Sven Andersson följer upp sin tidigare artikel om Venezuela ”USA:s nya säkerhetsdoktrin i aktion” och svarar på frågor som ställts.
Efter att Trump ratat nobelpristagaren Machado och istället påstår sig vilja arbeta med Venezuelas nuvarande president Delcy Rodriguez, så har nu Rodriguez hållit sitt installationstal. Vad kan man förvänta sig av en f d vicepresident, nuvarande president som nyligen blivit attackerade, presidenten kidnappad och ett inte litet antal medborgare plus kubaner dödade? Kanske ett uttalande i likhet med vad den militära ledningen uttalade direkt efter attacken d v s uppmana till nationellt motstånd? Istället håller hon i sitt första officiella uttalande ett försonligt tal. I talet bjuder hon in USA att omforma de bilaterala relationerna efter det nyligen genomförda tillfångatagandet av Nicolás Maduro i Caracas.
Rodriguez tal
Under titeln ”Budskap från Venezuela till världen och USA” bekräftade den tillförordnade statschefen nationens hållning och underströk att Venezuela ”strävar efter att leva utan externa hot, i en miljö av respekt och internationellt samarbete”.
I en direkt uppmaning till Vita huset riktade hon en uttrycklig uppmaning till den amerikanska regeringen att gå mot en modell för diplomatisk samförstånd och röra sig bort från den militära konfrontation som präglat de senaste tiden. I texten framförde hon en formell inbjudan till den amerikanska administrationen att ”arbeta tillsammans kring en samarbetsagenda inriktad på gemensam utveckling”.
Detta förslag måste strikt ramas in av internationell lagstiftning för att stärka en ”varaktig samhällelig samexistens” uttrycker hon. Rodríguez vände sig direkt till den amerikanske presidenten med en tydlig begäran: ”President Donald Trump: våra folk och vår region förtjänar fred och dialog, inte krig”, och betonade att global stabilitet hänger på att man först garanterar varje nations interna fred.
Trots den diplomatiska tonen drar kommunikén upp tydliga röda linjer gällande det politiska självbestämmandet. Rodríguez insisterade på att det är prioriterat att röra sig mot internationella relationer som är ”balanserade och respektfulla”, baserade på två grundpelare: ”suverän likställdhet och icke-inblandning”. Dessa principer kommer, försäkrade hon, att fortsätta vägleda venezuelansk diplomati gentemot Washington och länderna i regionen.
Den tillförordnade presidenten tog även tillfället i akt att försvara Maduros gärning och hävdade att sökandet efter samförstånd ”alltid har varit president Nicolás Maduros budskap och är hela Venezuelas budskap i detta ögonblick” och upprepade att hon har ägnat sitt liv åt det idealet.
Meddelandet avslutas med en principförklaring om nationens oförytterliga rättigheter: ”Venezuela har rätt till fred, utveckling, sin suveränitet och till en framtid.”
Vad händer härnäst?
Min magkänsla säger mig att Dunald Trump kanske överdrev påståendena om att han pratat med både Rodriguez och Maduro, och blivit erbjuden allt, men att ändå mycket var sant. Trump pratar närmast lyriskt om Rodriguez kunnighet inom oljesektorn och hon var tidigare definitivt huvudansvarig för att locka till sig utländska oljebolag som jag tidigare skrivit här på lindelof.nu.
Om hon nu är Trumps samarbetskvinna så uppstår en Zelenskyj-situation, d v s hur skall hon balansera mellan samarbetsvilliga och mer radikala krafter utan att bli störtad?
Om jag lyssnar på mina tarmar igen, så tror jag att vi fått ta del av en show, men att bakom kulisserna så har mycket hänt som vi inte vet något om. När det gäller frågan om frånvaron av försvar (mest Maduros kubanska livvakter som dog påstås det), så tror jag vi kan ha en Assad-situation.
Jag är fortfarande påverkad av den venezolanska militär, som jag pratade med för cirka två år sedan, som beskrev Venezuelas försvar som ett tomt skal, på pappret starkt, men med officerare, han nämnde t ex sin chef översten, som jobbar svart för att klara livhanken.
