Gävlebocken blåsteomkull i stormen Johannes
Åter i Gefle efter en vecka i Wien. Jag tycker mycket om att flanera i staden, slinka in på kaféer, upptäckte för övrigt ett för oss ”nytt” sådant vid namn Café Raimund där Thomas Bernhard satt som ung.
Nog har denne enfant terrible en gång i den österrikiska offentligheten färgat min bild av Wien. Med de bernhardska glasögonen på betraktar jag metropolen.
Vi passerar den sig mäktigt utbredande Heldenplatz, jag tänker genast Thomas Bernhard.
Att Hitler framträdde där inför heilande massor, i mars 1938 efter Anschluss, finns det inte minsta minnesmärke om. Är du förvånad, skulle Bernhard utbrista. Fast ”du” skulle han inte säga, utan ”Sie”, ni. ”Du” inget tilltalsord i Österrike. Det gäller att ta seden dit man kommer.
Detta bruna Österrike som han djupt och innerligt avskydde, ränderna som aldrig går ur.
Förra gången i Wien uppsökte vi Steinhof, det forna sjukhuset som nazisterna använde i sitt förintelseprojekt. Även om detta har Bernhard skrivit.
En metaforisk bild av det österrikiska samhället, med föraktet för och utplånandet av dem som ”inte är som vi”. Hur fastställa det ingen enkel uppgift.
Men det fanns välvilliga doktorer, beredda att låna ut sin legitimation. Det uppskattas att minst 60 procent av de österrikiska läkarna var medlemmar i NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei).
Jag studerar kartan över Europa. Nog kan Wien sägas ligga mitt i, förtjänar att benämnas Centraleuropas hjärta.
Att landa på Arlanda sent om aftonen känns som att hamna på sidan om Europa, vara förvisad. Träd och ödsligt utanför flygplansfönstret. Mörkt och kallt. Sverige, en randstat, enligt Jan Myrdal på hans tid.
I julfirandets överdådiga Wien märkte vi inte mycket av kriget i Ukraina. Förutom i morgonnyheterna på TV. I Sverige känns kriget närmare. Ensidigheten i hur se på samma krig är påfallande. Krigshetsen.
På denna sida bjuds det nyanserande protester. En rännil i samtyckets breda ström.
I Gefle är stormen Johannes, som vi undgick, förstasidesmaterial. Att Bocken blåste omkull. Många är bekymrade över hockeylagets bestående problem på isen.
Det fjärran krigets fasor skyms av vardagligheterna på det lokala planet.
Livet går vidare. Hemma igen. Dunderförkyld.
Börjar, jag den inbitne serienörden, att se serien ”Jag for ner till bror” på SVT, med i min stad boende Amanda Jansson i huvudrollen. Fastnar inte omedelbart.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
