Jag har svårt att inte kommentera de verkliga bottennappen i ”vår allra malligaste morgontidning” (fritt efter Jan Guillou). På dagens DN-Debatt skriver en viss Andreas Umland en närmast hjärndöd artikel om dagsläget i Ukrainakonflikten. Jag ska inte gå in på alla missförstånd och nattståndna idéer om Ukrainakonflikten har här återigen för till torgs, utan bara hänvisa till originalartikeln för egen läsning.
Vad som ändå förvånar mig är att DN verkligen tar in sånt här skräp. Visst är det så att DN bundit sig själva vid Ukrainamasten med skribenter som Winiarski, Wolodarski, Nevéus, Wiman m fl, men förmodligen börjar det bli ont på aspiranter av det här slaget för debattsidan.
Nå, vem är då Andreas Umland? Enligt presentationen i DN är han kort och gott en ”analytiker vid Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) vid Utrikespolitiska institutet (UI)”. Men är det hela sanningen?
Jag söker på hans namn på Wikipedia och finner följande: ”He is a Senior Expert at the Ukrainian Institute for the Future in Kyiv as well as a research fellow at the Swedish Institute for International Affairs in Stockholm. He lives in Kyiv, and teaches as an Associate Professor of Politics at the National University of Kyiv-Mohyla Academy. In 2005–2014, he was involved in the creation of a Master’s program in German and European Studies administered jointly by the Kyiv-Mohyla Academy and Jena University.”
Kan han ens svenska? Har artikeln kanske översatts på DN-redaktioen?
Min slutsats är att det nu inte längre finns svenska aspiranter som vill framföra liknande saker på DN-debatt. Var blev det av Martin Kragh t ex?
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Knut L!
Jag hörde någonstans att Martin Kragh fick cancer för ett par år sedan och genomgick en behandling. En snabb sökning gav träff på cancerfonden.se. Cancern har kommit tillbaka och han ska enligt hemsidan genomgå en experimentell behandling på Karolinska. Jag antar att han fått ransorera sina framträdanden i TV.
I samband med artikeln 2017 om ryskt inflytande, nu citerad respektabla 261 gånger, utsattes Kragh för en intellektuellt ohederlig kampanj. En trist historia som jag hoppas han kom över.
Peter K!
Jo jag känner väl till dessa uppgifter om Kragh. Men han var allmänt anlitad av våra överhetsmedier för en ganska kort tid sedan. Han företrädde då en oförsonlig hållning till Ryssland och var en ledande auktoritet för dagens svenska överhet. Jag menar att han har en skuld till oss, en skyldighet att förklara hur det har kunnat gå så illa som det nu av allt att döma verkar gå. Men han är inte ensam, en lång rad personer har nu tystnat. Jag tolkar deras tystnad som ett erkännande att de haft grundligt fel i sina omvärldsanalyser ända sedan 2014.
Mats L!
Jag känner som sagt till allt detta. Han kritiserades hårt för sina uppgifter om svenskar som han förknippades med ryska påverkansoperationer. Det ogillade han och anmälde tidningar för brott mot pressetiska regler. Han fick då massivt stöd från den svenska överheten, medan den fria journalistiken fick sig ännu en törn.
Så här skrev han dagarna efter den ryska militära inmarschen i Ukraina den 26 februari i Utrikesmagasinet (UI:s hemsida):
”Attacken på Ukraina åtföljs av hårdnande förtryck i Ryssland. Utvecklingen kan väntas fortsätta så länge Vladimir Putin är president. Det är ännu oklart om hans makt stärks eller inte, men Putin kommer att gå till historien som mannen som förstörde Ryssland. Hans irrationella styre gör att omvärlden måste utgå från att han är en ledare som kan fatta vilka beslut som helst.”
Hur låter detta idag Mats L?
Ja, man undrar vad skaran av dessa analytiker säger idag. Dom som då talade om att ”vinna” detta krig, och då tänker jag inte minst på krigsmaktens företrädare i svensk militäruniform som återkommande framträdde i våra medier.
En förlamande samtalston rådde där varje minsta antydan om att tala om ett annat svar som kunde leda till fred, möttes med orden att vederbörande stod på Rysslands sida.
Den i Dagens Nyheter införda debattartikeln har inget nytt, avvikande eller annorlunda gentemot det politiskt-mediala etablissemangets tidigare fastställda åsikter att anföra.
