I veckan anklagades USA:s försvarsminister Pete Hegseth för att ha beordrat mord i Karibien. Foto: Evan Vucci/AP – vinjett i SvD
Vem bryr sig längre om folkrätten? Det frågar Ove Bring, professor i internationell rätt, i Svenska Dagbladet den 4 december (betalvägg).
Han skriver att världspolitiken har genomgått dramatiska förändringar när triumviratet Putin, Xi Jingping och Trump helt negligerar FN-stadgans påbud att ”avhålla sig från hot om eller bruk av våld”, där normer om staters likställdhet ersätts med den starkes rätt till intressesfärer och när folkrättens procedurer för internationellt samarbete avvisas.
Bring skriver vidare att den internationella ordningen ”nu brännmärkts som västerländsk av framför allt Ryssland och Kina, men även i någon mening av Indien, Sydafrika och Brasilien. Man säger sig företräda en ny världsordning som gör rent hus med västerländsk dominans och möjliggör för andra stater (läs regionala stormakter) att tillvarata egna intressen.” Därför måste vi ”inse att den universella rättsordningen, med FN-stadgans folkrätt, är tillbakaträngd – och detta för obestämd och oöverskådlig tid.”
Ove Bring är inte den ende som nu talar om att FN-stadgans grund är hotad. Regeringen och media har också börjat vurma för FN-stadgan. Men det är nu när globala syd genom BRICS-länderna vänder sig mot västs dominans och inte accepterar hur Väst tolkar FN-stadgan efter eget gottfinnande. Västs likgiltiga inställning till Israels folkmord i Gaza har avslöjat dess hyckleri och dubbelmoral.
Globala syd ser ju också hur Europa inte eftersträvar fred i Ukraina. Lägg märker till att när Ryssland invaderade Ukraina möttes detta av ett kraftigt fördömande i FN:s generalförsamling. Men på grund av Europas beteende har kritiken de senaste åren blivit allt lamare. När Ryssland införlivade Donbas och Krim och väst protesterade hänvisade Putin till hur Väst ryckte loss Kosovo från Serbien, utan ens en folkomröstning.
Det intressanta i Ove Brings text är att han inte med ett ord tar upp hur Europa under de senaste tre decennierna undergrävt folkrätten genom sina krig i Afghanistan, bombningarna av Serbien, angreppet på Libyen, understödjandet av jihadisterna i Syrien och kriget i Irak, som ingalunda har beslutats i FN:s säkerhetsråd.
Ove Bring har varit en av dem som stött dessa krig med tal om humanitära interventioner som har varit ett sätt att rättfärdiga flera av dessa krig. Nu slår detta tillbaka på oss Väst. FN-stadgan är naturligtvis ett mycket viktigt juridiskt vapen för en småstat som Sverige. Men med politiker som är helt avsaknad av principer och dessutom backas upp av media kan det gå hur som helst för att land som Sverige.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Ja kan bara hålla med, Ove Bring har jag inget för, genomgående under folkmordet i Gaza har han figurerat i media och jämt gått i försvar av Israels brytande av just folkrätten, det är då lustigt att han då grämer sig över att folkrätten får allt mindre respekt.
Notera också hur han skriver: ”Folkrätten utmanas även av en bristande respekt för krigets lagar: kemiska vapen i Syrien, rysk krigföring mot en civilbefolkning, Hamas terrorattack den 7 oktober, Israels krigföring i Gaza och RSF-milisens framfart i Sudan.”
Bring skriver alltså svartmålande ”rysk krigsföring mot en civilbefolkning” samtidigt som Israels folkmord beskrivs lite oskyldigt och eufemistiskt som ”Israels krigsföring”.
Som du säger, Väsvärldens, EU:s, Natos brytande av folkrätten de senaste 30 åren nämns inte ens. Istället blir det fokus på Västs antagonister, vars brott blir en liten plutt i jämförelse med Västsvärldens kollektiva våld på folkrätten ända sedan interventionen i Jugoslavien på 90-talet.
Mest illarvarslande i denna fråga är i mitt tyckte att mindre stater, som är beroende av folkrätten som t ex Sverige däremot inte försöker upprätthålla folkrätten bättre. Man struntar i den totalt, eller ja… när Sveriges regering/media talar om Ukraina tar man fort upp folkrätten i sin kritik av Ryssland, men när Gaza kommer på tal i nästa minut nämns folkrätten i princip aldrig.
Hur kan Västvärlden tro att omvärlden skulle ta deras snack om att respektera folkrätten, mänskliga rättigheter o s v när det är så uppenbart att Väst använder folkrätten godtyckligt – endast då den gynnar deras egna intressen?
I världspolitiken idag står folkrätten inför stora utmaningar med allt fler brott mot internationella regler, trots att den är avgörande för att reglera staters beteende och skydda människor; den upplevs ofta som svag och godtycklig eftersom den saknar en stark verkställande makt, men fortsätter ändå att vara en norm för fredliga konflikter och mänskliga rättigheter, särskilt genom FN och internationella domstolar, även om stormakter ibland prioriterar egna intressen.
Ämnet är självklart högintressant, och nödvändigt. Den nya kommande, av många så högt berömda, ”multipolära världsordningen” visar faktiskt alltmer tecken på hur just de största länderna överhuvudtaget allt lättare tar till vapenmakt mot alla möjliga fenomen – som senast nu de helt oidentifierade snabba båtar som rör sig i Karibiska sjön – vars last vi faktiskt inte fått reda på något om alls, och vars våldsutövning dömts ut närmast enhälligt av både egna amerikanska som internationella jurister och specialister.
