Bild lånad från Greenspire Trädgårdskonsult, besök gärna den fina hemsidan.
”Den militärpolitiske rådgivaren Ankur Narayan betonar att Rysslands påståenden om en oundviklig seger i Ukraina undergrävs av minimala territoriella vinster, ohållbara förluster och allvarliga ekonomiska påfrestningar. Storbritannien och dess partners är fortsatt beslutsamma i att stödja Ukrainas suveränitet och territoriella integritet mot Rysslands pågående aggression.”
Så inleds en artikel på brittiska regeringens hemsida den 13 november. Tre skäl alltså till att Ryssland inte kommer att vinna kriget: 1) minimala territoriella vinster, 2) ohållbara förluster på slagfältet och 3) en vacklande ekonomi.
Samma narrativ förmedlas även av Sveriges ledande politiker och i alla stora svenska medier. Vi tar oss en titt på substansen i dessa tre skäl.
Rysslands minimala territoriella vinster?
Ideligen hör vi att Rysslands avancemang längs den långa fronten är så långsamt på grund av deras militära svaghet. Underförstått att ukrainarna är välmotiverade, tappra, smarta och allmänt framgångsrika, trots att de har ont om soldater och vapen p g a USA:s och Trumps snålhet.
Men är det sant? Jag tror inte det. En annan förklaring är att ryssarna avancerar långsamt för att deras primära mål vid fronten inte är erövra mer territorium, utan att nöta ner det ukrainska militära försvaret. Därför går man sakta fram, lockar fram ukrainska motanfall som man sedan nerkämpar och avancerar ett litet stycke. Så håller man på och nöter och nöter med målet att Ukrainas försvar till slut ska braka samman. Och det är precis vad som håller på att hända nu i Pokrovskområdet, där en stor ukrainsk styrka är omringad och avskuren från allt underhåll. Samma verkar vara på gång även i området Zaporizjzja.
Den här bilden av kriget vid fronten stämmer dock inte med väst-narrativet, som går ut på att Rysslands mål är att återupprätta det gamla tsarryska (och sovjetiska) imperiet genom att först återerövra vad man förlorade efter Sovjetunionens sammanbrott i december 1991 och sedan marschera vidare.
Rysslands ohållbara förluster?
När jag frågade Googles AI efter antalet stupade soldater på de två sidorna i Ukrainakriget fick jag följande svar: ”Oberoende uppskattningar tyder på att över 250.000 ryska soldater har stupat, och Ukraina har uppgett att 43.000 ukrainska soldater dödats.”
Dessa uppgifter kommer uteslutande från ukrainska eller US-amerikanska källor och ibland direkt ur Zelenskyjs mun. Orsaken till det är att Google ägs av Meta Platforms Inc, som är ett av USA:s viktigaste företag. Sådant är Googles AI.
Genomgående anger alltså västmedier de ryska förlusterna som mycket högre än de ukrainska. För ca ett år sedan rapporterade New York Times att ryssarna förlorat närmare 300.000 soldater, varav 120.000 dödade, medan siffrorna för Ukraina var 190.000 respektive 70.000. Ett halvår senare påstår Zelenskyj att Rysslands förlorat 500.000 varav 180.000 döda. Han uppgav samtidigt att Ukraina förlorat 31.000 stupade.
The Economist skrev ungefär samtidigt – ”enligt läckta uppgifter från amerikanska försvarsdokument” att 120.000 ryssar stupat. Även Frankrike gick ut med påståenden på ända upp till 150.000 stupade ryssar. Varifrån de fått uppgifterna framgick inte.
Några officiella ryska källor till förlustsiffror finns inte. Västmedier citerar ofta från så kallade ”oberoende ryska medier” som Mediazona och BBC News Russian, som publicerat uppskattningar baserade på öppna källor, som i slutet av augusti 2025 pekade mot 220.000 stupade ryska soldater.
Det här är vad vi i Västerlandet matas med om antalet stupade på respektive sidor i Uktrainakriget och som ligger till grund för politiska kommentarer och analyser.
Rysslands vacklande ekonomi?
I DN:s huvudledare den 14 november meddelar man visserligen att Pokrovsk är på väg att falla och att det även pågår en offensiv i Zaporizjzja. Men de är bara ”förändringar i marginalen” enligt ”militära bedömare … Ryssland lider stora förluster för varje kvadratmeter som intas och Moskva försöker avleda från detta genom att trappa upp desinformationskriget” etc. Så toppar man med att från ”Ryssland kommer samtidigt ständigt nya rapporter om att ekonomin svajar, att inflationen är hög och att missnöjet pyr.”
Jag är ingen ekonom, men så mycket tror jag mig begripa att om någon av sidorna i detta krig är i ekonomisk knipa så är det Västvärlden och då speciellt EU och Storbritannien. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien – Europas tre gamla koloniala stormakter – är ekonomierna i närmast fritt fall, vilket för med sig även djupa politiska kriser. Tyskland, EU:s ekonomiska motor och Frankrike som alltid aspirerat på en ledarposition i EU, är värst illa ute både ekonomiskt och politiskt. Ingen plan finns annat än mera pengar och vapen till Ukraina, samtidigt som EU sakta men säkert blir allt mer beslutsoförmöget.
Självklart är Ukrainakriget även en stor ekonomisk påfrestning för Ryssland. Västs sanktionerna biter. Men i Ryssland har man mycket större möjligheter att hantera dessa svårigheter. De har avsättning för sina naturtillgångar på andra håll i världen nu när Europa inte längre köper dem. De har en stor befolkning jämfört med Ukraina, stor industriell kapacitet för avancerad egen vapenproduktion, avancerade nya robotvapen som avskräckning mot Nato, ökade teknologiska samarbeten med Kina samt inrikespolitisk stabilitet. De är självförsörjande till en mycket högre grad än EU.
I samma DN finns en stor artikel av Lars Calmfors (professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid Institutet för näringslivsforskning – IFN ) om Rysslands ekonomi. Han medger att kriget utgör mycket mindre påfrestningar på den ryska ekonomin, ”vilket dock inte [betyder] att krigskostnaderna saknar betydelse. Medan missnöje syns kontinuerligt i en demokrati, kan det i en diktatur länge pysa under ytan tills det en dag slår ut med full kraft. Det måste också en diktator ta hänsyn till. Därför är det avgörande att Europa skapar långsiktig trovärdighet för att Ukraina ska få så mycket stöd att ett fortsatt krig kommer att åsamka Ryssland alltför stora kostnader. Den ryska ledningen måste ställas inför ett ännu tydligare val mellan ’smör och kanoner’”.
Alltså, mera pengar och vapen till Ukraina! De ryska frysta tillgångarna måste användas, men det räcker inte på långa vägar, menar Calmfors. ”Det är orimligt att Europa bakbinder sina händer genom att hålla fast vid internationella rättsprinciper om immunitet för staters ekonomiska tillgångar, när Ryssland genom att försöka underkuva ett annat land i vår närhet hämningslöst bryter mot ännu mer fundamentala principer om gränsers okränkbarhet och staters suveränitet.”
Han avslutar: ”Den bästa chansen att stoppa kriget är att Europa binder sig så hårt till fortsatta stöd att den ryska ledningen måste väga in det i sin kalkyl. Det gäller att undanröja förväntningar om att Ryssland bara behöver vänta ut att ’veka och oeniga européer’ ska tröttna. Här behöver mycket mer hända – och det snart!”