Och som jag också sagt tidigare, en ekonomi i ruiner är ingen bra förutsättning för ett starkt försvar. Där har Maduro och Trump delat ansvar (mest Trump) för den katastrofala ekonomin. Dålig ekonomi plus löften om generös kompensation gör också att några är villiga att sälja sig. Det saknas därför inte rykten om att både militär och regeringsmedlemmar samarbetat med CIA i förberedelserna för attacken.
Och där har vi kanske en Chavez-situation, Chavez kuppförsök representerade officerare på mellannivå med ett enkelt ursprung och med släkt som lidit av den ekonomiska krisen. Men om oppositionen har rätt så fick Maduro trots allt c:a 30 procent i valet 2024. Även om vi rensar bort oegentligheter i valprocessen så är det ett betydande stöd som kommer från grupper som trots allt varit gynnade trots krisen.
Hur Rodriguez, om hon nu vill samarbeta med Trump, skall manövrera i dessa skär vet ingen. Men man kan tolka Trump som att han inte vill göra om en Saddam Hussein, d v s avskeda hela administrationen plus militären och därmed skapa en farlig fiende.
Chavismen har nästan tre decenniers erfarenhet av att administrera sitt land och det ersätter man inte i en handvändning. Stämmer ovanstående så har Trump mer begåvade rådgivare än han själv, inte konstigt att han läste innantill i ett skrivet manuskript. När därefter Trump släppt det skrivna manuskriptet och fått fabulera fritt, så övergick han raskt till att hota även Colombia för tredje gången på en månad. Trump anklagar nu åter den colombianska presidenten Petro, utan bevis, för att vara inblandad i narkotikahandel.
På söndagskvällen talade president Donald Trump med journalister från sitt presidentplan Air Force One om operationen för att fånga Nicolás Maduro. Och utan att någon frågat honom om Colombia så sa han: ”Colombia styrs av en sjuk man, som gillar att göra kokain och sälja det till USA, men kommer inte att fortsätta mycket längre, låt mig berätta”. Han insisterade senare på att Petro har ”kokainfabriker”. När en journalist frågade om USA överväger ”en operation som Venezuela”, utesluter Trump inte det: ”Det låter bra för mig”.
Jag tror detta mer är en fråga om Trumps berömda förhandlingsteknik som kanske fungerade bra när han skulle bebygga Bronx slumområden, men som istället som f d rådgivaren John Bolton sa, bygger upp ett motstånd. Colombia har presidentval i år och det skulle vara meningslöst med en intervention mot en president som snart skall avgå. Däremot är inblandning i valet nästan garanterat och Trumps hot kan både stärka och försvaga Colombias höger.
Som det nu ser ut leder vänsterns kandidat Cepeda stort, men mycket kan hända vid en andra valomgång. Till vänsterns fördel är en relativt stark ekonomi och nyliga reformer när det gäller arbetstid och minilön.
I vilket fall som helst så kommer Trumps uppdaterade Monroedoktrin innebära ett hårt tryck på hela Latinamerika även i fortsättningen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
I större delen av Alexander Mercurios Youtube denna kväll behandlas USA:s angrepp på Venezuela och bortförandet av president Maduro, värt att lyssna på.
Är vi utsatta för årets blåsning? Maduro anklagas ju för att vara ledaren för El Cartel de los Soles och dessutom för att vara innehavare av automatvapen (i Venezuela).
Den första anklagelsen verkar nu vara på väg att försvinna eftersom USA:s justitiedepartement inte längre hävdar att “Cartel de los Soles” är en ”verklig, strukturerad kriminell organisation”. Den andra anklagelsen verkar bygga på att Maduro varit ett hot mot USA:s invasionsstyrka, eftersom han var innehavare av automatvapen (i Venezuela).
