Har ägnat en del tid till att läsa om Sverige under andra världskriget, håller på med del 2 (del 3 ännu inte utgiven) av Henrik Berggrens mästerverk Landet utanför. Har samtidigt snokat vidare i min egen familjs historia, denna gång i min farfars. Han levde och verkade under båda världskrigen. Under det första var han ung och på uppgång i Göteborgs affärsliv och under det andra var han åldrad och på väg mot ett förödmjukande och sorgligt slut. Han var, trots en del fiffel i affärer 1916, en hårt arbetande och hederlig man från enkla förhållanden med högt anseende och omtänksam mot sin hustru, barn och barnbarn. Ingenting i hans eftermäle antyder något annat än just detta.
Men, när man snokar finner man till exempel att han under andra världskriget var medlem i Riksföreningen Sverige Tyskland. Det framgår av den sammanställning Tobias Hübinette gjort i boken Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45 som utkom 2002. Alltså en hederlig svensk man valde nazismen framför de allierade med Storbritannien i spetsen före och under andra världskriget. Hur var det möjligt?
Med kännedom av en del annat tror jag att jag har en ganska god förklaring till hans – i dagens ljus sorgliga – ställningstagande. Det övergripande var goda förbindelser – inte minst ekonomiska – med Tyskland ända sedan tidiga 1900-talet, då Tyskland var det stora framgångslandet i Europa. Det hade man varit ända sedan segern i fransk-tyska kriget 1871 då Kejsardömet Tyskland utropades i Versailles (av alla ställen). En annan faktor var säkert en stark rädsla för bolsjevismen. Tyskland hade vissa demokratiska institutioner under mellankrigstiden, men blev aldrig en demokrati som Sverige, utan hade fram till slutet av första världskriget en slags kejserlig, militär överrock som av många sågs som ett nödvändigt värn mot anarki och bolsjevism. En tredje orsak var farfars storebror, som var en relativt framgångsrik handlare i Halmstad, gift med en tysk kvinna. Deras dotter gifte sig på 30-talet med en sydtysk man. Visserligen hade min farfar goda affärsförbindelser även med England, som i sig också var starkt förbundna med Tyskland, inte minst via engelska kungaätten Hanovers släktförbindelser och rötter i tyska Hannover. En fjärde faktor var det rent politiska förhållande som stod klart för den tidens politiskt klartänkande människor; det av Englands och de andra segrarmakternas orimligt tysklandsstraffande Versaillefördraget. Det visade sig minst sagt kontraproduktivt genom att föra Tyskland till revolution, ekonomisk kollaps, massarbetslöshet, hyperinflation – innan saker och ting började ställas någorlunda till rätta under 30-talet. En femte faktor är något vi kan ha svårt att förstå. Demokrati var ännu ingen självklarhet. Människorna i min farfars generation befann sig mycket närmare det fördemokratiska Europa. Allt detta gjorde att ställningstagandet för Storbritannien 1939 alls inte var särskilt självklart.
Jag, en nazistisk medlöpare?
Jag tänker på detta samtidigt som jag utkämpar en mejlbatalj med en gammal politisk vän på vänsterkanten*, som omöjligt kan förstå att jag ogärna drar parallellen mellan dagens politiska situation i Sverige och Tyskland på 30-talet. Visst inser jag att den politiska högern stärks allt mer i Sverige (och i övriga Europa) och att Sverigedemokraterna (förvisso med nazistiska rötter) är en del av denna nya starka höger. Mot allt detta behövs en stark och folkförankrad vänster som måste inkludera Nato- och EU-motstånd. Men ur vad ska den stampas fram? Detta är vad diskussionen borde gälla.
I ett mejl skrev jag (två utdrag):
- ”Som jag ser det borde orsakerna till SD:s exempellösa framgångar skärskådas mycket mer… Men, att kalla alla partier i riksdagen – utom SD – för demokratiska leder snett. Alla partier i riksdagen är delar av demokratin och därmed i princip demokratiska. All rangordning blir odemokratisk. Utestängning blir både odemokratisk och kontraproduktiv, vilket vi alla borde ha märkt vid det här laget. För ett par decennier sedan ansågs partiet som idag heter Vänsterpartiet som ett icke demokratiskt parti och fick inte vara med i utrikesutskottet t ex. Hur demokratiskt var det? Och vad har centerpartiet eller moderaterna i sitt ideologiska bagage om vi gräver lite på djupet?”
- ”Socialdemokratins svek i välfärdsfrågorna ända sedan 80-talet är det helt avgörande. Rikta er vrede mot dem och inte mot SD, som egentligen bara är ett naturligt symptom på det stora S-sveket.”
