Redax har bestämt att i möjligaste mån undvika hopplösa diskussioner om covid 19, vaccination och 911. Men yttrandefriheten har i Sverige inga sådana gränser och måste alltid försvaras. Därför publiceras denna artikel av Jan Arvid Götesson, som menar att, för att nå ut till massorna bör lindelof.nu sluta publicera galenskap. Men är detta galenskap?
Flera grupper och personer till vänster i svensk politik har samlats i ”Varbergsrörelsen”. Den ledande organisationen i Varbergsrörelsen är Folket i Bild/Kulturfront. lindelof.nu är rörelsens viktigaste dagligen redigerade publikation. Knut Lindelöf har frågat hur ”man ska komma ut med våra budskap utanför vår begränsade krets av grånade aktivister. När man kommer till den frågan blir det alltid lika svårt att ta steg framåt.”
Så vitt jag vet är jag den ende som har försökt hjälpa till med att besvara frågan. Jag säger: Se till att den informella rörelsens talare och skribenter slutar upp med konspirationsteorier.
Det rådet tas inte väl upp. Svaren från Knut L och andra brukar vara av tre slag:
- Ilska över själva begreppet ”konspirationsteori”, som utmålas som en förtrycksteknik för att tysta avvikande röster.
- Argumentet att en skribents ovanliga åsikter i en sakfråga inte skall påverka bedömningen av skribentens utsagor i ett annat ämne.
- I värsta fall finner mina meningsmotståndare orimliga utsagor värda att diskutera.
Låt mig taga ett färskt exempel på dessa meningsskiljaktigheter. Ola Tunander har nyligen publicerat ”The killing of PM Olof Palme”, delarna 1–4. Inledningsorden är dessa:
”On 28 February 1986 at 23:21, Swedish Prime Minister Olof Palme was shot dead in central Stockholm after having been to the cinema with his wife. He was shot at a distance of 20 cm through the trachea, the aorta, and the spinal cord, and the ammunition used was capable of penetrating bulletproof vests. This looks like a professional operation.”
Redan i tredje meningen, ”This looks like a professional operation”, har Ola Tunander upphört att vara saklig. Den självklara invändningen är att skottet lika gärna kan ha avlossats av en vanlig, oorganiserad medborgare som tog en vanlig typ av revolver och satte revolvern i ryggen på den oskyddade Olof Palme. Ingen professionalism. Ola T begår denna intellektuella fadäs i början, därför att han redan har bestämt sig för färdriktningen: att mordet var ett organiserat mord med inblandning av imperialistiska västliga och svenska högerkrafter och statliga organ.
Jag hoppar fram till den mest anmärkningsvärda hypotesen i ”The killing of PM Olof Palme”:
”Finally, the January ACC/SOPS document’s statement of Olof Palme’s offer of ’Lg Quan WG 235’ (Large Quantities of Weapons Grade Uranium 235) to India to finalize the Bofors artillery deal in 1985–86 is also controversial… Several people have rejected the claim that Sweden had offered ’Weapons Grade Uranium’ as totally implausible. However, a very competent person at the Defence Ministry in Stockholm told me that Olof Palme had demanded, and succeeded, in reducing the bribes for the Indian purchase of the Bofors artillery, lowering them from 17 % to 7 %. The Swedish–Indian several billion-dollar contract was important. It was a huge sum at the time, and some people supposedly lost a large amount of money (some British players were supposedly left out), because of Olof Palme’s intervention. The French had offered enormous amounts of bribes. The question we have to ask us is the following: what did the Swedes or rather Olof Palme offer instead? Palme had been directly involved in the Swedish nuclear weapons program in the 1950–60s. The program had been closed down or rather ’put on ice’ in mid-1960s, and of course one can imagine that he, in the mid-1980s wanted to get rid of it. This would have been an offer Rajiv Gandhi could not resist. I asked responsible people on the Indian side, also the ’father’ of the Indian nuclear weapons program. He said that this, if true, would have been something between Olof Palme and Rajiv Gandhi. He had not purchased the nuclear material, he said. He did not know about its origin, but the timing fits with Indian nuclear program, which really started in late 1980s. If it is true that Palme offered what was left over of the Swedish nuclear weapons program, this would explain several things. A friend of mine, Einar Ansteensen (head of Political Section and the Planning Section in the Norwegian Ministry of Foreign Affairs for 15 years) was also a friend of Olof Palme. According to Ansteensen, Palme had told him that he felt a bit schizophrenic, because he was ’walking in peace demonstrations during the day while selling weapons at night’ … It is obvious that Olof Palme thought it was necessary to support Bofors, and that this was part of a Swedish ’Realpolitik’ that he couldn’t escape.” [slut citat]
Olof Palme skulle alltså ha hjälpt till att göra Indien till en kärnvapenmakt genom att skänka svenskt kärnvapendugligt uran till Indien, som kompensation till Indiens ledare för att Olof P tvingade Bofors att betala mindre mutor till indiska ledare vid vapenaffären med Indien.
Jag kan hålla upp detta som ett exempel på tokigheter. Men jag kan inte motbevisa Ola T:s hypotes om uranet. En diskussion om hypotesen skulle inte leda någon vart.