Maduros fru Celia Flores fick följa med på köpet i kidnappningen vilket ju ökade Maduros trivselfaktor väsentligt. I efterhand fick man då hitta på anklagelser även mot Celia Flores. Nicolas och Celia verkar nu stortrivas i sina nya roller och går omkring och puttrar och önskar Gott Nytt år, tar glada bilder med tummen upp eller bilder tillsammans med sina vakter.
Jag har allt svårare att se att detta handlar om en man som snart likt Juan Orlando Hernández, f d president i Honduras snart skall dömas till 45 års fängelse i USA för samma anklagelser som mot Maduro. Mitt intryck har förstärkts av en absurd teater med B-skådespelare. Zelenskyj med hela sitt team från TV hade gjort det mycket mer trovärdigt. Publiken är främst den amerikanska och venezolanska allmänheten.
I USA kan nu Trump skryta om en perfekt genomförd operation som ”ingen annan kunde ha utfört” och i Venezuela skall folket ges intrycket av att Maduro inte sålt ut sig till ”imperrriet” så som den andra protagonisten (Trump) påstod redan före invasionen. Att Trump avslöjade detta (om det är sant) visar att även han är en B-skådis.
Nu väntar 2:a akten i pjäsen. Domstolen i New York skall samlas igen den 17 mars och några veckor senare går Delcy Rodrigues respit ut (om det inte blir ytterligare 90 dagars förlängning). Sedan måste presidentval utlysas. Jag är inte säker på att alla akter är färdigskrivna ännu, kanske är det som i vissa såpoperor att de skrivs efter hand.
Om Delcy Rodrigues lydigt samarbetar med Trump så blir det kanske val med henne fortfarande vid makten. Inte heller den här gången lär världen få granska röstprotokollen från valstugorna. Trumps kandidat vinner (Delcy Rodrigues?) och Maduro blir befriad som en goodwill-gest från Trump. Under tiden dras sanktionerna och US Marine tillbaka och redan det gör att oljeexporten kommer att öka väsentligt och därmed ekonomin förbättras i Venezuela.
Så småningom kommer kanske demonstrationerna för Maduro att minska. Men mycket är ovisst. Lyckas man sälja skådespeleriet till Venezuelas folk?
Tack för ”kidnappningen” i rubriken!
BBC har instruerat sina journalister att använda ordet ”captured”, infångande, av en förrymd fånge, alltså. Eller ”seized”, beslagtagen, konfiskerad, ungefär som min magnumflaska med Corbells brandy i tullen på Kastrup.
Immigration and Customs Enforcement (ICE) som lyder under Homeland Security har kidnappat mängder av folk i USA det senaste året. Maskerade män ”capture” eller ”seize” dig på väg till eller från jobbet, typiskt. Har du tur så sätts du, med hand- och fotbojor, på en militärtransport hem till Indien. Otur betyder att du skyfflas runt mellan diverse privata fängelser utan allmän insyn, så att ingen anhörig vet var du befinner dig. Eller att du hamnar i ett fängelse i El Salvador på obestämd tid.
Många sociala och ekonomiska siffror pekar nedåt jämfört med 2024. Så varför försökte inte Kina eller Ryssland förhindra kidnappningen?
Kanske sitter Putin och Xi och väntar på att Circus Trump ska köra i diket snart?
Jan F!
Håller med om att Alex Mercouris video är intressant. Som han säger, så förändras perspektiven dagligen p g a ny information. Men jag är inte säker på hans negativa syn när det gäller existensen av incitament från både USA och Venezuela att utnyttja Venezuelas oljeindustri.
Som vice president och minister för oljeindustrin har Delcy Rodríguez haft formell kontroll över Venezuelas olje- och gassektor, vilket inkluderar att hantera relationer med både statliga och utländska aktörer och har under senare år varit väldigt aktiv nästan aggressiv i sina försök att locka utländska oljebolag till Venezuela. Skulle hon lyckas med en uppgörelse med USA utan alltför stort motstånd från krafter i sitt land skulle det vara i linje med hennes arbete hitills.