Den har ett värde, även för den som är kritisk till innehållet, eftersom den ger en bra uppräkning och sammanfattning av de narrativ som omhuldas av de styrande. Dess värde för dem, till det framförda synsättet redan frälsta, är att den tjänar som bekräftelse på ”vi har rätt” (eftersom vi ständigt hör just DN-artikelns budskap/narrativ upprepas i olika varianter och av olika kommentatorer och debattörer i mainstream media).
Artikeln har alltså en trygghetsskapande funktion för dem som eventuellt riskerar att hamna i tvivel. Kanske faran är större nu när Putin och Trump imorgon talar med varandra utan att vare sig EU-etablissemanget eller Zelenskyj är inbjudna.
Det var tråkigt att höra om Kragh!
Plockar ut en mening ur DN-artikeln: ”…har Ryssland sedan 2014 iscensatt en medveten förhandlingsteater kring Ukraina, som syftar till att imponera både på den egna befolkningen och på omvärlden.”
Man skulle också kunna tolka det som att Ryssland anpassar sig efter USA:s svängningar men inte får till en förhandling på lika villkor. Ingen av parterna vill väl vara i underläge, och ingen har väl Ukrainas folk och självständighet som högsta prioritering.
Helt tyst har Martin Kragh inte varit på slutet. Om han inte tar med intervjuer om hans cancer har jag hittat följande av och med honom i gängse massmedia under 2025.
I DN 15 juli 2025 är han en av de intervjuade i artikeln, Magatrogna kritiska mot Trumps drastiska u-sväng.
Artiklar av Martin Kragh i SVD under 2025:
22 jan.2925 Vad talar vi om när vi talar om fred i Ukraina?
12 aug 2025 Den europeiska fridens uppgång och fall
Dessutom har han en kommentar i SVD 6 augusti 2025 i artikeln Eftergiften som kan öppna för eldupphör.
Nu är det dags för faktagranskning igen. Knut L:s tes är, att DN nödgas taga in utlänningen Andreas Umland som debattartikelskribent till stöd för Ukraina, ity att svenskar numera droge sig för denna syssla. Knut L funderar om den internationelle, numera svenskanknutne Andreas U, huruvida ”han ens [kan] svenska? Har artikeln kanske översatts på DN-redaktionen?”
För det första är Andreas U icke en ny debattsideskribent om Ukraina. Han publicerades där för ett år sedan, och för ett halvår sedan.
För det andra ser jag i DN:s tidningsarkiv, att under de senaste åren har en icke avtagande frekvens av svenska debattsidesskribenter, skrivit positivt om Ukraina, och/eller negativt om Ryska federationens politik. Svensken Pontus Braunerhjelm, till exempel, skrev i förra veckan om ”Rysslands fullskaliga invasion” och ”Rysslands hotfulla agerande åtminstone sedan 2014”.
För det tredje vill jag undersöka Knut L:s retoriska fråga ”Min slutsats är att det nu inte längre finns svenska aspiranter som vill framföra liknande saker på DN-debatt. ”Vad blev det av Martin Kragh t ex?” Min arkivsökning ”Ukraina” ”DN Debatt” ”Martin Kragh” visade, att Martin K aldrig har skrivit på DN Debatt om Ukraina. Har Knut L en lista på DN Debatt-artiklar om Ukraina av Martin Kragh?
Om icke, menar kanske Knut L, att Martin K, som har uttalat sig på nyhetsplats om Ukraina i DN, kunde förväntas ha ryckt in även som debattsidesskribent, om icke den av Knut L (felaktigt) hypotetiserade ångesten bland etniska svenskar för att skriva om Ukraina på DN Debatt hade rått. Men detta är väl dels ett krystat resonemang, dels en tung börda att lägga på en man, som fått den värsta cancerformen?
Dessutom har ju Martin Kragh inte ”tystnat” om Ukraina, som Knut L påstår. Under 2025 har han medverkat i massmedia. Han påminde till exempel Sveriges Radios lyssnare i tisdags om att Vladimir Putin är ”internationellt efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag”.