Jag övergår därför till en fråga varest det finns en obestridlig sanning. Redax har lagt en länk till Dissidentpodden på lindelof.nu:s öppningssida. Där kan man lyssna till en podd om attentaten i Förenta staterna 11 september 2001.
Vid dessa attentat kraschades ett flygplan i backen i Pennsylvania, och ett kraschades in i Pentagon. Vi vet vilka flygplan det var, och vilka som var ombord. I podden talar tidningen Folket i Bild/Kulturfronts redaktionskommittémedlemmar Mats Nilsson och Håkan Julander och en tredje person om att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Nedslagsplatsen i Pennsylvania vore arrangerad, menar Mats N. Varför finns inga bilder på planet som träffade Pentagon? – undrar Håkan J. Mats N undrar också om de två flygplanen som flög in i World Trade Center vore en arrangerad optisk illusion, men medger att tekniken för en sådan trollkonst inte vore så utvecklad 2001 som den är i dag.
Detta är extremt anmärkningsvärt. Personer, som är ledande i FiB/K och därmed viktiga i Varbergsrörelsen, har lämnat den fysiska värld som vi lever i, och flugit ut i verklighetsförnekelsens rymd.
Jag är en oppositionell medlem i FiB/K. Min fråga till hela Varbergsrörelsen är denna: Fattar ni inte, att ni är dömda till isolering i Sverige, när ni inte kan hålla ifrån er galna idéer? Jag har tjatat länge om vådan av konspirationsteorier, men efter att Knut L länkade till dissidentpodden och inslaget med framträdande företrädare för FiB/K, har saken antagit en annan kvalitet: FiB/K och Varbergsrörelsen har fusionerats med den värsta galenskap.
Jag förutser motargumentet att det är hotet om krig i Sverige och kampen för fred i världen som är de viktiga frågorna, och att medlemmar i en bred front kan ha olika åsikter i vissa frågor. Det argumentet duger inte. För det första är det omvärldens intryck som avgör huruvida denna rörelse för fred kommer att lyssnas på. För det andra fräter det sönder en rörelse att ha överseende med galenskap.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jan Arvid G ”fräter det sönder en rörelse att ha överseende med galenskap”?.
Här är några galenskaper som senare visade sig sanna.
1. Watergate-affären (USA, 1972–74)
2. Tuskegee-experimentet (USA, 1932–72)
– Amerikanska hälsomyndigheter följde under 40 år afroamerikanska män med syfilis utan att ge behandling, även efter att penicillin fanns.
– När det avslöjades på 1970-talet blev det en skandal. Innan dess ansågs påståendena om ett sådant experiment vara rykten.
3. MK-Ultra (CIA:s tankekontrollprogram, 1950–70-talen)
– Lång tid betraktades det som rena fantasier att CIA experimenterade med LSD och hjärntvätt.
– Senare offentliggjorda dokument bekräftade att programmet var verkligt.
4. Iran–Contras-affären (1980-talet)
– När det först började cirkulera rykten om att Reaganadministrationen hemligt sålde vapen till Iran och använde pengarna för att finansiera contras i Nicaragua kallades det konspirationsteori.
– Utredningar visade senare att det faktiskt stämde.
Makten har ju en tendens att ljuga och dölja när sanningen hotar. Det lämnar ju givetvis fältet öppet för spekulationer mer eller mindre troliga vilket jag ser som en del av en sökandeprocess, en slags brain-storming. Jag tar gärna del av sådana spekulationer vilket ger mig möjligheten att sedan sortera ut valda delar som jag upplever som mindre sannolika. Du själv JAG brukar ju mest föredra de officiella versionerna och de är också intressanta, för de ger en antydan om vad makten vill att vi skall tro.
Och kanske var det så att en vanlig person var ute och promenerade med sin magnumpistol just den dagen och den tiden då Palme bett att få slippa livvakten när han gick på bio. Personen ifråga tryckte sen sin magnum i Palmes nacke, sköt och mördade Palme, skadade Lisbeth och försvann sedan spårlöst.
Och kanske var det så att två plan den 11 september lyckades sänka 2 av tornen i WTC i en hastighet av fritt fall medan torn 7 bara sjönk ihop av rena förskräckelsen, utan att ha blivit träffad. Och kanske var det så att Usama bin Laden ledde operationen från en grotta i Afghanistan, medan övriga i bin Laden-familjen gjorde affärer med Bushfamiljen och sen fick lämna USA trots stängda flygplatser.
Allt är möjligt, maktens versioner kan inte få vara den enda tillåtna om man har ambitionen att söka sanningar.
Sven A!
Som så ofta talar du om annat än vad jag skrev om. Därför ger jag standardsvaret som jag formulerat för sådana lägen: jag bekräftar att jag läst och icke demonstrativt ignorerar din kommentar, men där finns ingen öppning för samtal som skulle tjäna läsarna.
Jan Arvid G!
Vi lär väl inte ha mer utbyte eftersom det är mot dina principer. Jag önskar dig därför lycka till med din jakt på konspirationsteorier. Du är inte ensam som Don Quijote som bara hade sin följeslagare Panza, utan du har hela EU och Natoapparaten bakom dig.
