Lena Andersson i SVT-programmet ”30 minuter”
Skarpa Lena Andersson rundade elegant Anders Holmbergs skjutjärnsangrepp i SVT-programmet ”30 minuter” i fredags. ”Kan du inte förstå…” hamrade Holmberg på, varpå Andersson elegant parerade med, ”Jo jag kan förstå, men…”.
Förra veckan anställde Homberg ett regelrätt polisförhör i 30 minuter med Rysslands Sverigeambassadör. Då kände han sig nog nöjd efteråt. Men det gjorde han knappast denna gång med Lena Andersson.
Vad Lena Andersson lyckades med var att lyfta fram de självklara funderingar som finns hos de flesta tänkande människor, men som alla vid det här laget förstått är otillåtet att säga. T ex att Sveriges, Europas och Rysslands geografiska belägenhet utgör en viss begränsning av vår relativa rörelsefrihet. Man tar hänsyn till sina grannar, även om man inte är bästa vänner. Hon säger att ”man kanske får acceptera sitt geografiska öde. Man är en annan typ av land när man ligger bredvid Ryssland.” Alltså, Sverige m fl länder bör rimligen ta andra hänsyn till Ryssland än vad t ex USA, som ligger på andra sidan Atlanten, behöver göra.
För sina yttranden får hon nu klä skott. Jag har inte Facebook, så jag får referera vad Kvartals reporter Ellinore Levinsson skrivit om saken:
DN:s tidigare chefredaktören Jan Wifstrand har skrivit att ”Anderssons uttalanden om Ukraina är avskyvärda. Han riktar kritik mot SVT som ’gått på finten att låta henne vräka ur sig vilken dynga som helst’. Jag råder Lena Andersson att säga det till en familj i Charkiv som just blivit sönderbombad i hemmet. Det är magstarkt, säger Wifstrand när Kvartal ringer upp honom på fredagen.´Jag tycker att det är allvarligt när man får så pass lång tid att helt osammanhängande försöka redovisa någon slags Putinliknande hållning, fortsätter han.”
Lena Andrsson svarar Kvartal via telefon: ”’Min argumentation finns i interjvun och i de två artiklar jag skrivit om ämnet, men att sätta de här brännmärkande etiketterna är inte någon argumentation’, säger Andersson och fortsätter. ’Jag blir förbluffad, jag skulle vilja diskutera det här med honom, men just nu sitter jag i en bil. Det förvånar mig att man inte hör det jag säger och kan förhålla sig till det sansat och intellektuellt.'” Så långt Kvartal.
En annan mycket politiskt känslig omständighet som Lena A framförde väckte veritabel vrede hos Peter Wolodarski, DN:s nuvarande chefredaktör. Det var att ”mycket lite talar för att Ryssland efter en seger i Ukraina har för avsikt att marschera vidare västerut för att återupprätta Tsar- eller Sovjetimperiet… att det finns alltid risker, men det finns också en risk med att pressa på och provocera. Den risken måste man också ta med i beräkningen.”
Wolodarski skriver i sin söndagskrönika om Putins tal på årets Valdajkonferens som avhölls för bara några dagar sedan. Där går han till rätta med Putins historieskrivning om Rysslands förhållande till Sverige och Finland. Han klagar på att Putin bortser från Rysslands (Sovjets) olika krig – från 1808 till 1944 – med Sverige och Finland, men glömmer själv att det var tack vare Sovjet som Finland blev fritt 1917, de minst sagt pinsamma omständigheterna med den vita terrorns framfart och att Finland allierade sig med Hitler under andra världskriget.
Lena Andersson fick kritik redan för sina Ukrainaartiklar i SvD i somras, men räknar med att nu kommer det bli än värre. Hon är den första mer framträdande kulturperson som vågar tala om Sveriges lappkast från fredfrämjande neutral stat till krigsaktivistisk Natostat. Men hon gör det på sitt eget resonerande sätt och ställer bland annat den avgörande frågan: Finns det verkligen inte en gräns för hur mycket blod som måste flyta för att vi ska kunna behålla vår moraliskt mycket tveksamma inställning till Putin och Ryssland. Att besegra Ryssland verkar dessutom helt omöjligt.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Varför blir det jämt så här i Sverige? Så fort någon använder sin yttrandefrihet för att säga sanningen attackeas de och ska tystas. Kan Sverige ens anses vara en demokrati när så många med makt, uppenbarligen verkar ha sånt förakt för det fria ordet?
