Danmark vaknar upp till en ny brutal verklighet. Grönland draperat i det amerikanska stjärnbaneret med texten ”SNART”. 24 timmar senare säger den amerikanska presidenten Trump ”Vi har bestämt användning för Grönland!” En ny världsordning deklareras brutalt och cyniskt. Vi tar vad vi vill och anser oss ha rätt till. Det som gällde för Venezuela gäller nu också oss, inga undantag.
Efter USA:s angrepp på Venezuela står de europeiska ledarna vilsna och förvirrade och vet inte vad de skall ta sig till. Istället för att fördöma angreppet och bortförande av president Maduro mumlar de förnedrande att ”Vi har inte hela bilden klart för oss.”
Nej, vad skall vasallerna säga?
Yrvaket börjar det nu talas om folkrätten. Magnus Christiansson, universitetslektor på Försvarshögskolan, säger att ”folkrätten är avgörande, framför allt för små länder, däribland Sverige. Att leva i en värld där stormakter visar respekt för regler är ett bättre skydd än att bygga militära resurser. Små stater riskerar att drabbas.”
Man kan inte annat än hålla med Kerstin Eriksson i DN när hon skriver att ”Folkrätten har inte direkt varit på modet i den politiska debatten på senare år.” Istället har vi haft det ändlösa talet om ”regelbaserad världsordning”, vilket har varit synonymt med USA:s regler som bara USA känner till. Vi har lojalt slutit upp i USA:s ändlösa krig, så kallade ”humanitära interventioner” och media har sett till att ge det hela legitimitet.
I tidningen Politiken säger den danske professorn i statsvetenskap Marlene Wind att ”Europa har få handlingsmöjligheter när amerikanska soldater står på grönländsk mark.”
Men varför snabbinkallas inte Nato med hänvisning till Artikel 4 i Atlantpakten? Den kräver samråd i militära frågor när ”den territoriella integriteten, politiska oberoendet eller säkerheten för någon av parterna är hotad”.
Trumps hot är ju ett grundskott mot Nato. Vad är det för försvarsallians där ledaren helt frankt lägger beslag på en av medlemmarnas territorium? Statsministern Mette Fredriksen har ju också sagt att om det sker finns det inte längre någon Natoallians.
Att de europeiska ledarna med några undantag skämmer ut sig och visar upp sin maktlöshet och med all önskvär tydlighet demonstrerar att EU inte är någon internationell stormakt, som de så gärna vill uppträda som, hänger samman med deras deltagande i kriget i Ukraina. Det har försvagat Europa både ekonomiskt och politiskt och splittrat EU när ett starkt EU hade behövts.
De europeiska ledarna är nu fullt upptagna med kriget i Ukraina och militär upprustning inför det påhittade hotet från Ryssland. Inte minst Mette Fredriksen har ju varit drivande i talet om att Ryssland kommer att invadera sina grannar. Men det som vore logiskt och rationellt inför Trumps verkliga och uttalade hot vore att Danmark omorienterar sitt försvar till Grönland och att de övriga Nato-länderna uttalade sitt stöd enligt artikel 5 i Atlantpakten.
Men förmodligen kommer inget att hända. Sandra Stiskalo, ledarskribent på DN, har säkert rätt när hon skriver ”Vad gömmer sig i den tystnaden? Pragmatism? Rädsla? Feghet? Alltsammans, förmodligen.”
Kanske ser vi nu ändå München 1938 upprepas. Denna gång med Danmark som offer av sina ”allierade”. De är så fastlåsta vid att i Ukrainakriget behöver de USA:s stöd i kriget mot Ryssland, att de inte ser någon annan utväg än att överge Danmark.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Vinnare eller förlorare!?
Vad var det för mening att gå med i Nato när USA med Trump i spetsen bara kan knäppa med fingrarna: ”Nu tar vi Grönland” – Och nästa gång – Vem blir offret då?
Finns det någon mening att fortsätta vara Natomedlem, när USA med sin president Trump inte håller på reglerna, bara för att USA är oss övermäktiga militärt.
Så jag ställer frågan: ”Vem eller vilka, är det som inte har hela bilden klart för sig, och vilka är det som har hela bilden klart för sig?”
Trumps utspel att ta Grönland, är ett hot mot territoriell integritet, och orealistisk överträdelse av folkrätten, där Danmark avvisar det som ett självklart nej.
Det hela börjar likna en internationell kris som startats av president Trump, där USA menar att militära medel är ett alternativ.
Danmark har deltagit i minst 6 större internationella militära interventioner på USA:s sida eller i USA-ledda koalitioner med åtminstone tveksam legalitet under de senaste 35 åren.
Här är de viktigaste:
1. Gulfkriget (1990–1991)
2. Kosovo (1999)
3. Afghanistan (2001–2021)
4. Irakkriget (2003–2007)
5. Libyen (2011)
6. Syrien (2014–2021)
Varför har Danmark varit så aktiva?
Enligt forskare (bland annat från den danska ”Krigsutredningen”) har drivkraften främst varit ”super-atlantism”. Genom att vara USA:s mest pålitliga partner i Europa har Danmark försökt säkra ett direkt inflytande i Washington och en säkerhetsgaranti som anses viktigare än det europeiska samarbetet.
Nu är det bara att hoppas att världens länder ställer sig framförallt på Grönlands sida. Men jag skulle inte bli förvånad om t ex Irak, Serbien, Afghanistan, Libyen och Syrien inte bryr sig om Danmarks nationella oberoende.