Vidare är Andreas Umland icke okritisk mot Ukrainas statsledning. DN publicerade 2016 detta: ”I en färsk artikel i Foreign Policy kritiserar den tyska historikern Andreas Umland [chefen för Ukrainas nationella minnesinstitut Volodymyr] Vjatrovytj för att tiga om mörka sidor i Ukrainas historia. Det gäller i synnerhet skildringen av den ukrainska nationalistorganisationen OUN-B och partisanarmen UPA. – Minnesinstitutets selektiva historieskrivning innebär att många ukrainare helt enkelt inte vet att vissa av UPA:s medlemmar deltog i pogromer mot judar under andra världskriget. Det här kan bli ett problem för Ukrainas västrelationer, skriver Umland i Foreign Policy.”
Vad svarar Knut L på ovanstående granskning?
Ett av Trumps och Robert F Kennedys (då oberoende kandidat) vallöfte var att stoppa kriget i Ukraina och krigsutgifterna överlag. Demokraterna å andra sidan stöttade kriget. Trump stödjer istället techbranschen. Svängningarna skulle kunna bero på att partierna stödjer och får ekonomiskt stöd från olika branscher för att gynna landets ekonomi och behålla maktpositionen i världen. Men det går inte så lätt som Trump trodde att förhandla fred i Ukraina och dra sig ur med gott rykte.
Knut L!
För att svara på din fråga. Mina ryska vänner som befinner sig utanför Ryssland, och de är ganska många, från USA, Europa och Kina, skulle i varierande grad anse att Martin Kraghs text som du citerar är allltför mjuk. En del hatar Putin med en intensitet som ligger långt över vad jag som svensk kan uppnå. En kollega till mig var nyligen på FAIR i Darmstadt. Före kriget var det många ryssar på FAIR, numera bara ett fåtal kvar. Min kollega berättade att den ryss han känner och som fortfarande är kvar vaknar varje morgon med förhoppningen att mötas av nyheten att Putin är död.
Mina kontakter i Ryssland har eroderat sedan kriget började. Under åren 2017 till början av 2022 hade jag regelbundna möten med Rysslands främsta dopingjurister, antingen personliga möten eller via zoom. Vi hade en naturlig uppdelning, de kunde den juridiska delen, jag den vetenskapliga. Vi var helt överens om att det internationella dopingsystemet är korrumperat. Direktörerna för WADA:s dopinglaboratirer utgör en maffiaklubb som håller ihop. De har för länge sedan slutat besvara mina e-mail när jag tar upp brister som jag anser finns i deras laboratoriemätningar. Men sedan kriget har mina ryska juristvänner reducerat kontakten till ett oskyldigt julkort. Helt självklart, fortsatt kontakt med mig hade resulterat i besök av FSB.
En av mina ryska vänner utanför Ryssland är helt övertygad om att hans vän Starobinsky, en av världens främsta kosmologer, avrättades av FSB. Starobinsky, full medlem av den ryska vetenskapsakademien, skrev under ett upprop mot kriget som naturligtvis togs illa upp av Putin..
Jag har en gammal vän i Leningrad, men skulle jag ringa honom skulle han bli skräckslagen. Så jag låter naturligtvis bli, väl medveten om att han efter ett par minuters samtal skulle bli uppsökt av FSB.
Min sista kontakt på hög nivå och ledare av ett mycket intressant vetenskapligt projekt övervintrar nu i Kina. FSB anser att han är kinesisk spion och har gjort klart att han ska inte göra sig besväret att återvända till Ryssland. Vi utbyter regelbundet text via WhatsUp, kineserna bryr sig naturligtvis inte. Medan Kina kan agera från sin styrka och tillåta en hel del inom vissa ramar, agerar Ryssland från svaghet och jagar fiender som inte finns samtidgt som de inte har kompetens att förstå att novitjok inte är så farligt som en analytisk kemist hävdat för att försöka göra karriär; Skripal överlevde.
Slutligen, både du och Sven A tar ibland upp att Sverige borde återupprätta goda relationer med Ryssland. Men ni har inte en susning hur det ska gå till. Jag har mina privata funderingar, men har kommit fram till att utan någon form av stöd från den svenska regeringen går det inte. Stödet kan vara mycket diskret, knappt synligt, men rent privata initiativ utan något son helst stöd på regeringsnivå går det inte. Du och Sven A kan ha en annan uppfattning, och då ser jag fram emot era privata initiativ. Jag besöker alltid Svensk-ryska vänskapsföreningen när de ordnar möten på Odenplan, numera en knutpunkt för alla som likt mig reser kollektivt med SL. Mötena samlar 10-20 personer, så om du eller Sven A avser att gå via vänskapföreningen för att etablera kontakter i Ryssland så skulle jag avråda. Det skulle inte leda någonstans. Ryssarna är trots allt pragmatiska och en liten pesnionärsklubb som vänskapsföreningen helt ointressant.
