Det är inte svårt för mig att känna igen sig i Edouard Louis författarskap. Hans starka klasskänsla och hans dubbla utanförskap, homosexualitet och arbetarklasstillhörighet i ett landsortssamhälle.
Den starka klasskänslan är genomgående i hans författarskap och är det jag fäster mig vid. Har man själv vuxit upp i arbetarklassen på 1950-talet under påvra förhållande med en ensamstående mor med tre barn är det inte svårt att identifiera sig. Jag kläddes upp med rekvisition från Barnavårdsnämnden då det alltid var ont om pengar. Vi fick hjälpa till med min mors tidningsrundor på mornarna när hon inte orkade.
Louis skildringar av sin uppväxt under fattiga förhållande på 1990-talet i norra Frankrike är svårt att ta till sig. Frankrike skulle trots allt då vara ett modernt välfärdssamhälle. Det var också argumentet från olika förlag när de refuserade han manus till hans första bok, Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, ingen skulle tro på det han skrev.
Hans författarskap är ett konkret exempel på det som journalisten Bim Clinell skrev om i sin bok De hunsades revansch. En resa i fascismens Frankrike som utkom 1999. Det är ett reportage om Nationella Frontens framväxt men också om det hårda franska klassamhället som även drabbade medelklassen. Blev du av med jobbet på banken så blev det panik i familjen, barnen skulle inte kunna fortsätta sina universitetsstudier. Det som började som en marginell extremiströrelse är nu ett etablerat politiskt parti. Det är inte svårt att förstå Gula västarnas och Nationella Frontens framväxt. Arbetarregioner som tidigare varit starka fästen för vänstern, speciellt kommunistpartiet, förser numera extremhögern med betydande kärnväjare.
För Edouard Louis gällde det att komma bort från det samhälle och den samhällsklass han växte upp i. Det var ett samhälle där invånarnas liv verkade vara ödesbestämt. Det var fabriken som väntade för pojkarna efter avslutat skolgången och flickorna blev med barn. Att till varje pris slå sig fri från sin dysfunktionella familj och komma bort från fattigdomen, fördomarna mot homosexuella och rasism var det som gällde för Louis.
Louis starka klasskänsla är något som starkt kommer fram i hans bok Vem dödade min far. I boken beskriver han sin relation till sin far som inte alltid var lätt. Fadern som var präglad av en maskulin machokultur inom arbetarklassen och hade svårt för Edouards feminina drag. Även om han hade hatat sin far såg han hur klassamhället och det sociala utanförskap som präglade familjen bar ansvaret för faderns katastrofala hälsotillstånd. Han riktar sina anklagelser mot tidigare presidenterna som Hollande, Valls, Sarkozy och nuvarande presidenten Macron.
Edouard Louis väg till litteraturen och bort från underklassen och allt det han avskydde med sin uppväxt, gick via studier på gymnasiet i Amiens och sedan på prestigeuniversitetet Ecole i Paris. I sin självbiografi Att förändras: En metod kan vi följa hans väg. I Amiens möter han en ung tjej som blev hans nära vän och som kom att få stor betydelse för hans utveckling.
Pierre Bourdieu
Edouard Louis författarskap är starkt influerat av den franske sociologen Pierre Bourdieu vars forskning och begreppsapparat som kulturellt och socialt kapital och habitus är bra redskap om man vill avtäcka dolda strukturer i ett samhälle som har starkt inflytande på hur vi agerar och beter oss. Louis skildrar detta väldigt bra när han beskriver det utanförskap han kände på gymnasiet i Aminiens och sedan betydligt starkare på universitetet men också i sitt möte med det kulturella etablissemanget som han tidigt kom i kontakt med tack vare sina kontakter inom den parisiska kulturella överklassen. Också här kan jag känna igen mig från mitt möte med universitetet och det främlingskap jag kände.
Även i Sverige finns det dolda strukturer som kulturellt kapital, men inte så starkt som i Frankrike som är starkt hieratiskt samhälle där just kulturellt kapital är viktigt om man skall klättra på den sociala stegen. Louis beskriver hur han arbetade på att slipa bort den ”belastning” han bar med sig i form av sin bakgrund (habitus) som satt i hans kropp, hur han talade, hur han gick, hur han åt för att kunna smälta in bland det kulturella etablissemanget i Paris.
När man läser de böcker av Edouard Louis som finns på svenska vill jag rekommendera att också läsa Didier Eribon Tillbaka till Reims. Eribon har samma bakgrund som Louis och är en internationellt etablerad forskare, filosof och författare. Han är född i början av 1950-talet och blev en mentor för Louis och lite av en vägröjare för honom inom den akademiska och kulturella världen.
Ytterligare ett tips i samma genre är Annie Ernaux’ Min far och Kvinnan. Boken handlar om författarens föräldrar och de erfarenheter som formade dem och henne själv. Fadern och den skam han bar med sig sedan barndomens fattigdom och utsatthet, i ett Frankrike som känns oerhört avlägset, men som bara ligger två generationer bort.
Edouard Louis författarskap tillsammans med Pierre Bourdieu borde kunna inspirera till en diskussion om dolda klasstrukturer i Sverige. Vad är det till exempel som gör att arbetarklassen och lägre medelklassen är så marginaliserade i det offentliga Sverige? Vad är det som gör att i toppen av vårt samhälle är det numera sällan vi ser människor med vanliga sonnamn?
