Socialdemokrater samtalar…

Lars Ilshammar och Knut Lindelöf (Kollage av Redax)

Socialdemokrater inom partiet och socialdemokrater utanför partiet har svårt att komma till tals. Här kommer i alla fall en text, ett skriftligt samtal mellan Lars Ilshammar (tidigare biträdande riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket och ett långt engagemang i S) och mig (avhoppad socialdemokrat), som sakta pågått under snart ett år. Vårt meningsutbyte kom sig av Ilshammars essä i Dagens arena den 18 april i fjol. Rubriken var ”The Empire strikes back: fyra farliga myter från Moskovia”.

Den fick mig att skriva ett svar den 20 april här på lindelof.nu under rubriken ”Putinlutande idioter och Moskvatrogna troll!”. Sedan hände inget mer.

Men måndagen den 26 jan 2026 inkom plötsligt ett svar via mejl. Jag hade för länge sedan glömt vårt utbyte förra våren, och sedan dess har vi nu utväxlat några mejl var efter våra respektive ursprungsartiklar.

Jag tycker det är viktigt att detta meningsubyte offentliggörs för att Lars Ilshammar och jag – som socialdemokrater – är överens om mycket, men att vi i vänskaplig ton kan diskutera det vi inte är överens om. Sådana samtal är allt mer sällsynta idag.

Läs gärna Ilsahammars essä och mitt första svar först (länkade ovan). Då får du mer utbyte av vår mejlväxling. Jag ger Lars Ilsahammar sista ordet så långt, och inbjuder fler att komma in i diskussionen via kommentarer.

***

Hej Knut,

Först nu såg jag kommentaren till min text om Moskovia i Dagens Arena på lindelof.nu den 20 april i fjol.

En tuff debattstil har jag förstås ingenting att invända mot (även om jag inte riktigt känner mig som någon Sven Dufva).

Däremot reagerar jag på din något bedräglig citatteknik. Du lastar mig för att ha använt begreppet ”Putinlutande idioter”. I själva verket skrev jag ”nyttiga Putinlutande idioter”. Skillnaden kanske kan verka hårfin. Men just i det här fallen ligger det inte alls så till. Nyttiga idioter är, som du förmodligen vet, från början en spionterm för personer som går andras ärenden utan att vara medvetna om det. Idioter i största allmänhet är förstås något helt annat. För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att kalla någon för ”idiot” i offentliga sammanhang, även om vederbörande mot förmodan förtjänade det.

Jag vänder mig också mot att du lägger det långa citatet ”det primitiva folket som fostras av de mongoliska khanerna…” i min mun. Upphovsmannen är, som också framgår tydligt i texten, Aleksander Brückner, tidigare professor vid universitetet i Berlin.

Jag tänker inte bråka vidare om detta, utan ville bara tala om för dig vad jag tycker om att bli fulciterad.

För övrigt lämnade jag KB för över tre år sedan och representerar idag ingen annan än mig själv, varken mer eller mindre.

Goda hälsdningar,

/Lars Ilshammar

***

27 januari 2026

Tack Lars för ditt sena svar!

Artikeln är nästan ett år gammal, vilket är en lång tid i dessa omvälvande tider. 

Man kan klaga på att jag slarvat med citeringar, men visst skrev du idioter, fast aningen inlindat. Jo jag känner till begreppet ”nyttiga idioter”, men det gör inte saken bättre, snarare värre, eftersom du då sällar dig till dem som ser all kritik av Europas (och Sveriges) kostsamma och hopplösa och kontraproduktiva rustningar som putinism.

Det år som snart gått sedan april 2025 har visat att det inte är Ryssland som är mest aggressivt i den stora kraftmätningen, utan USA/Nato och de nu helt överspelade europeiska ledare (inkl. Kristersson & Co). Att USA helt fallit ur ramen på många områden står ju helt klart. Men de är inte att leka med. De har ju kärnvapen. Men EU och Nato är kraftigt försvagade. Alliansfriheten blir nu mycket svår att återerövra.

Det skulle vara intressant att veta hur du ser på läget idag.

/Knut

***

2 februari 2026

Hej,

Trevligt att du svarade.

Detta är ingen stor sak för mig.

Tiden har gått och jag borde ju ha noterat din kommentar tidigare.