Mats L!
Att dina kontakter i Ryssland har eroderat är inte konstigt. Du har ju helt sällat dig till USA/Natos hopplösa propagandabild.
Mats L.
För en som inte är rysslandskännare vore det intressant att veta hur dina exilryska kontakter ser på den ryska politiken förutom Putin. Vilka som borde ta över i Kreml. Som hade inneburit en annan utrikespolitik. Kunnat se med knusende ro på västmakternas militära uppladdning längs landets sydgräns? Jag noterar att flera bedömare, bl a amerikanska rysslandskännare som t ex CIA-chefen Buckley understrukit, att Ukraina utgjort en s k röd linje för Ryssland. Och att detta gällt för alla ryska politiker.
Apropå ryska kontakter. När Andropov styrde i Kreml och ryskt strategiskt bombflyg ödelade afghanska byar krävde vi i Afghanistankommitten att vår hemstad skulle frysa vänortsutbytet med Murmansk.
Skälldes då för rysshatare.
As time goes by…
Knut L!
En helt meningslös kommentar från din sida. Läste du överhuvudtaget vad jag skrev?
Mats L!
Ditt svar förvånar mig inte. Allt man skriver rinner av dig som vattnet på en gås.
Mats L!
När jag läser vad du skriver blir jag övertygad om att du är bättre på partikelfysik än på statskunskap. Naturligtvis krävs det att regeringen och UD tar sig en titt på kartan för att inse att Ryssland är vår granne med 17 miljoner km2 och med 6.000 atomstridsspetsar och att det är viktigt att ha en normal relation eftersom Ryssland inte kommer att flytta på sig. Privat tror jag varken Putin eller jag skulle ha intresse av att lära känna varandra. Jag är någon slags demokratisk socialist och Putin är en konservativ nationalist, så vi har inte mycket gemensamt i den bemärkelsen.
Jag erkänner honom som ledare för världens största land och att Ryssland har legitima säkerhetsintressen som fullständigt ignorerats av Väst som mer delar Kaja Kallas dröm om att stycka upp Ryssland i småländer. Hur det skall gå till utan aggression från Väst på ett eller annat sätt vet jag inte. Östeuropa har också sina legitima säkerhetsintresse, och säkerhet kan bara fås om man slipper känna hot från andra sidan gränsen, alltså en europeisk säkerhetsarkitektur som Lavrov ville diskutera men som det visade sig ingen var intresserad av. Väst var mer intresserade av fred via styrka på slagfältet.
Jag har ungefär samma inställning när det gäller min granne Venezuela som Colombia delar 220 mil gräns med. Tidigare presidenter i Colombia låtsades precis som den svenska regeringen att grannen inte existerade. Alltså inget samarbete och inga lösningar på problemen med vänster och högerterrorism, knarkhandel, migration eller miljö för att ta några områden.
Personligen anser jag att Nicolas Maduro har klart fascistiska drag, men han är de facto president och Venezuela har legitima säkerhetsintresse som hotas av sanktioner och hot om invasioner (häromdagen riktade Trump nya hot).
Jag skall försöka vara pedagogisk och översätta internationella relationer till neutroner och atomer (lånat från AI)
Enligt vad jag förstår så fungerar det så här att när en fri neutron kolliderar med en atom (egentligen atomens kärna) kan flera saker hända:
a) Elastisk spridning
Neutronen studsar bort från kärnan ungefär som en biljardboll, men energi överförs.
Kärnan kan börja röra sig (”rekyl”), vilket värmer upp materialet.
Detta är viktigt i t.ex. kärnreaktorer där neutroner bromsas ner i moderatormaterial (vatten, grafit).
b) Inelastisk spridning
Neutronen träffar kärnan och överför energi så att kärnan blir exciterad (”upphetsad”).
Kärnan skickar sedan ut gammastrålning när den återgår till sitt grundtillstånd.
c) Neutroninfångning (absorption)
Neutronen absorberas av kärnan ? det bildas en ny isotop.
Den nya isotopen kan vara stabil, radioaktiv eller så instabil att den genast faller sönder och avger partiklar och strålning.
