Stoppa kriget! (2)

Jag har för närvarande två trogna belackare som återkommande skriver till mig, den ene via kommentarsfunktionen, den andre via privat e-post. Båda är fast övertygade om att Ryssland aldrig kan vinna kriget mot Ukraina och att Putin om inte är vår tids Hitler, så i alla fall något liknande. De tar alla små tecken på att Ryssland snart kommer att ge upp och dra sig tillbaka som sanningar.

De köper hela paketet om att Ukraina är demokratiskt, att korruptionen inte är värre än i andra länder, att deras strävan är att befria sig från det ryska oket, att alla riktiga ukrainare kämpar för denna sak, att den ryska kulturen försöker utplåna den ukrainska, att de kämpande patrioterna i Azovbataljonen är hjältar och inte nynazister, att det är rätt av Ukraina att skjuta långdistansmissiler och drönare mot Ryssland, att Ryssland får skylla sig själv att Ukraina lönnmördar höga ryska generaler, att det är Putin som vägrar förhandla och att det är därför kriget bara mal på utan framgång för någon sida. Allt är alltså Putins fel!

Den ene är fysikprofessor med ett folkmusikintresse och den andre är bonde med ett förflutet inom vänsterpartiet. Deras namn är ovidkommande. De har också kontakter med några andra som delar deras avsky för mycket av vad som framkommer på lindelof.nu.

De tror blint på ukrainska tidningar och myndigheter, vad Zelenskyj säger, och misstror allt som kommer från ryskt håll, eller sånt som i någon mån överensstämmer med vad som framkommer därifrån.

Personer som jag regelbundet lyssnar på eller läser för att balansera den dominerande bilden i msm; Durangubbarna Mercouris och Christoforou, Douglas Macgregor, John Mersheimer, Jeffrey Sachs, Ray McGovern, Max Blumentahl, Lena Andersson, Johan Croneman, Frida Stranne… avfärdas alla som ”Putinmegafoner”, utan vidare spisning.

I sitt senaste meil skriver bonden att Putin redan i praktiken förlorat kriget, att Ukraina har blivit europeiskt, att Nato stärkts med Sverige och Finland tvärtemot vad Putin önskade, att 65.000 ryska soldater stupat i december och januari, att Ryssland bara lyckats ta 1 procent av Ukraina på två år, att rysk ekonomi är i kris, inflation och ränta är tvåsiffriga. (Jag citerar inte ur privata mejl, jag bara återger innehållet).

Vad som mest förvånar mig är att dessa förhållandevis välsorterade personer inte är det minsta kritiska mot bilden som förmedlas i SVT, SR, DN, New Yrok Times eller The Guardian. Diskussionen om t ex SVT:s och SR:s val av främst militäruniformerade experter som kommentatorer och analytiker av Ryssland och Ukraina verkar inte bekymra dem.

Nå, jag tror inte att mina två belackare är ovanliga i sitt sätt att tolka situationen i världen nu. Det ovanliga är att de lägger så mycket tid och energi på att försöka övertyga just mig om att jag helt missbedömer situationen och i praktiken är en Putins nyttige idiot. Alltså, jag tror att det är just detta som blockerar deras förmåga att se att även Väst har stor skuld till detta krig som nu pågått i snart fyra år.

Från allra första dagen av det ryska stora anfallet 24 februari 2022 har det stått strid om man bör ropa ”Ryssland ut ur Ukraina!”, som vi ropade ”USA ut ur Vietnam!”. Det första jag skrev efter invasionen var följande:

”ATT VÄLJA SINA ord denna morgon är svårt, särskilt som jag på denna sida skrivit att det som nu verkar vara verklighet inte skulle hända. En mindre militär operation i Donbass hade jag börjat tro skulle komma, men ett fullskaligt anfall mot hela Ukraina kommer som en chock. Det blir nu omöjligt att hävda att detta anfall inte sedan länge varit förberett eller att uppgifterna från USA:s underrättelsetjänst inte varit trovärdiga.”

Men rubriken var inte ”Ryssland ut ur Ukraina!” Den var ”Stoppa kriget!” Jag står fast vid mina ord då. Men jag var naiv, jag förstod inte hur allvarligt läget var. Invasionen var förstås förberedd, men mycket dåligt. Ryssarna räknade med att snabbt tvinga Ukrainarna till förhandlingar, vilket också skedde. Men avtalet stoppades av Boris Johnson, som alla numera vet. Just den saken förnekades länge av Väst. Vad mina belackare tror idag om detta vet jag inte.

Rysslands felbedömning var att de skulle kunna tvinga Zelenskyj till ett snabbt fredsavtal. Västs felbedömning var att man överskattade sina egna resurser och underskattade Rysslands.

Enligt min uppfattning var Vietnamkriget ett befrielsekrig. Ukrainakriget är ett proxykrig, där Ryssland försvarar sina egna gränser mot Natos expansion. USA krigade i Vietnam långt bort från sina egna gränser för att stoppa kommunismen. Ryssland krigar i sitt eget närområde där det bor miljontals rysktalande.

Mina belackare skulle förmodligen svara mig på detta, att Ryssland krigar i Ukraina för att stoppa demokratins utbredning. Och då står vi där igen utan att förstå varandra.

Klyftan i vårt eget samhälle i frågan om Rysslands ondska är sannerligen inte ny. De har bränt och härjat längs våra kuster och Sovjetunionen var ett verkligt hot mot balter och finnar. Hatet ligger latent och kan manas fram vid behov. Det har man varit mycket framgångsrika med i EU.

Men nu är det dags att gräva ner stridsyxan och förhandla med Ryssland för att återgå till något som liknar den politik som Finland bedrev mellan 1946 och 1991. En ny säkerhetsordning måste fram.