Jag är faktiskt inne på din sajt ibland, men just denna hade jag lyckats missa.

Min text skrevs förra våren efter en resa till Kyiv och de tidigare ockuperade områdena i norra Ukraina.

Det vi såg, hörde och lärde oss där av alldeles vanliga människor som överlevt den ryska ockupationen var svårt att bara lägga ifrån sig när vi kom hem igen.

Du säger att jag ser all kritik av Europas och Sveriges upprustning som putinism.

Det är förstås inte sant.

Man kan säkert vara kritisk mot den europeiska upprustningen av många olika skäl – putinism är bara ett.

Och alla som tillhör den kritiska skaran behöver därmed inte heller alls vara några nyttiga idioter.

Sedan kan vi ha olika uppfattningar om upprustningen är hopplös och kontraproduktiv eller inte.

Jag tror att vi också skiljer oss diametralt åt i frågan om vilken part/parter som har varit mest aggressiv sedan april 2025: Ryssland eller USA/Nato.

Och om EU och NATO är försvagade (vilket jag inte tror att jag skulle hålla med om) – vad ska vi då säga om Ryssland?  

Däremot håller jag gärna med dig om att USA helt har fallit ur ramen på många områden.

Det kan tyckas som en ganska okontroversiell ståndpunkt just idag.

Du frågar hur jag ser på läget idag.

I grunden inte så mycket annorlunda än för ett år sedan, faktiskt.

Jag håller löpande kontakt med ett antal ukrainska vänner, och det de säger unisont är att motståndsviljan är fortsatt stark, trots allt intensivare ryska terrorangrepp på bostadsområden och energiförsörjning.

Det jag har svårt att begripa i grunden, och som jag försökte utveckla i texten för ett år sedan, är varför vissa delar av den svenska och internationella vänstern har så svårt att se sekler av rysk imperialism för vad den är – medan västerländsk imperialism med all rätt har fördömts.

Det är inte Sven Dufva som spökar här, det är Grigory Potemkin.

Goda hälsningar,

/Lars

***

4 februari 2026

Hej igen Lars!

Vill gärna framföra min uppskattning till att du besvärat dig med att mejla mig dina svar. Det är ju dialog som saknas i dessa frågor i Sverige idag. Det är det som gör mig mörkrädd.

Du skriver också att du ibland tittar in på lindelof.nu, vilket är ett litet tecken på att jag inte skriver och argumenterar för döva öron utanför den närmaste vänkretsen.

Även jag har under många år varit knuten till socialdemokraterna, men tappat den anknytningen av fr a två skäl: sveket i skolfrågan (jag var på Bengt Göranssons linje) och nu senast efter partiets okloka lappkast i frågan om alliansfriheten och Nato. Det här har gjort riksdagen oppositionsfri, alltså alla partier inkl v och s traskar lydigt efter m, kd och sd (EU, Nato och USA) i denna fråga.

Jag argumenterar självklart inte för att vi ska göra oss beroende av någon annan stormakt, t ex Ryssland efter att nu USA lämnar oss i sticket. Jag tror inte att det kommer att bli bättre med en ”demokrat” i Vita huset. USA kommer inte längre att kunna skydda oss med sina kärnvapen. Vi ligger fr o m nu utanför deras intressesfär (förutom Grönland och kanske Island).

Du säger att du har svårt att begripa varför ”vissa delar av den svenska och internationella vänstern har så svårt att se sekler av rysk imperialism för vad den är – medan västerländsk imperialism med all rätt har fördömts”. Det är en bra fråga, men den är inte särskilt svår att besvara tycker jag. Ser man imperialism som en oundviklig följd av länders stomaktsstatus kan det vara svårt att skilja t ex Ryssland, Kina och USA åt i fråga om deras eventuella imperialism, de är ju stormakter, alla lika farliga! 

Men imperialism är konkret politik. Den kränker andra länders nationella suveränitet med militära medel. Ibland kan det vara svårt att skilja på militära aktioner som försvar för sitt lands suveränitet och ibland är det ett imperialistiskt angrepp. Låt oss jämföra några fall i närhistorien.

Storbritannien och USA i Palestina och Iran
Här gällde det kontrollen över oljan (imperialism) och att flytta ut judefrågan från Europa (rasism).  