I vissa tunga kärnor (t.ex. uran-235 eller plutonium-239) kan neutroninfångning göra kärnan instabil så att den klyvs i två lättare kärnor + flera neutroner + mycket energi.
Detta är grunden för kärnreaktorer och kärnvapen.
Vad jag alltså tror vi behöver är en ny stabil isotopen (ny europeisk säkerhetsarkitektur) som kan vara stabil, och inte faller sönder och leder till urladdning.
I övrigt tror jag att relationer med en granne bör ske på flera olika nivåer, personliga, ekonomiska och statliga. Själv har jag inga speciella kontakter med ryssar som du har Mats (är det förresten samma middag du nämnt nu under en längre tid, tycker jag känner igen både repliker och personerna). Jag ogillar en del ryssar t.ex den berusade sorten men har också träffat många trevliga ryssar. Samma sak ungefär gäller kineser som ibland kan vara väldigt burdusa. Jan Göte A brukar spekulera i att jag har speciella känslor för hankineser och ryssar men det är fel, jag är bara intresserad av att jag, min familj, mina 6 barn och 6 barnbarn skall få slippa krigets fasor.
P.S. jag åker inte SL de har inte etablerat sig i Colombia ännu.
Att Martin Kragh har cancer lämnar mig helt oberörd. Däremot hans osakliga angrepp på en hel rad personer i sin s k vetenskapliga skrivelse ’Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures’ berör mina känslor starkt. Att Mats Larsson gillar Kraghs insats förvånar inte. Användningen av högst personliga tolkningar av verkligheten samt av andra människors åsikter och syften är väldigt lika, tycker jag. För att ge ett litet exempel, men i svensk ai-översättning:
“Den svenska extremvänstern omfattar olika kommunistiska, ’anti-krigs’ och ’anti-imperialistiska’ organisationer med rötter i kalla kriget. Extremvänstern har egna tidskrifter och mediekanaler, men den viktigaste språkröret för en Kreml-vänlig ’vänsternarrativ’ sedan 2013 har varit kultursidorna i den svenska tabloidtidningen Aftonbladet, en av de största kvällstidningarna i Norden. Under 2014 publicerade Aftonbladet Kultur mer än 30 artiklar om utvecklingen i f.d. Sovjetunionen, där huvudteman var fascism i Ukraina (som beskrevs som landets framväxande politiska kraft) och kritik av Carl Bildt, EU och Nato. Vissa artiklar innehåller desinformation, det vill säga påståenden om att ukrainska myndigheter har infört en lista över ’förbjudna ord’, förbjudit officiellt bruk av ’det ryska minoritetsspråket’ (sic) och förbjudit den extremt vänsterorienterade organisationen Borot’ba. Artiklarna använder regelbundet narrativ från rysk offentlig diplomati: ’folkomröstningen’ som anordnades på Krim 2014 har beskrivits som ett ’uttryck för folkets vilja’ som måste ’accepteras’, separatister som ’självförsvarsstyrkor som kontrollerar bilar och upprätthåller lag och ordning’ och Maidanrevolutionen som ett resultat av ’amerikansk interventionism’. Minst tre medarbetare på Aftonbladet Kultur deltar aktivt i pro-Kreml-gemenskaper på sociala medier.’ (från sidorna 30 och 31) Skrivelsen hämtad från paperzz.com där skrivelsen finns gratis i sin helhet.
Några andra som haft synpunkter på skrivelsen är medieforskaren Ulrika Hedman, Jesper Enboms och Erik Lindenius.
Utrikespolitiska institutets direktör blev så nervös av skrivelsen att han gick ut och meddelande att UI inte hade något att göra med den.
Det som är alldeles uppenbart är att så länge man i offentligheten håller sig till det av makten påkallade narrativet så behöver man inte kunna bevisa en enda stavelse av det man påstår, även om det är ren och skär och lättbevisad lögn. Håller man sig däremot strikt till sanningen men bryter mot maktens narrativ så blir man beskylld för konspirationsteoretiker eller Putinist. Så låg är den intellektuella nivån i Sverige och EU. Kanske måste nivån vara så låg i ett politiskt klimat som inte uppskattar fakta och allt grundas på åsikter och höftade föreställningar. Fakta skulle ju kunna visa att våga kejsare är helt nakna och putta dem av tronen.
Matts D!