Men det sorgliga är att vinner du striden så får ingen veta det eftersom ingen får läsa konspirationsteorier mer.
Dina kolleger inom EU har därför under de senaste åren vidtagit en rad åtgärder för att möta påverkansoperationer och desinformation så du är inte ensam. Du skulle kunna ha en egen avdelning som bara ägnade sig åt kampen mot konspirationsteorier på lindelof.nu och i FiB/K. Du kommer inte att synas mer än som en vag känsla när ingen längre ifrågasätter maktens propaganda.
När man får den känslan vet man, här har Jan Arvid Götesson varit!
En kort lista på dina kolleger:
1. EEAS East StratCom Task Force (2015–) – skapades inom Europeiska utrikestjänsten för att identifiera och bemöta rysk desinformation. Den driver bl.a. portalen EUvsDisinfo.
2. Digital Services Act (DSA, 2022) – ställer krav på stora plattformar att bekämpa spridning av desinformation.
3. Kodex för god praxis mot desinformation (2018, uppdaterad 2022) – frivilligt ramverk där bl.a. Google, Meta, TikTok och Twitter/X förbundit sig att minska falsk information.
3. EU kan rikta sanktioner mot individer, organisationer och medier som bedöms bedriva desinformationskampanjer
Hybrid Fusion Cell – underrättelsecenter inom EU som samlar information om påverkanskampanjer
4.
Man kan ändå ställa en fråga till Sven A och till Knut L, med tanke på KL:s oklara ingressfråga, som var ”Men är detta galenskap?” Min fråga är som följer. Är följande punkter sanna med absolut säkerhet?
1. Vi vet, att fyra flygplan avsiktligt kraschades in i WTC och in i Pentagon och ner i landbacken i Pennsylvania 11 september 2001. Vi vet var flypglanen träffade byggnaderna respektive marken.
2. Vi vet vilka flygplanstyper det var. Vi vet också vilka individuella flygplan det var, tillverkningsnummer, flygbolag, flightnummer med mera.
Vet världssamfundet ovanstående med samma absoluta visshet med vilken vi vet, till exempel, vilket flygplan som kraschade i Ukraina 17 juli 2014?
Jan Arvid G!
Jag tror att du tittar åt fel håll när du fokuserar på vad du kallar galenskaper hos enstaka debattörer skulle vara orsak till att få engagerar sig i den s k vänstern. Jag tror man kommer närmare en förklaring om man t ex tittar på det allmänna intresset för fredsfrågor och geopolitik som ofta diskuteras här på lindelof.nu. Inför riksdagsval brukar det vara arbetslöshet, ekonomi, sjukvård, skola och utbildning och lag och ordning som toppar listan som de frågor som väljarna är mest intresserade av. Frågor om utrikes- och försvarspolitik är inget som man vinner val på. Socialdemokraterna ville t ex inte att frågan om Natomedlemskap skulle bli en valfråga i förra valet.
Få människor och även de som jag sett som allmänt engagerade i samhällsfrågor visste inte vad DCA-avtalet var för något. Det berodde på att DCA-avtalet knappast nämndes och än mindre diskuterades i media. När man träffar folk på stan så uttrycker man inte sällan uppgivenhet – de ”där uppe” bryr sig inte om vad lilla jag tycker, alltså det finns ingen anledning att engagera sig.
Förr när det gällde kärnkraftsfrågan bildades studiecirklar för att skaffa kunskaper och kunna ta ställning och det diskuterades flitigt i media och bland allmänhet. Så gör man inte längre och det speglas i minskat antal medlemmar i de åtta riksdagspartierna, som sjunkit från ca 600.000 år 1991 till knappt 250.000 år 2024. Jag tror man upplever främlingskap inför en utveckling man har svårt att påverka. Jag tror det är mer en överdrift att ”dina tokstollar” skulle ha ett så stort inflytande.
Sven Andersson uttrycker mycket väl vad jag själv står för, så jag kan bara instämma!
En kompletterande kommentar, gällande politisk aktivism och ”Varbergsgruppen” – som lägger ett lite annat perspektiv, än Jan Arvid Götessons, i hans artikel ovan.
Med utgångspunkt från Knut Lindelöfs fråga hur ”man ska komma ut med våra budskap utanför vår begränsade krets av grånade aktivister. När man kommer till den frågan blir det alltid lika svårt att ta steg framåt.”
Med andra ord – om logiken i att heja-klacken vinner fotbollsmatchen och i att demonstrationståg och namnlistor skulle kunna vinna eller avsluta krig i främmande land.
När USA drog sig tillbaks från Sydvietnam och lämnade fältet fritt för Nordvietnam att ta de kvadratmetrar som de ännu inte tagit, sa De Förenade FNL-grupperna i Sverige att: ”Vi har segrat”. Detta var riktigt på samma sätt som när fotbollsentusiasten reser sig från soffan och slår av teven, när matchen med favoritlaget är slut och säger ”Vi vann!”