På det fick jag svaret:
- ”Med dessa nonsensharanger går Knut Lindelöf … i god för Sverigedemokraternas demokratiska status. Av det resonemanget följer logiskt att Knut också måste beteckna Hitlers NSDAP som demokratiskt. I de två sista riksdagsvalen före maktövertagandet fick NSDAP 37,3 respektive 33,1 procent av rösterna och blev följaktligen, enligt Knut, en väsentlig del av den tyska demokratin. När Hitler sedan hjälpts fram till rikskanslerposten med benäget bistånd av ett knippe andra högerpartier, så avskaffade han och de övriga demokraterna (sic!) i NSDAP allt vad demokrati heter på nolltid.”
- ”I marxist-leninistiska grupper, där just sveket är en ständigt närvarande konspirativ kungstanke, resonerar man som Knut. Där uppträder huvudfienden alltid vänsterut. Men väljer man att liera sig med de ljusgestalter som bortförklarar eller som relativiserar bolsjevismens illdåd – jag undviker medvetet uttrycket ’kommunismens illdåd’… – i Stalins Sovjet, Maos Kina och Pol Pots Demokratiska Kampuchea, så återstår inget mer än politisk ökenvandring.”
Det här kan jag inte annat än uppfatta som dubbel stämpling, dels som nazistmedlöpare och sedan som marxistleniniststalinistmaoist på ökenvandring. Alltså, i mejlvännens ögon är jag nazismmedlöparen och han själv den ståndaktige och klarsynte antinazisten.
Är jämförelsen med tyskt 30-tal rimlig?
Ja, sådan är tonen. Mejlvännen får mig både arg och ledsen, men också att fundera. Är jag idag kanske, som min farfar, en nazistisk medlöpare som anpassar mig för att … ja varför – efter 50 år av kamp på vänsterkanten (bland annat 15 år som organiserad socialdemokrat)? Kan det trots allt röra sig om ett strukturellt eller till och med nedärvt sossehat som nu kommer i dagen? Jag ska erkänna att (s)veket i skolfrågan från 80-talet och framåt för mig är närmast traumatiskt. Jag har mycket svårt att förlåta partiet det. Jag har försökt, men ser istället att skolsveket återkommer på område efter område. Det förklarar kanske något av min ståndpunkt trots allt. Kanske gör detta mig rent av klarsynt?
Men, är dagens svenska situation över huvud taget jämförbar med tyskt 30-tal, som mejlvännen menar? Jag har försökt formulera ett svar på detta flera gånger tidigare. Men frågan återkommer ständigt som gubben i lådan.
Mejlvännen och många andra menar förstås allvar och har många slagkraftiga argument på grund av att nynazister, smygnazister och högerpopulister just hämtar sin inspiration delvis ur samma mörka gömmor som den tyska nazismen gjorde, vilket förstås är nog så allvarligt. En auktoritär fördemokratisk höger som den kejserliga tyska med Wehrmacht i ryggen är till exempel allt annat än något vi önskar tillbaka. Kanske drömmer SD-ledningen om något sådant, vad vet jag. Men detta eventuella antikverade demokratiförakt tror jag knappast kommer att locka några stora väljarmassor igen och i fria val ta över världen. För de stora väljarmassorna handlar det om välfärdsfrågorna. Levererar man inte där är man snart borta.
De verkliga demokratihoten – en helt ny form av fascism – kommer smygande via det ”internationella samfundet” (USA, EU, Nato), beväpnade till tänderna med medier och kärnvapen för att om nödvändigt bomba fram mänskliga fri- och rättigheter. Jag behöver inte rada upp alla krig som bedrivits (och bedrivs) i dessa rättigheters namn, där för övrigt även Sverige har deltagit på olika vis i snart 30 år. Ni kan själva tänka efter. Mejlvännen ser nog detta som en konspirationsteori.
Lägg till detta att de flesta lagar som tillkommer i Sverige idag kommer från Bryssel. Sverige är i realiteten redan en lydstat med klart begränsad självbestämmanderätt. Demokrati förutsätter statsrättsligt självbestämmande. Men det är sedan länge på väg att rinna bort. Vår regerings agerande kan faktiskt jämföras med den danska eller den franska 1939/40 till 1945. De kröp för övermakten, sökte samförstånd och anpassning för lite lokalt självbestämmande. Sveriges regering kan alltså idag ses som en slags Vichy-regim – utan några ockupationstrupper i landet. Dessa förhållanden ser jag som mer jämförbara med den tiden då den tyska nazismens grep omkring sig i Europa. Men det finns förstås också många skillnader.
