Tysklands usla försvar av sina nationella intressen

Napoleons inmarsch i Berlin av Charles Meynier, 1810

Säkerhetskonkurrens är den främsta källan till konflikter i det internationella systemet, eftersom stater som strävar efter nationella intressen och säkerhet för sig själva ofta undergräver andra staters säkerhet. Förmågan att överskrida nationalism genom att sträva efter en mer kosmopolitisk världsordning är således ett attraktivt alternativ. För Tyskland, med sin destruktiva historia av extrem etno-nationalism och fascism, har idealistisk internationalism en enorm dragningskraft.

Men, är det möjligt att överskrida maktkonkurrens när staten är den högsta suveränen? Bör aggressiv maktpolitik hanteras genom att ignorera nationella intressen eller hantera konkurrerande nationella intressen? Kosmopolitisk och liberal idealism övervinner inte maktpolitik och skapar inte ett globalt samhälle, snarare leder det till att nationella intressen försummas och till underordning mot främmande makter. Aggressiv nationalism kommer sannolikt att vara den motreaktionen för ignorering av nationella intressen.

I början av 1800-talet föll tyskarna för lockelsen av internationell idealism och misslyckades därmed att försvara sina nationella intressen. Kulturell nationalism och ekonomisk nationalism blev instrument för tyskarna att balansera fransmännen och återupprätta sin nationella värdighet och sina nationella intressen. Två århundraden senare är Tyskland återigen inkapabelt att hävda sina nationella intressen och frikoppla sig från det kosmopolitiska, hegemoniska USA. Det verkar troligt att historien kommer att upprepa sig när Tyskland återgår till kulturell och ekonomisk nationalism – efter att ha dömts till vasallskap och irrelevans.

Tysk underordning till Frankrike

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var det Frankrike som representerade en kosmopolitisk universell civilisation där utveckling innebar att bli mer lik Frankrike. Napoleon kunde således hitta särskilt utvalda människor i alla länder som var villiga att stödja honom, även om hans internationalistiska initiativ vanligtvis tjänade Frankrikes nationell intressen.

När Napoleon invaderade Tyskland i början av 1800-talet avstod tyska prinsar med stor entusiasm sin suveränitet och sina nationella intressen till fransmännen. I det här, som blev känt som ”prinsarnas skam”, välkomnade många tyska härskare Napoleons annektering av västra Rhensstranden. En kombination riklig ekonomisk kompensation och fjäsk för Frankrike resulterade i att de tyska prinsarna offrade sina nationella intressen och sin värdighet.

Tyskarna och andra européer oroades allt mer över Frankrike och den lydnad som krävdes av allierade i det napoleonska kontinentalsystemet. Under täckmantel av internationalism och kosmopolitism utvecklades ett system som främst gynnade franska tillverkare. Den kulturella fjäskandet för Frankrike resulterade i att tyskarna misslyckades med att vidareutveckla sin egen kultur. Medan fransmännen utlovat fred under deras beskydd, fick européerna istället ständiga krig eftersom de blev indragna i fransmännens krig mot britterna.

Vad var då lösningen? Tyskland började sträva efter kulturell och ekonomisk suveränitet som villkor för att återställa sin värdighet, nationella intressen och sin politiska suveränitet. Voltaires filosofi om en gemensam väg till kosmopolitisk universell civilisation utmanades av Johann Gottfried Herders filosofi om att kulturella skillnader borde bevaras för att bidra till ökad mänsklig rikedom.¹ Kulturen är den länk mellan det nödvändiga kitt som krävs för social sammanhållning och samhällelig värdighet. Herder varnade för att imitation av främmande kulturer gjorde folket ytligt, konstlat och svagt. I Ryssland fanns det liknande farhågor om att imitation av fransk kultur undergrävde Rysslands unika utveckling och dess förmåga att bidra med något nytt till världen.

