Montage av Redax

”Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred.”

Det här är det kända citatet från statsminister Ulf Kristersson på Folk och Försvars Sälenkonferens för snart ett år sedan. Det var knappt ett år efter att Sverige kommit med i Nato. Kungen satt på första bänk och lyssnade. Alla kände sig mycket viktiga inför stundens allvar och Kristersson utstrålade självtillit.

Så länge en demokrati inte är i krig gäller vanlig lag. Men i krig gäller krigslagar, så kallade undantagslagar. Då inskränks yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och alla förväntas ställa sig som en man (medborgare) emot fienden.

Där var vi alltså inte för ett år sedan, men vi var nära, vilket även det var chockerande. Alla där i Sälen satt med allvarsamma miner och tog emot budskapet med fattning. De flesta andra, de som fick höra vad statsministern sagt via media, tog emot budskapet med häpnad. Nu är han väl ändå ute och cyklar statsministern, tänkte nog också ganska många.

Men var han ute och cyklade? Nej, förmodligen inte. Han visste redan då att Ukrainakriget egentligen var ett krig mellan Väst och ”det hotande Putinväldet”. Han var redan då överens med alla sina kollegor i Europa och i USA att Ukraina måste och kunde vinna kriget med hjälp av Västvärldens samlade ekonomiska och militära resurser, som ju var oövervinnerliga. Inga ansträngningar fick sparas.

Men, det var ett år sedan, och inget har därefter gått Kristersson & Co:s väg. Istället har Ryssland stärkt sina positioner, USA (under sin nya president, Trump) har vänt på klacken och skapat förvirring om vad man egentligen vill. Trump verkar inte längre se Ukrainakriget som en nödvändighet. I USA pågår en omorientering beroende på att en insikt har växt om att de inte längre kan föra eviga krig som de inte längre vinner och att de inte längre har råd att hålla 100-tals militärbaser runt jordklotet. De vill dra sig tillbaka från positionen som världspolis till sin del av världen och bli en av flera stormakter i världen, som gör upp om hur makten ska fördelas. Europa måste klara sig själva i fortsättningen.

Så där står nu Kristersson och hans EU-kollegor med ett dilemma de helt enkelt inte är i stånd att hantera. De har ingen plan B, de har tillsammans satsat allt på ett kort. Ungerns Viktor Orban har varit det enda problemet. Men det ska bli ännu värre.

Vid EU-toppmötet i Brüssel i förra veckan gällde det de frysta ryska tillgångarna. Skulle EU kunna enas om att använda dem som säkerhet för ett jättestort räntefritt lån till Ukraina? I Financial Times avslöjas vad som egentligen hände då EU-ledarna misslyckades med att besluta om att lägga vantarna på de frysta ryska miljarderna i Brüssel. Rubriken var ”Hur Frankrike släpade fötterna efter sig och överrumplade med att överge Berlin”. (Artikeln kan läsas för 10 Skr)

Men innan jag går in på vad FT skrev ska jag förklara lite om utgångsläget för mötet. De tre största och kanske mäktigaste länderna i EU är Tyskland, Frankrike och Italien. Tillsammans med de tre mindre länderna Belgien, Holland och Luxemburg bildar de EU:s kärna. Det var de som startade EU-projektet på 1950-talet, de så kallade grundarländerna. Utan de tre stora; Tyskland, Frankrike och Italien, hade det inte varit möjligt, och så länge dessa håller samman håller EU samman.

Så vad var det som hände i Brüssel i förra veckan? Jo, alla vet att Georgia Meloni (Italien) ensam är ganska maktlös och att hon är motståndare till att använda de ryska tillgångarna. Men så länge Fridrich Merz (Tyskland) och Emanuel Macron (Frankrike) kan hålla ihop kan EU:s kärna hållas samman. Mertz och Macron har tillsammans drivit på för detta – särskilt Mertz.

Men under mötet övergav Macron faktiskt Merz och gick över till Meloni (och Belgien, Ungern, Tjeckien… som också var emot). Macron har efter mötet dessutom uttalat att han vill ha ett möte med Putin, vilket tagits emot positivt i Kreml. Så där sprack EU:s kärna. Men det döljs i våra stora medier. Men de förstår nog, de läser ju FT.

Vad återstår då? Jo att förklara att man är i krig, för då kan man införa krigslagar och kväva all opposition. Det verkar vara det som vi nu närmar oss.

Dagens Nyheters ledare idag (22 december) har rubriken: ”Vi är redan i krig mot Ryssland och måste börja agera därefter” Artikelns sista rad lyder: ”I allt utom konventionell militär mening är vi redan i krig med Ryssland.”

Alla verkar nu överens om detta. EU har redan börjat agera som vore Europa i krig, genom att EU:s ministerråd den 15 december fattade ett sanktionsbeslut som alltså drabbade den schweiziske pensionerade översten Jaqcues Baud (vilket vi skrivit om tidigare). Problemet med det här är att ingen som helst juridisk grund finns för EU att agera som stater kan i krigstillstånd. EU är ingen statsbildning. Det är en organisation byggd på fördrag mellan medlemsstater. Krigslagar kan bara införas av stater.

Men i Belgien verkar man införstådda med att Jaqcues Baud belagts med sanktioner – trots att han är schweizisk medborgare, men delvis bosatt i Brüssel. Ingen har meddelat honom beslutet. EU agerar i laglöst område. Även Schweiz verkar vara med på tåget, trots att Schweiz inte är med i EU. Skälet för sanktionsbeslutet är uttryckligen att man måste få tyst på kritiker av EU:s Ukrainapolitik. Det verkar alla inblandade i tysthet överens om, t o m Schweiz, som är alliansfritt sedan Wienkongressen 1815. Även Kristersson alltså. Europa förbereder sig i hemlighet för krig med Ryssland. Allt tyder på det.