Bl a annat fick hon Chevron, Repsol, Eni och Maurel & Prom på kroken men hela tiden har USA via licenser kunnat stoppa eller bromsa antalet företag. Hur tillstånd och sanktioner kan avgöra det mesta visar Chevron som från nästan ingen produktion alls fick en betydande produktion runt 2023–2024.
Chevron gick alltså från en liten aktör under sanktioner, till att vara en av de få utländska producenterna med märkbar produktion i Venezuela.
Det produceras idag ca 0,8–1,1 miljoner fat per dag, jämfört med över 3 miljoner fat/dag på 1990-talet.
Produktion utan större reparationer med befintlig infrastruktur skulle kunna öka till, på kort sikt (några månader) till upp till ca 1,1–1,2 miljoner fat per dag om sanktioner lättas och befintliga anläggningar används utan stora infrastrukturprojekt. (Källa)
På mellanlång sikt (1–2 år) och med begränsad underhålls- och investeringsaktivitet kan produktionen nå upp till runt 1,3–1,4 miljoner fat/dag, men detta kräver viss reinvestering, teknisk personal och återstart av vissa enheter. Det är betydligt högre produktion än när den var som lägst på ungefär 300.000 fat per dag men långt under rekorden på 3 miljoner fat per dag. Men 1,4 miljoner fat per dag ligger precis mitt emellan misär (356.000 fat 2020) och överflöd (3 miljoner fat), allt beroende på marknadspriset på olja som de senaste åren pendlat mellan 60–80 USD per fat. Utvinningskostnaden i USA ligger på runt 50-70 USD per fat medan de i Venezuela ligger på historiskt runt 20–25 USD/fat, även om det är högre nu på grund av infrastrukturproblem och behov av uppgradering plus blandning av den tunga oljan. Uppblandningen kan vid förbättrade relationer mellan USA och Venezuela åter ske i Texas som fortfarande har intakta och fullt fungerande anläggningar för att hantera och raffinera venezuelansk tjockolja, och används idag främst för liknande tung olja från Kanada och Mexiko.
Jag ser det alltså fortfarande inte som omöjligt att det finns en uppgörelse som involverar USA:s och Venezuelas ledningar och som man försöker sälja in till ländernas bägge befolkningar genom en pinsam teater med hjältar och offer. För USA skulle vinsten vara minskad migration, ett slag mot BRICS och en återerövring av sin bakgård enligt Monroedoktrinen.
Allt ovan kan ju visa sig vara fria fantasier imorgon, men jag ser det inte som omöjligt att utvecklingen ger mig rätt.
Inför krigen mot Afghanistan, Irak etc talade USA:s president om demokrati, frihet, kvinnors befrielse. Trump överlåter dessa formaliteter på sina svenska vasaller. Sverige!
Från Asia Times:
Trump says oil execs tipped off about Venezuela attack
By Jon Queally
Trump’s admission that oil executives were briefed on the Venezuela strike before Congress raises questions about civilian oversight and war powers. Prioritizing energy interests over legislative consultation blurs lines between state action and private influence, with implications for constitutional authority, investor confidence and how US power is exercised.
Idag publicerade Venezuelas kommunistiska parti ett uttalande som i vanlig ordning tar avstånd både från USA och Maduroregimen. Även Delcy Rodrigues Venezuelas nuvarande president höll tal där hon presenterade siffror angående jordbruket. Hon sa: ”att landets jordbruks- och livsmedelssektor växte med minst 8,12 procent, medan grönsakssektorn växte med 10,37 %, köttsektorn med 10,21 % och fiskesektorn med 5 procent”.
”Det här är extraordinära siffror som också resulterar i en fullständig försörjning för landet och med reserver – den högsta på 20 år. Livsmedelsreserver för de kommande 111 dagarna”, hävdade hon.
Det är en intressant utveckling, Venezuela har alltså tvingats att överge sin absurda ekonomiska modell som innebar försäljning av olja (främst till USA) och total import av alla nödvändighetsvaror som t ex mat. Det är en modell som var ett problem långt före Chavez. Att i större utsträckning producera sina egna livsmedel gör Venezuela till en mer diversifierad ekonomi. Colombia går för övrigt i samma riktning.