I vare sig Kosovo-Metohija (det serbiska provinsnamnet) eller KosovA (det albansktalande området) finns inte, som antyds här ovan, något ”enat Väst” – lika lite som i det israeliska Palestinakriget. Spanien och flera europeiska länder, exempelvis, har tvärtemot vägrat erkänna Kosova som en självständig stat och likaså har länder som Spanien, Belgien, Irland – och inte minst Norge – både hårt kritiserat Israel och till och med infört både vapen- och reservdelsrestriktioner och till och med totalt saluförbud för leveranser till Israel, medan de mest högernationalistiska regeringarna i Europa hyllat såväl Israels ageranden som politikern och personen Putin (typexemplet är naturligtvis Ungern).
I båda dessa praktexempel kring Palestina och Kosova finns faktiskt inget tillnärmelsevis något ”enat, kollektivt Väst” överhuvudtaget. Det är det inte många som noterat, utan bara felaktigt generaliserat.
Jag häcklades för 10-15 år sedan när jag sade att ”det nya kalla kriget” (rent filosofiskt-ideologiskt sett) skulle stå mellan ett ganska hyfsat frihetligt, öppet och tolerant Europa mot just stigande högernationalistiska, tidvis rent våldsfascistiska, stater som en populisthöger som tagit över i fallet Amerika (lyssnade man på vad de sade på knaskonservatismens och de patologiska högerpopulisternas konferenser i Amerika så ogillade de i princip allt europeiskt och civiliserat), som i putinismens hyperortodoxa och högernationalistiska Ryssland.
I början på 00-talet tyckte man att även undertecknads spaning att de mest hårdföra kristna grupperna i ”väst” skulle komma att slå sig i lag med högerpopulistiska grupper vara idiotiska dumheter. Nu är dessa krafter i full samverkan. Amerikanska mediehuset Fox öppnade och arbetade fram det extremreligiösa och konservativa ryska mediehuset Tsargrad. De mest konservativa grupperna från två tidigare fiender slog sig i samman – och gillar varandra än idag – och dessutom på ledarnivå. PTS-sjukan är här: Putin-Trump-Syndromet som håller all civilisation och internationell respekt för lag och rätt på längsta avstånd. En ny anarki för världspolitikens psykopater, där våldet alltid är verktyget.
Har då FN-stadgan någon chans, och dessutom det alldeles ofta totalt glömda Helsingfors-dokumenten från 1975, som numera är en del av Förena nationernas stadga, i vår tid? De största utmanarna kring dessa dokument är framför allt de tre stora militära aktörerna, Ryska federationen, Folkrepubliken Kina liksom de amerikanska Förenta Staterna. De uppfyller alla tre en typisk gemensam aktionsagenda som de flesta gör i modern utrikespolitik: de är inte vänner med sina exakta grannar och med dem som ligger två och tre gränser bort. Ryssland har tappat Kaukasus, delar av Centralasien, Centraleuropa, liksom Kina som angriper till sjöss, i princip, sina alla grannländer som rör sig i Kinesiska sjön och Gula havet med rammande örlogsfartyg efter att just Internationella domstolen i Haag avvisat Kinas komplett absurda territoriella krav på stora internationella vatten söder om Kina, och vars internationella dom Kina rakt av struntar i (trots att man varit en aktiv del av domstolsprocessen) – och därutöver inte minst trumpisternas samtida utfall mot Mexiko, Kanada och till och med Grönland. Vi ser måhända tre nya aggressiva imperialismer i födande. Deras vilja att följa internationell lag är nu en del av den nya multipolära, alltmer våldsamma värld vi faktiskt ser, i det närmaste noll.
Vi ser tre militära stormakter som inte klarar av det nya 21:a århundradet – och hur vi andra skall lyckas ta med oss FN-stadgan från 1900-talet in i 2000-talet. Europa kommer där, åtminstone uppenbart, att stå på motståndarsidan mot den nya stormaktsanarki vi faktiskt redan nu ser vid liv och lust runtom i världen. Dessa tre permanenta stormakter i FN:s säkerhetsråd sköter inte på långa vägar det ansvar de tog på sig att sköta den internationella lagen och rätten åren 1945–1947. Ryssland, Kina och Amerika (och dess israeliska våldsutpost, som aldrig följer några internationella principer alls) har hittills misslyckats alltmer med detta under över ett decennium – och hela eländet började i stort med det illegala anglo-amerikanska krigsangreppet mot Irak år 2003, och Internationella domstolen i Haag dömde ju dessutom år 2022 det ryska illegala krigsangreppet som precis lika illegalt.
Som det gamla ryska ordspråket heter: ”De rika har egna lagar”. Men nu i neo-imperialismens nya multipolära epok ser vi att de mest beväpnade stormakterna, med ytterst vaga ideologiska och filosofiska positioner (om de ens finns) följer bara sina egna regler. Världsbyn, som det hette i början på 2000-talet, känns både avlägsen och nedbränd. Den nya multipolära världen visar sig tyvärr styras av anti-politikens psykopatiska våldsverkare. Vi andra känner blodsmaken i munnen i denna atmosfär. Så vad är i detta fall internationell lag värd? Medan internationella brottmålsdomstolens häkte i Haag har ännu tomma celler för Netanyahu och Putin. Den listan kan komma att fyllas på utan att någon till slut reagerar det minsta.