Jag har inte uppfattat någon enhetlig vision hos exilryssar. Däremot får jag intrycket efter många samtal med personer födda och uppväxta i Sovjetunionen efter kriget, att de haft en i stort sett bra uppväxt. Situationen är naturligtvis annorlunda för de som upplevde kriget och tiden före kriget. Min frus farmor svalt ihjäl i Kursk-regionen i Ryssland. Hennes man, min frus farfar, var mjölnare men försvann till Sibirien.
Jag skulle gissa att jag är den enda i Sverige som i stort sett varje dag besöker en person som var barn i Sovjetunionen under det Stora fosterländska kriget.
Den som skrivit mycket bra och intressant om Ryssland är Jan Myrdal, nu lätt tillgängligt tack vare ”Project Runeberg” (open access).
Mats L!
Jag växte upp med samma svart-vita bild om Sovjetunionen som nu sprids om Ryssland. Det blev ett uppvaknande att resa omkring i de f d sovjetrepublikerna Ryssland, Georgien, Azerbadjan, Armenien, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadjikistan. När jag pratade med den generation som hade egna minnen av Sovjetunionen så framträdde bilden av f d sovjetmedborgare som såg sammanbrottet som en katastrof, som inte hade sökt självständighet utan bara plötsligt vaknat upp till ett nytt land. I de muslimska republikerna talades det mycket om hur islams skyldighet att hjälpa de nödställda räddat många från en snar död. Min vän från Georgien uttryckte det så här: ”vi levde som alla andra, vi arbetade, hade tak över huvudet, älskade och festade. Vad som borde undvikas var kontakt med utlänningar och att blanda sig i politik”.
De jag pratade med hade mest vuxit upp under Bresjnev, en period då man i stor utsträckning hämtat sig från kriget och folks behov av konsumtion fick ökad uppmärksamhet. Förkrigstiden var naturligtvis svår för många i ett imperium som intensivt förberedde sig inför det stundande kriget och utrymmet för kritik var minimal. Men litteraturen talar ändå om delar av befolkningen som gynnades av Stalins politik och som utgjorde regimens stöd.
En sådan grupp var alla de unga arbetare och bönder som fått arbete i städernas fabriker eller fått möjlighet att studera till t ex ingenjörer. Många unga bönder fick alltså genom kollektiviseringen av jordbruket möjlighet till ett bättre liv i städerna. Ingen regim klarar i längden att hålla sig kvar vid makten utan stöd från viktiga delar av samhället.
Mina resor, samtal och läsning gjorde tillsammans att jag fick en mer allsidig bild av sovjetperioden långt från den propagandistiska bild som skola, litteratur och media tidigare gett mig. Öppnandet av arkiven i Kreml på 90-talet hjälpte naturligtvis till att nyansera bilden.
Mina 20 år inom maoismen hade å andra sidan inte bidragit med en särskilt mångfacetterad bild och jag lärde mig så småningom att allt inte var bra före SUKP:s 20e partikongress och ett helvete därefter. Jag lärde mig också att misstro nya svart-vita bilder av dagens Ryssland.
Jag tittar ibland på youtubereportage från unga västerlänningar som bosatt sig i Ryssland och letar förgäves efter de slitna förorter i Moskva där jag då och då bodde. Jag är övertygad om att de fortfarande finns, men är ändå imponerad av hur mycket som byggts och renoverats. Ryssland har en BNP/capita ungefär på nivå som ett sydeuropeiskt land, men ger intryck av att vara mer välordnat.
Jag förmodar att det fortfarande är en god idé att tänka sig för innan man öppnar munnen, men där verkar å andra sidan flera EU-länder inte vara så långt ifrån vilket blivit tydligt t ex när det gäller nedslåendet av palestinasolidariteten i länder som Tyskland och UK.
Sven A!
Att jag inte började med statskunskap är min smala lycka. Har exklusiv tillgång till världens största fysikvetenskaliga arkiv.
Jag har en enkel test för den som rest och hyfsat känner till Sovjetunionen och kriget mot Hitlertyskland. Den som, utan kan orkester eller försångare, kan sjunga ”Den Pobedy” respekterar jag. Jag har naturligtvis stämt upp den många gånger, på konferenser, middagar, eller i privata sammanhang (SA refererar till en middag jag inte kommer ihåg). Det har hänt att känslorna tar överhanden. En del bryter ut i gråt.
Så, om du SA kan sjunga ”Den Pobedy” på ryska, rytmen är ganska knepig men hanterbar. Då kan vi prata.