Huvudledaren i samma DN beklagar lamt korruptionen i Ukraina, men menar att den pågående skandalen efter Nabu-utredningen ”visar med all önskvärd tydlighet vad ukrainarna vill göra åt det – och i vilken riktning de vill ta sitt land. Veckans händelser är till syvende och sist ett uttryck för att deras kamp bär frukt.” Det uppenbara fulspelet bakom kulisserna med det västfinansierade antikorruptionsorganet Nabu ägnas inte en tanke.
Frånvaron av bekymmer för den politiska utvecklingen i Europa är dock vad som mest sticker i ögonen. Ska alla dessa europeiska kålhuvuden till ekonomer, politiker och ledarskribenter dra in oss i ett storkrig med Ryssland? Man talar inte längre om kriget ska komma, utan om när kriget ska komma, att det är oundvikligt.
Vore det så att Putin var en ny galen Hitler-typ med sikte på att återupprätta det gamla ryska eller sovjetiska imperiet, samt lägga hela Europa under den ryska stöveln, då hade även jag välkomnat och deltagit i krigsförberedelserna. Men det finns inget som tyder på att så är fallet. Kriget i Ukraina är ett resultat av Västs (Natos) expansion österut. Det är vad Ryssland vill sätta stopp för. Detta är inget försvar för Putin, det är ett försvar för fredliga relationer med våra grannar. Om (när) kriget bryter ut är vi alla förlorare.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Som alltid är det intressant att ta del det som publiceras på lindelof.nu, både av sajtens skribenter och de som kommenterar. Tack för det. Man lär sig alltid något nytt.
För den som tycker sig inte behöva lära något nytt så torde nedanstående gälla;
För den som vill bygga sina insikter om dagens situtation, på historiska fakta, istället för inbillning, så rekommenderas ett beösk på NSA, National Security Archive i USA. Där publiceras över 100.000 tidigare hemligstämplade dokument, som avhandlar tidigigare konfliker runtom i världen.
Där får man oftast veta vem/vilka som gjorde vad, och vem/vilka som inte gjorde vad, under ett flertal historiska händelser.
Tids nog, om ca 50-74 år, kommer idag hemligstämplade dokument att publiceras, göras tillgängliga för allmänheten. Ex-vad som finns i de containrar som nyligen skänktes till Tyskland, och innehåller fynd från den svenska utredningen om sabotaget av Nordstream.
Det är med imponerande styrka som Ryssland försvarats och legitimerats i relation till väst de senaste fyra åren på denna sida. Jag är inne och läser ibland, funderar på om jag skall nyansera lite för mina döttrars skull, men avstår sedan – varför skulle de med den bakgrund jag gett dem tro att sanningen står att finna i ett enda sammanhang?
Det jag möjligtvis skulle vilja diskutera, även om jag vet att det är omöjligt – politik är ju dock en fråga om känslor och inte om fakta – är förstås Karl Marx och hans relation till staden Trier. Den intressanta frågan kring den bild han får av världen då han studerar de arkeologiska utgrävningarna, och lägger ihop fynden av den romerska imperialismen med 1800-talets brutala laissez faires-kapitalism. Jag inser att jag troligtvis i slutet av 1800-talet själv hade varit marxist.
Men sedan utvecklas världen. Marx teser håller inte måttet längre. Problemet är att till vänster har man fastnat. Man sitter fast i bilder av imperialism som inte länge håller måttet. Därpå hamnar man efter några årtionden i gyttjiga föreställningsvärldar där man vänder upp och ner på resonemangen: de imperialistiska statsbildningarna görs till oskyldiga offer. De naiva liberala ekonomierna som skapat högst välfärd åt sina länders arbetare görs samtidigt till demoniska kapitalistiska imperier.
Ingenting som jag kan göra ett vitten åt, men dock intressant att följa.
Nu återgår jag till varvsarbetet…
På tal om ämnet, ukrainsk/kanadensiska professorn Ivan Katchanovski (som har varit en stark kritiker till Västs agerande) har nyligen släppt en vetenskapligt grundad bok om konflikten i Ukraina, den är gratis att ladda ner som pdf (eller .epub fil som går att läsa på läsplatta om man har en sådan mojäng).
Direktlänk till nedladdningssidan.
Välkommen i spalterna igen Magnus! Vi är inte överens om hur världens problem ska hanteras. Men vi är överens om mycket annat, det är min övertygelse.
Jag befinner mig t ex ofta i Marstrand i mina drömmar, trots att jag vet att Marstrand förvandlats till en lekstuga för dem med obegränsat med pengar, vilket lagt något av en död hand över ön. Men i min fantasi seglar jag runt ön i min BB11:a ut genom norra inloppen, möter sjöarnna som rullar in från Pater Noster, faller av när jag ser att jag kan sträcka på babord söderut förbi Skallen, faller av ytterligare in mellan Marstrandsön och Kopparnaglarna in i södra inloppet, vidare runt Strandverket och in i det skyddade lugnet i hamnen mellan Koön och Marstand. Inget kan störa dessa drömmar. Tror jag vet precis vad ditt båtvarv ligget på Klöverön, eller Kloverön, som det stod på alla sjökort.
Kanske kan vi också vara överens om att det vore bäst för oss alla om Ukrainakriget kunde få ett slut, innan allt detta fina vi fortfarande har går förlorat.
Knut L!
Man skall inte DRÖMMA om en ö i havet, man skall SKAFFA sig ett tjäll på en ö, kosta vad det kosta vill.
Jag har en liten bod och en tomt på Järkö, en dryg sjömil nordväst om Ubåt 137:s grundstötningsplats. Exakt position är 56°05’34.9″N 15°42’55.8″E.
Man skall inte vara avundsjuk på ”dem med obegränsat med pengar” och därför låta bli att skaffa sig en stuga på en ö. Man må nöja sig med en bod utan vatten, avlopp och el, som man delar med en annan familj. Då blir det ekonomiskt möjligt. Det är läget som räknas. (Jag skickar en bild med epost.)
Ett lite större attefallshus med bastu, badrum och kylskåp har jag tillgång till i Sandhamn. Där köpte Andromeda diesel innan besättningen (enligt Tyskland) sprängde Nord Stream. Med vänners inbördes hjälp kan man få det bättre än de som har obegränsat med pengar.
Knut L!
Jag vill lägga till lite till Magnus Bredelius inledning; ”Det är med imponerande styrka som Ryssland försvarats och legitimerats i relation till väst de senaste fyra åren på denna sida.”
Den 10 januari nästa år har Rysslands angreppskrig pågått i 1417 dagar, d v s lika länge som Det stora fosterländska kriget. I motsats till skribenterna på lindelof.nu (med några givna undantag, givetvis) är jag övertygad om att Putins plan var att inta Kyiv, avlägsna Ukrainas statsledning, som enligt Putin bestod av nazister och narkomaner, och installera en marionettregim.
Min gode vän L från Kyiv skrev tidigare i år till mig: ”To break Ukraine and kill Ukrainians, that is what the Russians do here in Ukraine. Kill, torture, rape, destroy buildings and nature. I don’t stop to wonder that Ukraine and Ukrainians still exist”. (L:s far stred i Röda armén mot Hitlertyskland i – just det – nästan 1417 dagar.)
Den ukrainska civilbefolkningen utsätts för ständiga angrepp från luften med det uppenbara syftet att knäcka deras motståndsvilja. Vi vet från tidigare försök (England, Tyskland, Vietnam) att detta lyckades inte då, och inte heller nu. Med detta sagt, så är det uppenbart att den ukrainska befolkningen lider under en stor stress. Innan nyheterna på svensk TV eller radio rapporterar om nya bombanfall brukar vi få SMS från vänner som överlevt ytterligare en natt.