Och vad är egentligen syftet med dessa program som ”30 minuter”? Det är som ett korsförhör i stalinistisk stil där intervjuoffret ska exponeras och fördömas inför tv-kamerorna av stats-TV!
Varför heter det ”30 minuter” varför inte döpa om det till ”Agenda”, det är ju uppenbart en agenda SVT följer genom att gång på gång nagelfara antingen Ryssland eller folk som påstås sprida rysk propaganda.
Samtidigt verkade den annars skärpta Lena Andersson vara oberedd på många frågor vilket
gjorde att hennes svar var ibland lite onödigt svajjiga.
Notera även vilken skillnad det är när ”30 minuter” intervjuade rysslands ambassdör och när ”30 minuter” intervjuade Israels ambassadör.
Trots att Israel begår betydligt värre illdåd i Gaza får den israeliska ambassadören inte ens hälften så många kritiska frågor emot sig!?
SVT förnekar också i intervjun med ryska ambassadören att det var en blodig kupp 2014 i Ukraina. Hur kan man förneka det? Det är ren historierevisionism som SVT ägnar sig åt.
Det är förövrigt absurt att så många inbillar sig att SVT skulle vara ”vänster”. SVT låter ju senaste åren som SvD:s ledarsida!
Lena Andersson är en reflekterande offentlig personlighet inom den intellektuella kretsen som ofta presenterar intressanta infallsvinklar om hur samhället, under 1900-talet och framöver förändrats. Inte minst belyser hon detta mycket intressant i sina böcker Dottern och Sveas son.
Som sagt berättelser om ett tidsflöde där inte allt blev som det vad tänkt i det godas syfte om frihet och jämlikhet.
Vad som därutöver gör henne intressant är att hon vågar ställa alternativa frågor som går på tvärs mot den gängse strömmen av etablerade åsikter som förklarar våra gemensamma samhällsproblem. Och detta gör hon utifrån vardagsnära frågor som träffar även dom stora om människors levnadsvillkor i ett större internationellt framtidsperspektiv.
Vad gäller kriget Ukraina måste det finnas utrymme att tala om detta förödande som händer där, utifrån annat än mera och kraftfullare vapen för att skapa fredliga lösningar. Till detta har
inte minst våra stora medier och då inte minst Public Service ett särskilt stort ansvar för att ge en allsidig bild med bakgrundsfakta. Och i det sammanhanget måste fredens förespråkare ges större utrymme att komma till tals i en öppen samhällsdebatt.
Vi märker redan hur vår yttrandefrihet befinner sig i ett mycket trängt läge. Dessutom så illa att nära nog samtliga riksdagspartier förespråkar detta med gemensam röst. Och i samma ”talrör” befinner sig i ett extremt högerparti. Så illa.
Andreas F!
Du skrev: ”Kan Sverige ens anses vara en demokrati … ?”
Vilka suveräna stater har, under vilka tidsperioder, uppfyllt dina kriterier för att anses vara demokratier?
Jan Arvid Götesson!
Jag vet inte, har ingen sådan rangordning. Min uppfattning att Sverige ofta är ett land som menar på att här i vårt land är demokratin minsann stark men uppenbarligen inte så när inte ens 1 person som ställer uppenbara frågor och svar kring Ukrainakriget blir utskälld i media.
Man kan jämföra det t ex med Ryssland, där anti-krigsröster på samma sätt diskrimineras emot. DÅ anser SVT, DN och liknande aktörer att detta är förkastligt och anti-demokratiskt men samma aktörer verkar vara blinda att de diskriminerar anti-krigsröster på liknande sätt, själva.
Personligen tycker jag Rysslands krig är idiotiskt och ett brott mot flera krigslagar men för den sakens skull anser jag inte att ”andra” sidan på något sätt skulle vara fri från kritik, de bär ofta lika eller ibland större ansvar för varför vi hamnade här. Just nu anser jag t ex att det är väst, inte minst Sverige, som verkar göra allt för att eskalera situationen med Ryssland och det är väl liknande Lena Anderssons andemening här.
För mycket fakta och faktagranskning, och korta bestämda svar är missvisande för att förstå komplicerade händelser. Lena Andersson försöker, men blir avbruten eller ifrågasatt i sina resonemang istället för att de för ett resonemang ihop, Som jag tycker skulle vart det naturliga i det här komplicerade ämnet om krig.
Det är vanligt att forskare inte vågar uttrycka sig i stora medier av rädsla att bli förlöjligade. Vilken forskare med expertkunskap och yrkesstolthet vill det? Eller vilken yrkeskunnig eller erfaren person över huvud taget. Metoden används för att slippa konfronteras med åsikter som inte stämmer överens med de egna eller medieägarnas intressen.
