Vi tvingas förr eller senare söka skydd hos endera sidan – andra läsningen

Bernhard Lindelöf (1876–1946), författarens farfar.

---

Följande text publicerades 27 mars 2021, alltså för snart tre år sedan. Det var ett svar från Knut Lindelöf på anklagelser om att hänge sig åt medlöperi för diktaturer ute i världen och mot en gryende fascism i Sverige. Det kan vara nyttigt att se hur de redan då svåra diskussionerna i dag har utvecklats till svindlande höjder. Nu med ett Sverige som sannolikt inom kort blir Natomedlem och efter två år av Ukrainakrig för att rädda Västvärldens demokrati.

Har ägnat en del tid till att läsa om Sverige under andra världskriget, håller på med del 2 (del 3 ännu inte utgiven) av Henrik Berggrens mästerverk Landet utanför. Har samtidigt snokat vidare i min egen familjs historia, denna gång i min farfars. Han levde och verkade under båda världskrigen. Under det första var han ung och på uppgång i Göteborgs affärsliv och under det andra var han åldrad och på väg mot ett förödmjukande och sorgligt slut. Han var, trots en del fiffel i affärer 1916, en hårt arbetande och hederlig man från enkla förhållanden med högt anseende och omtänksam mot sin hustru, barn och barnbarn. Ingenting i hans eftermäle antyder något annat än just detta.

Men, när man snokar finner man till exempel att han under andra världskriget var medlem i Riksföreningen Sverige Tyskland. Det framgår av den sammanställning Tobias Hübinette gjort i boken Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45 som utkom 2002. Alltså en hederlig svensk man valde nazismen framför de allierade med Storbritannien i spetsen före och under andra världskriget. Hur var det möjligt?

Med kännedom av en del annat tror jag att jag har en ganska god förklaring till hans – i dagens ljus sorgliga – ställningstagande. Det övergripande var goda förbindelser – inte minst ekonomiska – med Tyskland ända sedan tidiga 1900-talet, då Tyskland var det stora framgångslandet i Europa. Det hade man varit ända sedan segern i fransk-tyska kriget 1871 då Kejsardömet Tyskland utropades i Versailles (av alla ställen). En annan faktor var säkert en stark rädsla för bolsjevismen. Tyskland hade vissa demokratiska institutioner under mellankrigstiden, men blev aldrig en demokrati som Sverige, utan hade fram till slutet av första världskriget en slags kejserlig, militär överrock som av många sågs som ett nödvändigt värn mot anarki och bolsjevism. En tredje orsak var farfars storebror, som var en relativt framgångsrik handlare i Halmstad, gift med en tysk kvinna. Deras dotter gifte sig på 30-talet med en sydtysk man.

Visserligen hade min farfar goda affärsförbindelser även med England, som i sig också var starkt förbundna med Tyskland, inte minst via engelska kungaätten Hanovers släktförbindelser och rötter i tyska Hannover. En fjärde faktor var det rent politiska förhållande som stod klart för den tidens politiskt klartänkande människor; det av Englands och de andra segrarmakternas orimligt tysklandsstraffande Versaillefördraget. Det visade sig minst sagt kontraproduktivt genom att föra Tyskland till revolution, ekonomisk kollaps, massarbetslöshet, hyperinflation – innan saker och ting började ställas någorlunda till rätta under 30-talet. En femte faktor är något vi kan ha svårt att förstå. Demokrati var ännu ingen självklarhet. Människorna i min farfars generation befann sig mycket närmare det fördemokratiska Europa. Allt detta gjorde att ställningstagandet för Storbritannien 1939 alls inte var särskilt självklart.

Jag, en nazistisk medlöpare?

Jag tänker på detta samtidigt som jag utkämpar en mejlbatalj med en gammal politisk vän på vänsterkanten*, som omöjligt kan förstå att jag ogärna drar parallellen mellan dagens politiska situation i Sverige och Tyskland på 30-talet. Visst inser jag att den politiska högern stärks allt mer i Sverige (och i övriga Europa) och att Sverigedemokraterna (förvisso med nazistiska rötter) är en del av denna nya starka höger. Mot allt detta behövs en stark och folkförankrad vänster som måste inkludera Nato- och EU-motstånd. Men ur vad ska den stampas fram? Detta är vad diskussionen borde gälla.