Jag är därför undrande vad som menas med ”det vore bäst för oss alla om Ukrainakriget kunde få ett slut, innan allt detta fina vi fortfarande har går förlorat.” (citat Knut L.). Jag har svårt att se att merparten av skribenter på lindelof.nu drabbats av Rysslands angreppskrig.
Mats L!
Det är bra att du framhärdar att hävda din mening om Ukrainakriget här på lindelof.nu. Det säger jag helt uppriktigt. Det skärper allas våra tankar, även om irritation över ständiga upprepningar kan smyga sig på.
Att vi inte är överens är från ett demokratiskt perspektiv helt i sin ordning. Men jag kan inte sluta förvåna mig över din svartsyn och din oförmåga (som jag ser det) att lyfta blicken och ta in krigets förspel i dina resonemang.
Det enklaste som finns är att tala med de närmast drabbade på ena sidan om fronten och fråga om hur det känns just nu. Att De lider förklarar ingenting, det är bara sorgligt.
Vad som däremot gör mig mörkrädd är att ansvariga krigsprovokatörer och en mäktig folkrättsbrytande förvarare inte verkar kunna inse att man närmar sig ett stup där vi alla kan komma att dras ner. Och ännu värre, att perifera men ansvariga halvfigurer som Mertz, Macron, Starmer, von der Leyen, Kallas, Fredriksen, Kristersson m fl inte tycks bry sig om vad de är med om att iscensätta; en politisk och ekonomisk kollaps i Europa. De tar på sig ett enormt ansvar.
Att vi begåvats med en narcissistisk vindflöjel i Vita huset gör situationen ännu värre. Att lägga alla ägg i dennes korg (Nato/DCA…) var synnerligen oklokt (som jag ser det).
Alltså, så ser jag fortfarande på det, trots att jag inser att ukrainarna lider. De är fångade i en fälla som de inte kan ta sig ur utan att deras många herrar runt om i Västvärlden tar sitt ansvar.
Mats L!
”what the Russians do here in Ukraine. Kill, torture, rape, destroy buildings and nature. I don’t stop to wonder that Ukraine and Ukrainians still exist”
Kriget har onekligen eskalerat och blivit grymmare och fler och fler civila drabbas både direkt och indirekt. Det är en del av krigets logik, Ukraina får alltmer vapen som når långt in i Ryssland och ryssarna svarar genom att utvidga kriget till att även drabba de områden utanför östra Ukraina som tidigare var förskonade. Därför hade det fredsavtal som nästan undertecknades 2022 kunnat undvika våldsspiralen.
Hävdar du att kriget från början såg ut som nu, så måste jag fråga dig hur du själv undvikit att bli torterad, våldtagen och dödad under dina resor till Ukraina? Frågan borde även ställas till alla de västliga delegationer som vi alla sett promenera på Ukrainas gator. Hade Rysslands mål varit att ”kill, torture, rape, destroy buildings and nature” så borde Kiev ha sett mer ut som Gaza tycker man.
Du skriver vidare att den ”ukrainska civilbefolkningen utsätts för ständiga angrepp från luften med det uppenbara syftet att knäcka deras motståndsvilja. Vi vet från tidigare försök att detta lyckades inte då, och inte heller nu”. Menar du att opinionsundersökningarna är fel t ex Gallup-undersökningen (juli 2025) som visar att 69 procent vill att Ukraina ska förhandla om ett slut så snart som möjligt?
Menar du också att vittnesmålen och videor om tvångsrekryteringar med våld är förfalskningar? Enligt min mening tyder allt på att motståndsviljan försvagats betänkligt bland vanliga ukrainare. Givetvis finns det ett skikt i kretsarna kring Zelenskyj som blivit stormrika på kriget och dessa har ju all anledning att ha fortsatt ”motståndsvilja”, även om de nu flyr den sjunkande skutan med väskorna fullpackade med dollar. De riskerar ju knappast att bli tvångsrekryterade till fronten och deras barn lever redan i högsta välmåga utomlands.
Vissa ukrainare kommer kanske nu att tvingas tillbaka till Ukraina av Trump vilket Zelenskyj välkomnar. Låt oss hoppas att Tidölaget inte hoppar på det tåget i Sverige i sin iver att genomföra sin återvandringspolitik. Eller vad tycker du? Borde även Sverige skicka tillbaka ukrainare?
Det finns en folkrättsförbrytare och krigsprovokatör, som särskiljer sig från alla andra i denna konflikt, och det är Vladimir Putin.
Varje natt ser han till att hans hejdukar mördar civila ukrainare, genom att använda precisionsmissiler direkt mot bostadshus.
Grip denne mördare och åtala honom för alla krigsbrott, barnarov, och andra illdåd.
Ett ofantligt stort krigsskadestånd, och därtill återuppbyggnad av samhällsstruktur, skall naturligtvis också åläggas den av honom styrda diktatur.
Ingenting kan rättfärdiga en människa att starta ett sådant krig. Det är obegripligt att det i vår upplysta nutid finns utrymme för en sådan despot. Men det är klart, den som har haft både hjärna och modet att stå upp mot tyranniet, är väl satt i fängelse, eller har trillat från en balkong.
Förföljelsen av oliktänkande i Ryssland ser ju ut att följa samma mönstermodell, som användes i Sovjetunionen.
Så länge som all opposition trycks ner i träsket av regimen och ingen öppen diskussion kan föras kan jag inte se framför mig att det blir någon verklig balanserad och hållbar fred.
Det är förfärligt synd om Ukraina och dess folk. Och med Trump som ledare i USA, kan vad som helst hända.
Det är nog antagligen Kina som sitter på trumfkortet. Satte Kina ner foten, och sa att det är nog nu till Putin, då blev det i alla fall eldupphör.
Tore A!
Du resonerar blott med moraliska argument. Det räcker inte.
Du skriver bl a: ”Så länge som all opposition trycks ner i träsket av regimen [i Ryssland] och ingen öppen diskussion kan föras kan jag inte se framför mig att det blir någon verklig balanserad och hållbar fred.”
Vilket såvitt jag förstår endast leder till att: om inte Ryssland besegras finns ingen framtid för oss heller. Menar du verkligen att det inte finns något pris som är för högt för att uppnå detta utopiska mål?
FN-stadgans artikel 2(4) lyder:
”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Artikel 51 handlar om rätten till enskilt eller kollektivt självförsvar – om ett land blivit anfallet. Det är denna folkrättsartikel som Väst stöder sig på. Men vad man då missar är innehållet i artikel 2(4), som förbjuder vad Västmakterna med USA i spetsen ägnade sig åt mellan 1992 och 2015, nämligen att utsätta Ryssland för en lång rad upplevda hot (Natoexpansion, inblandning i Majdankuppen, beväpning av Ukraina och löften om Nato-medlemskap). Det här är roten till kriget, vilket gör folkrättsfrågan komplicerad.
Alltså, Den enes folkrätt (artikel 2(4)) står mot den andres folkrätt (artikel 51). Det är alltså inte bara Ryssland som brutit folkrätten. Vad måste man göra då? Jo, förhandla.
Föreslår att ni alla lyssnar på den aktuella presentationen i europaparlamentet.
Nu sprids ju rykten om att narcissisten i Vita Huset helt har satt sig i husses knä – alltså Putins.
Då blir det alltså stormakterna, imperialisterna, våldsideologerna, som genom sin makt bestämmer över, och delar upp världen. Trump och Putin är som skurna ur samma mall. Skillnaden är väl att den ena är långt mycket mer slipad, än den andre.