Vilken stormakt är farligast idag?
Jag anser att man ska fråga sig varifrån de största hoten mot demokratin idag kommer, alltså vilken världsmakt är idag det största hotet mot vår demokrati? Visst visar Ryssland och Kina upp otäcka sidor inrikespolitiskt med bland annat hårt statligt kontrollerad yttrandefrihet. Visst bör man protestera mot att kanske Ryssland har ett finger med i flygkapningen i Belarus och blandar sig i kriget i östra Ukraina, eller att Kina har ett rättsväsende och en behandling av vad de ser som terrorister, som kanske är helt främmande för oss. Men är det förnuftigt att ställa sig på USA/Natos sida i kampen ”för mänskliga rättigheter” mot Ryssland och Kina? Vi vet ju att en sådan kraftmätning till sist kommer att leda till krig. I grunden handlar det ju om makten över världens marknader och handelsvägar (inte om mänskliga rättigheter alltså).
Jag påstår inte att Ryssland och Kina inte rustar för krig, men viss upprustning är ju en överlevnadsfråga för dem som världen ter sig idag. Men deras rustningskostnader ligger på en mycket lägre nivå än USA:s.
Världskartan visar mycket tydligt vem som hotar vem med militära baser utanför sina egna gränser. Det här liknar – menar jag – i någon mån situationen på 30-talet. En sargad stormakt hotar omvärlden militärt och motiverar det hela med sin övermänniskoideologi. Det är i detta sammanhang man ska söka efter hoten mot vår och andra länders självbestämmande och demokrati. Så ser jag det. Alliansfrihet och svenskt territorialförsvar är vår väl beprövade väg (sedan 200 år) att hålla krig borta från vårt land. Samlingsregeringen med Per-Albin i spetsen förde en i huvudsak klok balanspolitik 1939–1945.
Åter till min farfar
I krig är det svårt att ställa sig mitt emellan fronterna, då blir man fort ihjälskjuten. Man tvingas förr eller senare söka skydd hos endera sidan. Farfar var ingen ond man, han gjorde det han trodde var rätt enligt sitt gammaldags synsätt, vilket skapade konflikter runt omkring honom. Han dog 1946, 75 år gammal, som en bruten man. Hans eftermäle i familjen är klanderfritt, hans olämpliga ställningstaganden under kriget glömdes aktivt bort.
Frågan är då vem som riskerar att hamna på fel sida idag, mejlvännen eller jag. Jag är 76 idag och mejlvännen ännu några år äldre. Förmodligen kommer ingen av oss att få facit så länge vi lever. Jag tycker att mejlvännen blundar för de mest akuta riskerna idag, det hotande storkriget mellan USA och Ryssland/Kina (eller ett preventivt litet kärnvapenanfall i Mellanöstern någonstans). Det skulle förmodligen omskapa världen på ett sätt ingen av oss varken önskar eller kan förutse följderna av. Men visst, situationen är komplex. Jag kan ha fel, men ser inga förnuftiga argument att acceptera mejlvännens stämplingar. Vi måste diskutera öppet för att om möjligt rädda freden och demokratin i vårt land.
* Någon läsare kan möjligen lista ut vem mejlvännen är. Det är dock helt oviktigt, för denna person är inte ensam, utan har många meningsfränder i de vänsterkretsar där vi båda har våra läsare. Det viktiga är dessa personens fördömande av oliktänkande.
Knut, min vän. Den gamle folkpartisten, f d statssekreterare och generalkonsul i New York, Olle Wästberg påpekade i AB häromdagen hur skör vår grundlag är. Med en rösts övervikt kan den omstöpas till något helt annat – följt av ett nyval något år senare med samma resultat. Vill minnas Arne Ruth skrivit något liknande. Med det högerkonservativa block som sakta formerar sig allt fastare (nu med de s k Liberalerna därtill), är situationen inför valet 2022 inte alltför olik den i tyska Riksdagen inför valet 1932. D v s att svansen (SD) viftar på hunden. Dock ej identiskt läge så klart, inga uniformer, inget stöveltramp et cetera.
