvista om att gälla som nordlig gräns för Stockholms skärgård, men som dess sydligast utpost är Landsort obestridlig. I Sandhamnsleden hittar sjöfararen Almagrundet. Roslagen och Ålands hav har kända rapportstationer som Söderarm och Grundkallen.
Utö är Finlands sydligaste bebodda ö och belägen i Skärgårdshavet. Ön har i alla tider varit viktig för sjöfarare.
Vidare på finska sidan går man in i Finska viken och via Jussarö i Åbolands skärgård. Nordens högsta fyr Bengtsskär ligger i komplicerade vatten utanför Hangö. Väster om infarten till Helsingfors ligger det under ”kalla kriget” kända Porkala. Mäkiluoto, Kalbådagrund, som är en kassunfyr, ligger mot östgränsen. I finska sjörapporten kan också förekomma rapporter från den stora insjön Saimen och Saima kanal.
Åter på svenska sidan hamnar vi i Bottenhavet med åtminstone för äldre generationer kända rapportstationer som Eggegrund, Finngrundet, Agö, Gran och Lörudden utanför Sundsvall.
Högbonden är en imponerande fyr utanför ”Höga kusten” som numera fungerar som ”Bed and Breakfast”.
På finska sidan finns, eller fanns, i Bottenhavet rapportstationer i bl a Raumo, Mäntylueto (sv. Tallholmen) utanför Björneborg, Kristinestad, Strömmingsbådan utanför Malax.
I kvarken finns Holmögadd och längre upp i Bottenviken Bjuröklubb, Rönnskär och Haparanda. På finska sidan ligger bl a Ulkokalla, Nahikainen och Kemi.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Skagsudde och Järnäsklubb är också med i Sjörapporten. Pessimistkonsulten, Ronny Eriksson, påstod att han var med i en förening som skulle rädda pessimismen som är ett kulturarv i Norrland. Nydepressionisterna som sällskapet heter har det in roligt. Bland annat brukar de på sina föreningsfester dansa till Sjörapporten, själv hade Ronny dansat omkull i Holmögadd.
Sjörapporten är min dagliga poesi.
Bakom ”styv kuling”, ”svag bris” och ”risk för nedisning” fanns människor därute, som avläste instrument varje dag. På Almagrundet och Finngrundet låg fyrskepp med samma namn förankrade. De hade ca 12 mans besättning, som gick vakt i treskift. Kapten på skutan titulerades fyrmästare. Farsan jobbade på många av dem fram till pensionen. Var fjärde månad i land. Hävringe, Svenska Björn, Sydostbrotten, Norrströmsgrund längst i norr, där staten lockade med ”kallortstillägg” till lönen. Vill minnas det fanns kallortsområde ett, två och tre. Under 1960-talet började de dras in och successivt ersättas med bottenfasta kassunfyrar, och fyrvaktarna blev bortrationaliserade.
”Finngrundet” är nu museiskepp på Djurgården och väl värt ett besök.
Sveriges speciella situation med en lång kustlinje och ett stort antal skärgårdar resulterade i ett för många utomstående mycket överraskande Nobelpris i fysik.
Fyrar spelade naturligtvis en helt avgörande roll på den tiden det inte fanns GPS och endast bristfällig radiokommunikation. Men fyrar var dyra i drift och krävde kompetenta personer att på plats sköta dem. Gustaf Dalén gjorde tre uppfinningar som var av stor betydelse för fyrarnas drift och ekonomi. Han uppfann en metod att på ett säkert sätt använda acetylen som bränsle, han uppfann en metod som slog av och på tillförseln av acetylen, och han uppfann en metod att slå på acetylenbrännarna på kvällen och av på morgonen, något som minskade behovet av fyrvaktare.
1912 nominerades Gustaf Dalén till Nobelpriset i fysik av en ledamot av Vetenskapsakademiens teknikklass, en svensk ingenjör och industriman vid namn Erik Ljungberg. Han gjorde endast en nominering under sin tid i akademien, den av Gustaf Dalén.
Nobelkommittén för fysik noterade nomineringen, erkände betydelsen av Daléns uppfinningar, men ansåg inte att de var av den nivå som krävdes för ett Nobelpris.
Den 28 september, 1912, kunde Stockholmsupplagan av Dagens Nyheter förmedla nyheten på första sidan att en svår explosion hade inträffat i Aktiebolaget Gasaccumulator och att företagets direktör, Gustaf Dalén, skadats svårt. Det var oklart om han skulle överleva.
Den 12 november, 1912, samlades Vetenskapsakademien in pleno för att besluta om 1912 år priser i fysik och kemi. Nobelkommittén lade enligt gällande rutiner fram sitt förslag, Heike Kammerling Onnes från Nederländerna. Vad som sedan hände går inte att utläsa ur protokollet, som enligt Nobelstiftelsens stadgar endast kortfattat ska redovisa resultatet.
Någon ställde sig upp, föreslog Dalén och begärde omröstning. Dalén vann omröstningen och utsågs till pristagare. Röstsiffrorna är inte kända. Dalén hade återhämtat sig något och svävade inte länge i livsfara. Dagens Nyheter kunde den 13 november 1912 meddela på första sidan att ”Övferingenjör Gustaf Dalén pristagare i fysik”. Någon närmare presentation av Dalén ansåg DN inte nödvändig, han var ju rikskänd.
I vad mån olyckan i september påverkade akademiens ledamöter går inte att utläsa, men förefaller inte alltför långsökt. Vid prisceremonin den 10 december kunde han inte medverka, utan hans bror fick mottaga priset. Den obligatoriska föreläsningen kunde Gustaf Dalén inte heller leverera. Han blev blind på båda ögonen.
Gustaf Dalén må har varit känd i Sverige, men internationellt tillhör han en av de mest okända fysikpristagarna. Året därpå, 1913, återgick prisarbetet till det normala och Kammerling Onnes tilldelades fysikpriset.