Ryssland låter sig nog inte besegras så som kanske jag skulle vilja. Makten där tillåter inte detta. De offrar nog både stora delar av sina unga män och resurser, för sina mål. Och på ett sätt som inga andra länder uthärdar.
Men varför skall de belönas för sitt anfallskrig och förtryck av folk? De borde väl pressas till bordet för en uppgörelse. Och det är väl bara USA och Kina som kan det. FN står ju helt handfallna i frågan.
Trump skjuter påstådda knarklangare utanför Venezuela. USA som beskyddare av Europa under denne stolle tror jag lika lite på som dig Knut Lindelöf.
Knut L!
Du har visat upp felet i din politiska linje. Jag kommer till detta fel i punkterna 5 till 7.
1. Du medgav, att orden i Artikel 51 FN-stadgan gåve Ukraina och Ukrainas allierade rätt att bekämpa Ryska federationens invasion militärt, tills Ryska federationens styrkor har lämnat Ukrainas territorium.
2. Men du menar, att Förenta staterna och andra västländer icke har avhållit sig ”från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats [i detta fall Ryska federationens] territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.” Dessa västliga hot bröte mot Artikel 2(4), menar du.
3. Du menar, att Artikel 51 och Artikel 2(4) stode i motsättning, om de tillämpas på läget i Ukraina. Man kan icke ENBART grunda ett ställningstagande på Artikel 51, menar du, eftersom Artikel 2(4) redan överträtts. Alltså kan världen inte bara kräva ”Ryssland ut ur Ukraina”.
4. Det händer, att lagars principer står i motsättning till varandra. Ditt resonemang vore riktigt, om 2(4) hade överträtts.
5. Ditt fel grundas på din läsning av Artikel 2(4). Artikel 2(4) handlar om hot mot suveräna staters territoriella integritet, inte om hot mot deras stormaktsställning, regional inflytande, eller något dylikt. Något hot mot Ryska federationens ”territoriella integritet eller politiska oberoende” har inte funnits; Artikel 2(4) är inte relevant.
6. I en tidigare diskussion har jag försökt förklara, att medborgare som dels har varit vuxna de senaste årtiondena, och dels följt med i politiken, och dessutom inte låter sig styras av förutfattade meningar, vet att min utsaga i sista meningen i punkt 5 är sann. Idén om att Ryska federationen hotades av (eller hotas) av territoriell uppstyckning, eller åtminstone ekonomiskt och politiskt vasallskap, är ett påhitt. När jag förklarar detta bemöts jag med listor som räknar upp vad Paul Wolfowitz, Zbigniew Brzezinski, Dick Cheney, Kaja Kallas med flera har sagt och skrivit. Det mesta i listorna är kanske sant, men det är inte avgörande. Det avgörande är helhetsbedömningen, som man måste göra utan att låta ens ideologi styra. Den rimliga helhetsbedömningen är, att väststaterna aldrig hade viljan och förmågan att beröva Ryska federationen dess ”territoriella integritet eller politiska oberoende”.
7. Däremot kan ledande skikt i väststater mycket väl ha velat minska Ryska federationens inflytande utanför dess gränser! Inklusive i Ukraina. Men detta är bara det normala internationella maktspelet i vår tidsålder. Alla stormakters inflytande går upp och ned, mycket beroende på rivalernas politik. Förenta staternas inflytande jämfört med Folkrepubliken Kinas och Ryska federationens inflytande har gått upp och ned i Venezuela, Nicaragua, Turkiet, Thailand, Saudi Arabien, Pakistan med flera. Att ha dåliga relationer till grannar får stater leva med ibland. Om vi godtager din berättelse om hur väst med smutsiga medel har vänt Ukraina mot Ryska federationen, har det ändå inget med Artikel 2(4) att göra, av de två skälen att Ukraina är en annan suverän stat än Ryska federationen, och att något hot om att projicera makt över Ryska federationens gränser av 1991 icke har funnits. Du blandar alltså ihop två olika saker: å ena sidan FN-stadgans ord om alla staters rätt till territoriell integritet och politiskt oberoende, och å andra sidan Ryska federationens självtagna rätt till internationellt inflytande. Jag moraliserar inte om denna självtagna rätt. Västländer har gjort samma sak eller värre. Jag säger inte att Rysslands icke-krigiska internationella inflytande skulle bekämpas. Jag säger bara att Rysslands internationella inflytande (inklusive att inte ha en fientlig regering i Ukraina) inte skyddas av FN-stadgan. Vilket du tror är fallet.
Slutsats: hela din tillvaro de senaste åren grundas på ett missförstånd. Om jag nu lämnar fakta och gissar om era bevekelsegrunder, beror väl din och dina meningsfränders vilsegångenhet på irrationell partiskhet för Ryssland. Det är inte märkligare än att vi i Sverige under århundraden har haft onödigt fransk- tysk- engelsk- och ryskvänliga kretsar, utan någon nytta för landet. Den viktigaste indikationen på att irrationell Rysslandsvänlighet ligger i botten är alla beklämmande publiceringar i lindelof.nu om att ryska nationella (i meningen ”etniska”) intressen i Ukraina skulle vara relevanta i bedömningen av ett ANFALLSKRIG! Att svika principen om gränsers okränkbarhet med hänvisning till stormakters intressen är det grövsta felet bland antiimperialister.
Jan Arvid G!
Så har du än en gång med stor pondus och mångordigt klargjort din uppfattning, som ju är allt annat än klar.
Vill meddela er som läser här att Mats Sjökvist visat sig vara ett ”troll”. Denne har sedan den 20 oktober skickat falska kommentarer 32 gånger. Allt för att förvirra. Några av er har svarat ”trollet” i tron att det är en ärlig människa. Alla sådana svar är nog inte borttagna. Meddela om det är något som missats till kontakt@lindelof.nu.
Knut L!
Tack för omdömet ”pondus” (SAOL: ”myndighet, värdighet, eftertryck, tyngd”; SO: ”naturlig förmåga att inge respekt”).
Jag hoppas att du menar att det är sannolikheten för min analys skall visa sig vara korrekt som är ”allt annat än klar”, det vill säga att du tycker att min analys är begriplig men troligen fel. Det vore värre om den vore språkligt ”allt annat än klar”, det vill säga obegriplig.
På tal om upprepning (”än en gång”, som du skrev) så finns nytillkomna läsare, som gärna får bli fler.
Jan Arvid G, du skriver: ”Idén om att Ryska federationen hotades av (eller hotas) av territoriell uppstyckning, eller åtminstone ekonomiskt och politiskt vasallskap, är ett påhitt. När jag förklarar detta bemöts jag med listor som räknar upp vad Paul Wolfowitz, Zbigniew Brzezinski, Dick Cheney, Kaja Kallas med flera har sagt och skrivit. Det mesta i listorna är kanske sant, men det är inte avgörande”
Helt uppenbart är det inte avgörande för dig, men hur skall Ryssland ställa sig till att ”västs” ledande beslutsfattare öppet och tydligt deklarerar avsikten att stycka upp Ryssland? Du säger då att ”dåliga relationer till grannar får stater leva med ibland”.
När är ibland? Kuba har aldrig haft något annat val än att leva med ”dåliga relationer till grannar” USA hävdade sin rätt att inte ha atomvapenmissiler riktade mot sina städer på 14 mils avstånd. Kuba hade bara att acceptera. Ryssland var i samma situation när landet låg i ruiner men har nu tillräcklig styrka att rita upp röda linjer. Är det konstigt?
