Bang, Red Top, Cello, Säverman och Ekstrand. (Kollage: Redax)
Till en kopp snabbkaffe om morgonen, i sällskap med ett litet glas pressad citron för c-vitaminernas skull, läser jag ett kåseri av Ove Säverman i DN 250425. Det slår mig att det var länge sedan jag tog del av något från just honom.
Men det kan förstås förklaras av att jag sällan läser DN.
Bara om jag råkar ramla över något i det ständiga internetflödet. Och som obetvingligt fångar mitt annars kräsna intresse. Nu reagerade jag på att hans namn dök upp, det väckte nyfikenhet hos den morgonblurige.
Tonen i texten, vars ämne är drönarkanoner (!) och där legendarer som Rut Holm och Kai Gullmar förekommer (du okunnige, googla!), är lättsam och underhållande. Typiskt och utmärkande för ett sannskyldigt kåseri, skulle man kunna säga. Så ska en slipsten dras.
Jag har alltid känt beundran för duktiga kåsörer, nära att jag skrev stilister, ja – varför inte? Red Top, Cello och andra. (Alltid med signaturer under draporna, nej inte Säverman.) Var är de numera, förresten? I spalternas okända himmel?
Kanske bör Jolo räknas till kåsörernas skara? Jösses, nu blev det visst bara DN-pennor. Av bara farten. Nja, Cello tillhörde väl Expressen? Säkert har jag, i sedvanlig tankspridd ordning, glömt någon som förtjänar att nämnas i sammanhanget. Rune Moberg i gamla SE, kanske.
Vad med bitvargen Johan Croneman, också DN. Men vill han tituleras kåsör? Skulle knappast tro det. Och nog borde jag komma på någon kvinna för att dämma upp gubbslemmet. Bang? Kerstin Thorvall? Annette Kullenberg? Marianne Höök? Kid Severin?
Som att dra kaniner ur trollkarlens hatt. Jag hämtar alla, gubbs som kvinns, ur minnets otäta fatabur. Säkert missar jag en och annan som borde framhållas.
Att kåsera är en svår konst. Men genren hålls inte särskilt högt bland de uppnästa och finkulturella, om jag förstått det rätt. Det anses finare att begå krönikor eller kolumner. En annan kvalitet, mer litterär.
Kåserierna lämnar vi till dem som inte har något tungt och bestående att förmedla. Äsch. Som om det vore enklare att underhålla och förnöja! En aktningsvärd konst i sig.
Osökt kommer jag att tänka på min mor som var en fena på bordsvisor. På att rimma. (Jag har ärvt den förmågan, spontanrimmar gärna till omgivningens inte omedelbara förtjusning.) Hon var ofta efterfrågad att oavlönat ”leverera” (usch för det ordet) till olika högtidsdagar.
Särskilt när hymens band skulle knytas. Och det var festligt värre.
Att, som min mor och på beställning, få till en bra bordsvisa med kuliga rim är definitivt inte lätt. Men inte hålls bordsvisan, i likhet med kåseriet, särskilt högt som genre. Inte är det poesi. Utan något man med vänsterhanden snor ihop och som skall skrålas vid lämpligt tillfälle.
Gunnar Ekelöf, en av våra främsta modernistiska 1900-talspoeter, även på en europeisk nivå, beundrade oförbehållsamt dem som kunde skriva i bunden form. De folkkära rimkonstnärerna. Ferlin, Grundström och Taube.
Han borde naturligtvis ha inkluderat Hallstahammars store son, Thore Skogman. Hejdlöst rimmande. Ekelöf visste hur svårt det är. Lättare att dikta fritt med ”ojämn” högerkant.
Det slår mig att akademiker är dåliga på att kåsera. (Ulf Peder Olrog, Gösta Knutsson och Hasse Alfredson direkt undantagna.) Det berättar någonting. Akademiker sätter en ära i att lägga ut texten och vara långrandiga. Omständliga och invecklade. Kommer aldrig till skott.
Man kan bli tokig för mindre om man försöker att dyka ner i en akademikertext. När ska den
börja? Och var gömmer sig poängen?
Skulle stilpoäng delas ur, blev det rött kort. Absolut förbjudet att skriva som en akademiker när man kåserar. Därför så svårt. Lättare skriva krångligt än enkelt. I det senare fallet lyckas nå fram till en läsare och beröra.
Punkt slut.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Igår ja idag ja – och fler posörer än kåsörer – det har med tidsandan att göra tror jag, kåsörer skriver till en bred publik – posörer till en grupp individer, och utestänger den bredare publiken. Tidsandan är tråkig – och fylld med pk-gödsel för alla ska tycka lika, och då blir posören takthållare. Jag spånar – och kan ha fel – men det tror jag inte!? Posörens tid är kort tror jag! Jag kan ha fått allt om bakfoten, men det tror jag inte, som sagt!
Dan Johan Kotka!
Jag finner din distinktion mellan kåsör och posör mycket träffande. Och delar din kritik av tidsandan. Och som jag svarade en person häromdagen, som menade att dem jag räknade upp, skulle vara ”gamla” och ”omoderna”. En bra text är alltid bra, oavsett hur den genrebestäms och när den skrivs. Och en bra text når alltid sina läsare, om än få eller många.