… och Jag
Till skillnad Louis hade jag inget att fly ifrån när jag började läsa på Komvux och sedan på universitetet. Det var mer ett sökande för att se om hur det skulle gå. Jag får tacka det socialdemokratiska utbildningssystemet för att jag kunde studera. Efter att jag läs på Komvux kom jag in på universitetet. Hade man fyllt 25 år och arbetat fem år kunde man söka in på universitetet i en speciell kvot och behövde inte konkurrera om platserna på samma villkor som de som gick direkt från gymnasiet. Det var till för att uppmuntra sådana som mig att studera vidare. Doktorandstudierna var en del av den utbildningssatsning som resulterade i en aldrig sinande ström av studenter som skrivit en avhandling.
Min väg till universitet gick via engagemang inom FNL-grupperna och sedan den maoistiska vänstern. Här fanns en intellektuell miljö som uppmuntrade till läsning. Här står jag i likhet med Louis i tacksamhet till en ung tjej jag träffade i slutet av 1960-talet. Hon var den, vid sidan av min hustru, som fick avgörande betydelse för den inriktning som mitt liv kom att ta. Hon hade en annan syn på kriget i Vietnam än den jag fick genom media. I Lussebäcken där jag växte upp talades inte politik. Men hon gick på gymnasiet och fick andra intryck.
Precis som inom Louis föräldrars vänkrets och bland deras grannar var det ingen i vår familj på min mors sida som studerade vidare på universitet. När jag slutade skolan som 16-åring tyckte min mor att jag skulle se till att skaffa mig en yrkesutbildning, och så blev det. När jag sedermera började läsa på universitetet hade min mor i likhet med Louis’ mor svårt att förstå detta. Det var en helt främmande värld för dem. Och det blev inte lättare när jag höll på med mina doktorandstudier och tog en doktorsexamen.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jan Fredriksson!
Det du vältaligt och mycket intressant beskriver är en resa bort från din klass och till akademierna. Jag förstår att din mor inte kände sig hemma med den resan, ity det rubbade hennes cirklar, och kanske kände hon allienation och främlingsskap inför ditt val i livet. Det du beskriver är ändå en enastående bedrift från omständigheter som egentligen skulle göra resan omöjlig, eftersom mycket av våra liv består i att ”bli vid sin läst”, där man ”hör hemma”. Här finns mycket psykologi med i bilden – men också om människor utan hjälp hemmavid vare sig med böcker, eller hjälp i studier på lägre nivå i grundskola, och högre studier, gymnasium etc. Och som tenderar att inte gå vidare inbillar jag mig.
Och idag med ett annat skolsystem som vi har och vad jag förstår är det blott konkurrens och betyg som det gäller för att klättra i skolsystemet. Jag tror att den författare du nämner i din essä har fått ”kritik” för att det handlar om en (han) som flyr sin klass istället för att strida för sin klass’ framtid och med de författaregenskaper han äger! Kanske Ivar Lo J skulle uttrycka det klarare än jag, jag vet inte!
När ”enklare jobb” blir allt ovanligare bävar jag för vad som komma skall med arbetarungdom som det går dåligt för i skolan, och särskilt för de som inte har språket med sig hemifrån m m!
Det är naturligtvis ett dilemma när arbetarungar får möjlighet att studera och som skriver lämnar sin klass. Det kan ju inte heller vara ett mål att arbetarungar skall stanna vid sin läst och att det bara är medel- och överklassens ungar som får fortsätta att studera.
Jag minns hur en av mina barndomsvänner stoppades av sin far från att söka in till läroverket med argumentet att verkstadsarbetet dög åt honom och att det gör det åt grabben också.
Man kan även som akademiker delta i den politiska kampen för ett annat och bättre samhälle.
Jan F!
Dina erfarenheter liknar mina där vi växte upp några kvarter från varandra, även om du är lite äldre. Klasstämpeln var för mig tydlig, i Helsingborg gick den mellan norr och söder och mina kvarter var den tidens no go zon.
I skolan blev vi välkomnade av rektorn med ”vi vet var ni kommer ifrån” och även under universitets och doktorandstudier gjordes det tydligt var man kom ifrån på ett diffust men för mig verkligt sätt.
De flesta på den tiden innan migrationsvågen (både intern och extern) kunde man identifiera klass genom sättet att prata. Ibland kunde man bli exkluderad från de finare kretsarna p g a arbetarklassens mer raka och direkta sätt att prata, men ibland utnyttjade åtminstone jag detta när jag befann mig i mer kultiverade kretsar som nästlade in sig i så eleganta uttryckssätt att de inte fick något sagt. Att då säga något rakt på sak var att likna vid att släppa eller en bomb.
Ditt exempel på pappan som inte ville att hans son skulle studera gällde även min storebror. När min tid kom fanns det inga sådana hinder.
Att jag lämnat min klass p g a studier har jag aldrig känt, arbetslivet har ju också förändrats. Många arbetaryrken innehåller fler och fler teoretiska moment och många akademikeryrken innehåller fler och fler löpandebandet-moment. Jag kom ju att arbeta som lärare under en lång tid och hade det varit för ett sekel sedan hade jag tillhört samhällets elit tillsammans med prästen, brukspatronen och läkaren. Men när jag blev utexaminerad kom jag att tillhöra samma skikt i den samhälleliga reproduktionen som vårdpersonal. För mig råder tumregeln att när arbetarklassen släpps in i de fina salongerna så är de inte fina längre. Och lönemässigt så var det en förlust att gå från industri och hamnjobb till lärare.