Och även om man får yttra sig, så har många traditionella stora tidningar tagit bort insändarsidor och kontaktinformation till journalisten. De jobbar i ett vakuum.
Förr var det den politiska färgen på tidningarna som styrde innehållet, tycker det var mer fair play, man visste vem som stod bakom innehållet och varför, och tidningarna kunde argumentera mot varandra.
Upplägget för ”30-minuter” och ”Världens historia på 3 minuter”, är filmer i kortformat som sammanfattar hur vi ska se på viktiga händelser. Men de innehåller inte alla källor och information som finns, bara ett ”lämpligt” urval, sammanfattning och vinkling. Vet inte om det är så demokratisk information (= som folk kan bilda sig en uppfattning om en komplicerad händelse) i en tid när folk har bråttom och gärna vill ha snabba svar på komplicerade saker.
Anders Holmberg är eller har blivit instruerad att hela tiden vara i motsättning till den han intervjuar utan att vara intresserad och nyfiken. Väldigt jobbigt att lyssna på. Man undrar vad som är syftet med programmet.
Lena Andersson sätter fingret på hur motsägelsefull Västvärldens förhållningssätt är till kriget i Ukraina. Man fortsätter sälja vapen fast det inte leder till något. Vad är meningen med att fortstätta? Bara sälja vapen? Men framför allt: varför förhandlar man inte om fred.
Lena Andersson spräckte muren. Hon kunde som ingen annan offentlig person rucka lite på stolarna runt bordet och skapa lite dålig stämning hos ”vi tycker alla lika”. Det var inte så mycket direkta sakargument för de som följer Ukrainakriget dagligen i olika kanaler, men hon ställde frågor utanför fyrkanten och det retar upp alla mediektörer som absolut inte gör sitt jobb och på ett skrämmande sätt – och blivit en del av högvarteret på Östermalm. Som DN, SvD, kvällstidningarna, SR SVT – skam över er! Lena Anderssons resonerande stil är överlägsen en detaljsmattrande konversation eftersom en filosofiskt aansats genererar fria tankar!
Dan Kotka!
Håller med. Lena Andersson tänker medans hon pratar.
”Folk vet när de hör sanningen”. Ungefär så skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel i boken ”The Elements of Journalism” (minns inte vilken upplaga).
Det är svårt att förstå helheten när så mycket fakta och påståenden upprepas i public service och stora medier.
Hade det varit rätt om Vietnam tvingats kapitulera inför USA för fredens skull? Hade det varit rätt om Kuba tvingats lyda USA, för fredens skull? Det är ju precis samma sak. Har små länder alltid en skyldighet att lyda stora länder i sin närhet? Och kom inte och säg att Ukraina är USA:s marionett. USA (och Trump) vill nog ha det så, men Ukraina visar tydligt att dom inte vill vara det.
Anders T!
Vietnam, Kuba … är det samma sak? Nej, jag anser inte det. Är inte situationen en helt annan än på 1950-, 1960- och 1970-talen? Är det inte så att det vi nu har framför ögonen är den gamla världsordningens sista suck, den där Europas gamla kolonialmakter och USA dominerade hela världen? Är det inte så att USA (med stöd av EU) skrupelfritt utnyttjat sin ekonomiska och militära dominans mot resten av världen sedan Belinmurens fall och Sovjets sammanbrott? Under Kubakrisen och Vietnamkriget var världen i balans. Sovjetunionen var då en bromsande kraft på USA och de gamla europeiska kolonialmakterna. Nu är hela världen helt i obalans. Kommer man inte överens diplomatiskt blir det storkrig i Europa, vilket rimligen alla borde försöka undvika.
Anders T!
Din fråga är fel ställd. Jämförelsen haltar. Varken Cuba eller Vietnam var med eller ville gå med i Warszawapakten. De utgjorde aldrig ett hot mot USA:s säkerhet. Ett Ukraina som vill vara med i Nato ser Ryssland som ett hot mot sin säkerhet. Både Istanbul- och Astanaavtalen finns överenskommelsen att säkerheten är odelbar. Vill ett land öka sin egen säkerhet med att bilda allians med andra länder ska det godkännas av de länder som signerat avtalet. Ryssland blev aldrig tillfrågat. Problemet började med att Ukraina blev lovat medlemskap i Nato. Då fanns det ingen folkmajoritet i Ukraina för medlemskap. Om Ukraina hållit fast vid att vara neutrala hade det förmodligen aldrig blivit något krig.
