Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) tar emot promemorian ”Ett hållbart mediestöd för hela landet” från utredare Mats Svegfors. (Kollage: Redax med TT-bild ur SvD den 27 juni 2022 som grund)
Socialdemokraterna anklagas nu för att den nystartade sajten POLITIKKOLLEN har oklar avsändare. Den är tänkt att leda vetgiriga medborgare ”på rätt spår” i politiken, alltså det socialdemokratiska. Ägare är AiP Media Produktion AB, som är ett helägt dotterbolag till Socialdemokraterna, vars VD är Daniel Färm med telefon 070-650 12 09 eller daniel.farm@aipmedia.se. Anklagelsen går ut på att denna mediesatsning är en slags ”trollfabrik” i stil med vad SD sysslat med länge.
Aktuellt i politiken (AiP) var länge en ointressant papperstidning för organiserade socialdemokrater, som inte skördat några framgångar de senaste decennierna. Den har nu som många andra f d printprodukter blivit digital. Man försöker alltså förnya sig genom att bli digital på olika vis. Det är precis vad alla politiska partier gör i dessa dagar, då sociala medier och andra medieplattformar på nätet skjuter upp som svampar ur jorden en varmfuktig augustivecka och drar till sig ungdomar och läsare som tröttnat på de gamla papperstiningarnas enstämmighet.
En titt på POLITIKKKOLLEN imponerar inte. Dess innehåll är mycket magert och bygger på en stor illusion. Återkommer till den.
Men vad är problemet? Jo att det svenska medielandskapet på en generation (30 år) helt förändrats. Internet har – på gott och ont – fullständigt revolutionerat offentligheten. Gammelmedia (papperstidningarna och radio-TV) har förlorat sin självklara dominans och flutit upp som en slags medieparnass där de, som där får sin utkomst, ser ner på alla simpla digitala varianter inom och utom det medieetiska systemet – som alltså skjuter upp som svampar ur jorden.
Traditionellt har man i medievärlden (papperstidningarna) klart skiljt på ”redaktionellt material” och reklam/propaganda/politiska annonser. Så länge radio-TV var annonsfria fanns inte det problemet heller där. Men med Internets intåg flyter det redaktionella och propagandan samman, varpå media i allmänhet blir mindre pålitliga.
För 30 år sedan var det också så att varje medium hade en klar avsändare, som sammanföll med ägandet. Partierna hade egna tidningar. Flest var de ”liberala/oberoende liberala” som alla uppfattade som mer eller mindre folkpartistiska (DN, GP, GHT m fl). Högertidningarna var färre med sitt flaggskepp SvD. Däreutöver fanns även ett antal bonderörelse-tidningar (centertidningar). Alla dessa tidningar stödde de ”borgerliga” partierna och hade stora ekonomiska resurser via rika mecenater inom näringslivet. Problemet var då att vänstertidningarna (s) och (vpk) hade små ekonomiska resurser och även dålig lönsamhet. De borgerliga tidningarna hade större upplagor och fick därmed större del av annonsmarknaden. Presstödet infördes i början av 1970-talet för att upprätthålla en rimlig balans i offentligheten mellan borgerligheten och vänstern. Ända in på 1990-talet sammanföll ägandet med mediernas politiska inriktningen.
I takt med att höger- och vänsterskalan mer och mer flutit ihop har också tidningarna (medierna) blivit allt mer likriktade politiskt. Under 2000-talet, i takt med att de vildvuxna näteflödena ökat, har man inom den etablerade medievärlden börjat tala om sig själva som företrädare för professionell/oberoende journalistik kontra skräpet på nätet, som de framställer som mest desinformation och fakenews. Alltså hög kvalitet mot skräpkvalité, där hög kvalité är mera sanning än skräpkvalité. Höger-vänster-perspektivet har i praktiken försvunnit.
Lägg till detta att man inte längre enkelt kan identifiera vem som är avsändare till mediernas budskap genom att kolla vem som äger mediet ifråga. Ägarna har anonymiserats via så kallade mediehus (Bonnier Media, Shipsted, GotaMedia, Mittmedia…) med ett komplicerat finansiellt rotsystem, som via olika institut leder ända till Wall Street i USA. Det är ”ägarintresset” som anställer ”professionella” medarbetare. Den politiska styrningen har därmed blivit anonym och svårbegriplig.
Medievärlden har alltså delats i ett A- och ett B-lag, där A-laget är finare mediefolk och B-laget är skräpmediefolket. Det här är ett nytt sorts problem som speglard et moderna klassamhället och hotar yttrandefriheten. Överheten och alla som identifierar sig med A-laget informerar sig via de Mediehusens olika kanaler och folket går till de billiga ”sociala medierna”.
