”Wienderbar!” utbrister spontant min vän, den fyndige kulturentreprenören Fredrik, när jag avslöjar att jag befinner mig på resande fot, med siktet riktat mot Wien. Med mig i datorn ett utkast till en debattartikel vi gemensamt filar på, temat är ”AI förutsätter medborgarlön”.
Vi hemfaller inte till teknologisk determinism. Men tesen förfäktas att den allt snabbare AI-utvecklingen kräver den ekonomiska grundtrygghet som en generell medborgarlön innebär. Redan nu växer anställningsotrygghetens former inom arbetslivet.
Det är som alltid under våra resor, såväl dem i som utanför fosterlandet. Vi, min livskompanjon och jag, både turistar och skriver. Aldrig enbart det första. Även om typiska turistmål uppsöks. Men de reflekterande orden är en följeslagare. De lämnas aldrig hemma. Och pockar på att nedtecknas.
Tredje gången till Wien för min del. Första gången i anknytning till min gästprofessur i Berlin hösten 1993. Vi kvistade ner i vår begagnade Audi. Och ”lyckades” under färden, i ett alptopparnas kuperade landskap med krävande branta backar, sabba bromsarna.
Nervöst lagd som jag är, ville jag återvända till Berlin så fort som möjligt, för att få dem fixade. Kunde inte slappna av och uppleva staden.
Det blev därför ett närmast försvinnande kort uppehåll. Men vi hann besöka Sigmund Freuds mottagning på Berggasse 19, psykoanalysens födelseplats som någon kallat den. Han som beordrades av Gestapo att skriva någon vänligt om dem, innan han tilläts gå i landsflykt i London.
”Jag kan varmt rekommendera Gestapo”, fick han till det.
Andra besöket nu i våras. Centrumet för Wiederstand tog vi oss till. I vårt ständiga sökande efter motståndets möjligheter även i totalitära system. Spartanskt inredda rum, inte särskilt påkostat. Underfinansierat. Frestande tolka det som att ämnet är kontroversiellt.
Samma sak i Spanien efter Franco. Jag minns en guide i Alicante som kommenterade detta när vi studerade ett skyddsrumsmuseum från inbördeskriget. Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. Men i Spanien upptäcks hela tiden nya massgravar. Historien vägrar tiga.
Det totalitära kastar långa skuggor. Aldrig kan det konstateras att nu är det definitivt efteråt. Och över.
Även till Steinhof sökte vi oss vid senaste Wienbesöket, där barn avlivades av nazisterna när den ”slutgiltiga lösningen” skulle genomföras. Nästan bara vi två rörde sig på det forna, vidsträckta, sjukhusområdet.
En märklig, ödesmättad, atmosfär, smög sig in i sinnet. I vetskap om vad som sig här en gång utspelades. Ännu en svärtans minnesplats, också den nedtonad. Förträngd och förnekad?
Café Central, där de stora elefanterna, en av dem Leo Trotskij, dansat, lyckades vi inte ta oss in på. Alltid knökfullt med långa köer. Men det ska vi denna gång, det har vi givit oss attan på.
Dessa österrikiska författare, som givit ansikten åt den centraleuropeiska, intellektuella andan. Elfriede Jelinek. Ingeborg Bachmann. Stefan Zweig. Den omstridde Peter Handke.
Min favoritförfattare Thomas Bernhard var österrikare. Ett land och framförallt ett folk han djupt avskydde, för dess bruna färg. På foton från efter Anschluss står ”vanliga” medborgare i Wien och betraktar knästående judar som rengör gatorna med tandborstar.
Nazismen inget utan dessa ”vanliga”, anpassliga. Medlöperi och anpasslighet intrikat sammanflätade.
Först 1955 tillät de allierade Österrike att sköta sina egna angelägenheter, efter att ha tvångsadministrerat landet. Min misstanke är att det bruna fortfarande sitter djupt. Hur spåra det?
Och var finner vi dagens motståndsfickor, det aldrig kvästa motståndets hoppingivande möjligheter? Och då syftar jag inte enbart på där vi befinner oss nu.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Ekstrand!
Du skriver i postexistensialisms tecken! Bra så! 😉 Gillar inte Thomas Bernhard. Bitterhet mot de egna leder ingenvart. Författare bör ägna sig åt försonande drag.
Bäste Lasse Ekstrand!
Skippa Central, liksom Landtmann! De är turistfällor båda. Välj Prückel, Eiles, Sperl, i den ordningen, alla tre, istället! ”Prückel är så fult att det blir sublimt”, sade min före detta kollega Richard Swartz när jag kinesade hos honom i Wien 1997 och han gav mig detta trippelråd. Jag har sedan alltid följt det. Och så kan du ta med dig två andra österrikare i bagaget: Joseph Roth och Marlen Haushofer. Det finns fortfarande oöversatta verk av dem bägge som du kan förfina din tyska med.
God fortsättning på julen!
Bäste Anders Björnsson!
Central är en gammal dröm, men jag har nog givit upp den nu. Liksom Landtmann en gång ställen där ”de” satt. Jo, numera turistfällor, långa köer utanför. Tack för tips på kaféer, som inte turistifierats, att ha i i minnet vid nästa besök i staden, kanske redan till våren. Upptäckte Café Raimund häromdagen. Roth har jag läst.
God fortsättning på julen!
Anders B, noch einmal!
I hastigheten glömde jag, gamle man: Prückel var mitt och min livskompanjons första kafé i Wien! Men, förstås, värt ett återbesök.
Jag besökte Wien under en följd av år, alltid på uppdrag av IAEA. Val av hotell gjordes pragmatiskt, nära en tunnelbanestation eftersom vi alltid åkte tunnelbana till IAEA. Första kvällen bjöd alltid IAEA på middag, Wienerschnitzel på kalv. Rent vetenskapligt var mötena ett rent nöje, 20-25 personer från hela världen, informella diskussioner varvat med föredrag och planering vad som behövde göras var och en på sitt håll när vi kommit hem. Det var alltid IAEA som satte agendan, självklart helt fredliga projekt.
Som regel blev det några timmar över efter avslutat möte och innan hemrsea, då var ett besök på Domgasse 5 ett måste. Liten gatstump nära Stefansdomen, tog alltid lite tid att hitta. Vem som bodde där? Det lämnar jag till läsaren.
God fortsättning!