Ekonomisk suveränitet blev också ett krav. Friedrich List insåg att ett alltför stort ekonomiskt beroende också undergrävde politisk suveränitet:

”Så länge mänsklighetens vi har en uppdelning i oberoende nationer, kommer den politiska ekonomin att konkurrera med kosmopolitiska principer … en nation agerar oklokt genom att sträva efter att främja hela mänsklighetens välfärd på bekostnad av dess egna speciella förmågor, dess välfärd och oberoende”.²

Tysk underordning till USA

Efter andra världskriget svängde pendeln i motsatt riktning då den tyska nationella makten var tvungen att underordna sig internationalistiska initiativ. Som förbundskansler Helmut Schmidt hävdade 1978 var det:

”Tysk utrikespolitik vilar på två starka pelare: Europeiska gemenskapen och Nordatlantiska alliansen … Det är desto mer nödvändigt för oss att iklä oss denna europeiska mantel. Vi behöver denna mantel inte bara för att täcka våra utrikespolitiska nakenheter, som Berlin eller Auschwitz, utan vi behöver den också för att täcka dessa ständigt ökande relativa styrkor, ekonomiska, politiska, militära, hos den tyska förbundsrepubliken inom väst”.³

Dessa grundpelare för den tyska utvecklingen var också ett fängelse, då de fastställde underordningen till USA. Med Lord Hastings Lionel Ismays (Natos förste sekreterare): Nato skapades för att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.⁴ Storbritanniens och USA:s historiska roll hade alltid varit att förhindra att Tyskland och Ryssland kom för nära varandra, eftersom det skulle skapa ett maktblock som kunde utmana den maritima hegemonens dominans i periferin. Fredstida allianser som begränsar och vidmakthåller motståndarnas svaghet garanterar också de allierades beroende och lydnad. I likhet med sin franska föregångare vädjar USA till kosmopolitisk universalism för att hantera ett internationellt system som gagnar USA:s nationella säkerhet.

Tyskland i nedgång

Fram till nyligen var Tyskland känt som den industriella motorn som drev de europeiska ekonomierna framåt, samtidigt som det till synes hade lärt sig av sin historia genom att försöka lyfta upp liberala demokratiska principer över maktpolitik.

Denna era verkar nu vara över, eftersom Tyskland har förändrat sig under på anmärkningsvärt kort tid. Tyskland misslyckas med att försvara sina grundläggande nationella intressen, dess ekonomi avindustrialiserades, samhället blev mer pessimistiskt, det politiska ledarskapet har återupptäckt entusiasmen för krig, tyska stridsvagnar brinner återigen i Kursk, det finns tecken på kommande politiskt våld, yttrandefriheten undergrävs och den politiska omvälvningen öppnar dörren för politiska alternativ som regeringen bekämpar.

Den tyska ekonomiska modellen har kraschats i och med att Tyskland avskurit sig från Ryssland som en källa till billig energi och en som enorm exportmarknad för sina tillverkade varor. Washington pressar också Tyskland alltmer att bryta sina ekonomiska band med Kina, vilket betyder sämre konkurrenskraft och ett extremt beroende av USA. Tysklands undergivenhet demonstrerades av den öronbedövande tystnaden, när dess viktiga energiinfrastruktur förstördes av dess egna allierade (USA och Ukraina), medan europeiska allierade som Tjeckien hänvisade till attacken som legitim och Polen bad Tyskland att hålla tyst och be om ursäkt för att ha byggt rörledningen. I takt med att Tyskland avindustrialiseras och dess ekonomi försämras har USA svarat genom att erbjuda subventioner till tyska industrier som vill flytta över Atlanten till USA.

Kärnan i problemet är att Tyskland inte längre försvarar sina nationella intressen tillräckligt. Medan allmänheten flyr till alternativa medier och nya politiska partier vet regeringen inte hur den ska reagera. Polisen dyker upp hemma hos journalister, och demonstranter blir misshandlade av polisen för att de protesterar mot ett folkmord i Palestina, som Tyskland har stöttat med vapenleveranser. Den tyska utrikesministern kände sig tillfred med att förklara att Ukraina kommer att fortsätta att få stöd ”oavsett vad mina tyska väljare tycker”. Media avfärdar politiskt våld mot Sahra Wagenknecht på den politiska vänstern, vilket till viss del rättfärdigas med att hävda att hon egentligen är politisk höger. På den faktiska politiska högerkanten stormar AfD fram och fyller det vakuum som en inkompetent regering utan plan lämnats efter sig, och de mediepolitiska eliterna har svarat på denna våg genom att diskutera huruvida detta oppositionsparti borde förbjudas. AfD:s uppgång jämförs med Hitlers uppgång, men AfD driver på för en förhandlad fred i Ukraina medan regeringen har stöttar militära lösningar.