Mot detta står USA:s krav på samarbete och löfte om en ny uppgång för oljeexporten. Detta alternativ skulle antagligen snabbt skapa inkomster (inte bara för USA) som skulle göra den modellen lätt att sälja in till Venezuelas befolkning, trött på att leva på svältgränsen i över 10 år. Samtidigt skulle de problem som fanns före Chavez så småningom återuppstå. Det handlar alltså om två ekonomiska modeller i viss utsträckning. Även Venezuelas kommunistpartis inställning är intressant och de verkar dela min misstänksamhet om att något händer bakom kulisserna och säger att ”tystnaden inte bara är oacceptabel, utan misstänkt”.
Nedan PCVs fulla uttalande:
07-01-26. — Politbyrån för Venezuelas kommunistiska partis (PCV) centralkommitté — vald vid den 16:e nationella kongressen i november 2022 — upprepar sitt starkaste och mest kategoriska fördömande av de kriminella bombningar som utförts av USA:s militära styrkor över staden Caracas och andra delar av landet under småtimmarna den 3 januari. Denna handling utgör en allvarlig aggression mot den nationella suveräniteten och ett flagrant brott mot internationell rätt.
PCV avvisar det våldsamma och olagliga frihetsberövandet av medborgarna Nicolás Maduro Moros och Cilia Flores, som genomfördes inom ramen för denna utländska militära intervention. USA agerar återigen som världspolis genom att tillämpa sina lagar extraterritoriellt och öppet ignorera principerna om suveränitet, folkens självbestämmanderätt och icke-inblandning. Amerikanska lagar har ingen jurisdiktion i Venezuela, och ingen främmande makt har rätt att påtvinga sin vilja genom vapenmakt.
Denna ståndpunkt innebär under inga omständigheter något politiskt försvar av Nicolás Maduros auktoritära, antidemokratiska, arbetarfientliga och antifolkliga administration, som utövade presidentämbetet de facto. Maduro och ledningen för partiet PSUV har varit ansvariga för allvarliga överträdelser av konstitutionen, lagarna och det arbetande folkets politiska, fackliga och sociala rättigheter, vilket har skapat gynnsamma förhållanden för imperialistiska planer på belägring och aggression mot landet.
Tre dagar har gått sedan Donald Trumps regerings militära aggression och fram till nu har venezuelanska myndigheter inte presenterat någon officiell rapport om civila och militära offer, de materiella skadorna efter bombningarna, och än mindre en förklaring till säkerhetsstyrkornas oförmåga att upptäcka och svara på en utländsk militär aggression. Denna tystnad är inte bara oacceptabel, utan misstänkt. Landet har rätt att få veta sanningen om konsekvenserna av denna krigshandling.
Utan omsvep har Donald Trump bekräftat att den påstådda ”kampen mot narkotika” inte var något annat än en simpel täckmantel för att dölja hans verkliga mål: kontrollen över oljan och Venezuelas strategiska resurser. Hans uttalanden, där han hävdar att han ska styra Venezuela och ansvara för förvaltningen av oljeresurserna, bekräftar denna interventions öppet neokoloniala och plundrande karaktär.
Det faktum att Trump-administrationen har offentliggjort sina krav på de nya venezuelanska myndigheterna — däribland prioriterad tillgång för amerikanska företag till landets oljeresurser, samt förbud mot att sälja råolja till och bryta relationer med nationer som nämnda administration klassar som fiender till USA:s intressen — bekräftar att den konflikt som venezuelanerna lider av idag är en del av den bittra tvisten mellan imperialistiska makter och framväxande kapitalistiska nationer om kontroll över marknader, råvaror, handelsvägar och inflytandesfärer, i skuggan av kapitalismens fördjupade strukturella kris på global nivå.
