Karneval förlag brukar överraska med spännande utgåvor av barnböcker. Den här gången är överraskningen större än vanligt. Musen och berget, heter boken, den är vackert illustrerad med vackra målningar; en konstbok. Men det är författaren som förvånar: Antonio Gramsci.
Den italienske filosofen Antonio Gramsci (1891–1937) föddes på Sardinien och blev en av Italiens mest kända motståndare till Mussolinis fascistiska maktövertagande, 1922. Under sina elva sista år i livet satt Gramsci fängslad. Mussolini undvek att avrätta sin fiende, kommunisten Gramsci. Fängelsedomen från 1926 fick räcka: ”förhindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år”.
Kampen om tänkandet
Men hjärnan fortsatte att arbeta. I fängelser och på olika sjukhus – Gramsci var sjuk och handikappad – kunde han läsa, tänka och skriva brev. Efter kriget kunde dessa brev från fängelset sammanställas och ges ut. De blev genast av intresse för marxister över hela världen. I breven framträder nämligen en marxist som ger utrymme åt andra rörelselagar än de Marx och Engels fokuserat på. Gramsci skriver om tänkandets och kulturens roll i historiska processer. Han skriver om tänkande som intellektuell och kollektiv aktivitet; tänkande som aktiv och revolutionär kraft i klasskamp och sociala strider. Han talar om vikten av att erövra hegemoni för tankar i folkets tjänst. Denna kamp kan föras hela tiden, även innan den mer objektiva kampen (den om produktionen) är avgjord. Den kulturella hegemonin är ett värde i sig, inte bara ett instrument för något annat; exempelvis en revolution. Gramsci var aldrig en ”själens ingenjör”.
Determinism eller aktivism
Man kan säga att Gramsci knackade bort den deterministiska slaggen (väntan på rätt tillfälle) som hade lamslagit Europas kommunistpartier och möjliggjort för aktivister som Hitler och Mussolini att gå segrande fram.
Trots, eller kanske snarare i kamp mot alla begränsningar i fängelset fortsätter han i sina brev att hävda att varje människa, genom sitt sätt att leva faktiskt påverkar livet och världen, här och nu, varje dag, hela tiden. Han kallar det för molekylär påverkan. Han talar om den enskildes möjlighet att vilja. Viljestyrka. Han rekommenderar sina barn att läsa böcker om starka viljor, dit han räknar Kiplings Djungelboken och Kim.
Jorden
Fastän hans bakgrund i Sardinien inte var bondsk talade Gramsci gärna om jord och jordbruk. Han skriver till exempel om att plöja och att gödsla. Alla vill vara plöjare, skriver han, men gödsel är lika viktigt, det är en aktiv molekyl i Gramscis värld. Detta ställningstagande för gödsel leder förstås till vidare och eskatologiska perspektiv, vadan och varthän, som inte är så vanliga när vi läser traditionella marxistiska skrifter. Att läsa Gramsci är som att läsa vad den unge Marx själv skrev om ”praktisk mänskligt-sinnligt verksamhet” i Feuerbach-teserna från 1845 och i Den tyska ideologin från 1846. Tyvärr, kan jag tycka, grävde Marx och Engels sedan ner sig i makroperspektiv, där den aktivistiska människan kom i bakgrunden. I ett av Gramscis många fängelsebrev till hustrun Giulia (1896–1980), som flydde till och bodde i Moskva, finns en text som tar tag i både aktivistiska och ekologiska perspektiv. Han skriver:
Kära Giulia,
Jag skulle vilja berätta en saga för Delio [äldste sonen], en saga från min födelsebygd som jag tycker är intressant. Jag drar den här i korta ordalag så att du sedan kan brodera ut den för Delio och Giuliano [yngste sonen, som Gramsci aldrig hann träffa].
Sagan om musen och berget
En pojke ligger och sover. När han vaknar har en mus druckit upp all mjölk. Pojken och hans mamma är förtvivlade och musen vill ställa till rätta. Han går till geten för att få mjölk, men geten berättar att det inte finns något gräs, och utan gräs – ingen mjölk. Och gräset kan inte växa för det är torka. Och brunnen är trasig på grund av krig. Och murarmästaren har inga stenar att laga brunnen med eftersom kalhuggning skadat bergen.
Ja, hur ska det gå? Jag ska inte avslöja slutet, men som det är med bra sagor brukar det ju sluta lyckligt…
Pelles nya kläder
På en del sätt liknar sagan, åtminstone dess ekologiska struktur den klassiska sagan om Pelles nya kläder som Elsa Beskow gav ut 1912 för en svensk publik. Ni minns sagan? Pelle växer ur sin lilla kostym och går i tur och ordning till lammet som ger ull, till farmor som kardar, till mormor som spinner, till målarmästaren som hjälper till att färga garnet, till mamma som väver, till skräddaren som syr en ny kostym till Pelle. Pelle får förstås i god ordning göra rätt för sig vid varje arbetsmoment.
Även om Gramsci var mycket insatt i världslitteratur för barn och unga, kan jag gissa att han troligen inte var närmare bekant med Elsa Beskow, eller ens Sverige. Nej, Sverige nämns sällan i hans brev förutom vid ett tillfälle där han beskriver Sverige som ”apatiskt”. Men likafullt kan det idag vara intressant att sätta dessa sagor bredvid varandra.