Inga demonstrationer har förändrat något, om de inte har inneburit ett hot. En demonstration är en demonstration av något. Vad man demonstrerar, i demonstrationståget, är det latenta våldet. Det är därför man höjer den knutna näven, för att symboliskt visa att man som kollektiv är beredd att använda dessa knytnävar, eller att sätta någon annan kraft än våldets bakom sina krav. Något annat än bara skanderande och paroller och höjandet av fanor och plakat.
En fredlig demonstration är en demonstration som inte övergår i våldsamheter, men som på ett principiellt plan är ett hot om våld eller annan typ av maktutövning. Därför kan man heller inte med framgång demonstrera för eller mot något, någon annanstans, än i det land där det man vill förändra finns, dit ens egen makt räcker.
Om människo-tåget är sådant att det inte kan övergå i våld, så är det i själva verket ett gycklartåg, eller ett karnevalståg, en religiös procession, eller något annat.
Om man föreställer sig att man skall kunna förändra någonting genom att delta i demonstrationståg; i massmöten; i facebookgrupper; i twitterstormar (X-stormar?); eller genom att underteckna listor, så måste man ställa sig frågan hur denna förändring skall gå till? Rent kausalt. Orsak och verkan. Hur skall ett krig, i ett främmande land, komma att upphöra genom att jag skriver på en lista? Hur kan ett krig upphöra för att det genom upplysning blivit allt fler i ett tredje land som tycker att just det kriget skall upphöra? Hur ser orsakssambandet – alltså länkarna mellan orsak och verkan i varje steg, mellan den faktiska eller virtuella demonstrationen – fram till vapnens nedläggande ut? Har det någonsin hänt (utom under den natt när någon drömde någonting han aldrig…)?
Sverige är en indirekt deltagare i kriget i Ukraina då 100 miljarder av svenskarnas skattepengar gått till Ukraina, varav nästan alla pengar till dess militär – genom skänkta pengar, utrustning etc. Det enda vi i Sverige kan göra är att försöka stoppa den pengaöverföringen. Det är det enda realistiska, vår makt upphör med Sveriges förvaltning, och i stort vid Sveriges gränser.
Eftersom nästan alla svenskar anser att Ukraina har rätten på sin sida och Ryssland gjort fel i att gå in i Donbass, så finns det ett väldigt litet opinionsmässigt underlag för den som säger att det är tvärtom.
Det finns förmodligen större underlag för den som säger: ”Sveriges infrastruktur förfaller och reparationstakt och upprustning är projekterat till flera årtionden, så låt oss sluta rusta upp Ukraina nu och istället rusta upp vår järnväg desto snabbare. Det spelar ingen roll vem som har rätt eller fel i ett främmande krig, vi skall inte behöva spackla skotthål i främmande land när vårt eget land har så många hål att laga på vägarna, i avloppsnäten, såväl som i tänderna.”
Om man först säger att Ryssland är rädda för Natos inringning och att vi därför inte bör hjälpa Ukraina, så skär det sig mot att man inte istället och i första hand lägger all kraft på att få Sverige ur Nato.
Först måste man arbeta för att Sverige skall gå ur Nato. Om man inte kan få Sverige att gå ur Nato, så är man inte trovärdig när man som svensk säger att Ukraina inte ens får aspirera dit. Sopa framför egen dörr… bjälken i det egna ögat.
Och Sverige har gått in i Nato utan att frågan varit underställd folkets vilja, i form av en folkomröstning. Detta trots frågans dignitet. Sverige är alltså, till dels, en skendemokrati.
Och just därför torde frågan om demokratins tillstånd i vårt eget land vara så mycket viktigare, än att härifrån försöka stoppa diverse utländska krig. Framför allt därför att möjligheten att påverka i Sverige är mycket större för oss svenskar, än att påverka någonting någon annan stans.
Självklart är det samtidigt så att sanning och upplysning har ett egenvärde. Alltså vad som är sanning, även gällande sådana krig och sådant elände som man har ringa möjlighet att avsluta eller förhindra från det egna landet. Men jag tror inte att de sanningar; som de i frågan bättre informerade besitter, har någon större möjlighet att spridas. Folk i gemen har nog inte något större intresse av ”sanningen”. En massa myndigheter och privata intressen är dessutom angelägna om att se till att obekväma sanningar inte sprids.
Men framför allt är den sanningskärlek och det patos som kanske tidigare fanns i Sverige, för rättvisefrågor, inte längre är tillstädes.
FNL var nog en fråga om en lutheranismens dödsryckning, innan den sekulära ateismens likgiltighetskultur tog över. Politiska aktivister som betonade olikheter och därefter krävde ”tolerans” för alla de olikheter de själva spårat och lyft fram, oavsett hur förvridet vissa av dessa olikheter syntes oss – har förstört känslan av samhörighet.
När man samtidigt genom åren har överbelastat folks naturliga solidaritetskänslor – genom att släppa miljoner människor hit, som aldrig tänker lämna – som vi svenskar skulle tvingas vara solidariska med – människor som uppenbarligen i många fall är lycksökare och samhällsfrånvända och med levnadssätt som ofta är oss alltigenom främmande och som dessutom står för stordelen av landets kriminalitet, så innebär det ju att engagemanget för ”den andre” och vad som händer utomlands nog med åren stadigt minskat bland vanligt folk.
