Sammanlagt sex veckor har jag vistats på Västbanken. I två omgångar. För att i samband med ett internationellt utbyte föreläsa om organisationsteori och ledarskap på Birzeit University utanför Ramallah.
Nå, andra gången blev det inte mycket föreläsande. Ingen undervisning kunde bedrivas. Studenterna strejkade samfällt mot höjda terminsavgifter. Och gjorde det i full insikt om att de kunde relegeras. Vilket också blev fallet för flera av ledarna.
Strejken ledde till att det kunde föras långa samtal med studenterna som annars inte varit möjligt. Och det var skrämmande saker de hade att förtälja. Om hur Israel uppträder som herremakt på den ockuperade Västbanken.
På en av de murar som omgärdar universitet, hade bosättare hotfullt klottrat: ”Blod skall flyta!”
Inga tomma ord från dem som illegalt breder ut sig på Västbanken i en allt snabbare takt. Bosättarna hatar palestinierna, de betraktas som ”smutsiga araber”, undermänniskor.
För övrigt erkänns inte Västbanken, eller Palestina, av de högerextrema. Palestina ”finns” helt enkelt inte. Judeen och Samarien heter det enligt dem som vill förinta palestinierna.
Jo, jag använder termen förinta. Och, jo, jag är medveten om dess osmakliga konnotationer. Hur termen kan kopplas till nazisterna och Tredje rikets systematiska massmördande av judar.
Men betrakta då medmänniskor, för guds skull, Gaza och Israels framfart där! Etnisk rensning pågår och inget annat. Försök inte dribbla med sanningen. Kvinnor och barn slaktas. Snart kan den ”Gaza Beach” som mannen i Vita huset surrat om bli verklighet. Palestinierna ska bort, bort. Till varje pris.
Efter Gaza väntar Västbanken. Redan har tusentals, antalet kanske högre än så och hur ska det kunna bekräftas när ingen längre litar på några oberoende källor, palestinier dödats av bosättare efter Hamas oktoberdåd.
Jag känner en stor och växande oro för mina vänner på Västbanken. Skrev igår till en av dem för att förmedla det.
De människor som jag träffade och umgicks med där, och som blev mina vänner för livet, var inga Hamas. Inga terrorister. Helt vanliga akademiker. Kolleger.
Jag försökte på den högskola jag var knuten till i Sverige att berätta det efter hemkomst, kolleger med en förhandsuppfattning på en helt snedvriden, proisraelisk grund.
Med uppmaningen: åk dit och se själv, med egna ögon. Ta reda på hur det ligger till bortom Israelvänliga propagandabilder.
Hur mina vänner under den förnedrande ockupationen – ta bara alla dessa checkpoints som skall passeras förbi tungt beväpnade soldater – står ut och förmår att leva ”normala” liv förblir för mig en gåta.
Som om ett sådant liv, som du och jag lever, vore möjligt i skuggan av Israel.
Men snart kanske den gåtan är löst. När de fördrivits av Israel och ockupanterna.
Jag känner förtvivlan, jag försöker inte att förfina mina ord.
Ulf Kristersson och hans regering säger nada. Skäms, statsministern!
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
