Vården och patienterna – regionernas vårdkris

Kenneth Lundgren granskar Kunskapsverkets* rapport Hur mår vården och ser det största problemet; sammanväxningen med det privata vårdkapitalet.

För cirka 20 år sedan följde jag med min åldrande mamma till ett läkarbesök på en vårdcentral (numera heter det väl hälsocentral). När läkaren skulle undersöka henne tog han hennes puls, blodtryck och ett blodprov. Min mor fick sedan lägga sig på en brits medan läkaren satte sig, vänd med ryggen mot henne – vid en dator vid andra sidan av rummet och började skriva. Ibland vände han sig snabbt till mamma och ställde frågor för att sedan fortsätta att skriva. Förundrad tänkte jag: är det så här vårdens kontakt patienter går till? Själv hade jag då aldrig upplevt detta vid mina läkarbesök.

Svensk sjukvård

Om man betraktar svensk sjukvård mot vad den åstadkommer så är den en av de bästa i världen. I Sverige är det inte så vanligt att patienter dör av sjukdomar som är behandlingsbara. Människorna i det här landet lever länge och behåller en bra hälsa längre. Genom medicinska framsteg erbjuds mer vård till en befolkning som i genomsnitt blir allt äldre. Men svensk sjukvård har stora problem med:

a. Kostnaderna per invånare ökar
b. Bland det lägsta antalet vårdplatser per invånare jämfört med andra länder
c. Svenska läkare och sjuksköterskor träffar allt färre patienter

Några fakta

I en rapport, Hur mår vården, som Kunskapsverket* har gjort analyseras dessa problem. De visar att Sveriges sjukvårdskostnader i fasta priser har ökat med 32 procent från 2010 till 2022. Om man tar hänsyn till befolkningsökningen, och räknar är ökning per invånare – är ökningen 18 procent.

Vad jag kan bedöma är utredningen och dess presentation bra och vederhäftig. Men då det gäller vad som var orsaken till ökningen av kostnaderna, det vill säga vad som är kostnadsdrivande, så verkar utredarna varit blinda. De skriver högst upp på sidan 6 i rapporten: ”Den viktigaste förklaringen till att kostnaderna har ökat är att personalstyrkan har vuxit. Totalt utgör personalkostnader nästan hälften av regionernas kostnader för sjukvård.” Men om jag räknar på deras presenterade siffror kommer jag fram till följande:

Köp av tjänster och verksamhet har den totala sjukvårdskostnaden (Jag har antagit att avskrivningar och lämnade bidrag på ca 2 procent är oförändrade) står dessas ökningar av 21 procent av de 32 procent som är den totala ökningen. Med ökningen av arbetskostnaderna står bara för 7 procent. Alltså köp av tjänster och verksamhet är 3 gånger så kostnadsdrivande som lönerna.

Av de personalökningar som skett så har chefer och central administration ökat från 14 procent (2010) till 18 procent (2023). Samtidigt har läkarna bara ökat 1 procent av den totala personalen, medan sjuksköterskor minskat från 32 till 28 procent och undersköterskor har ökat från 21 till 22 procent. Utredarna skriver på sidan 20 också att ”Regionernas personalstyrkor har blivit större, men fler jobbar med administration i stället för direkt patientkontakt…”

Detta visar vad som är den huvudsakliga orsaken till problemen i svensk sjukvård. De skenande kostnaderna beror främst på att köp av tjänster och verksamhet har ökat. Alltså privata vårdbolag och personaluthyrare har ökat sina intäkter från den offentligt styrda sjukvården. Genom att sjukvården ska styras och fungera mer som en marknad genom så kallad New Public Management (NPM) krävs uppföljning, kontroll och centralstyrning. Detta innebär i sin tur att uppföljning, kontroll och centralstyrning ökar. Kort sagt en byråkratisering av hela verksamheten. Andelen chefer ökar och central administration sväller.

Men det är inte allt. Även den direkt vårdande personalen – som läkare och sjuksköterskor – måste ägna alltmer mer tid åt administrativa sysslor som att rapportera och redovisa och ständigt skicka mängder av olika typer av data till den centrala vårdbyråkratin – istället för att de träffa, diagnostisera, informera och vårda patienter.

Detta gör att staten och regionerna ideligen tvingas ge vården pengatransfusion, som sedan åderlåts av privata vårdbolag medan vården byråkratiseras till följd dess marknadsstyrning av (NPM). får till följd att regionerna (förr landstingen) ständigt befinner sig i ekonomisk kris. Dessa kriser som politikerna, som det heter, måste ta ansvar för genom att skära i verksamheten. Detta innebär att avdelningar läggs ner på vissa sjukhus och flyttas till större. Men också att hela sjukhus läggs ned och vården centraliseras till färre sjukhus. Detta får till följd att ett betydande antal patienter får längre avstånd till den vård de har behov av.

Om valda politiker verkligen tar ansar för folkets rättighet till en god sjukvård måste de sluta att underordna sig det parasitära vårdkapitalet. Det vill säga att rulla tillbaka privatiseringen och bryta med marknadstänkandet inom vården.

Detta kommer de flesta politiska partier inte medverka till frivilligt. Storkapitalet har ett alltför stort inflytande över de politiska partierna.

För att få till en ändring behövs därför en välinformerad och organiserad opinion.

* Kunskapsverket är en ideell stiftelse som gör analyser av en rad samhällsfrågor inom ett antal område
och producerar rapporter.