Alla önskedrömmar i Väst om att Ryssland till slut ska knäckas ekonomiskt och militärt med Ukrainakriget har kommit på skam. Nu är det Europa som ensamt uppträder provocerande mot Ryssland genom en exempellös politisk retorik och en militär upprustningspolitik som vi inte sett sedan det kalla kriget.

”Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred” sa Kristersson. Samma sak kan nu sägas om hela Europa. Med tillägget att det är Europa som manar fram detta nya storkrig mot Ryssland, ett krig där vi är chanslösa.

Är det inte dags att besinna sig –innan hela vår kontinent än en gång läggs i ruiner?

Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)

Föregående artikelVad stort sker, sker tyst
Nästa artikelGod Jul med Tomten och Stilla natt!
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

4 KOMMENTARER

  1. Misslyckandet med att ta de Ryska tillgångarna visar att EU bryr sig mer om finansiell stabilitet i Europa. För skulle man stulit dom tillgångarna så hade man hamnmat i ett finansiellt kaos, där värdens statsbanker, även kommersiella banker, EU:s möjligheter att ta upp lån hade blivit mycket fördyrande. Det visar att EU:s vilja att bevara finansiell stabilitet är viktigare än solidariteten med att hjälpa Ukraina. (Grekiske ekonomen Yanis Varoufakis)

    För övrigt så blir vi väl fler och fler som oroas mer av våra egna krigshetsare här hemma och i Europa än av vad Putin säger.

  2. Nej, det blir inget storkrig. Under 2026 kommer alla inblandade att förklara sig som segrare och trappa ner kriget. Tack vare Natos enighet och avskräckande upprustning samt Sveriges medlemskap kommer Putin att ge upp sina tidigare planer på att annektera Gotland. Precis som att Sverige räddades från att bli en rysk provins efter att Karl XII besegrat Peter den Store vid Poltava. Trump får dela Nobels fredspris med sin svärson, Von der Leyen, Rutte och Zelenski. Tillsammans köper de filmrättigheterna, och Ulf Kristersson blir ansvarig för manuset. Halleluja.
    Och God jul!

  3. Frågade min allvetande AI om vilka stormakter och allianser som har kapacitet att angripa varandra i ett reguljärt krig. Här är svaret:

    I praktiken är det idag nästan uteslutande kärnvapenmakter och deras allianser som har kapacitet att angripa varandra i ett fullt reguljärt krig. Och just därför sker det nästan aldrig.

    Allianser och stormakter med ömsesidig krigskapacitet

    NATO ? Ryssland

    Kapacitet: Ja, på båda sidor

    Typ av krig: Fullskaligt konventionellt krig + kärnvapenrisk

    Verklighet: Extremt osannolikt att eskalera till direkt krig

    Varför: Kärnvapenavskräckning + enorm eskalationsrisk
    ?? Det här är det klassiska stormaktsmötet i vår tid.

    USA ? Kina

    Kapacitet: Ja

    Trolig arena: Västra Stilla havet (Taiwan, Sydkinesiska havet)

    Begränsning: Sjö- och luftkrig snarare än markkrig

    Risknivå: Hög regionalt, låg globalt
    ?? Den viktigaste långsiktiga rivaliteten i världen.

    USA ? Ryssland

    Kapacitet: Absolut

    Realism: Nära noll

    Skäl: Ömsesidig förstörelse (MAD)
    ?? Ett direkt krig vore civilisationellt självmord.
    Kina ? Ryssland

    Kapacitet: Ja

    Vilja: Nej

    Relation: Strategiskt samarbete snarare än konflikt
    ?? Mer partners än rivaler, trots historisk misstro.

    Regionala stormakter som kan slåss med varandra

    Indien ? Kina

    Kapacitet: Ja

    Status: Pågående lågintensiv militär rivalitet

    Begränsning: Kärnvapen ? kontrollerad eskalation
    ?? Ett av få exempel där reguljära styrkor faktiskt möts ibland.

    Indien ? Pakistan

    Kapacitet: Ja

    Frekvens: Återkommande kriser

    Risk: Kärnvapen men svagare eskalationskontroll
    ?? En av världens farligaste regionala konflikter.

    Iran ? Israel

    Kapacitet: Delvis

    Form: Indirekt krig (ombud, luftangrepp, cyber)

    Begränsning: Geografi och eskalationsrisk
    ?? Ett “skuggkrig”, inte reguljärt storkrig.

    Viktigt att förstå: kapacitet ? vilja

    Många stater kan föra krig, men bara ett fåtal kan:

    projicera makt globalt

    överleva långvarigt högintensivt krig

    slåss mot en jämbördig motståndare

    I praktiken gäller detta nästan bara:

    USA

    Kina

    Ryssland

    NATO som kollektiv

    Slutsats (kort och krasst)

    ? Endast kärnvapenmakter och deras allianser kan angripa varandra i ett reguljärt krig – men just därför gör de det inte.

    Det moderna kriget mellan stormakter sker istället genom:

    ombud (proxykrig)

    sanktioner

    cyberangrepp

    ekonomiskt tryck

    informationskrig

  4. Det är omöjligt att med säkerhet påstå att ett krig skulle kunna bli verklighet framöver i Sverige. Egentligen borde frågan vara om Sveriges invånare istället önskar en stabil framtida fred, och inte ett överhängande krig. Frid på jorden och ett gott nytt år 2026 till er alla!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.