När jag var typ 5, 6 år så höll ungarna i kvarteret på att vifta med sin knytnävar 2 cm från min näsa. Jag kände luftdraget men de slog inte utan upprepade ständigt: ”luften är fri”. Kommer ihåg att jag funderade på rimligheten i detta. Hade jag klippt till ungen ifråga hade jag varit den skyldige och ungen ifråga hade kunnat rusa till sin mamma och gråtande skrikit: ”han slaug maj”. Jag gjorde inget. Var det rätt eller fel? Hade jag slagit till hade jag kanske fått vara ifred i framtiden.
Sven A!
Du frågade mig: ”Helt uppenbart är det inte avgörande för dig, men hur skall Ryssland ställa sig till att ’västs’ ledande beslutsfattare öppet och tydligt deklarerar avsikten att stycka upp Ryssland?”
För det första är det osaklig överdrift att ”’västs’ ledande beslutsfattare” skulle ha en sådan avsikt. Om man ser på världen utan förutfattade meningar ser man att allt är som vanligt. Nämligen att där finns stormakter som skaffar sig allierade, och att stormakter på mångfaldiga sätt, ofta genom ombud, bygger upp tryck mot sina rivaler, och mot mindre stater, med ekonomiska, diplomatiska, kulturella och stundom militära medel. Europas statsledningar inser att en tid med starkt tryck från de östliga stormakterna väntar. Den kompetenta ledningen i Folkrepubliken Kina för ett proxykrig mot Europa genom ombudet Ryska federationen, med mycket små kostnader för FR Kina. Skickligt.
Min beskrivning i föregående stycke om FR Kinas proxykrig mot Europa är ingen formel efter vilken jag tolkar allt; jag vill bara visa, att man kan se saker på olika sätt.
I detta läge har Europas statsledningar självfallet inga planer på att stycka kärnvapenmakten Ryska federationen. De är nöjda om de kan hålla sina samhällen samman, bevara sina statsskick med fungerande parlamentarism, klara ekonomi och miljö, och inte bli alltför svaga gentemot östblocket.
Ditt hat mot Kaja Kallas påminner mig om de enfaldiga KPLM(r)-arnas hat mot balter. Justitieminister Laila Freivalds framställdes i Proletären som en klandervärd person DÄRFÖR ATT hon föddes 1942 i Lettland till lettiska föräldrar, inte en klandervärd person med den biografiska detaljen att vara född i Lettland 1942. Alla i ”kretsarna” som flytt från Lettland (och deras barn) vore fascister, enligt Proletären.
Så hur skall Ryska federationens ledning ”ställa sig” till det som uttalats av olika personer i Väst? Ignorera det förstås, och se på hur verkligheten är, nämligen att Europas stater inte kan eller vill göra Ryssland något förnär. Ignorera på samma sätt som Europa ignorerar vad Dmitrij Medvedev säger om att bomba europeiska stater med kärnvapen.
Mitt ord ”ibland” var fel. Jag skulle ha skrivit ”dåliga relationer till grannar får stater leva med”. Perser (iranier) bor grannar med araber, greker med turkar, pakistanier med indier.
Det är självfallet inte konstigt, att Ryska federationen nu återigen kan utöva tryck mot andra stater. Men ett stort anfalls- och erövringskrig av gammalt etnisk-fascistiskt snitt är en annan sak. Vilken ”röd linje” såge du helst, att Ryska federationen droge upp i sina utrikes relationer i sydostlig rikning?
Något som är skrämmande är att så många människor i väst tror att Nato är en försvarsallians. I så fall har Europa blivit attackerat av Serbien, Libyen, Irak och Afghanistan där Nato har bombat och hjälpt USA. Att sedan försöka dra in Ukraina i Nato, trots att det betyder krig med Ryssland, är vansinnigt och helt plötsligt älskar alla i västvärlden ”ryssar” på anabola i Ukraina. Tänk att det fortfarande är lika lätt att hjärntvätta folk, som på Hitlertiden.
Jan Arvid G!
Länder och ledare har ambitioner oavsett hur realistiska de är och ibland lyckas de och ibland inte. Men det är sällan frågan om allmänt prat på den nivån.
USA lyckades via sin Afghanistanpolitik att dra in Sovjetunionen i ett krig som bidrog till dess upplösning. Det var Zbigniew Brzezinskis mål och han lyckades. Hitler hade ambitionen att skapa Lebensraum i osten och misslyckades. EU och Nato fortsätter i Hitlers fotspår med utvidgningen österut. Lyckas det? Det vet vi inte ännu, men Putin har satt ner foten och sagt hit men inte längre.
Enligt min åsikt gjorde han ett misstag när han invaderade Ukraina, en invasion som fick större konsekvenser än han antagligen räknat med. Jag tror att han tänkte sig en upprepning av Georgien 2008, snabbt in, snabbt ut och stopp för Natoutvidgningen och en neutral regering. Det gick nästan vägen eftersom allt tyder på att Ukraina var beredda att skriva på en Georgisk uppgörelse. Men så dök Boris Johnson och Biden upp på scenen och 4 år senare står vi där vi står. Putin borde ha läst RAND corporations strategiska planering. Istället agerade han exakt som RAND ville, han skulle agera.
Du frågar ”vilken ’röd linje’ såge du helst, att Ryska federationen droge upp i sina utrikes relationer i sydostlig rikning”. Mina önskemål är ointressanta i sammanhanget, men jag är övertygad om att Putin kommer att göra allt för att skydda sina gränser i alla riktningar. Rysslands röda linje var sedan 90-talet vad man trodde man kommit överens om med väst d v s inte en tum österut för Nato. Men inte förrän 2008 hade Ryssland styrka att sätta kraft bakom orden.
I söder klagade Putin på CIA:s inblandning i Tjetjenien, vilket jag inte har någon anledning att betvivla att han hade fog för. Med stor brutalitet fick han ordning på det problemet. När det gäller övriga länder i ”sydostlig rikning” t ex i södra Kaukasus och Centralasien kommer han sannolikt försöka behålla sitt inflytande via diplomati och handel. Ytterligare en röd linje för Putin är om de etniska ryssar som numera bor utanför Ryssland men som tidigare var sovjetmedborgare utsätts för förföljelse. Där har vi ett historiskt problem i Baltikum som gör att t o m Ukraina hamnar i skuggan när det gäller rasistiskt rysshat och deltagande i Holocaust samt samarbete med nazismen.
Om Proletären skrev något så idiotiskt som att ”alla i ’kretsarna’ som flytt från Lettland (och deras barn) vore fascister” vet jag inte. Visa gärna källan. Vad som utan tvivel är sant är att en del av de vuxna baltflyktingarna var nazikolaboratörer. Jag känner personligen flera. Men Baltikum är en möjlig framtida konflikthärd. Låt oss hoppas att de inte drar oss alla in i ett krig med Ryssland med sin aggresiva politik.
Sven A!
Jag skrev fel väderstreck. Jag menade ”sydvästlig”, alltså mot Ukraina. Men du reparerade mitt misstag medelst ett resonemang om alla riktningar.
Du skriver en samtidshistoria i ditt inlägg. Min invändning mot dig och Knut L och de flesta skribenter på lindelof.nu är att ni har utarbetat en ortodox historieskrivning och en ortodox uppfattning om olika staters politik. Det var det felet som de Moskva-allierade kommunisterna gjorde. De hade en ortodox bild av vad som hade hänt och hände, och varför det hände. Jag menar, att man måste ha olika perspektiv; tvesyn, som Jan Myrdal plägade skriva om. Är man ortodox hamnar man till slut i omöjliga positioner.