Ryssland hade tidigare inget problem ifall Ukraina blev EU-medlem men nu är saken förmodligen annorlunda.
Ber om ursäkt för att jag kommer här och skitar ner i eran fina lilla kyrka igen. Men jag kan inte hålla mig.
Knut L, du säger att världen var i balans under Kubakrisen och Vietnamkriget. Jag vet inte om den balansen gynnade de små länder som kom i kläm mellan två ömsesidigt manipulerande stormakter. Om USA inte hade betett sig som de gjorde så hade Kuba sannolikt inte sett något behov av att närma sig till Sovjet. Det är lite analogt med konflikten i Ukraina nu.
Och Crister O, du hänvisar till Istanbul- och Astanaavtalen, men de är politiska deklarationer, inte fördrag. De fastslår både rätten att välja allianser och principen om ömsesidig hänsyn – inte någon rysk vetorätt. Ukraina har alltså inte brutit mot något avtal genom att vilja gå med i Nato, lika lite som Sverige gjorde. Tvärtom är det Rysslands invasion som bryter mot OSSE:s kärnprincip: att gränser inte får ändras med våld.
Det är viktigt att förstå att det är Ukraina som har agens här, inte Nato eller USA. USA har säkert en historisk skuld i detta också, men det här handlar inte om dem. Detta handlar om Ukraina och deras självständighet. Och tyvärr är de beroende av andra länder för att uppnå den. Men jag tycker att de visar gång på gång att de inte vill vara någons proxy, varken USA:s eller någon annans.
Anders T!
Ingen risk att du ställer till det genom att komma in här, du är välkommen. lindelof.nu är en ”kyrka”, öppen för olika meningar.
Jo, man kan säga att världen under Kubakrisen var i balans, i den meningen att två supermakter balanserade varandra. Det kallades också terrorbalans. De båda förstod att de inte kunde förgöra varandra, så därför löste de den konflikten med diplomatiska medel.
Idag kräver den samlade västvärlden (ännu så länge med USA i spetsen) att de uppstigande ekonomiska makterna i öster ska följa Västvärldens regelbok (The Rules Based Order). Det skapar en orimlig obalans, som leder till krig efter krig, efter krig…
Knut L!
Först vill jag säga att jag uppskattar den goda tonen. Det är skönt att man kan prata civiliserat fast man har olika mening. Tack för det.
Med det sagt så är jag litet förvånad att man kan tolka begreppet ”The Rules Based Order” så olika. Du tolkar det som ett amerikanskt påbud eller dekret. Jag tolkar det som en överenskommelse om en internationell rättslig förutsägbarhet. Att ingen ”kung” skall kunna agera godtyckligt.
Och vi vet ju vem som vill vara kung… Donald Trump är ju väldigt mån om att avskaffa detta systemet för att kunna göra som han vill i världen.
Jag vet att USA har brutit mot reglerna mer än en gång, men det är ändå det bästa vi har.
Utan någon form av rättsbaserad ordning mellan stater återstår bara styrka och rädsla som regelbok. Det är där historien har varit, och dit jag hoppas att vi inte behöver återvända.
Med vänlig hälsning.
Anders T!
Den så kallade ”regelbaserade världsordningen” har ersatt FN-stadgan och FN:s resolutioner som folkrättsligt rättesnöre. Jag rekommenderar dig denna artikel av professor Glenn Diesen i ämnet.
En regelbaserad världsordning – ja, vad dessa ord nu betyder i de fall då den åberopas av ledande företrädare från den politiska eliten i vår riksdag.
Är det den som tillämpas av USA när man agerar världspolis varhelst på denna planet och som aldrig fördöms av deras vänner, främst från länder tillhörande Europaunionen och Israel.
Det blir en godtycklig ordning där tillämpningen anpassas efter behov.
I min värld är det FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som måste vara vägledande. Allt annat är i övrigt blir dessvärre maktanspråk som gäller.
Knut L (och andra)!
Jag tror att vi nog kan vara överens om att vi inte är överens.
Ni (de flesta på denna sidan) talar om maktbalans mellan stormakter. Jag talar om balans mellan små och stora länder. Det är därför det behövs regler. Och jag är fullt medveten om att både USA och Ryssland har brutit mot dem mer än en gång. Men det minskar inte behovet av regler. Ingenting blir bättre av att montera ner regelverket.