Frankrike och USA i Vietnam 1955–1975 (20 år)
Kamp mot kommunismen (Dominoteorin – imperialism)

Kina i Vietnam 1979 (1 månad)
Snabb gränskränkning för att hjälpa Kambodjanerna mot Vietnam, som tidigare invaderat Kambodja (stöd till en granne).

Sovjetunionen i Afghanistan 1979–1989 (9 år)
Man försökte få en sovjetvänlig regim (imperialism).

Ryssland i Georgien 2008 (14 dagar)
Konflikter mellan folkgrupper som resultat av Sovjetunionens kollaps.

Väst mot Jugoslavien 1991–1999 (8 år)
Västalliansen med EU och USA i spetsen mot Republiken Jugoslavien (imperialism).

USA i Irak 2003–2011 (8 år)
Militärt angrepp för att störta Saddam Hussein med uppenbara lögner som motiv (imperialism).
 
Västalliansen med USA i spetsen i Libyen 2011 (mars–oktober)
Stöd till islamister för att störta suveräna staters regeringar (imperialism by proxy).

Västalliansen med USA i spetsen mot Syrien 2011–2024 (13 år)
Stöd till islamister för att störta suveräna staters regeringar (imperialism by proxy).

Ryssland i Ukraina 2022– (snart 4 år)
Meningarna går här isär: a) rysk stormaktsimperialism b) försvar för Rysslands kärnland efter en lång tid av Natoexpansion trots löften om motsatsen från USA (imperialism by proxy).

USA i Venezuela 2025 (jan-augusti)
USA kidnappar en suverän stats president och ställer honom inför rätta i USA (imperialism).

USA i Danmark (Grönland)
USA kräver Grönland från Danmark som ska bli en delstat i USA (imperialism).

Slutsats
När det gäller Ryssland kan man se att de framför allt försvarat ryska folkgrupper och ryska intressen i sitt närområde när de hotats efter Sovjetimperiets kollaps. Dagens Ryssland är inte Sovjetunionen och har inga uttalade politiskt missionerande ambitioner. De försvarar främst sina nationella intressen i vad de ser som ”moder Ryssland”.

När det gäller Kina har vi bara Vietnam 1979, vilket är obetydligt i sammanhanget. Kraven på Taiwan är fullt legitima. FN har erkänt Taiwan som en del av Kina, så Taiwanfrågan är blott inrikespolitisk. Kina är idag inte imperialistiskt.

Av detta drar i alla fall jag slutsatsen att USA (Västalliansen) är den imperialistiska stormakten nr 1. I inget fall är USA hotat av någon annan, så självförsvar kan man absolut inte tala om.

Stormakter kan alltså ses som imperialister. Men USA (med sina tidigare allierade) framstår som den absolut farligaste och man borde som svensk politiker dra öronen åt sig efter allt som bubblat fram den senaste tiden. USA:s nya säkerhetsstrategi och utfallen mot sina gamla allierade i Europa är ju minst sagt häpnadsväckande. Det sista halmstrået många klamrar sig fast vid – att allt detta elände skulle vara Trumps fel – är ett mycket bräckligt argument. Epstein-affären visar oss att demokrater eller republikaner i USA är minst lika insyltade i Epsteins skumrask liksom europeiska kungahus och toppolitiker i Storbritannien samt Israel. Var man ska finna en pålitlig makthavare i Väst idag blir allt svårare. Man kan på goda grunder misstänka att de alla har hållhakar på varandra och olika lik i garderoben.

Det här verkar kanske pessimistiskt, men kanske är det bättre att kalla det realistiskt. Drömmar om den goda demokratiska västvärlden är svårt sargad. Det innebär inte att vi ska sluta kämpa för demokrati. Men vi måste fatta att det börjar innanför vårt eget lands gränser. Det är här vi kan agera demokratiskt. USA, Nato, EU eller någon stormakt är inget att luta sig mot i det fallet.

Oj, det blev långt. Men jag känner behov av att komma till tals med goda socialdemokrater, för jag vet att de finns, och drömmen om ett demokratisk Sverige med självbestämmande och goda men korrekta diplomatiska förbindelser med alla andra länder lever än.

Och till sist. Kan jag få publicera vårt meningsutbyte (i redigerat skick förstås) på lindelof.nu? 