När nu AiP (S) anklagas för att starta trollfabrik i stil med SD, så efterlyser man bara tydliga avsändare. Men problemet är att inte heller A-lagets medievärld längre har tydliga avsändare. A-laget lever nu på illusionen om att bara man satsar på ”kvalité och professionalism” hos medarbetarna, så blir det automatiskt ett försvar för sanningen och därmed demokratin. Det här tror dock inte jag och många andra på ett enda dugg. Det är blivit etablissemangets syn på saken som lämnar folket utanför. Att A-lagsmedierna subtilt styrs av en dold och anonym finansvärld låtsas de inte ens förstå. Jag måste säga att jag förundras över att så få inser ägandets betydelse för mediernas politiska inriktning.
AiP:s POLITIKKOLLEN är ett mycket litet problem i det stora mediala sammanhanget. Bråket som engagerar de stora tidningarnas redaktörer speglar bara omstruktureringen av medievärlden och det nya mediala klassamhället. Ett mediesystem som lagfästes efter Mats Svegfors utredning, och som trädde i kraft 1 januari 2024. De som vill tillhöra A-laget svor därefter sin trohet till överhetens värdegrund (demokratikrieriet). Det var en mörk dag för demokratin.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
En intressant artikel som belyser ett ytterst viktigt demokratiproblem som dessvärre inte kommer upp till ytan utifrån ett allmänt samtalsämne i vardagen.
Detta har blivit så bland annat genom Sverigedemokraternas inträde på scenen som en betydande del av regeringen vilket innebär att våra demokratiska grundpelare har kraftigt underminerats. Trist att konstatera med tanke på att detta parti har växt fram med betydande stöd från vardagsmänniskors förhoppning om att det finns ett förlösande svar på fattigdom, bortom hörnet. Märkligt med tanke på att detta SD bär på ett mörkt historiskt arv i närtid. Så lila att inte ens Liberalerna törs tala om att Kejsaren är naken.
Jag befarar att folkviljan kommer att reduceras än mer om inte en motståndsrörelse växer fram som grundas på ett allmänt samtalsämne i frågan.
Framtidens politiska medielandskap i Sverige präglas av en ökad direkt-kommunikation mellan politiker och väljare via sociala medier, parallellt med en hybridisering där partier skapar egna nyhetsmedier, vilket riskerar att förstärka polariseringen men också ökar medborgarnas engagemang och mobilisering, med en allt större roll för AI i både produktion och konsumtion, samt ett behov av att hantera digitalt utanförskap för att inte exkludera delar av befolkningen.
Per L!
Jag är redan utesluten från Facebook t ex. Hur tänker du att digitalt utanförskap ska hanteras?
Att bli utesluten från digitala medier som Facebook innebär att plattformen stänger av ditt konto, med dina kontakter och inlägg. Men har man möjlighet att bygga digital närvaro på egen webbplats eller plattform. Du kanske har blivit blockerad från främmande personer.
I en värld där flertalet numera vill vara synliga på webben, kan det till och med vara en slags katastrof att bli utesluten. Men är det den enda vägen framåt i en värld som aldrig stänger av. Skulle tro att för flertalet är det en självklarhet att ha tillgång till Facebook. Själv anser jag att det är dränerande att tillbringa sin tid på sociala medier allt för ofta. Själv lägger jag min energi på annat än att synas på sociala medier. Men om jag vore lika framgångsrik som Knut L, skulle jag förmodligen skaffa mig en egen plattform.
Digitalt utanförskap innebär att människor hamnar utanför samhället på grund av bristande kunskap om digitala verktyg, vilket leder till social isolering, svårigheter med vardagssysslor, vård, bankärenden, myndigheter och ojämligheter. Det drabbar framför allt äldre, lågutbildade, funktionshindrade och boende i socialekonomiskt utsatta områden och orsakas av hinder som kostnad, otrygghet, brist på färdigheter eller språkbärgarer. Lösningar inkluderar stöd till digital kompetens, alternativa tjänster och fokus på trygghet.
Så klart att tillgängligheten för den enskilde människan ökat att ta del av händelser vår omvärld och samtidigt vara delaktig med åsikter.
Är det svaret på en demokratisk utveckling i folkviljans tecken mot ett bättre samhälle? I min tankevärld blir jag inte övertygad om detta, ty när samarbete i organiserade former alltmera står tillbaka för den egensinnade individens behov, då undergrävs demokratins kärnvärde.
När sedan extrema högerkrafter tar allt större plats i våra parlamentariska rum då blir jag mörkrädd och tänker: hur kunde det bli så illa när vi vet svaret som befinner sig i ett ganska nära tidsperspektiv. Och när dessutom Liberalerna, som säger sig vara demokratins banerförare, återigen sviker, då är det riktigt illa.
Min erfarenhet de senaste åren är att mindre mediekanaler är mer intressanta för att bilda sig en uppfattning i frågor än stora medier. Av den anledningen att mindre kanaler har mer oredigerat material, långa intervjuer och grävande journalister som har kontakt med folk som berättar om sina erfarenheter. Stora medier kan vara bra för att verifiera eller få en överblick av en händelse.