Wolodarskis dröm

Peter Wolodarski är chefredaktör på ”Sveriges Washington Posts” (DN). Han skriver idag om Jeff Bezos’ ”blodbad” på den riktiga Washington Post i sin DN.

Det är en förbluffande aningslös artikel. I Wolodarskis värld är medier antingen fria eller ofria. Fria är de vars ägare låtsas hålla sig borta från redaktionell politisk styrning, och ofria är de där ägarna öppet deklarerar den politiskt redaktionella linjen. Wolodarskis föredömen är familjen Bonnier i Sverige och familjen Graham i USA. Dessa låter redaktörerna, reportrarna och journalisterna fritt lyfta fram sanningen i upplysningens klara sken oavsett hur den ser ut. Annat är det med diktaturernas ofria medier. ”I Ryssland, Turkiet och Ungern har vi under 2000-talet sett vad som händer med fria medier när auktoritära krafter kopplar greppet” skriver han käckt.

Men hur står det egentligen till med ”pressfriheten” i hans eget land idag?

Vad Wolodarski inte tycks begripa är vad som i grunden avgör om mediesituationen i ett land tillåter granskning den verkliga makten, d v s att yttrandefriheten skapar en sådan ”frihet”. Det avgörande är inte om en god eller ond privat oligark, techmiljardär eller svensk eller amerikansk finansfamilj äger medierna. Nej det är mångfalden av ägare bland konkurrerande politiska krafter som möjliggör om yttrandefriheten fungerar, alltså om vi har ”pressfrihet”. Det här bestämmer ytterst hur demokratin fungerar.

Wolodarski är ung, 35 år yngre än sin företrädare Arne Ruth, som var chefredaktör 1982–1998. Ruth förde på slutet av 1990-talet en principiell strid mot dåvarande Bonnier-VD:n Bengt Braun om riskerna för demokratin med Bonniers ökande dominans inom svensk media. Då fanns planer på att Bonniers skulle köpa också Svenska Dagbladet, som ägdes av familjen Wallenberg via Investor AB. DN var då en mycket god affär, medan SvD sedan länge körde på fälgarna. Man överlevde tack vare det dåvarande statliga presstödet. Efter det här fick Arne Ruth nog och sade upp sig. Efter detta har ingen diskussion förts om monopoliseringen i mediebranschen.

Bonniers affär med Wallenberg blev dock aldrig av, kanske tack vare Arne Ruths motstånd. Men 1998 såldes SvD istället till norska Schipsted, vilket förstås var minst lika skadligt för ”pressfriheten”.

Idag är ägandestrukturen i de stora och små ”traditionella medierna” extremt monopoliserad och dessutom statligt politiskt styrd via så kallade ”demokratikriterier”. Några få mediehus äger rubbet, vilka i sin tur ägs av riskkapitalbolag med rottrådar till Wall Street. De kapar även åt sig det mesta av den miljard i statligt mediestöd som fördelas varje år. Det här anses inte som något problem längre. Så länge pengarna flyter in till redaktörers och journalisternas löner och mediehusens vinster är branschen nöjd. Den politiska styrningen talar man inte heller om längre. Det finns bara ”fria medier” (i Västvärlden – utom Washington Post) och ”ofria medier” i Ryssland, Turkiet, Ungern… En grovt förenklad bild.

Wolodarski skriver i ett ögonblick av plötslig klarsyn: ”Även mediehus är företag och måste långsiktigt klara sig på marknaden för att överleva.” Men vad detta kan leda till även för Bonniers, Schipstedt, m fl pratar vi inte om. Vem styr idag medierna? Follow the money, är det självklara svaret, som man helst inte svarar högt. Wolodarski och de flesta i mediebraschen lever i en drömvärld.