Livet känns allt tyngre. Jag orkar inte. Det är dagen efter vi hade konsert med min kör Tonprakt som jag anslöt till tidigt i höstas för att få lite omväxling i mitt enahanda liv med laptoppen i knät. När jag kom hem efter att ha musicerat med alla de andra från klockan halv två till klockan sju – bara fem och en halv timmar – kände jag mig glad, men samtidigt som ett utsketet äpple.
Jag vill gärna skylla tröttheten, frossan och stelheten på annat, men det är säkert också så att man inte orkar som tidigare när man passerat 79. Man vill att det ska vara som förr, men det är det inte, och det kommer det inte att bli.
Idag har jag släpat mig ner till bilen i garaget i källaren och kört till bilverkstaden för att få ett fel reparerat, som var ett påpekande i senaste besiktningen. Fick en tid den 27:e. Sedan återbesiktning… Då måste man beställa det också, och passa den tiden, och byta till vinterdäck före 1 december.
Nå, den unge glade bilförsäljaren, som varit Knut med mig i elva år, och som jag köpte bil av då, har också blivit äldre, grå tinningar minsann, men lika klämkäck som då. ”Kanske vi ska kolla in en ny bil åt dig? Det var ju ett tag sen sist?” ”Nja”, svarade jag och försökte hitta något slagfärdigt att kontra med, utan större framgång. Han såg på mig att nu var jag inte en lika bra kund som för elva år sedan. Nu har han blivit gammal, tänkte han – inbillade jag mig.
Man får inte hålla på och gnälla. Man ska vara rapp och snabb i käften, hålla koll på vaccinationerna, läkarbesöken, bilreparation, däcksbyte, städa, tvätta, stryka skjortor, se till att telefonen fungerar, att datorn inte är för gammal, kunna tala i telefon med supporten, att elavtalet och telefonabonnemanget är de bästa möjliga, vara prismedveten, inte äta fett, hårdost, salt, socker och absolut inte rött kött. Men grönsaker och frukt!
Jag försöker klara allt det här trots att jag gillar salt, socker i kaffet, smör och hårdost på smörgåsen samt majonnäs.
Så ska man alltid motionera – mycket mer än man orkar och tycker är kul – och gå på gym. Musklerna tillbakabildas fort när man är gammal och sitter still, men de är svåra att bygga upp när man en gång tappat dem. Men det är aldrig för sent! Glöm inte det. Och för all del, glöm inte heller tandtråd varje dag och vitamintabletterna och alla mediciner du tar för att inte dö i cancer, hjärtinfarkt eller hjärnblödning.
Ofta tänker jag att det faktiskt är något av ett under att man fortfarande lever, trots att man är så skral med alla dessa måsten. Ibland känner man sig riktigt pigg och musiken på konserten var upplyftande, trots att jag efteråt kände mig som… ja ni vet. Jag uppträdde tillsammans med ett gäng med min ukulele i låten ”Ungmön på Käringön” som börjar ”Jag är en gammal fiskargubbe…” och som slog igenom med Harry Brandelius för oändligt många år sedan. Det var dj-t kul.
Så har jag i min ensamhet övat in den finaste låten jag vet just nu: ”Har du kvar din röda cykel…” som framförts så briljant av den skönsjungande Claes Jansson, också för många år sedan. Ja det finns förstås väldigt mycket annat att glädja sig åt också, även om allt inte är som det var när kroppen kunde göra allt man ville.
Så hur står det egentligen till med mig? Ja det är nog ganska bra. Det är bara det där att när man har passerat 79 förändras perspektivet på livet. Man tittar mest bakåt. Framtiden är inget man grubblar över längre för egen del. Jo förresten, Jag vill att det ska bli fred i Ukraina innan jag dör, jag skulle vilja uppleva det. Tänker på de glada människorna på Kungsgatan i Stockholm som tömde ut sina papperskorgar över fredskortegen våren 1945. Något sådant skulle jag vilja uppleva som final.
Det är fortfarande mycket roligt när någon uppskattar vad man gör eller vad man har gjort. Ibland fantiserar jag om vad som kommer att sägas på min begravning. Det skulle vara kul att vara med då. En del skriver ett brev till det tillfället. Gun Kessle spelade t o m in ett kassettband som maken spelade upp för begravningsgästerna. Det var nästan spöklikt.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Gnällgubbe! Du har fina barn och fina barnbarn, de är din pant i livet nu. Du sitter inte ensam på en stubbe och förbittrad tänker vad har jag missat i livet. Du har inte missat något. Du är fortfarande aktiv och det gnisslar lite mellan varven, men du har kraft att åka till Gotland och du har råd att göra det. Vem har det med det usla pensionsystemet som bygger på bostadskarriär och pengaplaceringar i fonder av olika slag?
Du har en vinnarskalle, din förmåga att ställa saker i rätt ordning är slående. Vem kan sådant upp i åren och där mångas energi går åt till att ställa medicinburkarna i rätt skåp? Du behöver ingen hemtjänst, som du ivrigt väntar på för att få på dig brallorna.
Ja typ sådant, men du har din fulla rätt att klaga på den givna ordningen att allt inte är som förr! Tala in något till barn och barnbarn om saker som är viktigt, innan du faller ned i en eller annan plötslig sorti. Själv har jag sett ut en gravplats i min närhet och för mig och hustrun och det av praktiska skäl.
Jag vet Danne!
Man ska inte gnälla. Jag har mycket att glädja mig åt, kanske mer än de flesta, trots att jag passerat 79 (vill inte skriva ut 79+1=?). Så har jag Er, som håller mig på rätt köl. Jag är alltså inte helt blind. Se där, ännu något att glädjas åt.
Knut L!
Du behöver en injektion av Ikaria. Ikaria är den grekiska ön som blivit känd som ”ön där man glömde att dö”, en plats där människor lever ovanligt länge och där tiden tycks röra sig långsammare än i resten av världen. Mitt i Egeiska havets blå vidder har ön utvecklat en unik kultur av långsamhet, gemenskap och motståndskraft – formad av både naturen och historien.
Under 1900-talet blev Ikaria också en av Greklands mest kända kommunistiska fångöar. Hit deporterades tusentals vänsteraktivister, fackliga ledare och intellektuella under perioder av politisk förföljelse, särskilt under inbördeskriget och militärjuntan. Fångarna bodde bland lokalbefolkningen, som ofta visade solidaritet med dem. Denna delade erfarenhet skapade ett djupt politiskt avtryck som lever kvar än i dag.
En av de som påverkades av Ikaria var Mikis Theodorakis, den legendariske kompositören och motståndsmannen. Han tillbringade tid som politisk fånge på ön och kom senare att beskriva Ikaria som en plats där musik och kamp, sorg och glädje alltid levde sida vid sida. För många greker förknippas hans namn fortfarande med Ikariskt motstånd och kulturell självständighet.
Det är ingen slump att Ikaria än i dag räknas som en av de mest vänsterorienterade öarna i Grekland. Politiskt sticker ön ut: det grekiska kommunistpartiet (KKE) når ofta omkring 40 procent, Syriza kan ligga runt 16 procent, och även de små maoistiska ML-KKE får omkring 1 procent – siffror som saknar motstycke på de flesta andra platser i landet.
Ikaria är därför inte bara en blå zon där människor lever länge. Det är också en ö av minnen, motstånd och kultur – där politisk historia och vardagsliv fortfarande bär spår av det som formade den: solidaritet, enkelhet och en okuvlig känsla av frihet.