I ett mejl skrev jag (två utdrag):

1. ”Som jag ser det borde orsakerna till SD:s exempellösa framgångar skärskådas mycket mer… Men, att kalla alla partier i riksdagen – utom SD – för demokratiska leder snett. Alla partier i riksdagen är delar av demokratin och därmed i princip demokratiska. All rangordning blir odemokratisk. Utestängning blir både odemokratisk och kontraproduktiv, vilket vi alla borde ha märkt vid det här laget. För ett par decennier sedan ansågs partiet som idag heter Vänsterpartiet som ett icke demokratiskt parti och fick inte vara med i utrikesutskottet t ex. Hur demokratiskt var det? Och vad har centerpartiet eller moderaterna i sitt ideologiska bagage om vi gräver lite på djupet?”  
2. ”Socialdemokratins svek i välfärdsfrågorna ända sedan 80-talet är det helt avgörande. Rikta er vrede mot dem och inte mot SD, som egentligen bara är ett naturligt symptom på det stora S-sveket.”

På det fick jag svaret:

1. ”Med dessa nonsensharanger går Knut Lindelöf … i god för Sverigedemokraternas demokratiska status. Av det resonemanget följer logiskt att Knut också måste beteckna Hitlers NSDAP som demokratiskt. I de två sista riksdagsvalen före maktövertagandet fick NSDAP 37,3 respektive 33,1 procent av rösterna och blev följaktligen, enligt Knut, en väsentlig del av den tyska demokratin. När Hitler sedan hjälpts fram till rikskanslerposten med benäget bistånd av ett knippe andra högerpartier, så avskaffade han och de övriga demokraterna (sic!) i NSDAP allt vad demokrati heter på nolltid.”
2. ”I marxist-leninistiska grupper, där just sveket är en ständigt närvarande konspirativ kungstanke, resonerar man som Knut. Där uppträder huvudfienden alltid vänsterut. Men väljer man att liera sig med de ljusgestalter som bortförklarar eller som relativiserar bolsjevismens illdåd – jag undviker medvetet uttrycket ’kommunismens illdåd’… – i Stalins Sovjet, Maos Kina och Pol Pots Demokratiska Kampuchea, så återstår inget mer än politisk ökenvandring.”

Det här kan jag inte annat än uppfatta som dubbel stämpling, dels som nazistmedlöpare och sedan som marxistleniniststalinistmaoist på ökenvandring. Alltså, i mejlvännens ögon är jag nazismmedlöparen och han själv den ståndaktige och klarsynte antinazisten.

Är jämförelsen med tyskt 30-tal rimlig?

Ja, sådan är tonen. Mejlvännen får mig både arg och ledsen, men också att fundera. Är jag idag kanske, som min farfar, en nazistisk medlöpare som anpassar mig för att … ja varför – efter 50 år av kamp på vänsterkanten (bland annat 15 år som organiserad socialdemokrat)? Kan det trots allt röra sig om ett strukturellt eller till och med nedärvt sossehat som nu kommer i dagen? Jag ska erkänna att (s)veket i skolfrågan från 80-talet och framåt för mig är närmast traumatiskt. Jag har mycket svårt att förlåta partiet det. Jag har försökt, men ser istället att skolsveket återkommer på område efter område. Det förklarar kanske något av min ståndpunkt trots allt. Kanske gör detta mig rent av klarsynt?

Men, är dagens svenska situation över huvud taget jämförbar med tyskt 30-tal, som mejlvännen menar? Jag har försökt formulera ett svar på detta flera gånger tidigare. Men frågan återkommer ständigt som gubben i lådan.

Mejlvännen och många andra menar förstås allvar och har många slagkraftiga argument på grund av att nynazister, smygnazister och högerpopulister just hämtar sin inspiration delvis ur samma mörka gömmor som den tyska nazismen gjorde, vilket förstås är nog så allvarligt. En auktoritär fördemokratisk höger som den kejserliga tyska med Wehrmacht i ryggen är till exempel allt annat än något vi önskar tillbaka. Kanske drömmer SD-ledningen om något sådant, vad vet jag. Men detta eventuella antikverade demokratiförakt tror jag knappast kommer att locka några stora väljarmassor igen och i fria val ta över världen. För de stora väljarmassorna handlar det om välfärdsfrågorna. Levererar man inte där är man snart borta.