Nå, skulle nu valet gå som jag fruktar, f n har högerblocket 48-49% i mätningarna, lär det hända saker. Public Service-media lär stöpas om rejält, eventuellt läggas ned (vilket Moderaterna I Region Stockholm samman med MUF önskar), KD samman med SD vill se stora nedskärningar. Kanske nyhetssändningar dock under helt nya chefer och P2 får vara kvar. Likadant med SVT. De flesta myndigheter kommer få nya ledningar, något Hr Jomsfjord talade om för 3-4 år sedan. Kultursektorn kommer att få mycket mer hårt styrda villkor för statliga och regionala bidrag. Statens övervaknings- och våldsmonopol kommer att utvidgas, även till privata aktörer. Med hänvisning till det det ansträngda läget i kriminalvårdssystemet lär privata aktörer bjudas in för att bygga nya häkten och fängelser, möjligen utländska (USA, Storbritannien). I gårdagens AB (26/5) listade försvarsminister Peter Hultqvist (av alla människor!) och Kommunals ordförande Tobias Baudin nio punkter på arbetslivets område där SD – troligen med tyst medhåll från M och KD – går helt på Svenskt Näringslivs linje. Med ett undantag, de vill permanenta den högre ersättningsnivån (1.200kr/dag) under de första 100 dagarna av arbetslöshet. Men där är M i form av Fru Svantesson helt emot.
Nåväl Knut, skulle sakerna gå så här illa nästa år överväger Elisabeth och jag att emigrera. Hon kommer sannolikt att få Fan för hennes godmanskap de senaste åren som har hjälpt 11(!) ensamkommande till uppehållstillstånd. Det har redan varit en del ryktesspridning i Fårösund att hon driver en bordell – många mörka pojkar har synts till – men det har dessbättre fallit på döva öron.
Skulle olyckan vara framme och våra farhågor är på väg att besannas, säljer hon huset i F-sund och jag Brissund i och för flytt till Åland. Det lär bli ett elände med all hennes konst och dito glas, för att inte tala om det jag har i B-sund. Vi lär få hyra något hyfsat stort. Men, med våra politiska inställningar till sakernas tillstånd skulle en tillvaro i ett M-KD-L-SD-Sverige vara alltför motbjudande. Även om Åland har sina bekymmer. Har redan börjat grotta litet i vad som fordras där för en framgångsrik flytt (det finns en byråkrati där också).
Din konversation med mailvännen är i mina ögon litet obehaglig, Han/hon försöker nagla fast Dig vid en ståndpunkt du ej har. Jag undrar bara varför. Att Du hade starkt tysksympatiserande äldre släktingar när det begav sig är ju inte Ditt fel. Även om upptäckten kanske plågar Dig. Ber att få hänvisa till vad jag kompilerade tidigare angående ”Att försköna kommunismen”.
Med ett kärnvapenkrig förstör man inte bara en nation. Man förstör och gör större delen av jorden obebeolig under tusentals år.
Om 1 procent av de kärnvapen som nu är ständigt redo för krig detonerades i världens största städer skulle de uppkomna stoftmolnen förstöra miljön, klimatet, ekosystemen och indirekt jordens invånare, bl a oss människor, genom hungersnöd. Ett krig som utkämpats med tusentals strategiska kärnvapen skulle lämna jorden obeboelig.
”kärnvapenkrig hotar människans existens”
”Nuclear Darkness The Deadly Consequences Of Nuclear War. The Effect of 300 Kiloton Nuclear Detonation Centered at the Pentagon.”
Websajten ”Nuclear Darkness” finns tillgänglig på enegelska, ryska, hebreiska och kinesiska.
Jo, det är en tjock och avslöjande bok som Tobias Hübinette sammanställt. Jag har kikat på pro-tyska och/eller nazistiska personer här i Norrland. Jag ser hur medlemmar ur Flygs gäng länge var trogna sitt parti och kunde återfinnas i viss koncentration i exempelvis Hofors. Eller hur många nazister som hade slagit sig samman i Tärendö, Norrbotten. Jag hittade även min skolläkare i Tierp i obskyra sammanhang.
Men det var då. Igår var igår, idag är en annan dag.
Det går inte att använda gårdagens politiska tittruta för att förstå dagens motsättningar i världen och här hemma i Sverige. Gör man så kommer man att tro att dagens så kallade flyktingar ska liknas vid tyska judar på flykt undan Hitler eller balter på flykt från Röda armén. Det går inte – på något vis.
Jan Myrdal skrev tidigt att den moderna fascismen inte kommer att marschera in med stövlar och ridspö.
Den kom i stället med PK-dekret. Helt plötsligt står vi alla på knä och tycker samma sak om BLM eller HBTQI eller Greta. Och alla ska vi tycka att Putin och Kina är huvudfienden. Och vår oomkullrunkliga värdegrund säger att vi ska välkomna alla som kommer till Sverige och börja integrera oss (!) i Det nya Sverige. Och Svenska kyrkan och UD hälsar muslimerna en god fastehögtid (men önskar förstås inte kristna svenskar en god fasta eller god Kristi Himmelsfärd eller en god pingst). Och Zorn är en skitdålig konstnär, och Jussi Björling ska bara dö, och Tjorven är daterad, och gängskjutningar är bara en tillfällig smitta, och den inflyttade hederskulturen är inte alls värre än de svenska gubbjävlarnas våld mot sina kvinnor… och säger du emot tar vi bort dig från nätet.