I rättvisans namn ska vi säga att Gramscis saga var en synopsis. Den var inte gestaltad och inte heller illustrerad och saknar därför en del av sagors magi. Men berättelsens stomme finns där, berättelsen om hur allt hänger ihop; hur mjölk hänger samman med gräs och regn. På samma sätt som Elsa Beskow beskrev hur en kostym hänger samman med ett litet lamm.
Beskows saga utspelar sig i en lantlig sommaridyll långt i norr; människor arbetar och samarbetar i samförstånd. Tjänster och gentjänster följer varandra.
Gramscis saga är mycket mer dramatisk. Där har kriget förött brunnar och kalhyggen förstört för bergen och stenarna. Hos Gramsci är det ett nödläge som måste hanteras. Det är den lilla musen som genom sitt envetna arbete driver utveckling framåt: ”Musen utformar i själva verket en hel femårsplan” stod det i originalbrevet; ”femårsplan” i ryska bokstäver. I den svenska översättningen står det ”utvecklingsplan” upplyser översättaren Margareta Zetterström i början av boken. Jag är glad för den upplysningen, men undrar samtidigt varför
den sovjetiska beteckningen inte fick stå kvar. Gramscis saga (från 1931) är ju tydligt förankrad i en specifik politisk kontext och i en historiesyn där den lilla människans (musens) viljestyrka kämpar mot reella motsättningar och mäktiga makrostrukturer: krig och rovdrift. 1931 var dessutom den första femårsplanens stora tid.
Det ”apatiska Sverige”, som Gramsci skrev, kunde berätta om arbete i en betydligt fredligare miljö. Den skillnaden kan vara viktig att beakta i många sammanhang.
Förödelse och motsättningar
Det är det som är Gramscis bidrag. Trots förödelse och svåra omständigheter finns det alltid en början på något nytt, en ny ordning. Det är det som är idén med sagan om musen och berget. Trots allt! Det är också det som är Gramscis idé: trots allt, trots kriget och förödelsen i världen finns det en början till något annat. Även om Gramsci själv blev ”gödsel” för att använda hans egen metafor lever hans dröm om en annan ordning: Ordine Nuovo.
Med denna lilla saga lever Gramsci vidare, och så gör drömmen om en värld där svält, torka och avskogning kan komma till vägs ände. Den saga som nu finns på svenska är rikt illustrerad med stora vackra konstverk (Marco Lorenzetti) på var sida och fint översatt av den italienkunniga Zetterström.
Hatten av för en saga av denna kaliber.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Gramsci en spännande teoretiker, speciellt för ”marxister” som fastnat i en alltför mekanisk tolkning där enbart produktivkrafterna bestämmer överbyggnaden. Gramsci vände upp och ner på relationen och visade hur överbyggnaden också påverkar produktivkrafterna. Kanske var det musens roll i sagan?
Tack för den varmt hålla berättelsen om ljusets möjligheter att bryta igenom det mörker som skymmer framtidens möjligheter.
Att i kollektivet lyfta fram det bästa av den enskilde människans viktiga bidrag, genom att skapa något nytt ur vad som blivit raserat. Detta om så skett utifrån krigets ondskefulla ursinne eller när en katastrof plötsligt inträffar genom naturens obevekliga kraft.
Du visar också fint på betydelsen av barnböckernas värld som en viktig resurs i ett folkbildande sammanhang. Inte enbart som en läsövning i sig, utan barnböcker förklarar i regel mycket pedagogiskt på ett djupare medmänskligt plan väl anpassat till barnens förmåga att förstå.
I min mycket begränsad kontakt med Antonios Gramscis tankar om samhällsbygge minns jag influenser byggda på en friare socialistisk ådra än vad en centralstyrd kommunistisk statsbildning innebär.
Jag kan ha fel, men upplever att en sådan känsla lever kvar hos mig. Och just den tankebanan, i min minnesvärld kan stämma väl överens med det enskilt moraliska ansvaret i ett väl fungerande samhälle. Detta ansvar som även inkluderar kretsloppets värde.
Sven A! Tack för kommentar.
Musen! Ja, så tänker jag också. I dialektens motsatspar finns två aktiva element, men det ena kan vara den del som för tillfället är den mest rörliga (revolutionär). I sagan är det musen som rör sig, och förvandlar berget. Visst är det så. Påminner lite grand om den kinesiska sagan om den narraktige gamle mannen som grävde bort berg (den som var så populär under kulturrevolutionen – och! återfanns i röda grundcirklar i Sverige, när det begav sig).
Gramscis saga påminner också om Torgny Lindgrens berättelse om brunnsgrävaren Johan Lidström i Strycksele. Han som grävde och grävde efter vatten: ”Jag är en fri människa. Och en fri människa gräver huru djupt hon vill.” (ur Merabs skönhet).
Viktiga berättelser alla tre i en tid när det mänskliga subjektet (människans ansvar om man så vill) verkar ligga i träda.
Olle P! Tack för kommentar.
Jo, sagorna! De bar och bär på betydelse.
Jo, det ”enskilt moraliska ansvaret”!
Jag läser Tomas Tranströmer för att komma ihåg just det.