Man kan också fråga sig i vilken mån intresse finns för att ta reda på hur saker verkligen förhåller sig, eller hur stor nyfikenheten egentligen är för att titta bakom kulisserna? Det är intellektuellt obekvämt att tänka annorlunda och kan känslomässigt dessutom vara rent skrämmande. För den som är blind hjälper inte glasögon – för den som inte vill ta till sig kunskap, finns det aldrig nog med upplysning.
Man har åsikter lika sin omgivning och fränder, då man annars känner sig utanför och inte kan dela med sig av hur man tänker. Sanningens egenvärde är, för de flesta, mindre än vad delade åsikter har att erbjuda i form av trygghet och känsla av gemenskap.
Om lindelof.nu:s avsikt är att uppmana till aktivism, och om ”Varbergsgruppen” har det som syfte, så finns det nog inte några större möjligheter till framgång. Men om den mer är att se som ett forum för de av oss, som utan övertro på vår förmåga att förändra, försöker komma närmare just sanningen och närma oss de verkliga förhållandena bakom tidningsrubrikers; ledarredaktörers; experters och politikers dimridåer, och tillika allmänhetens tanklösa munväder och de påståenden som döljer; småljuger; förvränger; förtiger; och rent-ut bedrar, så är lindelof.nu bra.
lindelof.nu har ett gott syfte som väl överflyglar en del grälsjuka, käpphästrytteri, bättre-vetande och förminskande, samt förstorande och självförhävande. Må så vara… allt detta klarar de flesta och får ses som en del av yttrandefrihetens pris, och ibland nöje.
På något sätt kanske ändå vetande och upplysning vandrar bort, på okända vägar, genom mörka skogar, bortom berg och dal och slutligen bjuds in i någon stuga. Så, läsare, sätt inte ditt ljus under skäppan!
Crister O!
Du har nog rätt i den större frågan om brist på engagemang. Men jag talade om en annan sak: Varför det kommer att vara omöjligt för JUST DENNA del av ”den s k vänstern” att engagera folk: de gör det omöjligt för sig själva genom att inte hålla de värsta dårskaperna ifrån sig. Se på senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront: tongivande medverkande är de ovannämnda, som har dessa befängda vanföreställningar om de fyra flygplanen som användes i dådet 11 september 2001.
Det som jag beskriver är värre än konspirationsteori: det är verklighetsförnekelse, av samma slag som Claes Hedbergs vanföreställning om att Olof Palmes mord var ett skådespel, och att Olof P gick i exil utomlands.
Detta är inte ”galenskaper hos enstaka debattörer” utan tydligen ett strukturellt problem: när vänstern krymper tar tokstollar sin chans.
Och det är inte ”vad [Jan Arvid Götesson] kallar galenskaper”; det är objektivt sett verklighetsförnekande galenskaper.
Knut L och andra läsare!
Min centrala fråga från igår står obesvarad: Vilka fyra flygplan som användes i dåden 11 september 2001, och var flygplanen kraschades, utgör de faktumen tillsammans en bevisad del av vår världs fysiska historia, som är odiskutabelt sann?
På en annan tydlig fråga svarade jag nyligen, och jag skulle gärna vilja visas samma tillmötesgående i denna fråga.
Jan Arvid G!
Svarar man nej eller vet ej på 1 och 2 blir man av Dig stolleförklarad.
Det liknar 1600-talets häxprov; vattenprovet och viktprovet t ex. Vattenprovet gick ut på att om man flöt var man skyldig, men sjönk man var man oskyldig. I viktprovet vägde man den anklagade, om hon var lättare än genomsnittet bevisade det att hon var häxa – allt enligt principen att häxor måste vara lätta för att kunna flyga till blåkulla.
Du stolleförklarar helt enligt den kristna traditionen om Thomas (tvivlaren).
Knut L!
Du talar mot ditt eget bättre vetande, förmodligen för sämjan inom Varbergsrörelsen. Du vet, att svaret är JA.
Dina jämförelser med häxprov är osakliga, eftersom sådant användes i att ”utreda” anklagelser som var vanföreställningar. Jag frågar huruvida ett visst obestridligt historiskt faktum är ett faktum.
Du har nu orsakat en katastrof för publikationen lindlof.nu, vilket jag skall utreda, efter att ha utnyttjat solskenet för linoljefärgsmålning.
Jan Arvid G!
Visst finns osannolika men även mer sannolika alternativa förklaringar. Sven A räknar upp ett antal konspirationsteorier som visade sig vara närmare sanningen. Vem ska då bedöma vad som är mest troligt?
Att det dyker upp konspirationsteorier är inte märkligt. Det bottnar i ofullständiga eller usla utredningar som t ex i Palmemordet, Estoniakatastrofen eller 80-talets ubåtar.
Om nu någon skulle ta ställning för någon alternativ förklaring blir han/hon idiotförklarade, utstötta eller utsatta för hatkampanjer som t ex Frida Stranne. Det fenomenet tystar fler än din teori om att enstaka osannolika idéer får läsare att avstå från att läsa och kommentera på lindelöf.nu.