Egentligen borde FN-stadgan räcka. Ingenting i den tillåter det som Ryssland gör nu. Den suveräna jämlikhet som det talas om i artikel 2.1 innebär inte att man kan invadera andra länder som man vill. Tvärtom innebär den att små länder är lika värda som stora. Artikel 2.4 förbjuder länder mot att använda militärt hot eller våld mot andra länders territoriella integritet. Ett land som blir angripet har rätt att försvara sig tills FN ingriper enligt artikel 51.
Ryssland bryter mot allt detta.
Men både Trump och Putin och Xi Jinping är ivriga att få bort alla hinder så att de kan dela upp världen mellan sig utan en massa jobbiga regler som stör.
Jämlikhet och suveränitet innebär inte att alla skall ha samma rätt att göra fel. Ingen skall ha rätt att göra fel.
Jag har lite svårt att förstå eran position. Min position är enklare att försvara, det är konsekvent antiimperialism.
Anders T!
Intressant redovisning av en förnuftig världsordning under FN och folkrätten. Vore stormakterna pålitliga skulle en sådan ordning kunna fungera, och det kan man säga att den gjorde mellan 1945 och 1991 (med en del smärre undantag) då Sovjetunionen klappade ihop.
Då tog sig USA tillsammans med sina närmaste allierade rätten att skapa en egen ordning (The Rules Based International Order) som resten av världen måste följa, annars…
Problemen blev först akuta i Kuwait, fortsatte med Jugoslavien, 911, Afghanistan Irak, Libyen, Syrien…. Palestinakonflikten pågick hela tiden från 1948. Folkrätten har idag helt fallit ihop.
Därför måste en ny världsordning förhandlas fram via FN med alla dess medlemmar inklusive världens alla fyra nu dominerande stormakter: Kina, Ryssland, Indien och USA. Utan någon av dem är det omöjligt. Stormakterna måste balansera varandra och sedan fås att respektera små staters självbestämmande och FN-stadgans viktigaste principiella paragrafer.
Det kan inte ske utan att kriget i Ukraina får en förhandlad fredsuppgörelse. Antagligen måste även Israel förvandlas till en stat med lika rättigheter för palestinier (muslimer och kristna) och judiskt troende. Kanske med en tvåstatslösning som ett första steg.
Anders T!
Jag ser EN enda kärnmening i din text:
”Ryssland bryter mot allt detta”
Den positionen blir förvisso i dagens politiska läge lätt att försvara. Men intellektuellt blir den svår, för att inte säga obegriplig och hur som helst omöjlig som utgångspunkt för ett redigt och klart meningsutbyte. Och ”konsekvent antiimperialism” har jag svårt att finna något av. Russofobi ligger säkert och lurar strax under ytan av ditt resonemang.
Anders T!
Istanbuldokumentet från 1999 är en överenskommelse som undertecknades av 30 OSCE-stater bl a USA, Ryssland och Ukraina. De som formulerat dokumentet har undertecknat det och då ska det gälla för OSCE-staterna, annars är ju dokumentet värdelöst.
Du skriver “De fastslår både rätten att välja allianser och principen om ömsesidig hänsyn – inte någon rysk vetorätt.” Det är riktigt. Men det handlar inte om staters vetorätt. Det framgår tydligt att ingen stat kan stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet. När Ukraina blev lovade Natomedlemskap så var det en röd linje för Ryssland. Gorbatjov, Jeltsin och Putin var alla emot Natos expansion intill ryska gränsen. Den ståndpunkten var klart och tydligt artikulerad redan från början.
Vad gäller Ukrainas vilja att bli medlem i Nato så visar opinionsundersökningar att en majoritet av folket var emot Nato ända fram till 2021. Det fanns alltså inget folkligt stöd för det.
Ukrainakriget är ju bara en stor tragedi som kunde undvikits men tyvärr kan få politiker numera stava till förhandling och diplomati. Tyvärr är det så att stormakter gör som de behagar och att små angränsande länder måste ta hänsyn till mäktiga grannar vet vi. Det är bara att se på Latinamerika eller Finland för den delen.
Knut L!
Finns egentligen fler är två verkliga stomakter? Bara Förenta staterna och Folkrepubliken Kina kan bedriva maktpolitik på egen hand. Alla andra stater måste ha stöd, även Ryska federationen.
När jag ber artificiell intelligens att bedöma staters andel av makten i världen, är det bara Förenta staterna och FR Kina som får rejäla tvåsiffriga andelar. Alla de ”små stormakterna” får ensiffriga tal, även Ryska federationen.