De verkliga demokratihoten – en helt ny form av fascism – kommer smygande via det ”internationella samfundet” (USA, EU, Nato), beväpnade till tänderna med medier och kärnvapen för att om nödvändigt bomba fram mänskliga fri- och rättigheter. Jag behöver inte rada upp alla krig som bedrivits (och bedrivs) i dessa rättigheters namn, där för övrigt även Sverige har deltagit på olika vis i snart 30 år. Ni kan själva tänka efter. Mejlvännen ser nog detta som en konspirationsteori.

Lägg till detta att de flesta lagar som tillkommer i Sverige idag kommer från Bryssel. Sverige är i realiteten redan en lydstat med klart begränsad självbestämmanderätt. Demokrati förutsätter statsrättsligt självbestämmande. Men det är sedan länge på väg att rinna bort. Vår regerings agerande kan faktiskt jämföras med den danska eller den franska 1939/40 till 1945. De kröp för övermakten, sökte samförstånd och anpassning för lite lokalt självbestämmande. Sveriges regering kan alltså idag ses som en slags Vichy-regim – utan några ockupationstrupper i landet. Dessa förhållanden ser jag som mer jämförbara med den tiden då den tyska nazismens grep omkring sig i Europa. Men det finns förstås också många skillnader.

Vilken stormakt är farligast idag?

Jag anser att man ska fråga sig varifrån de största hoten mot demokratin idag kommer, alltså vilken världsmakt är idag det största hotet mot vår demokrati? Visst visar Ryssland och Kina upp otäcka sidor inrikespolitiskt med bland annat hårt statligt kontrollerad yttrandefrihet. Visst bör man protestera mot att kanske Ryssland har ett finger med i flygkapningen i Belarus och blandar sig i kriget i östra Ukraina, eller att Kina har ett rättsväsende och en behandling av vad de ser som terrorister, som kanske är helt främmande för oss. Men är det förnuftigt att ställa sig på USA/Natos sida i kampen ”för mänskliga rättigheter” mot Ryssland och Kina? Vi vet ju att en sådan kraftmätning till sist kommer att leda till krig. I grunden handlar det ju om makten över världens marknader och handelsvägar (inte om mänskliga rättigheter alltså).

Jag påstår inte att Ryssland och Kina inte rustar för krig, men viss upprustning är ju en överlevnadsfråga för dem som världen ter sig idag. Men deras rustningskostnader ligger på en mycket lägre nivå än USA:s.

Världskartan visar mycket tydligt vem som hotar vem med militära baser utanför sina egna gränser. Det här liknar – menar jag – i någon mån situationen på 30-talet. En sargad stormakt hotar omvärlden militärt och motiverar det hela med sin övermänniskoideologi. Det är i detta sammanhang man ska söka efter hoten mot vår och andra länders självbestämmande och demokrati. Så ser jag det. Alliansfrihet och svenskt territorialförsvar är vår väl beprövade väg (sedan 200 år) att hålla krig borta från vårt land. Samlingsregeringen med Per-Albin i spetsen förde en i huvudsak klok balanspolitik 1939–1945.

Åter till min farfar

I krig är det svårt att ställa sig mitt emellan fronterna, då blir man fort ihjälskjuten. Man tvingas förr eller senare söka skydd hos endera sidan. Farfar var ingen ond man, han gjorde det han trodde var rätt enligt sitt gammaldags synsätt, vilket skapade konflikter runt omkring honom. Han dog 1946, 75 år gammal, som en bruten man. Hans eftermäle i familjen är klanderfritt, hans olämpliga ställningstaganden under kriget glömdes aktivt bort.

Frågan är då vem som riskerar att hamna på fel sida idag, mejlvännen eller jag. Jag är 76 idag och mejlvännen ännu några år äldre. Förmodligen kommer ingen av oss att få facit så länge vi lever. Jag tycker att mejlvännen blundar för de mest akuta riskerna idag, det hotande storkriget mellan USA och Ryssland/Kina (eller ett preventivt litet kärnvapenanfall i Mellanöstern någonstans). Det skulle förmodligen omskapa världen på ett sätt ingen av oss varken önskar eller kan förutse följderna av. Men visst, situationen är komplex. Jag kan ha fel, men ser inga förnuftiga argument att acceptera mejlvännens stämplingar. Vi måste diskutera öppet för att om möjligt rädda freden och demokratin i vårt land.

---

* Någon läsare kan möjligen lista ut vem mejlvännen är. Det är dock helt oviktigt, för denna person är inte ensam, utan har många meningsfränder i de vänsterkretsar där vi båda har våra läsare. Det viktiga är dessa personens fördömande av oliktänkande.