Du skriver ofta om etniska ryssar i Estland Lettland och Litauen. Du utelämnar alltid att en stor del av dessa grupper i princip har samma ställning som de vita hade i Sydrhodesia/Zimbabwe: kolonisatörer från en främmande erövrande makt.
Skillnader finns. De flesta ryssar i Baltikum var arbetare. De flyttade inom gränser som deras regering påstod var deras egen stats (Socialistiska rådsrepublikernas unions) gränser. Men till större delen är de ingen riktig etnisk minoritet, som grekerna i Albanien är.
Föregående stycke är tillspetsat. Det är ämnat att slå hål på din ortoxodi.
Jan Arvid G!
Angående mitt påstådda ”hat mot Kaja Kallas” som inte existerar. Tvärtom, hon väcker mina fadersinstinkter där hon står med lite blyg framtoning och läser innantill på skraltig engelska. Vad jag ogillar är hennes s k diplomati som nu även är vår diplomati. Hon är uppenbart utsedd på en enda merit, sitt hat mot Ryssland. Och om den Ryska Federationen kan man tycka mycket utom att förneka att den existerar. Kaja Kallas politiska linje är att stödja en politik som gör att Ryssland delas upp i små länder. Det är Ok för mig om det är en följd av en inre rysk process. Som utrikespolitisk linje för en halv miljard EU-medborgare leder det till en katastrof. Skulle hon förespråka samma politik gentemot USA skulle det även då vara en diplomatisk vurpa. Kan tänka mig Trumps reaktion om EU blandar sig i USA:s inrikesförhållande och uppmanar till en upplösning av unionen i 50 olika självständiga länder. Att splittra ett land är inte okomplicerat, minoriteter hamnar på fel sida av gränsen, familjer splittras och ger energi åt nya konflikter. Att Kaja Kallas inte har backat från sin inställning har hon nu återigen nyligen visat:
”The EU has a very clear two-point plan: first, weaken Russia; second, support Ukraine”
Detta är alltså EU:s fredsplan som hon tänker sig att Putin och Zelenskyj skall stödja. Givetvis kan man även då hävda att det är lika otänkbart att kräva att Ukraina skall ge upp territorium. Ok, men då finns det bara en lösning, att kriget får fortsätta tills endera parten kapitulerar. Jag står principiellt på Ukrainas sida i denna fråga, men frågar mig samtidigt hur länge kan man diskriminera och bomba en etnisk minoritet utan att de säger tack och ajöss och avskiljer sig.
Ingen etnisk minoritet i Ukraina har enligt minoritetslagen skydd om denna minoritet samtidigt anses vara majoritet i ett annat land, vilket gäller för ukrainska ryssar, ungrare, rumäner och greker t ex. Skulle Sverige förtjäna ett Tornedalen om vi frånkände dem minoritetsrättigheter p g a att det finns ett land där finskan är ett majoritetsspråk?
Länk till EU Foreign Affairs Council
Redax!
Sidan har just nu tekniska problem med hur kommentarer och andra saker visas. Jag märkte redan tidigare att layouten hade blivit mindre överskådlig, men nu är något på tok. Jag har försökt med två olika browsers.
Jan Arvid G!
Här verkar allt funka som vanligt.
Redax!
Här på södra havlklotet visas kommentaren ”Sven Andersson 2025-11-21 08:07” på ett felaktig sätt, så att en del försvinner bortom fönstrets högra kant. Jag undersökte med Chrome, Safari och Firefox.
Jan Arvid G!
Du ställer frågor om erövrad och erövrare på ett sätt som jag känner igen från högernationalismens fantasier om ”vilka vi alltid varit”.
Om vi tar Baltikum så är den totala tid som nedanstående länder varit en del av Ryssland/Sovjetunionen följande:
Estland 246 år, Lettland 246 år och Litauen 169 år.
Under den tiden förmodar jag att en och annan etnisk ryss, helt utan apartheid-drömmar bosatt sig eller gift in sig i det som baltstaterna nu hävdar är deras tusenårsrike. Det andra fallet du nämner d v s Albaniens greker är en befolkning med rötter i den bysantinska och medeltida grekiska kulturen, som hamnade på ”fel” sida av gränsen 1913 och som sedan dess har levt som erkänd minoritet.
Min oro gäller framför allt detta uttryck ”hamnat på fel sidan gränsen”. Erkänns man inte som minoritet i det land som man fötts och levt i under flera hundra år, så är risken att man anser att gränsen är feldragen. Risken är då separatism vilken aldrig är populär i det land man lever i och som alltid leder till konflikter.
Jag tror att det bara finns två sätt att lösa problemet:
1. ge minoriterna rättigheter till sin kultur och språk och tillräckligt öppna gränser så att man kan besöka sina släktingar på andra sidan.
2. krig för att flytta gränserna vilket i sin tur leder till att nya minoriteter uppstår som lever på fel sida om gränsen.
Du jämför ryssarnas situation i Baltikum med ”de vitas i Sydrhodesia/Zimbabwe, kolonisatörer från en främmande erövrande makt”. Men som du antydde tidigare när du nämnde KPML(r):s påstådda syn på exilbalter som fascister så kan man inte ansvara för sina föräldrars handlingar. ”Vita” kolonisatörer i Zimbabwe, Sydafrika eller Palestina fick barn som kom att betrakta det land de föddes i som sitt.
Dessutom bygger resonemanget på tanken att nuvarande länder alltid har existerat så som de är nu. Om vi tar Narva i Estland som exempel, så kan man ställa sig frågan; vem erövrade vem? Staden grundades av Danmark sen tillhörde den Livländska Orden och sen vidare Ryssland, Sverige, Ryssland, Estland, Sovjetunionen och till slut nu igen Estland.
Cirka 87–88 procent av befolkningen räknar sig som etniska ryssar och 96–97 procent av invånarna har ryska som modersmål, och de etniska esterna utgör endast 4–6 procent, en ökning från tidigare år tack vare inflyttning. Så vem är erövrare och vem är erövrad? I min värld är man aldrig erövrare om man är född och vuxit upp i ett land. Tanken att man skulle kunna förvandla etniska ryssar med våld till etniska ester, letter, litauer eller ukrainare är en väg som leder till undergång vilket kriget i Ukraina visar.
Sven A!
Du skrev: ”Om vi tar Baltikum så är den totala tid som nedanstående länder varit en del av Ryssland/Sovjetunionen följande: Estland 246 år, Lettland 246 år och Litauen 169 år.” Om vi bortser från din förenkling med Lettland (tidsperioden är olika för olika provinser i Lettland) har du ungefär rätt.
Du skrev vidare: ”Under den tiden förmodar jag att en och annan etnisk ryss, helt utan apartheid-drömmar bosatt sig eller gift in sig”. Det är sant men måste problematiseras; se nedan.
Du skrev: ”det som baltstaterna nu hävdar är deras tusenårsrike”. Genom att nedsättande anknyta ”baltstaterna” till det nationalsocialistiska begreppet ”tusenårsrike” bekräftar du, att du är partisk i ditt förhållningssätt till skilda stater och folk.