/Knut

***

16 februari 2026

Hej, och förlåt detta sena svar,

Det är sannerligen inte lätt att samla ihop sig i dessa mörka tider – helst vill man bara krypa ner under täcket och stanna där tills världen någon gång har kommit till sans igen.

Först som sist: du får förstås gärna publicera våra tankar på din blogg – jag brukar inte skriva något som jag inte kan stå för i offentligheten.

Bengt Göransson kände jag faktiskt lite grann, och hyste stor sympati för. Han tillhörde den sista (senaste?) generationen ledande socialdemokrater som kunde och vågade tänka själva.

En gång för nu ganska länge sedan på en partikongress såg jag Olof Palme bli så arg på Göransson att han slängde sin portfölj i bordet med full kraft och lämnade lokalen.

Men då handlade det inte om skolan, utan om mediepolitik – där Palme förlorade en viktig votering.

Missförstå mig inte, jag har stor respekt för Palme, men en politisk konflikt inför öppen rida kan ibland vara ganska uppfriskande. Och partiledare behöver en slav på sina triumfvagnar. Palme skulle nog för övrigt ha haft väldigt svårt med Nato-frågan och alliansfrihetens slut. Själv har jag väl aldrig känt varken någon stark avsmak eller eufori för Nato, men jag tycker verkligen att den snabba processen fram till medlemskap var under all kritik. I en så principiellt avgörande fråga borde vi självklart ha fått folkomrösta – allt annat känns demokratiskt undermåligt, för att uttrycka sig milt.

Jag kan också hålla med om att riksdagen känns väldigt oppositionsfri just nu, och inte bara i säkerhetspolitiska frågor utan också när det gäller migration och kriminalitet.

Om socialdemokratin försöker vinna tillbaks väljare som flytt till SD genom att själv bli alltmer lik SD kan man ju undra vad som egentligen är poängen med det hela.

Dina exempel på militära konflikter känner jag ju väl som uppväxt under Vietnameran, och jag delar din bedömning i flera fall – men inte i alla.

Kinas krav på Taiwan har jag t ex svårt att förstå som enbart inrikespolitik. Taiwan är de facto (om än inte fullt ut de jure) en självständig stat sedan länge, och bör naturligtvis få bestämma sin egen status oavsett vad härskarna i Beijing tycker.

Jag har också invändningar mot att Natos ingripande i kriget på Balkan skulle bara vara ett uttryck för västlig imperialism. Här handlade det ju framför allt om att Restjugoslavien – erkannerligen Serbien – förtryckte och bedrev etnisk rensning mot Kosovoalbaner.

Men framför allt tror jag att vi är oense om Ukraina. Att Ryssland ”bara” försvarar ryska folkgrupper och ryska intressen i sitt närområde är en försåtlig bild som döljer att alla rysktalande inte alls vill bli försvarade av Moskva.

Många ukrainare med ryskt modersmål som jag kommit i kontakt med har t ex aktivt valt att enbart tala ukrainska och rikta sin lojalitet mot den ukrainska staten.

Att Ryssland tycker sig ha intressen i sitt närområde har jag förstås begripit, men att erkänna sådana argument är samtidigt att godta att stormakter har rätt till intressesfärer där mindre grannstater ska ingå utan att ha blivit tillfrågade.

I grunden är jag djupt kritisk mot den obalans som ofta råder till vänster i politiken när det handlar om att bedöma och kritisera imperialistiska tendenser i öst resp väst.

Den politik som Putin driver i dagens Ryssland är i mina ögon bara en fortsättning på Sovjetunionen, och ett arv från Tsardömet.

Som jag skrev i den ursprungliga texten ser jag den ryska historien som marinerad i en mångsekelgammal aggressiv imperialism, som på något mystiskt vis ständigt lyckas flyga under radarn.

Dagens Ryssland är därför ett av de mest etniskt mångfaldiga länderna i världen.

Enligt den senaste folkräkningen från 2020-21 finns det, förutom ryssar, över 195 etniska grupper, urfolk och nationaliteter i Ryssland.

Sedan kan man fundera på varför det tydligen är så svårt att se rysk imperialism för vad den är.

En tanke kan vara att amerikansk utrikespolitik åtminstone fram till nu har kunnat diskuteras och kritiseras fritt, medan det saknas intern kritik i Ryssland.

En rysk Daniel Ellsberg eller Noam Chomsky hade varit otänkbart.

Fridens afton,

/Lars