Själv framförde du enligt min mening en ”stolleteori” om att vissa journalisters sätt att skriva berodde på något slags DNA-mutation. Det avskräcker dock inte mig att läsa dina kommentarer och inlägg som inte sällan kan vara tänkvärda.
Crister O!
I en paus mellan vit och gul linoljefärg ser jag din kommentar. Jag skall vara tydlig. Å ena sidan räknar debattörer upp osannolika hypoteser och ”konspirationsteorier som visade sig vara närmare sanningen” Du tar också upp frågan om idiotförklaring och kampanjer mot personer.
Allt det är ovidkommande för min linje i denna debatt. Jag talar här om det obestridliga historiska faktumet att vi vet vilka fyra plan som var de enda flygande föremål, som orsakade kraschskador på de fyra kraschpunkterna den 11 september 2001. Att bestrida det faktumet är en galen vanföreställning. Det är inte en ”enstaka osannolik idé”, utan en katastrof, som den informella Varbergsgruppen har dragit över sig själv, genom svagheten att inte kunna hålla ifrån sig galenskap.
Din avslutning om att jag hade en egen ”stolleteori” beror på att jag i förtid kort anspelade på ett resonemang om evolutionsbiologisk forskning, som jag inte skrivit ut till en artikel ännu. Jag återkommer till det.
Jan Arvid G!
Såg mitt namn nämnas angående huruvida vi vet att ett antal plan kraschat 2014 och 2021. Är rädd att jag måste bli oförskämd om jag tvingas svara, så jag kopierar ditt standardsvar som du så vist formulerat för sådana lägen: alltså: ”jag bekräftar att jag läst och icke demonstrativt ignorerar din kommentar, men där finns ingen öppning för samtal som skulle tjäna läsarna”.
Jan Arvid G!
”Vilka fyra flygplan som användes i dåden 11 september 2001, och var flygplanen kraschades, utgör de faktumen tillsammans en bevisad del av vår världs fysiska historia, som är odiskutabelt sann?”
Hade du varit lite mer påläst i frågan om 9/11 hade du förstått att ditt påstående ovan inte är ”odiskutabelt sant”. Plus att du utelämnar bl a MHT7. Men den diskussionen är för omfattande för att rymmas i den här tråden.
Publicerar nedanstående trots att personen ifråga inte vågar skriva öppet. Jag gör det för att visa att det finns läsare som håller med Jan Arvid G. /Redax
”Jan Arvid G, slösa inte tid på denna tummelplats för rena idioter och pro-putinister. De är helt enkelt korkade eller omoraliska.”
Bäste Knut L!
lindelof.nu är din skapelse och givetvis bestämmer du och ingen annan vad som ska publiceras, men jag blev nedstämd den gång du skrev att läsare bett dig att icke publicera Jan Arvids kommentarer. Låt dem istället själva framföra sådana synpunkter i kommentarsfältet om du finner det lämpligt. Jag vill även ännu en gång nämna att du gör fel då du, mot dina principer och de av dig uppställda reglerna, låter publicera anonyma skribenter.
Det finns få ting som kräver mindre mod än att påstå att skribenterna på lindelof.nu är putinister och idioter. ”Anonym” har makten i ryggen.
Med det sagt vill jag också påpeka att jag har en sak gemensam med ”Anonym”: Jag håller med Jan-Arvid G, fast jag skulle inte ha använt ord som stolle eller galenskap.
Det finns gott om exempel på kontrollerade sprängningar för att demolera industribyggnader, hamnkranar, gamla hyreshus, kyltorn för kärnkraftverk som lagts ner osv. Dock inga 100 våningars skyskrapor, men det skulle nog gå att åstadkomma. Men dessa demoleringar kräver teknisk expertis, ingenjörer, sprängämnesexperter m fl. De skulle behöva beräkna hur många sprängladdningar, deras storlek och var de skulle placeras. D v s fri tillgång till WTC-komplexet och dess ritningar.
Slutligen, frakta in all dynamit på lastbilar och applicera den. Vi måste också anta att den ordinarie underhållspersonalen, städare, ansvariga för att hissar, el, data, luftkonditionering, vatten och avlopp, städning m m fungerar, hålls ovetande om vad som pågår. Liksom kåkarnas ägare, försäkringsbolag och lokala brandförsvaret.
Lite för mycket för att jag skulle tro på en ”kontrollerad” demolering.
När ett av tvilligtornen föll, träffades den s k byggnad 7 med 47 våningar av rasmassor, som startade bränder på taket och i flera lägre våningar. Dessa bränder rasade i över sex timmar innan denna skyskrapa kollapsade. Inte utan anledning alltså.
Jag tycker det är legitimt att fråga hur dessa terrordåd kunde inträffa under Bush-Cheney-regimens vakande(?) öga. Men hävdar man att några konspiratörer satt och väntade på att passagerarplan skulle flyga in i skyskraporna för att en timme senare detonera applicerade sprängladdningar, ja då beskriver man en förmåga att planera en lång händelsekedja som är minst sagt osannolik.