Jag behövde beröra de tre detaljerna ovan för att närma mig kärnan i ditt tänkande om etniska grupper, som är denna: ”Min [Sven A:s] oro gäller framför allt detta uttryck ’hamnat på fel sidan gränsen’. Erkänns man inte som minoritet i det land som man fötts och levt i under flera hundra år, så är risken att man anser att gränsen är feldragen. Risken är då separatism vilken aldrig är populär i det land man lever i och som alltid leder till konflikter.” [slut citat]
Dina allmänna observationer är rätt. Men du gör fel genom att oreserverat utsträcka detta resonemang om minoriteter till att gälla effekterna av Socialistiska rådsrepublikernas unions erövring och mordiska underkuvande av de baltiska staterna.
Låt oss som exempel taga en rysk arbetare från den ryska delrepubliken i Sovjetunionen som kom till Baltikum efter andra världskriget. Det är sant att de baltiska staterna och vår ryske arbetares ryska hemstad låg i samma stat (Kejsardömet Ryssland) fram till första världskriget. Det är sant, att han inte är en exploatör lik en vit farmare som flyttade till Rhodesia på 1800?talet. Kanske att han vart tillsagd att flytta till Baltikum. Men han har ändå ett ansvar. Han deltager i rysk etnisk kolonisering av en erövrad nation, i samma epok när många av den erövrade nationens oskyldiga medlemmar mördades eller deporterades österut (när deportation ledde till död, assimilering i fjärran, eller hemkomst efter många års lidande).
Därför är begreppet ”hamnat på fel sidan gränsen” icke fullt tillämpbart på etniska ryssar i Baltikum. Där finns ett visst drag av ”vit i Zimbabwe” i det fallet. Ryssarna i Baltikum har rimligen ett mindre mått av rättigheter än minoritetsfolk. De har närmast invandrarrättigheter (som enligt internationell praxis bestäms av staten invandrare bor i) snarare än rättigheter för nationella minoriteter (som har en grund i internationella avtal och borde vara större än vad de är i dag; ingen stat gör nog för nationella minoriteter idag).
Självfallet kan man inte ”förvandla etniska ryssar med våld till etniska ester, letter, litauer eller ukrainare”. Jag är emot assimilation för invandrare (utom lojalitet med den nya hemstaten). När jag i viss mån jämställer en ryss och en ryska som flyttade till Riga och fick barn där med ”invandrare”, menar jag också att det ryska paret gärna må uppmuntra sina barn och barnbarn att bliva (flerspråkiga) rysktalande människor – kunskap är gott – och stödjas av baltiska stater i denna strävan (genom skolundervisning och statliga media). Men dessa ryssar tillhör inte en nationell minoritet. Dessa ryska folkgruppers uppkomst i Baltikum är i stort sett alltför erövringsartad och (i majoriteten av individuella fall) alltför sentida för att de skulle kallas ”nationella minoriteter”. Illojala individer må deporteras, vilket en medlem av en riktig nationell minoritet principiellt icke kan ådömas.
Dessa meningar som du skrev är rätt:
”Jag tror att det bara finns två sätt att lösa problemet:
1. ge minoriteterna rättigheter till sin kultur och språk och tillräckligt öppna gränser så att man kan besöka sina släktingar på andra sidan.
2. krig för att flytta gränserna vilket i sin tur leder till att nya minoriteter uppstår som lever på fel sida om gränsen.” [slut citat]
För det första: Dina korrekta teser synes leda till slutsatsen att Ryska federationens pågående krig mot Ukraina är förkastligt, och bara kan skapa en dålig situation för människor. Jag berömmer ditt medgivande.
För det andra öppnar dina teser för en diskussion, som blottlägger det värsta med den politik, som majoriteten i lindelof.nu har drivit i flera år.
Min utgångspunkt är denna: När en stat har en dominerande etnisk grupp och en centralregering, kommer staten och grupper och individer ur den etniska majoriteten ALLTID att göra fel mot nationella minoriteter – mer eller mindre. Det är en sorglig men sann generalisering i vår historiska epok.
I Sverige har vi samer. Vi har också dålig statlig politik mot samer. Vi har också föraktliga svenska samehatare, som Svenska Dagbladets ledarskribent Hanne Kjöller. Hennes ondska kommer delvis ur obildning; om man inte fattar att Sameland och Sverige egentligen är två olika länder är risken stor att man blir så förfallen så att man skriver så här: ”Han [justitiekansler Thomas Bull] ger bort Sverige till samebyarna” och ”Bull slarvar bort Sverige.”.
I fallet Ukraina är det likadant i art men inte i grad: centralregeringen och personer i den dominerande etniska gruppen gör fel mot nationella minoriteter. Självinsikt, kamp och påtryckningar (inre och yttre) kan mildra detta. Minoriteters rätt är en oavbruten politisk kamp för minoriteter, majoriteter och för världssamfundet.
Hur stora är felen mot minoriteter i Ukraina? Jag stöder en viss politik i det pågående kriget (kollektivt självförsvar av hela Ukrainas territorium inom 1991 års gränser) men jag skulle aldrig vara osaklig i min bedömning av fel och brott mot rysksinnade medborgare i Ukraina begångna av centralregeringen eller extremister. Men detta är i första hand Ukrainas inre angelägenhet. Utom i det hypotetiska fallet att konflikter inom Ukraina skulle förmå FN:s säkerhetsråd att ingripa medelst tillämpning av den folkrättsligt definierade mekanismen ”skyldighet att skydda” (responsibility to protect).
På tal om ”skyldighet att skydda” har jag flera gånger tvingats bekämpa osakliga skribenter som i lindelof.nu har hävdat att Ryska federationen skulle kunna åberopa skyldigheten att skydda. Det är fel. Man kan stödja att Ryska federationen invaderar Ukraina om man vill, men man kan inte nämna ”skyldighet att skydda” i sammanhanget, eftersom begreppet inte existerar utan säkerhetsrådets medverkan.
”Ukrainas inre angelägenhet”, skrev jag. Världssamfundet kan och skall stödja minoriteter i Ukraina. Finlands regering har genom åren haft synpunkter på finskans ställning i Sverige, som är en svensk inre angelägenhet. Finland utrikesminister for till Sverige och uttalade, att finskättade skolelever i Sverige borde undervisas i finska.
Så omvärlden, även Ryska federationens ledning, må ha synpunkter på Ukrainas inrikes politik. Huvudargumentet i det stöd för Ryska federationens politik som sprids genom lindelof.nu är att rysksinnade har behandlats illa och brottsligt i Ukraina. Sven A skrev senast detta: ”Jag står principiellt på Ukrainas sida i denna fråga, men frågar mig samtidigt hur länge kan man diskriminera och bomba en etnisk minoritet utan att de säger tack och ajöss och avskiljer sig.”
Såg ni trollerinumret i sista bisatsen? Rysksinnade människor i Ukraina skulle inte ha haft en chans att av egen kraft ”säga tack och ajöss”. I normalfallet kan separatism kväsas. All framgångsrik separatism i Ukraina måste ha stöd utifrån, och alltså vara ett angrepp på Ukraina av en annan stat.
Det stora felet som majoriteten i lindelof.nu har gjort, är ett de från första början har understött att staten Ryska federationen ANGRIPER staten Ukraina. Detta angrepp började 2014 genom att Ryska federationen sände dödliga vapen och personer in i Ukraina. Skribenterna i lindelof.nu döljer detta etniskt partiska stöd för nationen Ryssland och för Ryska federationens angrepp genom att tala om ukrainska centralregeringens metoder i bekämpningen av separatism. Men separatistiska grupper skulle ju inte kunna hålla några markområden i östra Ukraina om inte Ryska federationen hade börjat sitt angrepp på Ukraina redan 2014. Förenta staterna skickade inte dödliga vapen till Ukraina förrän 2017.
