Bild: ©Shutterstock
Jag läser i DN att regeringen gör en ”kraftfull insats för att dels förstärka EU-kunskapen hos personer som jobbar i Sverige på exempelvis myndigheter, och dels för att få in fler svenskar på institutionerna i Bryssel”. Nästa år går 30 nya miljoner till masterutbildningar i offentlig förvaltning, och räknar med att satsa dubbelt så mycket pengar under nästkommande år. Det säger vår moderata EU-minister Jessica Rosencrantz.
Orsaken sägs vara att regeringen anser att svenskar är underrepresenterade på poster inom EU. Man har räknat ut att i EU-kommissionen jobbar bara 1,5 procent svenskar, vilket endast är ca hälften av vad som vore fallet om Sverige varit representerat enligt befolkningens storlek.
”Svenska perspektiv, förvaltningskultur och värderingar riskerar att gå förlorade. I förlängningen handlar det ju också om legitimiteten för EU som union” enligt Jessica Rosencrantz.
Är detta klok regeringspolitik? Är det verkligen nödvändigt att göra denna satsning i dagens läge, då hela EU:s satts i gungning. Men regeringen lever i sin egen bubbla.
Det är som att på Titanics övre däck fattas beslut helt oberoende av att fartyget gått på ett isberg. De har inte märkt något – ännu. För kommunikationen är bruten mellan manskapet längre ner i fartyget, där vattnet redan håller på att forsa in, och fartygets övre regioner.
”Vi går till botten, men flaggan den går i topp”,
som Mikael Wiehe sjunger.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