Händelserna bekräftar också vad PCV upprepade gånger har fördömt: PSUV:s ledning förhandlade med Washington bakom landets rygg, samtidigt som det venezuelanska folket sjönk ner i en djup politisk, ekonomisk och social kris. Ett bevis på detta är Delcy Rodríguez uppmaningar till ”samarbete” och ”delad utveckling” inför den imperialistiska maktens hot och påbud.
Man får inte heller glömma att denna militära insats drevs på ett ansvarslöst sätt av den mest reaktionära delen av oppositionen, ledd av María Corina Machado. Hon har idag skjutits åt sidan av sina egna allierade, vilka har klargjort att varken demokrati eller mänskliga rättigheter vägleder deras handlingar, utan att deras sanna ambitioner är koncentrerade till kontrollen och tillägnandet av den venezuelanska energiindustrin, även om det innebär att behålla den nuvarande regimen som deras verkställande organ.
Den amerikanska militära inblandningen, även om den uppmuntrats av interna grupper, bidrar inte till att övervinna den nationella krisen; tvärtom förvärrar den den. Det venezuelanska folkets levnadsvillkor fortsätter att försämras, samtidigt som den styrande eliten inte vidtar någon åtgärd för att återupprätta arbetarklassens rättigheter och värdighet.
Vi varnar dessutom för de farliga konsekvenserna av det nyligen införda undantagstillståndet, som kan bli ett verktyg för förtryck i händerna på aktörer som har upprätthållit sitt herravälde genom terror efter att ha förlorat folkligt stöd.
PCV insisterar på det oundvikliga behovet av att bygga en folklig, konstitutionell, demokratisk och suverän politisk väg ut ur krisen. Varken ockupation eller imperialistiskt förmyndarskap, och inte heller den auktoritära regimens fortsättning, utgör lösningar som gynnar det arbetande folket.
Vi kräver att alla personer som godtyckligt fängslats efter det ogiltiga utropandet av Nicolás Maduro som president omedelbart friges, inklusive Enrique Márquez, som varit kidnappad i ett år för att ha krävt offentliggörandet av valresultaten, samt alla aktivister som fängslats för att de kämpat för folkets konstitutionella rättigheter.
Löner och pensioner måste räddas ur den grop som PSUV:s nyliberala program har sänkt ner dem i. De arbetande venezuelanska familjernas värdighet beror på det.
Lösningen på den nuvarande farliga krisen och det reella hotet om en imperialistisk militär eskalering går genom att sätta stopp för den auktoritära regimen och återställa den konstitutionella ordningen. Detta kräver ett återinförande av demokratiska friheter och ett omedelbart utlysande av presidentval med fulla garantier för medborgarna och de politiska organisationerna. För att detta ska ske måste de nuvarande myndigheterna i valmyndigheten (CNE) avgå och de politiska partierna — däribland PCV — få tillbaka sin juridiska status.
Kampen för att återupprätta konstitutionen och rättsstaten kallar på alla revolutionära, folkliga och genuint demokratiska krafter i landet.
Politbyrån för Venezuelas kommunistiska partis centralkommitté
Caracas, 6 januari 2026
Vad sker härnäst?
James Story, USA:s tidigare ambassadör i Venezuela om maktskiftet i Venezuela i en intervju. Om han har rätt, vilken är Trumps plan B om han inte kan få regimen att samarbeta?
”Diosdado Cabello är den främsta sabotören av Delcy Rodríguez regering”, varnade den amerikanske diplomaten och förklarade vilka de tre maktcentra är efter Maduros fall och hur den interna kampen för överlevnad ser ut.
James Story, USA:s ambassadör i Caracas mellan 2018 och 2023, varnade för att Diosdado Cabello utgör den största faran för stabiliteten och styrbarheten i Venezuela efter gripandet av Nicolás Maduro och Delcy Rodríguez’ tillträde vid makten. Story beskrev ett scenario av osäkerhet och spänning, där maktstrukturen fragmenteras mellan fientliga aktörer och det främsta hotet kommer från den sektor som kontrolleras av Cabello.