Så ser dagens tankeförtryck ut!
Men än så länge har vi möjligheter att skriva på lindelof.nu
Låt oss göra det!
Stödet för SD kommer från alla som ser att invandringen lett till en snabb och oönskad förändring av Sverige. Folk upplever (även jag) att problemen med invandringen har växt oss över huvudet. S vill inte på villkors vis gå med på sambandet mellan invandring och den nya sorts brottslighet som utvecklats. Integrationsproblem säger man, men inget land i världen skulle klara att ta emot så många människor med helt annan kultur och bakgrund. Detta är troligen den enda orsaken till SD:s framgång.
Man kan inte idiotförklara närmare 20 procent av svenska folket som röstar på dem. SD är ett högerparti och har inga som helst lösningar på våra samhällsproblem, men de har pekat på elefanten i rummet. I den frågan har de blivit Lövens huvudfiende.
Den moderna fascismen ser inte ut som på Hitlers tid. De som tultar omkring i uniform med diverse runor är enbart pinsamma losers. Moderna ledare i den globala ekonomin framställer sig på mer aptitligt vis.
Knut L!
Du skriver: ”Tyskland hade vissa demokratiska institutioner under mellankrigstiden, men blev aldrig en demokrati som Sverige, utan hade till slutet av första världskriget ett slags kejserlig, militär överrock som av många sågs som ett slags nödvändigt värn mot anarki och bolsjevism.”
Du menar väl tiden före första världskriget? Någon militär överrock existerade väl inte under mellankrigstiden? Tyskland saknade ju slagkraftiga militära styrkor under Weimar-republiken? Oppositionen mot kejsardömet var hela tiden fram till 1917 inom ett formellt enat socialdemokratiskt parti (Socialdemokratin i Tyskland – SPD) splittrades då i USDP (krigsmotståndare) och MSPD (stödde de tyska krigsinsatserna). Spartakusförbundet skapades 1914 av bland andra Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, som en oppositionsgrupp inom socialdemokratiska partiet, och gick 1917 med i USPD. Det tyska Kommunistartiet grundades inte förän 1919, efter krossandet av den tyska revolutionen.). Det var inte av skräck för ”anarki” eller ”bolsjevism” man inte ville införa demokrati, utan av skräck för arbetarklassens klassmakt som sådan. Bolsjevismen framstod ju inte heller, i Västeuropa, som en seriös företeelse förrän EFTER den ryska revolutionens seger 1917. Kanske petitesser i sammanhanget. Men ändå.
Håller med om huvuddragen i din beskrivning av läget hos oss och utanför dörren. Dock USA har inte samma nesliga Versaillesfred att tampas med och är farlig ändå på grund av imperialismen av äldre datum enda till 1800-talet och ockupationen av Filippinerna i slutet av nämnda sekel. Alltså en stabil imperialistmakt som håller på att räkna sina dagar som ”Rom föll”. Och till Stålhammer, det är väl den allmänna nedgången i Sverige beväpnad med nyliberalismen som driver folk till SD inte invandrarkritiken i sig och den förstärker missnöjet, men som sagt.
Knut L!
Det vore intressant om du kunde publicera hela brevväxlingen.
Ingen tid är en annan lik. Därför är det mycket vanskligt med historiska paralleller.
Visst finns det likheter mellan dagens svenska SD och gårdagens tyska NSDAP; bägge är/var reaktionära och chauvinistiska högerpartier.
Arne N!
Nej, jag lägger inte ut hela brevväxlingen. Det är fler personer inblandade och jag har inget intresse av att namnge personer. Det är vanskligheten i historiska paralleller jag försöker framhäva.
Läser på Facebook att den pågående splittringen på den ”kommunistiska/socialistiska” vänsterkanten nu håller på att övergå i någon slags ihopsamling av resterna till ett ”nationalistiskt vänsteralternativ”.
De som vill skriva resolutioner, plattformar och partiprogram för att med dessa samla till en rörelse, tror jag inte på. Jag anslöt mig 1971 till föreningen FiB/K:s tre paroller. Det är nog för mig. Inom den ramen verkar jag. Längtan efter rena och klara socialistpartier leder idag endast till mer splittring. Alla dessa grupper äter bara av varandra. Så har det varit sedan 1975 då vietnamrörelsen upphörde.