Anonyma har ingen yttrandefrihet! Däremot kan ju publicisten själv ta orden i sin mun och då låta dom framträda i offentligheten.
Herr/Fru Anonym!
Den generella bilden av opinionen när det gäller förtroendet för Zelenskyj som ju indirekt hänger ihop med synen på Putin är att ju närmare man bor Ukraina ju mindre litar man på Zelenskyj. Störst förtroende har Zelenskyj i Sverige. Så om frågan gäller vilka som är mest idioter så har kanske svenskar fattat något som ingen annan fattat. Eller så gäller motsatsen att det finns ovanligt många idioter i Sverige.
Jan Arvid G anförde nyligen som argument att han har den allmänna svenska opinionen på sin sida vilket är sant. Dessutom anser han att de som inte tycker som han är tokstollar. Han menar också att alla tokstolleteorier bör censureras t ex här på lindelof.nu för bloggens överlevnads skull, en kanske lite udda inställning för en medlem i FiB/K som ju har försvarandet av yttrande- och tryckfriheten som en del av sin plattform.
Så kan verkligheten se ut i Sverige, medan verkligheten för södra och östra Europa ser annorlunda ut, antalet idioter är inte jämnt fördelade över Europa. Så här ser t ex förtroendet för Zelenskyj ut enligt Pew-undersökningen 2025:
Sverige: 80 procent – Högst förtroende i Europa, med minimalt motstånd.
Storbritannien: 72 procent – Starkt stöd, särskilt bland yngre och liberala grupper.
Nederländerna: 66 procent – Stabilt högt, men en liten nedgång sedan 2024.
Tyskland: 54 procent – Majoritet stödjer, men det är ett polariserat stöd
Italien: 40 procent – Blandat, med majoritet som saknar förtroende; åsikterna har blivit mer negativa.
Grekland: 28 procent – Lågt stöd, upp till 72 procent saknar förtroende; en tydlig nedgång.
Ungern: 17 procent – Lägst i undersökningen, med 83 procent som saknar förtroende.
Slutsats: antingen har Sverige flest idioter i Europa eller så är koncentrationen störst i Grekland och Ungern. Varför vet jag inte, kanske spelar det en roll att det finns grekiska och ungerska minoriteter i Ukraina, eller att majoriteten av grekerna tillhör den ortodoxa kristendomen precis som den nu i det närmaste förbjudna ortodoxa kyrkan i Ukraina. Och kanske beror Sveriges inställning på århundraden av avsky för allt ryskt ända sedan hjältekonungens insatser i Poltava?
Jan-Peter S!
Två viktiga saker om kommentarer och kommentatorer:
– att inte publicera innehåll som står i strid med YGL
– att skribenter ska framträda med sitt riktiga namn
Personer kan dock publicera under fingerat namn om ansvarig utgivaren (Redax) vet vem personen bakom det fingerade namnet är.
Komentarer som inkommer med både fingerade namn och fingerade e-postadresser slänger jag i allmänhet i skräpkorgen. Men i något undantagsfall publicera jag en sådan om jag tycker att innehållet kan vara av värde för läsarna. Men då gör jag kommentaren till min, alltså till en redaktionell kommentar. Ett sådant exempel var kommentaren igår om att det finns läsare som stöder Jan Arvid G.
Att jag en gång nämnde att det finns läsare som tycker jag ska refusera alla Jan Arvid G:s kommentarer var kanske onödigt. Jag hoppas jag gjort det tydligt att jag inte tycker så.
Sven A!
Du skrev: ”Jan Arvid G anförde nyligen som argument att han har den allmänna svenska opinionen på sin sida vilket är sant.” Om jag har anfört det som ARGUMENT har jag skrivit dåligt, och ber om en referens till det stället, så att jag kan ändra mig.
Du skrev: ”Dessutom anser han att de som inte tycker som han är tokstollar.” Nej. Jag menar att de de som upprepat skriver de värsta konspirationshypoteserna, och de som förnekar den fysiska verkligheten, är tokstollar. Jag anser inte det om andra meningsmotståndare.
Du skrev: ”Han menar också att alla tokstolleteorier bör censureras t ex här på lindelof.nu för bloggens överlevnads skull, en kanske lite udda inställning för en medlem i FiB/K som ju har försvarandet av yttrande- och tryckfriheten som en del av sin plattform.” Jag menar detta:
1. Personer som har kognitiva problem skall ges kamratligt stöd så att de blir bättre.
2. De kan och skall publiceras, om redaktionen kommenterar, att de personerna publiceras för yttrandefrihetens skull, och att publikationen inte håller med om konspirationshypoteserna eller verklighetsförnekandet. Detta är särbehandlande men nödvändigt.
3. Dessutom bör sådana personer inte ges framskjutna informella eller formella positioner, som redaktionskommittémedlem.
Bengt S!
Du har rätt om att kontrollerade sprängningar var omöjliga, men jag skriver huvudsakligen om vad som tidsmässigt hände fram till de fyra krascharna: att fyra identifierade passagerarplan var de enda flygande föremål som träffade målen (och landbacken i ett fall).