Tre maktcentra
”Det finns för närvarande tre stora maktcentra i landet”, förklarade Story under den senaste debatten anordnad av Atlantic Council.
* Vladimir Padrino López: Försvarsministern som leder den militära sektorn och utgör det främsta stödet för de väpnade styrkorna.
* Diosdado Cabello: Han leder de väpnade grupperna (colectivos) och statens främsta underrättelsetjänster. ”Han kontrollerar kollektiven tillsammans med Freddy Bernal och självklart även den bolivarianska underrättelsetjänsten (SEBIN) och det militära kontraspionaget (DGCIM).”
* Alliansen Maduro/Rodríguez: Det tredje centret var alliansen mellan Maduro och syskonen Rodríguez, som upprätthöll en politisk tröghet fram till den amerikanska interventionen som tog bort Maduro ur ekvationen.
Cabellos skugga över regeringen
Story förklarade att Diosdado Cabello framstår som den främsta källan till oförutsägbarhet och internt tryck. För att illustrera Cabellos skadepotential påminde diplomaten om en skrämmande händelse: ”År 2018, när en medlem av den amerikanska kongressen träffade Maduro, kastade agenter kopplade till Cabello ut oppositionspolitikern Fernando Albán från tionde våningen i El Escorial-byggnaden. Det var ett direkt meddelande till Maduro: ’Förhandla inte med amerikanerna utan att rådfråga mig’.”
Enligt den tidigare ambassadören visar dessa manövrar att varje försök till förändring i Venezuela är villkorat av godkännande från alla relevanta aktörer. Dessutom måste den nya presidenten hantera bristen på genuint stöd inom regimen och Cabellos öppna fientlighet. ”Delcy är inte särskilt omtyckt av Cabello”, noterade Story.
Sabotage och kontroll
Story betonade att varje försök till reformer eller internationella förhandlingar beror på Cabellos godkännande, då han agerar som den främsta sabotören av Delcy Rodríguez styre. ”Det kommer att komma ett ögonblick då vi ber om något, som att minska oljeleveranserna till Kuba, och om Cabello inte tillåter det, kommer det helt enkelt inte att hända.”
”Det har aldrig funnits ett ögonblick av så stor omvälvning som det som precis har skett”, betonar Story. Trots de formella förändringarna menar han att auktoritetsstrukturen i Venezuela förblir intakt under inflytande av samma aktörer. ”Att låta någon som Diosdado Cabello vara lös kommer att skapa komplikationer. Folk går inte ut på gatorna för att de är rädda för kollektiven och Cabello.”
Det finns tecken på att den interna kampen redan börjat. Maduros tidigare säkerhetschef är nu avsatt och har arresterats enligt enligt América Noticias. Vad sker härnäst?
8 januari 2026.
”I en ensidig gest från den bolivarianska regeringen” har man påbörjat frigivningen av en grupp venezuelanska och utländska medborgare som suttit fängslade i landet. Detta meddelades av den venezolanska nationalförsamlingens ordförande Jorge Rodríguez, presidenten Delcy Rodriguezs bror.
Han förklarade också att beslutet är ett svar på den ”orubbliga ansträngningen att befästa freden i republiken och den fredliga samlevnaden mellan alla, oavsett politisk, ekonomisk, religiös eller social tillhörighet” och att ”bidra till den ansträngning som vi alla måste göra för nationell enighet”.
Vad som nu verkar klart är att Venezuelas kommunistiska partis (PCV) tidigare presidentkandidat Enrique Márquez har frigivits. Márquez har suttit fängslad i ett år i det nationella underrättelseväsendets (Sebin) högkvarter, känt som El Helicoide, utan rättegång. Marquez blev PCV:s kandidat när de själva inte fick ställa upp i valet. Istället stöddes Maduro i valet av ett falskt PCV skapat i augusti 2023 av Venezuelas högsta domstol (TSJ). Det nya regeringstrogna PCV fick rätt att använda partiets namn, logotyp och symboler.