Majoriteten i lindelöf.nu har inte en likvärdig solidaritet med alla folk. Detta sipprar alltid ut. Sven A skrev flera principiellt riktiga saker som jag citerade, men grodan med ”baltstaterna[s] … tusenårsrike” avslöjar att principerna inte gäller.
Jan Arvid G!
Sitter på flygplatsen i Ikaria så jag fattar mig kort: ”grupper och individer ur den etniska majoriteten ALLTID att göra fel mot nationella minoriteter” och jag fortsätter: och minoriteterna kommer ALLTID att försvara sig. När det gäller ”baltstaterna[s] … tusenårsrike” så använder jag den formuleringen för att avgränsa mig från idén att dagens stater och nationer alltid sett likadana ut och med samma gränser. Baltikum har som jag tidigare nämnt varit danskt, tyskt, ryskt, litauiskt och sovjetiskt och dagens gränser ser väldigt annorlunda ut jämfört med de historiska. T ex så omfattade Litauen ca 1430 allt från Litauen (nuvarande), Belarus, Ukraina (stora delar), Ryssland (små delar, t ex Smolensk), Polen (tidvis), Lettland (delvis).
Det finns säkert de litauiska nationalister som hävdar att alla inom detta rike som inte är etniska litauer är kolonisatörer och förtryckare. Jag träffar många med den typen av resonemang under mina resor.
Sven A!
Nu förstår jag bättre vad du menade med ”tusenårsrike”, tror jag. Du ville ”avgränsa [dig] från idén att dagens stater och nationer alltid sett likadana ut och med samma gränser” och från ”högernationalismens fantasier om ’vilka vi alltid varit’.” Du anför att gränser har ändrats och att grupper blandats.
Du har rätt i att idéer om grupptillhörigheter har förändrats. Ett exempel: När man som läsande barn utforskar världen stöter man först på idén om att ”Finland” vore en nation. Litet senare upptäcker man förbluffad, att ortodoxt kristna människor som talade en östersjöfinsk språklig varietet för 400 år sedan flydde från Karelen till Tver (se karta) och hellre bodde djupt inne bland rysktalande människor. Det nämndes inte när freden i Stolbova avhandlades i skolan.
Du har rätt om etnonationalismens fördärvlighet. Men den nationalsocialistiska glosan ”tusenårsrike” var ett befängt ordval om ”baltstaterna”.
På Ryssland har du inget öknamn. Du har kritiserat individen Vladimir Putins etnonationalism med korrekta, beskrivande ordval, om jag minns rätt. Jag minns inte att du har uttalat dig om Rysslands eller ryssars etnonationalism. Men när du skriver om folken väster och sydväst om nuvarande Ryska federationen beskriver du utförligt extremisters historiska och samtida brottsliga eller förkastliga gärningar. Det är behövligt, men jag uppfattar även en hätsk ton gentemot hela stater och deras ledare. En hätskhet som ej kommer Ryssland till del.
Jan Arvid G!
Jag har absolut inga negativa känslor gentemot något folk eller land överhuvudtaget. Min avsky är politisk i de fall jag har några negativa känslor.
När det gäller Putins nationalism bygger den bara delvis på rysk etnicitet, han inser ju att cirka 30 procent av Rysslands befolkning består av icke-etniska ryssar och att ett försök att etniskt rensa Ryssland skulle leda till den ryska federationens kollaps.
Tragedin med Zelenskyj är att även han insåg detsamma när det gällde Ukraina, vilket gjorde att det program han blev vald på 2019 innehöll stöd åt kulturell och språklig autonomi för Ukrainas etniciteter. Har Boris Johnson rätt så blev dock hoten från extremhögern för mycket och Zelenskyj tvingades till en hårdare politik mot minoriteterna trots att han till synes senare undertecknade lagar som stärkte minoriteters rättigheter, såsom lagen om etniska minoriteter som garanterar självidentifikation, yttrandefrihet, kulturell bevarande och användning av minoritetsspråk i privat och offentlig sfär, en åtgärd som var en förutsättning för EU-medlemskapsförhandlingar. Men de skyddade minoriteterna i lagen är endast de som inte har ett majoritetsspråk i ett annat land vilket då utesluter de största minoriteterna såsom ryssar, ungrare och rumäner t ex, vilket gör att lagen lyckas med konststycket att inför EU låtsas att man skyddar minoriteter, medan man egentligen ökar trycket på de största grupperna.
Det absurda i den politiken är att det verkar som att avlyssningarna av kretsen kring Zelenskyjs korrupta elit visar att de sinsemellan pratar ryska med varandra medan den rysktalande vanliga befolkningen blir trakasserade på gatan om de ”pratar fiendens språk”.
I Sverige ser vi nu hur SD vill ta bort lagar som skyddar mot diskriminering som tillsammans med återvändarpolitik och islamofobi riskerar att splittra även Sverige. Ett splittrat Sverige mellan etniska svenskar och 30 procent med utländskt ursprung är ett försvagat Sverige, trots allt oväsen om att stärka Sveriges försvar. Splittrade länder är svaga.
Putins försök till balans har långa rötter inte minst till Lenins och Stalins kompromiss om att bygga ett Sovjetunionen på ett antal republiker och autonoma områden men med partiet som sammanhållande kraft. Det var den kompromissen man behövde för att kunna ta över den mer enhetliga ryska kolonialmakten.
Istället för kommunistpartiet spelar nu eliten kring Putin samma roll som sammanhållande kitt. Och så länge Putin levererar får han stöd. Han har trots allt lyckats ge Ryssland en ekonomi per capita ungefär som Sydeuropa, bringat ner antalet mord till 1/5 och gett rysk nationalism ny självkänsla.
Putins beslut att invadera Ukraina ledde till både positiva och negativa effekter för Ryssland, bortsett från kostnaderna i människoliv och pengar. De positiva är att man har satt ner foten, hit men inte längre, för Natos expansion. En annan positiv effekt (för Ryssland) är att man genom västs sanktionspolitik lyckats bygga en mäktig ”de sanktionerades international”. Detta gör att USA inte längre är ensam herre på täppan, vilket är bra. USA klarade uppenbarligen inte den rollen. Det är imponerande hur dåligt man utnyttjat den position man hade 1991 då USA var den enda supermakten som återstod och som totalt dominerade både militärt, ekonomiskt och kulturellt. Men man föll på det militär-industriella komplexet som inte gror i fredlig mylla utan behöver ständigt nya krig för att frodas.
Till det negativa hör att Ryssland förvandlats till en pariastat i väst, vilket kommer att ha konsekvenser för lång tid framåt och samtidigt skänkt Natovännerna i Finland och Sverige det stöd de behövde för att göra Östersjön till ett Natoinnanhav. Det kan knappast ha varit avsikten.
På sätt och vis har man spolierat Peter den Stores ambition om att öppna Ryssland mot väst och mot havet. Men Putin kommer inte att släppa de sista resterna; St Petersburg och Kaliningrad, utan strid hur gärna än de nordiska länderna och Baltikum vill låsa in Ryssland.
När det gäller rätten enligt folkrätten att stödja förtryckta minoriteter i andra länder har du nog rätt, det kräver beslut i FN:s säkerhetsråd vilket är svårt med gällande regler för veto. Men hade Sverige hamnat i samma situation med t ex en förföljd svensk minoritet i Finland hade vi sannolikt agerat som under vinterkriget men nu med mottot ”Finlandssvenskarnas sak är vår”. Och precis som då hade vi inofficiellt stött finlandsvenskarna med vapen och ”frivilliga” ungefär som Putin i Donbass mellan 2014 och 2022