Man kan tala om kontrollerade sprängningar, vilket är fysiskt omöjliga konspirationshypoteser. Men att ifrågasätta de fyra flygplanen som ligger före husrasen på tidslinjen, är kvalitativt annorlunda: vansinne.
Lyssnade på samtalet på lindelof.nu på Youtube, ”Samtal med Jan Arvid Götesson” och skummade kommentarerna.
Funderar på två saker.
Den nya imperialismen och kolonialismen beter sig på ett nytt sätt i och med den globala och tekniska utvecklingen. Förr utgick man från nationer och koloniserade andra nationer. Idag är aktörerna globala investmentbolag, industrier med mera som gör investeringar runt om i världen på både gott och ont. Med gott menar jag sånt som är till godo för oss människor och naturen.
Att vara hundra procent säker på vad som hänt i de här stora och historiska händelserna som diskuteras är nog omöjligt.
Det har gått för lång tid, folks minne är inte lika tillförlitligt, man har läst information som omedvetet fastnar i hjärnan och påverkar ens slutsatser, det behövs expertkunskap som de flesta inte har. Men man kan gå på vad som är sannolikt.
Men det är nog svårt att övertyga varandra att ändra åsikter på djupet i ens värderingar. USA och Ryssland (Kina) som ofta diskuteras står som motpoler för de skilda värderingarna: individualism-solidaritet, kapitalism-socialism och så vidare.
PS!
”1. Personer som har kognitiva problem skall ges kamratligt stöd så att de blir bättre.
2. De kan och skall publiceras, om redaktionen kommenterar, att de personerna publiceras för yttrandefrihetens skull, och att publikationen inte håller med om konspirationshypoteserna eller verklighetsförnekandet. Detta är särbehandlande men nödvändigt.
3. Dessutom bör sådana personer inte ges framskjutna informella eller formella positioner, som redaktionskommittémedlem.”
Dessa tips är kanske väl menat. Men det förutsätter att en person är i överläge (man själv?) och den andre i underläge. Det finns många intelligenser men här i väst och i Sverige anses sunt förnuft, logik och rationalism stå högst i värde. Men inte i alla länder och kulturer.
Jan Arvid Götesson!
Är nyfiken på varför du trots allt vill diskutera så många år trots ”motgångarna” …?
Försökte detta själv med högerkonservativa debattörer men gav upp för bakom de sakliga argumenten fanns alltid motivet att peka ut någon grupp i samhället som orsak till samhällsproblemen. Och man tappar fokus på sakfrågan för det blir personligt.
Men rent praktiska och ekonomiska sakfrågor ska man väl kunna diskutera över de ideologiska gränserna.
Jan Arvid G!
Noterar igen att du nämnt mitt namn och ”jag bekräftar att jag läst och icke demonstrativt ignorerar din kommentar, men där finns ingen öppning för samtal som skulle tjäna läsarna”.
Sven A!
Du har en improduktiv fixering vid mig som person. Detta är ett drag ur den palett av sekteristiska drag som återfinns i den informella svenska politiska rörelse som flockas kring lindelof.nu och FiB/K, och i Varberg.
Som vanligt tillägger jag, att dessa egenheter inte utesluter, att personer i denna grupp kan ha mer eller mindre rätt om världspolitiska frågor och detaljfrågor!
Maria D!
Jag uppfattar din fråga som varför jag talar med Knut L och andra personer, som har motsatt uppfattning. Två skäl:
1. Som salig Anders Persson sade, kan man finna användbara uppgifter i källor av låg kvalitet. Dessutom är jag inte säker på, att dessa personer har fel om Förenta staternas imperialism.
2. I frågor varest jag är säker på, att de har fel, är det en medborgerlig plikt att säga emot. Om jag skriver, blir kanske färre läsare påverkade av deras dåliga, falska eller rentav farliga argument. (Från sitt håll ser de mig på samma sätt!) En enskild soldat på ett frontavsnitt ansvarar kanske för tio meter. Mina skriverier i små medier är mina tio meter. Om jag regelbundet skreve insändare till en stor tidning, skulle det bliva sönderhackat, godtyckligt refuserat, utan efterföljande debatt, och inte så läsarvänligt publicerat, som Knut L förtjänstfullt åstadkommer i denna grafiskt sett välskötta publikation.
Jan Arvid Götesson!
Tror man behöver fråga sig vad som är imperialism idag. För omvärlden ser annorlunda ut och strategierna för imperalism ser också annorlunda ut.
Har inte läst tidigare inlägg men håller med om att ifall den offentliga nyhetsinformationen är motsägelsefull, har bristfälliga bevis och, eller irrationell så lämnar det öppet för att resonera och brainstorma, som någon skrev.
Ibland får man, som jag skrev i ett inlägg, gå på sannolikhet. För ingen av oss kan veta säkert vem som mördade Palme eller JFK. Men det finns mer eller mindre tillförlitliga vittnen, källor och fysiska bevis som bekräftar eller motsäger den officiella informationen.
Detta lämnar ett utrymme för osäkerhet och otrygghet: vem kan man lita på? Men också ett evighetssökande som aldrig tar slut ifall man tror man ska hitta den perfekta sanningen som ofta har flera sidor eller dimensioner.