EU agerar också djupt irrationellt i Ukrainakriget. Européerna brukade inse att den amerikanska ambitionen att dra in Ukraina i Natos omloppsbana skulle resultera i ytterligare ett europeiskt krig. År 2008 försökte européerna motsätta sig ett Nato-medlemskap för Ukraina av denna anledning. Med Angela Merkels ord skulle Moskva tolka försöket att få Ukraina in i Nato som ”en krigsförklaring”. Ändå fortsatte de 2008 lova framtida medlemskap för att blidka Washington. Efter att ha destabiliserat den ukrainska regeringen blev européerna garanter för en enhetsregering i Kiev 2014, men svek sedan detta avtal om stabilitet, då USA istället drev på för en kupp. Efter att kriget brutit ut i Donbas – som en direkt följd av kuppen – förhandlade tyskarna och fransmännen Minskavtalet, men erkände sedan att det bara var för att vinna tid för att rusta upp Ukraina. När Ryssland invaderade 2022 tystnade européerna igen, eftersom USA och britterna saboterade fredsavtalet i Istambul och började istället hetsade för krig.

Även om Ukraina förlorar kriget vill européerna inte diskutera återställandet av Ukrainas neutralitet. Istället menar EU:s tillträdande utrikespolitiska chef att det inte borde förekomma någon diplomati med Ryssland eftersom Putin är en ”krigsförbrytare”. Och hon har definierat seger som innebär en uppdelning av Ryssland i många mindre nationer. Ungern har försökt återställa diplomati och förhandlingar och Orbán reste till Kiev, Moskva och Peking. EU svarade med att straffa Ungern. Därefter har EU begränsat sig till det ouppnåeliga målet att besegra världens största kärnvapenmakt och en viktig handelspartner, samtidigt som de avvisat alla diplomatiska försök.

Att lösa problemen med Tyskland och EU kräver en minst sagt reflektion över den europeiska säkerhetsarkitektur som byggts upp under de senaste 30 åren. Beslutet att åter dela Europa och stegvis flytta dessa skiljelinjer österut var ett sätt för att uppnå kollektiv hegemoni – inte för fred eller stabilitet. Enligt president Bill Clintons ord i januari 1994, har vi inte råd att ”dra en ny linje mellan öst och väst som skulle kunna skapa en självuppfyllande profetia om framtida konfrontation”.⁵ Att utöka Nato utlöste ett nytt kallt krig om var de nya skiljelinjerna skulle dras i Europa. Detta har ingenting med liberal demokrati att göra, utan betyder främja endast en unipolär världsordning, som nu har nått vägs ände. Att fortsätta på denna väg förvandlar Europa från ett säkerhetsobjekt till ett säkerhetsubjekt. För att komma på rätt väg krävs att man erkänner de misstag som gjorts under de senaste 30 åren och som hyllats som rätt politik. Utan korrigering kommer EU att slits sönder och Tyskland kommer att fortsätta att minska i betydelse.

En nationalistisk motreaktion framöver?

Underlåtenheten att försvara nationella intressen lämnar ett vakuum för nationalistiska politiska krafter. Nationalism kan vara en rörelse för nationell befrielse, suveränitet, frihet och välstånd i Johann Gottfried Herders anda. Kristider kan dock också producera fulare former av nationalism. Hur som helst kommer en politisk korrektion (eller överkorrektion) så småningom att komma.

1. G. Herder book in 1784 “Ideas of the Philosophy of the History of Mankind”.
2. List, F. 1827. Outlines of American Political Economy, in a Series of Letters. Samuel Parker, Philadelphia, p.30.
3. Bundesbank. ‘EMS: Bundesbank Council meeting with Chancellor Schmidt (assurances on operation of EMS) [declassified 2008],’ Bundesbank Archives, N2/267, 30 November 1978.
4. https://www.nato.int/cps/en/natohq/declassified_137930.htm
5. https://usa.usembassy.de/etexts/ga6-940109.htm